På tröskeln till jul

Fjärde adventsljuset är tänt. Idag är Maria i centrum. Vad finns det då för något som Maria kan ge oss?

Berättelsen om Maria och hennes liv är bland annat en förebild för oss att möta det oförutsägbara med öppenhet och tillit till Gud och livet. Det blir inte alltid som vi tänker oss och planerar för i våra liv. Marias liverfarenhet påminner oss om att göra det bästa av allt. Evangeliet berättar om när ängeln Gabriel kom till Maria för 9 månader sen. ”Var inte rädd, Maria…” säger Ängeln när han ser hennes förskräckelse och förvåning. Änglar kommer inte så ofta på besök men Maria verkar finna sig ganska snabbt i mötet och undrar förstås hur allt ska ske. Visserligen var hon trolovad med Josef men de hade inte börjat leva tillsammans. Vi anar en ung kvinna med förmåga att uttrycka sig och se konsekvenser. 

Trots Marias undran och fråga tror jag inte hon hade något annat val än att säga ja till Guds kallelse. Vi tillskriver henne ibland ett slags valfrihet till Guds kallelse att bli Gudaföderska och Guds Moder. Vi har ett behov av att inte passivisera henne och vi vill ogärna tänka på att Maria faktiskt levde i en tid och sammanhang där mannen och den hierarkiska ordningen var normen. Det berättas i Matteusevangeliet att när Josef fick reda på att Maria vara havande tänkte han ”skilja sig från henne i tysthet”. Sympatiskt i och för sig att det skulle ske i tysthet, han ville inte dra vanära över henne, genom att dra henne inför domstol för otrohet. Kanske var det självaste ängeln Gabriel som uppenbarade sig även för Josef och berättade att det inte var så illa ställt med Maria. Utan att hon blivit utvald att uppfylla profetian om Frälsarens födelse.

Maria fick Guds uppdrag att bära själva livet med stort L.

Så stort var hennes uppdrag. Evangelisten Johannes uttrycker det på följande vis, ”Ordet blev människa och bodde ibland oss…” Johannes använder bilden av Jesus som Ordet, det anspelar på 1 Moseboks skildring av det Gudomliga ordet som frambringade världen och allt levande. Så genom att Jesus föds kan vi säga att själva Skaparen själv blev Skapad. Det är stort, ofattbart och glädjefyllt att Gud vill komma så nära sin mänsklighet att Gud själv låter sig födas som son till Maria. Det är Skapelsens glädje som speglas i Psaltarpsalmen. En uppmaning att tacka för det goda i Skapelsen. Det är lätt att misströsta i allt mörker som omger oss. Vi behöver hjälpas åt att se och komma ihåg allt gott.

I Filipperbrevet möter vi den konkreta glädjen över att Jesus Kristus föddes för vår skull. Just för att Gud blev människa för mänsklighetens skull erbjuds vi frid och skydd i Kristus. Det är en frid och ett skydd som går utöver vad vi tänker på när det handlar om frid och skydd. En frid och ett skydd som finns där när vi ber och lägger alla våra önskningar inför Gud. Bönesvaren blir inte alltid konkreta men löftet om Guds närvaro i våra liv finns alltid där. En närvaro vi glimtvis kan uppleva men sällan vila länge i. Den finns där fastän vi inte känner den. Det är det som kan vara så svårt för oss, att ha en förtröstan och tillit utan konkreta handfasta bevis på Guds närvaro. Jag tror att den närvaron infann sig hos Maria, den dagen hon fick veta att hennes liv för alltid skulle förändras. Till skillnad från oss tänker jag att hon trots utmaningar bar närvaron med sig hela livet.

Det är stort att bli mamma men inte unikt. Att vara Gudaföderska, att bli utvald att vara Guds Moder är däremot unikt.

Det är här storheten vilar hos Maria och hennes lydnad inför Gud är inget enastående i sig utan naturligt i det sammanhang hon befann sig. Med tiden tar Maria lydnaden ett steg vidare och blir en apostel. Hon stod vid sin sons sida. Det talas inte så mycket om det i vår tradition. Apostel är något vi i första hand förknippar med Jesu lärjungar och Paulus. Grundbetydelsen av det grekiska ordet apostolos betyder utsänd eller sändebud. Maria var verkligen i kropp och själ utsänd. Marias moderskap var precis lika konkret som våra dagars moderskap. Vi kan anta att Jesu barndom var precis som vilken barndom som helst tillsammans med Maria, Josef och sina syskon. Under hela denna tid och fram till att Jesus blir en offentlig person bar Maria erfarenheten av både den enkla och storslagna tiden för Jesu tillblivelse och födelse. Troligen lyssnade hon extra noga till profetiorna om en kommande Frälsare – skulle det vara hennes son – hennes Jesus?

Modershjärtat klappade sen för den vuxne Jesus och hon anar, ser och våndas troligen för sin sons räkning. Vad kommer allt innebära, främst för honom men också för henne själv? En konsekvens blev att Maria genom Jesus fick en mycket större familj än sin kärnfamilj och släkt. Jesu alla lärjungarna inte bara de 12 utan alla som valde att tro på Jesus som  Frälsare blev Marias Familj. Inte så de delade hem och hus, men tro och gemenskap. När Jesus är döende så uppmanar han Maria och den yngste lärjungen Johannes att söka sig till varandra som mor och son. 

Maria är en förebild för en utökad familj. 

Detta med familj och släkt kan vara laddat så här kring jul. Media översvämmas med 7 goda råd inför släktkalasen, 12 bra-Kom-i-håg för att rädda julfriden, osv. I förlängningen så tillhör även du och jag Marias familj, annars skulle vi inte vara här idag. Och vi kan i vår tur öppna våra familjer för fler än de vi har blodsband till. Vi har inte någon Mariadyrkan i vår lutherska tro och det är rimligt, för det är inte Maria vi ska tillbe och överlämna vårt liv till utan till hennes son. Fast Maria lever lite väl fördold  i vår tro. Vi kan gott lyfta fram trons kvinnor och Maria är den första som tror på Jesus, som Julevangeliet berättar: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” Vi erbjuds göra som Maria, ta allt till våra hjärtan och begrunda Guds inkarnation, Guds människoblivande, Guds födelse i Jesus Kristus. Vi står på tröskeln till att fira hans födelsedag. Sann Gud och Sann Människa, tack vare Gud och Maria.

