Läsa någon annans dagbok

Det är verkligen "no, no" att läsa någon annans dagbok och det finns anledningar till det.

Ändå publiceras dagboksanteckningar, sammanställs i böcker, fritt fram för alla att läsa. Personligen är jag kluven till att läsa just dagboksanteckningsböcker. Och ena sidan går det aldrig att på  djupet förstå en annan människa och därmed blir en annan människas dagboksanteckningar rätt ointressanta. Och andra sidan är vi visserligen olika men inte så unika som vi inbillar oss och därmed finns det allmänmänskliga igenkännandet vid läsandet av en annan persons dagbok. Det var just det sista som fångade mig i läsandet av Kristian Lundbergs GUD ÄR INTE ETT FRÄMMANDE NAMN.

"Hur kan man bära fram en tro i en samtid där allt annat än det bräckliga premieras?"1)

Som läsare får du följa Kristian Lundberg från 25 augusti till 10 mars. Förutom Kristian följer Lasaros och Jesus med från sida till annan. Inte så att boken handlar om dem, direkt, men indirekt. Jesus kallar oss alla vid namn. En avslutad historisk händelse och en pågående historisk händelse är också följeslagare genom anteckningarna. Berättelsen om troendedop i Vallersvik, Frillesås 1848 och om EU-migranternas och flyktingarnas situation i Malmö och Sverige.
   Det är just bräckligheten, det sköra, det nakna och det sårbara som talar till mitt hjärta. Visst håller jag med om att "Kyrie Elieson är inte bara två ord. Det är handling."2) Men håller inte alltid med om alla hans slutsatser. Jag tror vi definiera politik på delvis olika vis, åtminstone i relation till meningen "Det finns ingen gräns mellan det privata och det politiska"3)  Att vara kallad vid namn till handling, det är politik för mig, utan partipolitisk färg. Kanske en utopi, men så får det vara för mig. Färgen får komma vart fjärde år och den kan variera, partipolitiken får höra till min privata sfär. Min tro i handling kan vara politisk utan påklistrad etikett.

"Det är radikalt att tro. Det är radikalt att vägra falla på knä inför en yttre makt som räknar oss i kronor och ören.

Det är motstånd att tro, att låta just det bräckliga vara vår enda styrka. Ibland sker det inte på annat sätt än genom ordet som blir till en handling i sig själv."4)  Inom bokpärmarna träffar orden rakt in i hjärtat som ljusstrålar som lyser upp mörkret, som värmer, som bländar, som avslöjar, som utmanar vad som ryms i mitt hjärta. Det är väl just det som kan vara behållningen av en annan människas dagboksreflektioner, det allmänmänskliga som bryter igenom det privata och egocentrerade. "Ingen människa är ensam. Ingen är bara ett rop ut i den kalla tystna natten. Vi är berättelser som flätas samman, som vävs ihop. Och det är här det sker." 5)  Det finns många kloka och träffande formuleringar som jag skulle kunna fortsätta att citera och ett till ska jag bjuda på innan jag sätter punkt för detta inlägg. Men innan dess en uppmaning, läs boken!

"För att kunna se vad som är avgörande i livet är det nödvändigt att med jämna mellanrum stanna upp i avskildhet och reflektera över den egna situationen."6) 

Livet är fyllt av val, små och stora, livsavgörande och obetydliga. Det är lätt att fastna i de små och relativt obetydliga, för de kryper inte in under skinnet, just de valen distanserar oss från oss själva. Varför? Finns hur många olika svar som helst. Ett svar är att det hela livet gör ont att växa och mogna som människa, växtvärk. Inte konstant men nu och då återkommande när det komplexa behöver synas. Kristian Lundberg skriver klokt om enkelhet och ansvar för sitt liv. 

1) s 63
2) s 121
3) s 122
4) s 138
5) s 139
6) s 161

GOD JUL

Ja, det är verkligen gott att vi får hälsa varandra med godhet. Godhet och ljus hänger ihop.  