Läsningar på 4:e söndagen i Advent

Gammaltestamentlig läsning ur Psaltaren 145:8-13

Epistelläsning Filipperbrevet 4:4-7

Evangelieläsning Lukas 1:30-35

Andra Advent - Gömt Himmelrike

Jesus lät dem höra en annan liknelse:
”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”Han använde också en annan liknelse:
”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.
Matteusevangeliet 13:31-34

Att baka med surdeg har fått en renässans. Kan Himmelriket få det?

För er som prövat på att baka vet att det behövs bara en liten klump för att genomsyra en deg. I liknelsen berättas det att den arbetas in i degen. Egentligen står det att den göms i tre mått mjöl. Det är inte 3 liter mjöl utan 1 mått motsvarade ca 13 liter. Så här talar vi om en deg på närmare 40 liter. Jesus är en mästare på att förmedla vishet genom liknelser. Det är ingen slump att han använder sin samtids vardagsbilder. En del av bilder är ganska enkla att förstå på en gång, som t. ex. Jag är världens ljus – ni är världens ljus. Ljus är något positivt och tidlöst. Och surdegen då, eftersom vi nu återigen bakar eller åtminstone köper surdegsbröd så är inte det en så främmande bild. För all del behöver sillinläggningar ett och annat senapsfrö ibland, så att det är litet vet vi. Det är spännande att se hur just vardagsbilderna blir Jesu förkunnelsespråk, han är jordad i sin mänsklighet och pekar mot det himmelska.

Liknelserna vi möter idag är så kallade liknelsepar. Kontrasten det lilla och det stora har en poäng. Det har varit och är mycket tal om gränser den senaste tiden. Gränser som skiljer land från land eller för att använda synonymen, rike från rike. Det handlar om kontroll, om hur och vilka som har rätt att förflytta sig från en plats till en annan. Det är komplext, inget är enkelt. Nu finns det ett rike som inte heller är så enkelt att begripa sig på. Ett rike som sträcker sig bortom gränser, passkontroller och landanspråk. Himmelriket, Guds rike.

Att senapskornet inte är det minsta fröet, det visste man förstås.

Jesus använder bilden av senapskornet för det lilla utifrån ett rabbinskt ordspråk som hans samtid kände till. Det lilla senapskornet vill berätta att himmelriket kan anas och upplevas i de små sammanhangen. Utifrån de små sammanhangen kan något stort växa. Att senapskornet ska växa upp till ett träd är en bild för Livets träd som det berättas om i den andra skapelseberättelsen i 1 Mosebok. Ett fullkomnat tillstånd, ett himmelrike, både ett ursprung och något som väntar oss. Himmelriket som den lilla surdegen finns redan här. Gömd i vår vardag för att genomsyra våra liv. Och någon gång i framtiden ska Himmelriket visa sig i all sin storhet. Den enorma degen är en bild för den kosmiska storheten. Tillsammans visar liknelserna på kontrast mellan början i det lilla där himmelriket anas och slutet, i det stora, magnifika, då himmelriket fullkomnas. Återigen i en framtid vi inte vet något av. Därför bör vi först och främst göra som Jesus, koncentrera oss på här och nu. 

När Jesus använder sig av vardagliga bilder i sina liknelser visar han på att Himmelriket tar sin början nu. 

Jesus visar i och genom sitt liv på vikten av gemenskap, att möta och se varandra och inte döma. Ibland är vi snabba på det av olika skäl, rädsla, okunskap, bevaka revir osv. Att möta varandra förutsättningslöst är att föra ner en glimt av Himmelriket. Vi hörde Psaltarens ord Guds ”härlighet bor i vårt land” Himmelriket är nära och har flera dimensioner. Gemensamt för dessa är att vi inte tydligt kan se det, endast glimtvis ana och uppleva det. Både inom och utanför oss. Och det är som det ska, vi får ge oss till tåls, någon gång i en framtid ska vi nå den fulla kunskapen om Guds närvaro i sin skapelse och i våra liv. Så hur visar sig det lilla för oss? För det är i det lilla, i de nära sammanhangen som vi behöver börja. Får vi balans i det lilla ger det ringar på vattnet som i sin tur kan påverka de stora sammanhangen.

När jag tänker på motsatsorden lilla och stora, så går mina tankar ofta till Bergmans Fanny och Alexander som åter är aktuell genom Dramatenföreställningen. Jag har inte sett den så jag utgår i min tanke från filmen. Gustav Adolf, familjens patriark håller ett lovtal till ”den lilla världen” i motsats till den stora världen, de stora sammanhangen. En lovsång till mänskliga relationer, representerad av en brokig familj, vänner och anställda. Det kan låta paradoxalt att säga lilla med tanke på hur familjen Ekdahl är en del av en samhällsklass som lever i överflöd.

Budskap är att den lilla världen är betydelsefull. 

Det är här och nu som vi kan försonas med det som blivit fel. Det är här och nu vi kan utvecklas och lära av våra livserfarenheter goda såväl som smärtsamma. Biskopen i Fanny och Alexander är fast i sitt himmelsskådande så han har helt missat Jesu ord om att Himmelriket börjar här. Jakob skriver i sitt brev ”klaga inte på varandra”. Jag tolkar det som att tiden och livet är för kort för att vi ska fastna i klagan. Livet är för kort för att leva snävt. Det är en utmaning i att finna balansen mellan att hävda sin rätt i tvister och orätter och ha tålamod med att skeden löser sig. Kanske till och med bestämma sig för att släppa taget och låta vara. Överlåta sig i tillit till att det som inte rättvist löser sig här gör det i en framtid vi inte vet något om. 

”Rättvisa går framför” säger psalmisten och med det kommer en gång fred och välgång. Det är här och nu som relationer är väsentliga och då tänker jag inte enbart på familjerelationer utan också på vänskap, arbetsgemenskap, intressegemenskaper av olika slag. Alla relationer där ett jag och ett du möts. Det är också här relationen till Gud börjar, det är här vi kan säga vårt ja att följa Jesus. ”Trofasthet spirar ur jorden” skriver psalmisten. I väntan på den fulla kunskapen om Himmelriket får vi leva i tålamod och öppna oss för att ta tillvara på himmelrikets glimtarna som likt surdegen ligger gömt mitt i vår vardag. 

Gammaltestamentlig läsning ur Psaltaren 85:9-14

Epistel Jakobsbrevet 5:7-11

Kronos och Kairos

Domssöndagen går hand i hand med nästa söndag 1 Advent. De hänger ihop, båda söndagarna handlar om Jesu ankomst, om mötet med honom och vad det gör med oss. 

När Jesus kom för 2000 år sedan var mötet med den enskilda människan i centrum för honom.  När han i tro kommer till människor idag är mötet också personligt. Och när han någon gång, i en framtid vi inte vet något om ska komma tillbaka så handlar även det om ett möte. 

Tidshistorien tänker vi som ett linjärt skeende i våra liv. År läggs till år och vi kan aldrig vrida tiden tillbaka eller göra om det som har hänt, på så vis är våra liv linjära. Samtidigt lever vi cykliskt, året börjar om 1 januari, år efter år. Sen har vi tiden, kronos, varje dygns 24 timmar, klockan snurrar runt, runt eller numera blippar den upp sin digitala tid. 

Så finns kairos – den tid som bryter in i ett nu, den tid som är i sig själv. Vi kan kalla det andlig tid, fast den är inte andlig enbart i bemärkelsen inåtvänd utan lika mycket en tid utåt för handling i vårt nu och vårt vara. Det är rakt in i den handlingen, in i vårt nu och vårt vara som evangelieberättelserna talar till oss. Jesus skrev aldrig ner det han förkunnade om Gud och det mänskliga livet. Endast en gång vet vi att han skrev eller kanske ritade han i sanden. Framför honom stod en kvinna ditsläpad av skriftlärda och fariséer. Anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Jesus vände på anklagelsen och sa ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.” Ingen kastade någon sten.

Mötet det direkta och personliga tilltalet var viktigast för Jesus. 

Det skrivna ordet, lagen var underordnat det personliga mötet, utifrån mötet bedömde han situationen. Berättelse efter berättelse i Nya testamentet beskriver dessa möten. I dagens berättelse ger Jesus oss en förebild för livet och hur vi bör vara mot varandra. Berättelsen har både ett framtidsperspektiv och ett nuperspektiv. Hur vi lever våra liv spelar roll för vårt nu och vår framtid. Jesus är kärvt kompromisslös och orden bränner till inom oss när vi hör dom ”Sannerligen vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta…har ni gjort för mig…vad ni inte har gjort... det har ni inte heller gjort för mig.”

Det handlar om det mellanmänskliga mötet som har sin grund i Gud. Domssöndagen är en dag med allvarliga berättelser men det är också en dag av förväntan och möjlighet att göra bokslut och börja om. Det är det som är så fantastiskt med vårt kyrkoår. Det är kairostid, andlig tid som knyter vår tro och vår andlighet till handling utåt. Det är därför denna söndag och 1 Advent tar varandra i handen. Vi får leva i denna cykliska tillvaro år efter år eftersom vi inte vet när Jesus kommer tillbaka, eller på vilket sätt. Gud har sin tid ” för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.”

Det vi vet är att Gud ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” 

Vi får möjlighet gång på gång att börja om. Omvända oss. Omvända är ett av alla dessa belastade ord, som vi behöver ta tillbaka innebörden av. Jag kan tänka mig att det rusar en del bilder genom era huvuden, för en del av er kanske negativa. Det ursprungliga grekiska ordet byter att förändra sina sinnen, det är en förändring som inbegriper både kropp och själ. Att få börja om handlar inte om ytliga regler utan om medvetenhet och förändrad attityd. Jesus vill i dagens kärva berättelse beröra oss till kropp och själ. Hungrig, törstig, hemlös, naken, sjuk, i fängelse. Det är högst fysiska behov som behöver tillfredsställas. Var och en av oss kan inte göra allt men var och en av oss kan göra något för vår medmänniska och varandra. Detta något är jag alldeles övertygad om gör skillnad i mötet med Gud, med Jesus. 

När jag hör, läser och ser rädslan och hatet som florerar till följd av flyktingarna som flyr undan terror och krig. En flykt och terror som letar sig in i våra trygga europeiska länder så behöver vi alla hjälpas åt att besinna oss och se vad som är vad. När ondskan fått fäste i människor ska det få konsekvenser. Men konsekvenserna måste bygga på kyliga hjärnor och varma hjärtan för annars så blir vi en del av ondskan själva.

Vi kan inte välja bort vår mänsklighet, vi måste leva i den så medvetet som möjligt. 

Livet är både och, utmanande och svårt, enkelt och glädjefyllt. Att välja att vara omedveten och förkasta kunskap och handling i mellanmänskliga möten är som att välja bort livet självt. Att stanna upp och tänka till vad vi gör med våra liv och hur vi möter våra medmänniskor är en livsnödvändighet för själens växt. Det är vad Jesus ständigt vill påminna oss om. Det är tryggt att Gud genom Jesus vet att livet är tufft. Att även det svåra och tunga kommer att mötas med förståelse. Det är evangelium, tröstande och glädjande mitt i allvaret och eftertanken. Vår storhet och litenhet, all vår styrka och all vår svaghet, just där möter Jesus var och en av oss, redan här och nu i längtan, i bön, i nattvard. Vi får överlåta oss i tillit till löftet vi fått att en ny skapelse väntar och det dröjer för Gud vill inte att någon ska gå förlorad.

Hur vi än vänder och vrider på tillvaron så får vi aldrig kunskap om vad som ska ske i framtiden. Därför bör vi fokusera mer på nu än på en framtid vi inte vet något om. Paulus har uttryckt det i orden ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 

Domssöndagens Bibelberättelser 1 årgångens läsningar

Gamla testamentet Jesajas bok 65:17-19

Nya testamentet 1 Petrusbrevet 3:8-13

Nya testamentet Matteusevangeliet 25:31-46

Jord att leva på

Våra tankar och böner går till Paris. 

Till alla drabbade och deras familjer och vänner, till parisare, besökare i denna fantastiska stad. Jag ska inte predika om det fasansfulla terrordådet. För orden räcker inte till mer än att uppmana oss att fatta att vi alla är likadana på insidan oavsett hur vår utsida ser ut, vad vi tror på för Gud eller inte tror på, vad vi röstar på, hur vi väljer att leva våra liv. Och just för att vi alla är lika i egenskap av att vara människa behöver vi stå emot hat, fördomar och ängslig rädsla för det som inte är likt det jag står för eller tror på. Det är angelägnare än någonsin att fortsätta tro på, be för och arbeta för att ljuset är starkare än mörkrets krafter. Så tänd ett ljus för det idag, imorgon och så länge som det behövs.