”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus…” Profeten Jesajas ord har gått i uppfyllelse därför firar vi jul. Ljuset har kommit till oss genom Jesus födelse – Guds Människoblivande i den sena natten i Betlehem. Några av er har kanske varit i Betlehem. När jag stod vid det som kallas herdarnas äng i Betlehem så är det nästan så att jag kände heligheten i luften – det är en speciell stillhet som tränger igenom bruset och den kommers, som ofta blir på vallfartsorter. Herdarnas upplevelse av änglarnas lovsång finns kvar där som ett skimmer, en vibration i luften. ”Var inte rädda jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket." Idag har en frälsare fötts åt er.” Ängelns ord till herdarna är lika mycket ord till oss. Evangelisten Lukas berättar:


    Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. 
    I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. [10] Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."  Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:  "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." 
    När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. 

Det är ett budskap ljust som stjärnljus. 

I ett land så prövat av politiska oroligheter, ibland med religiösa förtecken är det svårt att tänka att Betlehem blev vaggan för en profetia om fred och frihet för människor. Det är så Jesaja profeterade och det är så änglarna Sjunger - om Fred och Frid till människor. Vi vet alla att fridens och fredens budskap långt ifrån är ett ljus för människor runt omkring vår jord och hos oss i trygga Sverige. Det är lätt att känna rädsla av olika slag. Global terror, krig och inbördeskrig, en bit bort ifrån oss.  Gängbråk och hedersvåld inom våra egna gränser.Eller den ofrid som kan råda i ett hem kring jultid. Det är en oerhört stark kontrast till den idyll som målas upp vid krubban med nyfödda Jesus, Maria och Josef tillsammans med herdarna.
Julens budskap är bland annat att vi inte behöver vara ensamma i vår rädsla. Låter vi fridens och fredens ljus uppfylla vårt hjärta och bli till en krubba/en vagga för Jesu födelse och julens budskap om Fred och Frid är vi aldrig ensamma. Det är inte i det storståtliga, det är inte i palats, det är inte i höga ämbeten som Gudsnärvaron förnims, utan i vars och ens hjärta, i all enkelhet.

Guds vishet och radikala skaparkraft visas genom att Gud väljer att födas i enkelhet för att det inte ska finnas onödiga hinder för oss i mötet med Gud.

Gud valde att bli människa i Jesus Kristus för att nå ända in i vår verklighet. Gud delar våra liv. Jesus ägnade hela sitt liv till att möta människor, upprätta och vara nära i livets alla skiftningar. Han finns nära oss. Han finns nära i varje nyfött barn – kanske är det därför julen är så speciellt för oss –kommer så nära vårt inre. För vem kan motstå att ta emot ett nyfött barn i sitt hjärta?

Berättelserna i vår Bibel är gränsöverskridande och tidsöverskridande. Hjalmar Gullberg skriver i en dikt om detta:

Rödaktigt lyktsken glänser på frusen trottoar.

Långt bortom tidens gränser ett ögonblick jag var.

Jag hörde bortom tunga grå fält och vattendrag

en herdeskara sjunga: Ett barn är fött idag!

Så min önskan till oss alla inför den fortsatta julen och det kommande 2017 är att julens berättelser om Jesu födelse, herdarna och stjärntydarna inte blir stämningsfulla sagoberättelse utan att vi upplåter våra hjärtan för det stora mysteriet att Gud vill dela ditt och mitt liv. Kristus vill, i tro, låta sig födas även i våra hjärtan.  

TILL

Befriad till Gud, till varandra, till oss själva.

Det finns en paradox i adventstid. Dels så är det som en förfest till jul, vi pyntar, planerar och gläder oss. En del våndas också, mer eller mindre, under måsten av olika slag eller för att julen har ett stort fokus på familjen, en familj som man av olika anledningar inte enkelt relaterar till. I kyrkans rytm, kyrkoåret, är advent en fastetid, en tid för eftertanke och förberedelse för julens stora glädjehögtid. Inte minst på 2:a och 3:e advent blir allvaret tydligt. Jublet på 1:a advent byts mot kärvare berättelser. Johannes, profeten med det mustiga och utmanande språket som vi möter i dag är den som bereder väg för Jesus. Johannes levde ett extremt enkelt liv och han uppmanar människor att tänka till och omvärdera sina liv. Han gör det med ett språk som får oss att studsa. Huggormsyngel vill ingen av oss bli kallad och vem är intresserad av den kommande vreden? Vem blir intresserad av att förändra sitt liv under det som liknar hot?