Idag inleds Kyrkornas Globala vecka. 

Det är Sveriges kristna råd som varje år har en vecka med tema och fokus på något som är angeläget för mänskligheten och veckan inleds alltid den här söndagen i november. I år är temat Jord att leva på – mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår. Temat fick mig att associera till en film. Det är förstås inte optimalt att tipsa om en film som precis har försvunnit från biograferna men och andra sidan så finns det en rad olika möjligheter att titta på film på andra vis än att gå på bio. Egentligen skulle den filmen kunnat vara dagens predikan. Filmen heter Jordens salt – det är en dokumentär om fotografen Sebastião Salgado som i 40 års tid genom sin lins dokumenterat avgörande och svåra händelser över hela världen. Han har också dokumenterat orörda landskap, vilda djur och växter, skapelsen i harmoni med människan. För mig blev filmen en berättelse om Guds goda skapelse och människans, brustenhet och oförmåga men också om människans storhet och kraft i att förhålla sig till jorden och till varandra.

I Jordens salt bjuds många både fantastiska och skrämmande bilder för just detta. Det som även fascinerade mig var Salgados blinkningar till Bibelns berättelser. Titeln Jordens salt är ingen slump.

Jesus säger i Bergspredikan i Matteusevangeliet: Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. Mt 5:13-16

Jesus talar om för oss att vi är viktiga för jorden, för livet, för världen. Jesus talar om vårt ansvar. Det här med ansvar är en del av det självklara i att vara människa. Tyvärr vet vi att vi inte alltid så självklart tar det ansvaret, varför vi inte gör det finns det många svar på. I det kristna perspektivet är svaret självklart, vi ska ta ansvar för vi är en del av jorden själv. I vår Bibel finns två olika mytologiska berättelser om Skapelsen. I den andra står om människan ”…då formade Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” 1 Mos 2:7

I den första Skapelseberättelsen 1) som vi hörde ungdomarna läsa några delar av ger Gud oss människor ansvar och mandat att bruka och förvalta vår jord. Gud välsignar oss, litar på oss så mycket så att det till och med i var och en av oss finns en liten gudagnista – Guds avbild. Jag tänker att det är själva andningen, livet i sig som är Guds avbild inom oss. Det är svårförståeligt, det är stort och fantastiskt. 

Snart ska vi fira jul, som vi firar för det kanske ännu mer svårgripbara att Gud vill vara så nära sin mänsklighet så Gud själv tar gestalt som människa i Jesus. 

Genom Jesus så får vi en förebild och berättelser om vad vi faktiskt kan göra för att ta vårt ansvar för vår Skapelse som vi är en del av. Jesus säger om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Jh 8:12 Jag vet att konfirmanderna får ett tygarmband med bokstäverna WWJD som är en förkortning för What Would Jesus Do? Det är en konkret påminnelse om allt det som de lärt och upplevt under konfa-tiden. Oavsett armband eller inte kan vi i livets olika situationer ställa oss frågan Vad skulle Jesus göra? Hur skulle han hantera situationen och vad uppmuntrar han oss till? Jo, att vara Jordens salt, att ta hand om, utveckla ansvarsfullt och bevara. Att vara Jordens salt handlar också om att inte vara naiva i kampen mot ondskan, varhelst fanatism och fundamentalism oavsett religion gör sig gällande måste vi höja våra röster och säga att demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter är det som gäller före religiös tillhörighet. 

Salt är en bild för något livsnödvändigt. Vi är livsnödvändiga för jorden, för att ta hand om den på bästa sätt. 

Vi är alla betydelsefulla, realistiskt sätt kan vi som enskilda inte göra allt, men vi kan alla göra något. Tillsammans finns kraften och makten att ta ansvar för att bli medvetna om vårt nu som påverkar framtiden. I allt från hur vi handlar, reser, sorterar sopor osv till hur vi bemöter varandra. Precis som Jesus är en förebild för oss, ska vi också vara förebilder för varandra, Ni är världens ljus säger Jesus. Vi ska tillsammans lysa upp och belysa för att ta hand om vår Skapelse. Tillsammans med alla som bor på vår jord är vi en mänsklighet. Utsidan är olika,men insidan är lika, hjärtat som slår, blodet som pulserar och andningen som uppehåller och ger liv. En mänsklighet.

Fundera på hur Du i Ditt liv kan leva upp till uppmaningen att vara Jordens salt och Världens ljus!  

Delar av första skapelseberättelsen i 1 Mosebok 1:24-2:3

Generaliseringar

gör vi alla för att få livet att lite lättare gå ihop. Det vi glömmer är att vara medvetna när vi generaliserar för vi sprider alltid något omkring oss när vi generaliserar. 

Det som sprids är dessvärre ofta negativt än positivt. För ett par veckor sedan skrev journalisten Jens Christian Brandt en artikeln i DN Kyrkan som blev en publikdragare. Han berättar om sitt besök i Katarina församling och söndagens gudstjänst, Katarinamässan. Han var överväldigad av sin upplevelse och han var snabb med att dra generella slutsatser om Svenska kyrkans övriga församlingar, givetvis som kontrast till allt det positiva som han upplevde så lyfte han fram det han ansåg var negativt på andra håll. Huruvida prästerna talar om Jesus, om de överhuvudtaget tror och så vidare på samma kritiserande och raljanta vis. Artikeln har föranlett en hel del reaktioner i sociala medier. 

Över en lunch kom jag och några kollegor att prata om Katarinamässan,några hade varit på den, jag hade det inte (fast jag har varit på Allhelgonamässan, modermässan i samma församling). För att inte fastna i tyckande och tänkande om det jag inte alls har någon erfarenhet av (även om man givetvis har all rätt att tycka och tänka utan att ha erfarenhet av allt i livet) så bestämde jag mig för att fira gudstjänst i Katarina kyrka. Nu har jag gjort det idag, väl medveten om att jag nu kommer att just generalisera eftersom en gudstjänst i Katarina inte är någon större erfarenhetsbas för mina tankar. 