   Det är lätt att värja sig mot berättelser av det här slaget och tänka att de inte angår oss. Det är mycket som skiljer vårt nu mot då, samtidigt är Bibelns berättelser tidlösa i sitt budskap. Johannes drevs starkt av sin kallelse att bereda väg för Messias, för den väntade Frälsaren. För de som kom till Johannes fanns både en religiös och politisk längtan efter frälsning. Vi lever under andra förhållandena men är ändå bundna på olika vis. Johannes bar fram övertygelse att: 

Alla människor ska se Guds frälsning. Den övertygelsen sträcker sig över tid och rum och vill nå in i ditt och mitt hjärta. Så vad betyder det då för oss?

Begreppet Frälsning, att bli räddad och befriad är ett belastat ord, som en del ryggar för därför man har negativa erfarenheter av innebörden och det har i kyrkans historia missbrukats. Tyvärr! Men det är ett av trons Storord som vi inte kan och bör göra oss av med. Istället behöver vi utmanas att se innebörden. Likaså av omvändelse, ett annat Storord. Vad innebär omvändelse och frälsning för oss?Vad är det som behöver omvändas och befrias hos oss och inom oss? Vi lever inte i förtryck och fångenskap mer än vad vi själva skapar genom vårt sätt att leva. 60-tals psalmen 289, Guds kärlek är som stranden har tolkat detta i en av verserna: ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” När vi hör orden omvändelse och frälst, är det lätt att fokusera på det lilla ordet FRÅN, omvänd från och frälst från, det är betydligt mer fruktbart att fokusera på det lilla ordet TILL. Omvändelse handlar om att vända om TILL någon. Frälsning handlar om att bli befriad och räddad TILL någon. Den någon är Jesus.

   För några år sedan var jag på gudstjänst i Nidarosdomen det var också dop i gudstjänsten. Alltid intressant att ta del av en annan kyrkas ordning och just den här gången gick det lilla ordet TILL rakt in i mitt hjärta. När vi döper i vår kyrka säger vi alltid: Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I Norska kyrkan säger prästen: "etter vår Herre Jesu Kristi ord og befaling døper jeg deg til Faderens og Sønnens og Den hellige ånds navn.

Vi döps TILL en samhörighet med Gud. Vi blir befriade TILL, en relation med Jesus.

Omvändelse är att konkret vända sig Jesus för att inleda en relation. Jesus besvarar relationen med frälsningen som befriar och upprättar oss utifrån det som är unikt i våra liv och det som är vårt gemensamma mänskliga liv. Våra liv är inte isolerade öar varken i relation till Gud eller till varandra. Det är den vägen som Johannes profeterar om med sin föregångare Jesajas ord. Johannes drivs av löftet om Frälsarens ankomst och vill genom sin förkunnelse och sitt reningsdop förbereda människorna på Jesu ankomst. Att vända om till vägen som är öppen för alla, eftersom: ”Alla människor ska se Guds härlighet och frälsning.”

   Vi blir befriad TILL, en relation med varandra. Att säga ja till omvändelse och frälsning får också konsekvenser i relation till varandra. Johannes svar på frågan ”Vad ska vi göra?”, är giltig även för oss. Hur kan Du och jag i våra liv dela med oss av en skjorta, ett bröd? Hur ska vi som kristna gestalta ett ansvarsfullt samhälle? I tron, i dopet blir vi Guds barn som gemensamt har en relation, det som Paulus talar om: Alla är vi ett i Kristus Jesus.