Karismatiskt ledarskap och synkronicitet

tror jag är en grund till utvecklingen i Katarina församling. Det har knappast undgått någon att det beror på den nuvarande kyrkoherden Olle Carlsson, tidigare vanligt präst i församlingen. Genom sitt idoga arbete i Allhelgonakyrkan för att öppna upp gudstjänsten, engagera frivilliga och få människor att känna sig välkomna, behövda och synliggjorda för den hen är. När jag skriver karismatisk så är det inte i betydelsen "frikyrklig" men i betydelsen en person med stor personlig utstrålning som vågar visa sin sårbarhet. Den lilla bönegruppen han var med i växte ur sitt sammanhang och fångade i tiden - för tio år sedan - upp den längtan efter enkelhet och bejakande av sårbarheten som mer och mer blev synlig på 90-talet. Ett tillåtande att faktiskt vända sig till kyrkan, kanske finns det trots allt något där. Risken är att mycket står och faller med ett karismatiskt ledarskap, jag hoppas för de som trivs med Allhelgona/Katarinamässan att det inte är så.

Idag inledde Olle Carlsson predikan med att vi inte är som Jesus. Det är en bra inledning, det var en bra predikan överlag. Risken med karismatisk ledarskap är att det skymmer Gud och Jesus. Inte minst präster av hankön har en tendens att slira in på Jesussyndromet, jag vet, jag generaliserar, de är i minoritet men de finns. Jag tror att Katarina församlings 10-åriga historia har något viktigt att berätta men jag tror att de som blint hyllar, som journalisten Jens, borde vara lite mer nyanserad i sin bedömning av Svenska kyrkan. Jag känner förstås inte i någon högre utsträckning igen mig i journalisten Jens beskrivning. Varken av Katarinamässan och de referenser han gör till Svenska kyrkan i övrigt. Intressant är också att han okritiskt nämner serien Homeland och Carries gudstjänstbesök, som för övrigt var i en katolsk församling, där nattvarden vid det här tillfället tas emot under en gestalt, det vill säga församlingen får bara del av brödet. Något att fundera över.

Jag har levt som troende i Svenska kyrkan i 40 år, det är en dynamisk kyrka som utvecklats och somligt ger jag rosor för och somligt ris MEN jag har bara en gång under dessa 40 år hört en fullständigt värdelös predikan, där tack och lov hela gudstjänsten räddades av att det var nattvard. Jag har skrivit om den i ett blogg inlägg. Jag vet några präster som lämnat prästämbetet efter noga eftertanke (varav två sedan vände åter) men jag har aldrig träffat någon som i grunden inte säger sig tro på Gud. Upplevelsen av Guds tystnad, tvivel, undran var Gud och Jesus finns i våra liv är allmänmänskliga tankar och känslor som självklart även en präst kan känna. Men att någon skulle oärligt stå i tjänst har jag aldrig mött eller hört talas om. Allvaret i kallelsen finns där. De som hävdar motsatsen är kanske just rädda för mångfalden och de många uttryck som finns i Svenska kyrkan, det är inte alltid lätt och det måste finnas en sammanhållande ram, men uttrycken kan variera. Som med allt som man inte kan eller känner till måste man lära sig, det finns ett moment i gudstjänsten som alltid är lärande. Det är klart att jag kan gå till en gudstjänst för att bli underhållen, men det är inte gudstjänstens syfte.

VVS

är ett uttryck en god kollega lärt mig, våga vägra statistik, VVS. Det finns ett ris som blir som en piska i Svenska kyrkan och det är jakten på gudstjänstdeltagare. Det är det man avundas, se hur många som kommer till Katarina, fullsatt kyrka varje söndag. Naturligtvis finns något som lockar, är det som lockar en trend? Tiden får väl utvisa. Själv går jag därifrån än mer stärkt i att vägen till att fira meningsfulla gudstjänster inte går via att "ta efter" eller ängsligt mäta behållningen i antalet besökare. Jag noterade att många lämnade kyrkan efter predikan och i samband med nattvarden, många var inte kvar, fick inte den livgivande välsignelsen. Jag undrar varför? 

Vad fick jag då? Jag tyckte om grunden i predikan, Jesusorienterad och utgick från evangeliet som lästes och nattvard är alltid nattvard och välsignelsen är alltid välsignelse. Kommer jag komma tillbaka, inte så troligt. Det finns en tom opersonlig underhållningsfaktor som lätt träder in när ramarna det vill säga liturgin, gudstjänstordningen inte bär och jag upplever inte att formen bär för det som är gudstjänst för mig. Jag funderar över om något gick förlorat på vägen från den lilla bönegemenskapen till fullsatt hus. Psalmsången var inte så stark som jag trodde att den skulle vara med så många människor, Fader vår ekade inte i den stora kyrkan på ett sätt jag trodde att den skulle göra. Jag undrar varför? Jag gratulerar de som upplever att Katarinamässan stärker och bär dem ut i vardagen. För mig är andra former något som bär. Jag skulle bara önska att vi som tycker så kan bli bättre på att förklara storheten i en gudstjänst som inte riskerar att bygga på trender. Jag skulle önska att journalister kunde vara mer medvetna om sina generaliseringar. Drömmen vore förstås om de även kunde öva sig i nyanseringens ädla konst, den är inte lätt, jag är väl medveten om det, men försöker ständigt öva mig i den.

DN Artikeln Kyrkan som blev en publikdragare 2015-10-25

Mitt blogginlägg om den värdelösa predikan juni 2013

Fridlyst - Symbolikens omedvetna budskap

Sverigedemokraternas symbol är en blåsippa och blåsippor är fridlysta. Hur verkar våra omedvetna symboler?

Detta är ett - i allra hösta grad - personligt och helt ovetenskapligt funderande kring SD:s val av symbol, en blåsippa, som röstades fram av  medlemmarna 2006 1) . Alla riksdagspartier utom Moderaterna har en blomma som symbol (bara det är värt att blogg-fundera över), varken maskros, ros, nejlika, blåklint, vitsippa och fyrklöver är fridlysta. Rosor, nejlikor och blåklint tillhör inte blommor vi plockar fritt i någon stor utsträckning. Vitsippor, maskrosor och fyrklöver förhåller vi oss frimodigt till, inte alla trädgårdsägare förstås för de rensar väl snabbt bort maskrosorna. Men finns det någon annan blomma som så gläder barnen som en solgul maskros? Hur som haver nu ska det inte handla om denna brokiga bukett av tillgängliga blommor, även om just tillgängligheten är en poäng i sig. 