   Vi blir även befriade TILL, en relation med oss själva. Rent konkret, just nu, vad ger mening och vad minskar måsten och stress i advents- och julhetsen. Hur kan vi leva våra liv utan rädslans stenar i våra hjärta? Vad ger istället lugn, god vilja, lust och glädje i våra liv? Vägen att ta för att bli fri från rädsla och i flera andra olika bemärkelser, beroende på hur det ser ut i vårt liv, ligger i riktningen, att vända sig om TILL den Frälsning Jesus kommer med. Det är inget som verkar magiskt, det handlar om tillit och överlåtelse. En gnutta mod, att säga ja till tro! Att vilja och våga sätta in sitt liv i ett större sammanhang. Alla är ni ett i Kristus Jesus, skriver Paulus. Det är Guds sammanhang. Vi ber med psalmens ord:

”Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.” 

Predikan i Djurgårdskyrkan på 3:e Söndagen i advent 

GT Jesaja 40:1-8

Epistel Galaterbrevet 3:21-29

Evangelium ur Lukas 3:1-15

"Vem är han?"

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid

Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och

sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni

genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig.

Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall

ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka

tillbaka dem. "Detta hände för att det som sagts genom

profeten skulle uppfyllas:  Säg till dotter Sion:

Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på

en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick

bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem.

De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem,

och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina

mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och

strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick

före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son!
Välsignad är han som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden!

Matteus 21:1-9

Så har vi brutit tidens gränser igen och stämt in i hyllningskören och ropat ut vår glädje när Jesus rider in i Jerusalem.

Vi tänder det första Adventsljuset. Kanske någon av er har uppmärksammat att det brinner ett rött ljus i ljusbäraren. Ljuset symboliserar julkampanjen som Svenska kyrkans internationella arbete inleder 1 Advent ”Låt fler fylla fem”. Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år för att de drabbats av krigets och konflikters vansinne och därmed berövats de grundläggande mänskliga rättigheterna och tryggheten som mat, rent vatten, vård och omsorg.

   Profeten Sakarjas ord har till viss del gått i uppfyllelse. Jesus har förkunnat fred för folken, och hans välde har nått från hav till hav, från floden till världens ände. Kristna finns överallt i världen. Det vi fortfarande väntar på, är att krigens vapen ska förintas. Det röda ljuset som brinner i ljusbäraren stämmer till eftertanke och är en påminnelse om krigets fasor för alla, inte minst barnen. Rött är också en färg förknippad med kärlek och medmänsklighet. Så jag vädjar om en generös kollekt och förbön för fred. (Ni som läser detta i bloggen kan ge en gåva här. )

Hur är det då med Jesus,  är han Fredsfurste och Konung?

Nja, någon vidare kung var och är han inte. Vi hyllar honom som en, men hans verk och hans rike är av helt annat slag än vad konungars brukar vara. Fredsfurste då? Ja, mer så, eftersom han kom med budskap om fred och frid. Det fanns olika förhoppningar på Messias. Vissa talade om en politisk militär Messias som skulle kunna befria dem från ockupationsstaten Rom. En del hoppades på en prästerlig Messias som skulle kunna rena tempelkulten. På olika vis var det en väntan på mäktig religiös och/ eller politisk ledare som skulle upprätta och trygga folkets liv. 

   Troligen fanns båda föreställningarna hos lärjungarna så det är lätt att förstå att de blev rätt förundrade när Jesus uppmanar dom att gå och låna ett åsnesto. Jesus var en vandringens man, hur tänkte han nu? Var han Messias borde han rida in på en häst. Att sitta upp på en åsnas rygg och långsamt vagga fram är inte speciellt konungsligt. Kanske någon av er också ridit på en åsna, jag har gjort det en gång som barn och det känns föga storstilat kan jag säga. Åsnan, ett anspråkslöst bruksdjur som tåligt och oglamoröst bär sin last och som denna speciella dag bar Jesus. Vilken kontrast, den strävsamma åsnan med en enkel man på ryggen som hyllas som en konung när han rider mot stadsmur. Vi får lätt intrycket att Jesus var väntad, att alla släppte allt för att hylla honom. Men så var det inte, de som hyllade honom ”folket, både de som gick före och de som följde efter”, var redan hans följare och kände honom.

Berättelsen slutar inte med Hosianna, två viktiga verser följer som vi inte läser i gudstjänsten eftersom vi vill vara med i hyllningen och sjunga Hosianna. 