En symbol är ett kännetecken, det grekiska ursprungsordet betyder sätta ihop. Vi använder begreppet symbol på olika vis, NE förklarar det som tecken med fem ingångar 2) Jag funderar utifrån fjärde och femte ingången. "4) konkret företeelse som står för en social enhet, ett land, ett parti etc. och där relationen har blivit uttryckligt bestämd, även om den har indexikalt eller ikoniskt ursprung (tre kronor för Sverige, hammaren och skäran för kommunismen etc.); 5) tecken vars uttryck kan fixeras men vars innehåll är obestämt eller mångtydigt eller bildar associationskedjor (i konst- och litteraturkritik, i psykoanalysen"

De omedvetna symbolernas kraft

CG Jung, lärjungen till Freud som gick sin egen väg såg till skillnad från Freud det omedvetna som något som skapar vårt medvetna. Freud såg det omedvetna som bortträngda önskningar av olika slag. För Jung kompletterar det omedvetna och medvetna varandra och ska vara i jämvikt för att fungera väl och för att människa ska vara i balans. Jung menar att förutom det personligt omedvetna finns ett kollektivt omedvetet som kommer till uttryck i arketypiska mönster bland annat uttryckta i symboler.

Så vad sänder SD för budskap genom blåsippan som symbol? Många lyfter fram att valet föll på blåsippan på grund av den blå färgen med det gula i mitten. Väldigt svenskt, blått och gult. En inte alltför vanlig blomma, en blomma som lockar oss eftersom vi inte får plocka den (inte fridlyst i hela landet). Den är otillgänglig för en bukett eftersom den är fridlyst.

Något som är fridlyst är otillgängligt och oberörbart, det fridlysta är till för att skydda och bevara. Kanske tillmäter jag den undermedvetna symboliken alltför stor relevans för SD:s val av symbol. Men deras politik kännetecknas av slutenhet, präglad av en tanke att skydda och bevara vårt samhälle och vårt land från allt som de anser kan påverka det som de kallar för traditionella svenska värderingar. De har ett statiskt synsätt på förändring, förändring ska endast ske efter vissa normerande mallar. 

Blåsippan är en solitär

Visserligen växer den ibland i en liten klunga. SD är ett solitärt parti, visserligen har dess rötter en klunga av andra otillgängliga och oberörbara grupper och partier. De visar sig emellanåt även i sällskap av dessa andra men bevakar nogsamt sin fridlysta, solitära plats i den politiska snårskogen. Enligt Jung består symbolen av en synlig del, här blåsippan och en osynlig del den icke synbara arketypen och symbolen fungerar som en länk mellan det medvetna och omedvetna. I det perspektivet så kan man fundera över vilken arketyp som blåsippan kan bära på. Vad relaterar den till i det omedvetna, är det just kopplingen till det fridlysta, till det oåtkomliga? Som en ständig cirkelrörelse av medvetet och omedvetet. Så vad gör detta för mötet och samtalet med SD? 

Har vi alla som plockar blommor och abstrakta symboler i politikens snårskog i alltför hög utsträckning gått på det fridlysta budskapet?

Det fridlysta behöver ibland plockas för att botaniskt undersökas. Jag tror att det är dags att plocka SD i granskande möten och samtal. Jag vill betona att möte och samtal inte är samma sak som samarbete. Sin egenvalda upphöjdhet och fridlysning behöver få ett slut. Lockelsen i att stötta en hotad art är stor, det finns ofattbart många som hittills lagt sin röst på SD och än visas inga tecken på en minskning. De har gått från 12.9 % i valet 2014 till 17.7 % i  SIFO/SvD barometer i september 2015. Det är dags att ta detta på största möjliga allvar och det kommer vara smärtsamt men att låtsas som om allt är bra är att skjuta allvaret och problemet framför sig. Nazisterna blev också demokratiskt valda. Det är dags att upphäva fridlysningen för friheten och demokratins skull. Det är dags att sluta skydda rasister, även de som har fridlyst sig själva.

1) Sverigedemokraternas hemsida

2) NE Symbol

Peter Nobel i UNT - Varför skyddas rasisterna?

Slutresultat valet 2014

Människovärdets grund

"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ett suveränt svar på en listigt ställd fråga. Att bli satt på prov är inget någon av oss tycker om. Det finns ofta en underton av illvilja. Fariséerna såg Jesus som kättare och ville till varje pris få fram något som de kunde anklaga honom för. Det var inte lätt, det gick inte enbart att avfärda honom som en religiös fanatiker och irrlärare. Nu gjorde man ytterligare ett försök genom att göra gemensam sak med romarna. Myntet man räckte fram till Jesus var präglat med kejsarens bild och namn. Ett dött ting med ett värde på. Där har inget förändrats på 2000 år. Vi har en mer avancerad ekonomi men fundera gärna över vad en krona, en aktie egentligen är värd? Vi lever i en tillvaro uppbyggd kring arbete, ansvar, beroendeförhållanden. Ett samhälle byggt på att vi ger något och får något. Att få lön och betala skatt är självklart för oss. 

Dessutom är allt vi gör insatt i olika sammanhang, globalt, nationellt och lokalt. Gränser är utsuddade genom vår teknologi och ekonomi. Så vad vi ska ge ”Kejsaren” dvs. staten/samhället är ganska klart. Men vad är det som vi ska ge Gud? Vad är värdefullt i sig och präglat av Guds bild? Jo, vi själva. I vår skapelsemytologi berättas hur Gud skapade människan till sin avbild och inblåste livsande i henne. Vi ÄR präglade av Guds bild.

Vad vill Gud ge oss? Jo sin värdegrund, det är den Jesus ständigt talar  och undervisar om och visar på genom sina handlingar.

Vår kristna värdegrund av medmänsklighet sammanfattas på ett bra sätt i Paulus ord i Romarbrevet respekt och vördnad. Han sammanfattar också några av buden med: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Jag har varit inne på detta förut, det enkla men ändå så svåra med ordet kärlek och älska. Jag säger det igen, jag tror att vi behöver tänka delord för att mäkta med. Respekt och vördnad är två delord i kärleksordet. 

När livets sårbarhet och grymhet gör sig påmind genom dagliga flyktingströmmar in i vårt land och med rasistiska våldsdåd, bränder och hatmord på en skola är det lätt att tappa perspektivet på värdegrunden medmänsklighet. Och tron på människovärdet som oinskränkt oavsett vad vi delar för tro, bakgrund och ideologi. Kriminella handlingar ska alltid bestraffas men även här måste vi hålla värdegrunden tydlig för oss. Hur svårt det än kan upplevas när människor utsätter andra för grymheter och död. Men personer som begår brott måste få chansen att se sig själva i sitt sammanhang och göra bot. 