Så här står det efter Hosiannaropen: ”När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?"  Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen." (Mt 21:10-11) 

”Vem är han?”, en mycket bra fråga som kan vara nyckeln till att Hosiannaropen inte tystnat på 2000 år. Jesus var ingen kung, kungar fastnar i historieböckerna men det har inte Jesus gjort för han lever fortfarande. Han möter fortfarande människor, i och genom tron. ”Vem är han?” är en frågan varje människa behöver söka svaret på. Folket som gick före och efter svarade dem som undrade: "Det är profeten Jesus från Nasaret…" De svarade inte, han är Kung, Fredsfurste eller Messias. Det var efter Jesu uppståndelse som man började förstå hans storhet. Den storhet som inte bär konungsliga kännetecken utan bär enkelhetens, ödmjukhetens och den totala närvarons kännetecken. En man som förändrade och fortfarande förändrar människor liv, inte minst genom det oväntade mötet. 

Så låt oss vara öppna för det oväntade mötet med Jesus.

Vi kan ställa dörrn på glänt och öppna vårt hjärtas temepelhus så att Guds närvaro genom Jesus kan lysa in och vara med oss i våra liv. Vi kan tvivla, ifrågasätta och fundera, så länge vi bara vandrar med. Ibland kanske vi går före och ibland kanske vi går efter. Eller så står vi vid sidan om och undrar. Det är helt ok. Det är de öppna sinnena och öppna frågorna som visar oss på svaren. Precis som Jerusalemborna, när de var tvungna att fråga ”Vem är han?”

   Svaret på den frågan är enkel och ändå mångfacetterad, Gud inkarnerad, Guds Son, Människoson, Frälsare, Gud och Människa i samma gestalt, Messias. Vad betyder det? Ja, vad det betyder hjälper oss bland annat hela kyrkoårets berättelser att upptäcka och lära känna. Vi har Påskdagen att tacka för att berättelserna om Jesus blir mer än ord i vår i Bibeln. Kvinnorna upptäcker den tomma graven och möter den uppståndne Jesus. Han möter sedan lärjungarna och säkert en del av de som bara några dagar innan hade gått före och efter och hyllat honom. Så ger Jesus dom uppdraget att gå ut och berätta om det han undervisat om och förstås uppståndelsen. Han når oss dels genom berättelserna men också i möten bortom orden, möten som är djupt personliga och svåra att ta på. Jesus lever genom Guds Anden och vill leva med oss, upprätta oss och vägleda oss. Hans uppdrag sammanfattas i många kärnfulla bibelverser och med tanke på det röda ljuset i ljusbäraren så lyfter jag fram det dubbla kärleksbudet:

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." 

I väntan på den definitiva uppfyllelsen av profetian när Jesus någon gång i en framtid vi inte vet något om ska komma tillbaka får vi försöka leva efter dubbla kärleksbudet. Det är en nödvändig utmaning vi tillsammans behöver anta för att bland annat profetians påstående att förinta krigets vapen ska gå i uppfyllelse så långt det bara går. Våra förfäder har förverkligat förkunnelseuppdraget även om vi förstås behöver hålla det levande. Tack vare dem firar och hyllar vi Gud som vill vara oss så nära så att Gud själv blir människa i Jesus Kristus för att finnas vid vår sida i livet, vägleda, trösta och uppmuntra. Amen

Sakarjas profetia 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion  jubla, dotter Jerusalem! 

Se, din konung kommer till dig.  

Rättfärdig är han, seger är honom given.  

I ringhet kommer han, ridande på en åsna,  på en ung åsnehingst.  

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. 

Krigets vapen skall förintas. 

Han skall förkunna fred för folken, 

och hans välde skall nå från hav till hav, 

från floden till världens ände. 

Gott Nytt År!

Just så brukar hälsningen låta i våra kyrkor på söndag, 1 Advent.

Ofta med tillägget Gott Nytt Kyrkoår. Om nu 1 Advent är nyårsdagen i kyrkoåret. Ja, då kan vi se Domsöndagen, som vi firade i söndags, som nyårsafton. Eftersom kyrkoåret har sin egen tideräkning skulle vi kunna säga att klockan idag är runt 17 på nyårsafton. Jag vet inte hur ni brukar fira nyår, men hur vi än gör, så brukar det för många av oss innebära en hel del festförberedelser. Dessutom en och annan tillbakablick över året som gått, funderingar och förhoppningar inför det nya året och framtiden, kanske ibland lite oro också.