Som kristna ska vi alltid stå i livets tjänst inte hatets. 

Att stå i Livets tjänst gör vi när vi försöker följa Jesus kluriga ord som är så relevanta även för oss. ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Lösryckt ur sitt sammanhang kan detta tyckas stödja tanken på en skarp gräns mellan allt det vi förknippar med vardagslivet och vårt behov av andlighet, andrum och eftertanke. Dessutom har uppmaningen varit och är något som fortfarande utnyttjas för att betona skillnaden mellan det sekulära och det andliga livet. Politiker är inte precis överförtjusta när kyrkan har synpunkter på t ex fördelningspolitik, miljö- och fredsfrågor. Fast nu tar man tacksamt emot allt engagemang för alla flyktingar och EU-migranter. 

Balansgången mellan vad som är vad, och vad som är engagemang byggt på kristen värdegrund och vad som är partipolitiskt färgat är stundtals som att balansera på en spindeltråd. Och då får vi öva oss på den balansgången. 

Vi gästar bara vår jord, har den till låns för den tid vi är här. Eller som jag såg att Limhamns församling uttryckte det:”Tillfälliga uppehållstillstånd har vi alla här på jorden.” Vi är här för att förvalta och kunna lämna över till kommande generationer. För detta uppdrag har vi blivit förstklassigt utrustade med förstånd, fantasi, vilja och samvete. Reflekterar vi över och söker helheten och sambanden mellan vårt vardagliga liv, våra arbeten och att vi inom oss bär ett oinskränkt värde, behöver det inte vara betungande att ta sin del av ansvaret för att stå i Livets tjänst. Vi kan alla bidra på olika vis. Därför blir det livsviktigt att påminna sig i ord och handling om vår värdegrund. Vad vi är präglade av, som inte går att stjäla från oss och det är att i varje människa finns Guds avbild. Vad det konkret betyder, vari det består, ja det finns det inget entydigt och enkelt svar på, om det ens finns ett svar att ge här och nu. För om det gjorde det så skulle våra livsvillkor se helt annorlunda ut än vad de gör. 

Det finns mycket att säga om den kristna trons nu och historia som bär skuggor MEN det finns också mycket gott och hoppfullt att säga om vår tros och vår kyrkas kraftfulla arbete för människovärdet. Med tanke på de ljusskygga strömningar och rörelser som bokstavligt dödar eller dödar med ord behöver vi samla oss för det goda människovärdet. Det som har sin grund i att vi alla bär Guds avbild inom oss och har vår grund i ett sammanhang större än våra egon. Vi gör det genom vördnad för livet och respekt för livet. Två delord av kärleken. Sen ska vi hålla Paulus ord i minnet att ”Kärleken vållar inte din nästa något ont.”

21 Söndagen efter Trefaldighet 2015 läses följande bibelberättelser:

Profeten Jeremia 29:4-7

Paulus i Romarbrevet 13:7-10

Jesus i Matteusevangeliet 22:15-22

Samma Gud, eller?

Ängslighetens kompass driver en del personer att efter debatter, dialoger och ställningstaganden ofta landa i frasen: "Det är ändå samma Gud"

Nyåret började med "Vägra hata kampanjen"mot fördomar och rasism och hösten följde med ett hetsigt fokus på religionsdialogens svårigheter och möjligheter och hur man bäst gestaltar detta praktiskt. Det har fått mig att fundera över ängsligheten i mötet religioner emellan. Dels på en professionell nivå men också det vardagliga mellanmänskliga kommentarerna som nu senast i frisörstolen där frisören konstaterade, jag säger som min pappa "det är en samma Gud". Så min fundering är om det verkligen är en samma Gud i våra olika religiösa erfarenheter? Är det ett mål att sträva mot? Är det överhuvudtaget viktigt?

Jag tänker att frågan om det är en och samma Gud olika religioner tillber är en ganska oviktig fråga och en fråga som tar bort de riktigt intressanta frågorna om mänsklig religiös erfarenhet.

I mötet med personer av annan religiös tillhörighet är det lätt att bli ängslig, lätt att gå i försvar, lätt att hamna i över-och underordnande positioner beroende på var i världen mötet och samtalet äger rum. Är jag i majoritet eller minoritet med min tro? Gudstro handlar om djupet i min existens, djupet i att vara en del av ett större sammanhang som är oberoende av mig och om trygghet i min identitet som troende när den är som sundast. Gudstro kan också handla om tvång, yttre och inre kontroll, om exklusivitet och om förtryck. När världen krymper och du kan ha realkontakt med andra sidan jorden i detta nu kommer ditt jag i centrum på en gång. Ett jag som ska möta ett du, ett du som har andra erfarenheter än du själv har. När världen krymper och vi frivilligt och för en del av nöden är tvungen att flytta och fly så kommer många människor i ett annat sammanhang, ett annat samhälle som bjuder på både utveckling och utmaning, även för de som redan bor där.

Vi behöver se både det som är likt och olikt. Framför allt behöver vi se det mänskliga och den mänskliga erfarenheten av trons inre och yttre uttryck. För om Gud vet vi ytterst lite, vi tror endast.

När det gäller tron är det lätt att falla i olika diken inom samma religioner och förstås i relationen till andra religioner. Jag har alltid förundrats över just ängsligheten, både i min egen kristna tro men också i mötet med personer av annan tro. Så länge tron inte leder till förtryck och våld, fysisk såväl som psykisk, även om jag snabbt inser att det senare är svårkontrollerat så behöver vi acceptera olikheterna. Kanske är den viktigaste frågan hur varje enskild religion och även religiös tradition inom en och samma religion ser på människovärdet. Lyfter vi upp människovärdet så får vi en glimt av Gud på köpet. Det är mer intressant än att krysta fram likheter som vi inte kan ha kunskap om eftersom vår kunskap är så begränsad. I varje religiös tradition har gudsmöten förvaltats och traderats och gjort avtryck. Men Paulus ord gäller "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."1 Kor 13:12-13

Så låt oss ängslas mindre, sträva efter sund trygghet i vår tro och tradition och realistisk öppenhet mot andra traditioner i vår tro och andra religioner.

Bestående värde

Älskar du mig? Tycker du om mig? Finns du i mitt liv? Kan du bevisa det för mig?