Domsöndagen, är en dag av förhoppningar och oro.

Berättelserna bär både glädje och stort allvar. Det handlar om glädjen och hoppet att Jesus ska komma åter och om upprättelse för en skadad skapelse. Det handlar om ett framtida möte mellan oss och Jesus någon gång i en framtid vi inte vet något om. Då ställs frågorna, hur har vi levt, vad har vi gjort, hur har vi förvaltat våra liv i relation till Gud, till våra medmänniskor, till skapelsen i stort? Bara du vet dina svar och det är väldigt befriande att det inte är varandra vi ska döma. Domsöndagen är en dag för eftertanke, lite som nyårsafton, innan festligheterna sprakar igång.

   Vi kan inte vrida tillbaka tiden, vi kan bara konstatera så här blev det. Vad kan jag lämna, vad kan jag förändra, vad kan jag lära, vad kan jag säga förlåt för, vad kan jag känna glädje för? Vad tar jag med mig in på det nya året? Vi har några timmar kvar på kyrkoårets nyårsafton för eftertanke innan vi önskar varandra Gott Nytt Kyrkoår och ännu ett nådens år börjar, med nya chanser och möjligheter.

Gud vi ber, gör oss vakna för din närvaro i tiden.

Hjälp oss med försoning och tillförsikt inför uppbrott och avslut. Hjälp oss med tillit och förväntan inför Kristi återkomst och ankomst. Tack för den närvaro som redan finns och som är följden av Jesu löfte att vara med oss alla dagar till tidens slut. Amen

Enhetsfunderingar

"Grenarna är många, trädet är ett, trädet - Jesus Kristus" 

Orden inleder vers 2 av psalm 61 Lågorna är många. Psalmen sjöngs igår i Lunds domkyrka med anledning av Reformationsjubileet och den ekumeniska gudstjänsten med fokus på lutheraner och katolikers relation sedan Martin Luther, 1517 spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkan i Wittenberg. En handling som initierar en stor kyrkoförändring, ungefär 500 år efter en annan stor kyrkförändring 1054 när kyrkan delades i väst och öst.
   Det var en ärlig gudstjänst med budskap om hopp och försoning, respekt och längtan efter enhet. Det var ett gemensamt blickande framåt som bland annat möjliggjorts av 50 års ekumeniskt arbete sedan 2:a Vatikankonciliet. Dokument undertecknades med fem löften, fem ekumeniska imperativ för det fortsatta ekumeniska arbetet mellan katoliker och lutheraner. Gott så. Fast det tål att funderas över, vad vi menar med allt detta enhetssökande.

Vad är enhet?

Ja, vad är enhet, är det en enda världsvid kyrka? Ja, så kan det vara. Är det möjligt? Nej, inte på det sätt som jag tror att många önskar, tillbaka till Rom, förenade nord och syd, öst och väst. Det som slog mig under gudstjänsten är hur olika vi kan tolka Johannesevangeliets berättelse om när Jesus ger följande liknelse: 

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.  Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.  Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.  Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.  Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Joh 15:1-10 

Det var en gudstjänst som på många vis hade Jesus Kristus som fokus. Men även om det inte sägs klart och tydligt så tenderar det att bli likhetstecken mellan vinstocken Jesus Kristus och  kyrkan. Och ja, visst kan vi tolka det så. Men då blir frågan vilken kyrka? Den kyrka som blev statskyrka på 380 i Rom? Den kyrka som idag är Romersk katolska kyrkan med påven som ledare. Är det dit vi ska? Är det den underliggande strävan i de ekumeniska samtalen? Att vi till slut med alla vår olikheter ska kompromissa oss fram? Vi lutheraner, reformerta, anglikaner, ortodoxa, pentekostala?
   Det är en utopi, det visar redan bibelns berättelser, det räcker med att läsa de fyra olika evangeliernas skildringar, även om Matteus, Markus och Lukas är synoptiska och det är Johannes som sticker av. För att inte tala om Paulus och hans vittnesbörd i sina brev och övriga brev. Det är redan då olika grenar. Just grenar, pluralis. Vinstocken är en, grenarna är många.

Enheten är Jesus Kristus!

Inom varje kyrkofamilj finns en rad tolkningar, tankar funderingar, traditioner samlade kring Jesus Kristus. Namnkunniga teologer har århundrade efter århundrade brottats med tolkningar och läror kring budskapet Jesus kom med. Vanliga människor har på sin kammare vänt sig till Jesus Kristus i bön, i glädje, i nöd, i förtvivlan, i tvivel, i förtröstan och tillit. Under alla dess århundraden har lager på lager av överbyggnad byggts kring den främsta av alla symboler för vår tro, korset. Kyrkofamiljer har definierat sin kyrkosyn, sin ecklesiologi. Det är lätt att tappa bort huvudpersonen Jesus Kristus, han som säger JAG ÄR. Själva varat, Gud inkarnerad för mänsklighetens skull. "Jag är vinstocken, ni är grenarna." Det vill säga, vi är inte centrum, utan vinstock, inga grenar. 

   Vi betonar och letar efter det gemensamma, det vi kan enas i, dopet, Herrens bön, den Apostoliska trosbekännelsen, den Aronitiska välsignelsen. Gott så. Visst ska vi fortsätta föra samtal mellan våra olika traditioner bara vi inte tappar bort grunden -vinstocken Jesus Kristus och att grenarna är just grenar. "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er: Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig...  Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra."

"...utan mig kan ni ingenting göra."

Vinstocken är förstås också en påminnelse om att alla kristna inte delar nattvardsbord. Den måltid som Jesus instiftar till åminnelse av sig själv för att uttrycka det enkelt och diplomatiskt, just den måltiden skiljer oss åt därför att vi har olika teologi, olika tolkningar och tydningar av dess innebörd. Visst, det är en sorg på ett sätt. Men oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör så är vi fortfarande grenar som är beroende av vinstocken och vinstocken är inte kyrkan, vinstocken är Jesus Kristus. Jesus grundade ingen kyrka, det gjorde hans lärjungar, grenarna och som sagt vi ser redan i Bibelns berättelser att grenarna växer åt olika håll. Det finns något oerhört vackert i detta, spretigt, levande.        Ibland behöver vinstocken ansas, så har skett genom historien för att det blivit ett brott på grenen, den är inte fast förankrad i stocken och bär inte frukt. Ibland så skjuter nya skott och en ny gren växer sig rik och frodig. Martin Luther hade ingen tanke på att hugga av någon gren men han ville ansa. Nu blev resultatet istället att en ny gren spirade fram, den Evangeliskt lutherska. Den är lika fast förankrad i vinstocken Jesus Kristus som den Romersk katolska grenen. Romerska katolska kyrkans gren må vara lite tjockare och frodigare än den Evangeliskt Lutherska kyrkans gren eftersom den är äldre men båda ger frukt, frukt som består och ger glädje till oss alla lärjungar oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör. Gott så. Förhoppningsvis var den största behållningen av denna ekumeniska inledning på reformationsjubileet att vi kan möta varandra med respekt, öppenhet och trygghet i det faktum att vi är likvärdiga grenar på vinstocken Jesus Kristus.

Tillsammans

Predikan 21:a söndagen efter Trefaldighet 

Gammaltestamentlig berättelse ur 5 Mosebok 24:17-22, Epistelberättelse ur
Jakobsbrevet 2:1-8 och Evangelieberättelse ur Lukasevangeliet 19:1-10

Berättelserna som talar till oss på söndagarna har förutom kyrkoårsdatering, som 21:a efter Trefaldighet en överskrift för varje söndag. Idag, Samhällsansvar. Jag måste erkänna, att varje gång jag läser ordet är det något som blir beskt på tungan! Jag funderar fortfarande på varför? Kanske för att det drar fokus från vi tillsammans, till ett dem och vi tänkande. Eller kanske är det den oheliga alliansen mellan kyrka och partipolitik som stör mig. Eller helt enkelt tanken att någon annan tar ansvar för samhället, inte jag, inte du, inte vi. Nåväl överskriften till trots är det innehållet i berättelserna som är det centrala och jätteviktiga därför att de visar att tro också är handling. 