Några mycket allmänmänskliga frågor som vi ställer oss under livets skiftande gång. Frågor ställda både till Gud och till en medmänniska. Någon av er kanske säger, jag har aldrig ställt den frågan. Nej, kanske inte medvetet, men omedvetet eller på ett annat sätt. För dessa frågor berör djupet av vår existens av att vara sedda och bekräftade, att vi är burna av Gud och livet i sig och i livet finns våra medmänniskor. I bibelberättelserna vi möter idag ligger dessa frågor latent och de riktas till Gud och Gud riktar dem också till oss.Folket vandrar och vandrar mot det förlovade landet och de misströstar. Var finns Guds ledning, och Mose, vart tog han vägen? Han som var utvald av Gud att leda sitt folk. Misströstan leder fram till skapandet av den gyllene tjurkalven. Något konkret att fästa sin blick och sin tilltro till. Synligt bevis som dom lade mening i.

Vi strävar också ofta efter Guds närvaro och kärlekens synliga bevis och visst får vi dom, främst av vår nästa. Förlovnings- och vigselringar, hjärtan i alla upptänkliga material för skilda tillfällen, vänskapsbevis av olika slag, blomsterhyllningar, ja listan kan göras lång. Men trots det finns inga garantier för kärleken, inga bevis. Kärlek handlar om relationer inte bara till medmänniskan utan i allra högsta grad också om relationen till Gud och Guds relation och kärlek till oss.

Jag har sagt det förut och säger det igen för det är viktigt att komma ihåg att kärlek ett samlingsord bestående av delord som människovärde, respekt, delaktighet, givmildhet, uppmuntran. 

Allt detta kan ta sig uttryck i synliga tecken, symboler och handlingar. Men i grunden är kärleken något som utgår från vår inre hållning att våra liv är insatta i ett mycket större sammanhang än vi riktigt kan förstå. Det är detta större sammanhang som Jesus vill åt med de tre bilder han ger oss. Och det är det som författaren till Johannes brevet menar med att inte älska ”det som finns i världen”. Jesus är briljant i att åskådliggöra det mänskliga livets storhet och litenhet och att visa på vägen till en inre hållning som kan rädda oss från det nät av misströstan som gör att vi söker bekräftelse i det som är fullständigt förgängligt. Det är så lätt att göra det, så mänskligt, särskilt när vi känner oss vilsna, 

som folket gjorde i öknen när Mose försvann iväg, deras trygghet och vägledare.

Jag vill åskådliggöra den första bilden att samla skatter med en personlig berättelse. Jag är inte så materiell av mig men vissa saker är jag lite svag för. Smycken är en. Vad laddar jag för värde i dem?För 15 år sedan kom min man hem från Israel med ett Jerusalemkors i silver. Det har betytt mycket för mig. Jag har flera gånger varit på väg till Israel men det har alltid hänt något som omkullkastat planerna. För 6 år sedan på Island köpte jag en liten silverängel med en pärla som jag hängde på kedjan tillsammans med korset. Jag har laddat dessa smycken med starka symbolvärden som går bortom ord att beskriva. När jag själv äntligen kom till Israel och Jerusalem förra året blev symbolvärdet ännu större för mig. Nu är kedjan med korset och ängeln spårlöst borta sedan några månader tillbaka. Jag vet inte om det gått sönder och jag tappat det. Jag vet inte om jag tog av det och la det i skåpet på gymmet och glömde att ta det när jag gick och sen fick det ”fötter”. Jag har förstås frågat om det hittat det. Eller är det så enkelt som att jag av någon outgrundlig anledning lagt det hemma på något konstigt ställe? Eftersom symbolvärdet varit så starkt för mig, så har sörjt och varit arg för att det är borta. Sen har jag sansat mig och tänker att antingen kommer det fram eller så har någon annan förhoppningsvis fått glädje av det. Smycket är förgängligt men symbolvärdet av Guds närvaro och ledning som jag laddat ner finns ju kvar, i mitt hjärta. Att Gud är närvarande och leder mig i mitt liv är inte beroende av ett yttre synligt tecken. Israelerna behövde ingen Guldkalv. Jag behöver inget kors och ängel. 

Guds närvaro och vägledning ges oss gratis, av nåd. Nåd är också ett delord till kärleken. 

Nåden är något vi får lita på oavsett vad vi känner. Oavsett dagliga bevis eller inte på frågorna: Älskar du mig? Tycker du om mig? Finns du i mitt liv? Uppmaningarna Jesus ger oss hur vi hanterar de jordiska och de himmelska skatterna i våra liv är också Guds indirekta frågor till oss. Älskar du mig? Tycker du om mig? Finns du i mitt liv? Kan du bevisa det för mig? Frågorna handlar om vilken Livsinriktning vi väljer. Beviset är att säga JA till Gud och Jesus, jag älskar dig, tycker om dig och du finns i mitt liv. Det innebär att en relation upprättas till Gud. Vi blir medvetna om att vi är en del av ett mycket större sammanhang och att det vi har för ögonen är förgängligt. Det handlar INTE om att bli världsfrånvänd. Det handlar om perspektiv. Vad som har ett bestående värde. Inget materiellt har något bestående värde, det är endast relationer som har.

Vad bär alla flyktingar med sig? Inget materiellt men relationer. De som hånar och spottar på att flyktingarna har nya modeller av mobiler ser bara till prylen, inte till funktionen att kunna meddela sig med sina nära och kära som är kvar eller som väntar på dem i något land. De behöver guida sig fram genom Europa med Google maps. Ting har bara instrumentellt värde inget värde som består. Det är därför vi inte kan tjäna både Gud och Mammon. Vi kan använda Mammon men inte tillbe. 

Ju fler vi blir som lyssnar till Guds röst genom Jesus vad som har värde i livet desto mer kan vi förverkliga Kärlekens alla delord för ett värdigt liv för mänskligheten. Vi har inga synliga bevis på Guds närvaro och kärlek mer än att orden och vittnesbördet har burit människor genom århundraden. Att Gud älskar oss. Att Gud tycker om oss. Att Gud finns i våra liv.

Predikan 17:e Söndagen efter trefaldighet och här kan du läsa berättelserna ur Bibeln

Om tjurkalven av guld i Andra Mosebok 32:1-4, 30-35

Om tjurkalven av guld i Andra Mosebok 32:30-35

Om att inte älska världen i 1 Johannesbrevet 2:15-17

Jesus ger oss tre uppmaningar i bilder i Matteusevangeliet 6:19-24