Tro är ett inre förhållningssätt och ett inre liv, det är jag och Gud och du och Gud. 

Vi har vår personliga gudsrelation, formad av en rad olika omständigheter och erfarenheter. Men stannar det bara vid det inre, blir det lätt navelskådande. Tro och liv hänger samman i handling. Vår relation till Gud behöver synliggöras i handling och i relation till varandra.Så Tillsammans tycker jag är en lämpligare överskrift, för berättelserna handlar om att vi bygger våra liv enskilt, i kyrkan och i vårt samhälle just tillsammans, inga ska eller får uteslutas. Det handlar om människovärde, vi uppmanas i Jakobsbrevet att inte göra skillnad på människor och att älska vår nästa som oss själva. Berättelserna i Mosebok och evangeliet talar om samma sak.

Sackaios längtade efter att få se Jesus. Kanske var längtan mer förklädd till någon slags allmän nyfikenhet på den man som var så omtalad, ”ville gärna se vem denne Jesus var.”

För Sackaios fanns ett direkt hinder – ett fysiskt –  han var liten till växten. I den stora folkmassan som också ville se Jesus nådde Sackaios helt enkelt inte fram. Sackaios låter sig inte stoppas av några hinder, han har bestämt sig, därför klättrar han upp i trädet. Struntar i om han blir till åtlöje, han hade inget att förlora, han befinner sig på ett vis redan i ett utanförskap.

   Det finns mycket som kan hindra oss från att ta vår längtan eller vår nyfikenhet på Gud och Jesus på allvar. De fysiska hindren finns inte för oss idag, hindren sitter i hjärtat och intellektet. Och i viljan.

Vilja går bra hand i hand med öppenhet. 

Sackaios ser Jesus och vad mer är, Jesus ser honom, känner honom vid namn. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios sluter sig inte utan ”tog emot honom med glädje”.  Genom sin vilja är Sackaios öppen för vad som möter honom. Mötet med Jesus förändrar hans liv. Han förstår hur han utnyttjat sin maktställning, nu vill han gottgöra detta. Genom sin öppenhet får Sackaios hjälp att se sitt eget liv. Hans tro blir handling. Han tar helt enkelt ansvar för sitt liv och sina handlingar.

   Jesus möter människor och ser oss sådana vi är. Det fungerar även idag när vi undanröjer inre och yttre hinder och är öppna. Jag nämnde att hindren idag sitter i vårt hjärta och intellekt. Varje person har att ta ansvar för att undanröja hindren för sin tro, precis som Sackaios. Men så finns yttre hinder, till exempel i våra kyrkor - oavsett vilken kristen tradition vi företräder - så skyms Jesus ibland. Människor står i vägen på olika vis.

Det finns all anledning till självrannsakan för oss i kyrkan. 

Vi skulle bildligt talat behöva klättra upp i ett träd och se oss omkring för att se Jesus och se de som söker honom och vi som redan funnit honom behöver alltid se oss själva i relation till Jesus. Det är känsligt att vara självkritisk, så lätt att gå i självförsvar. Det har vi sett en del av under det här året. När självkritik saknas blir det istället lätt kritik av andra utifrån, som sällan har ett så brett perspektiv. De som gärna gottar sig i det som är felaktigt eller behöver ifrågasättas. Om det sen gäller kyrkliga handböcker, församlingsresor, olika 

teologiska synsätt, ekonomiska frågor, politisering osv. så blir det mesta snuttifierat och snurrar runt i olika sociala media. Ofta blir enskilda personer syndabockar, där det egentligen handlar om strukturella och organisatoriska problem. Jag är absolut för att medier granskar kyrkan men jag skulle önska att vi vore bättre på att granska oss själva och vara sunt självkritiska. Såsom Sackaios var. 

Inre självrannsakan är det som är kraftfullast för det är det som kan få bestående förändring. Det är då tron blir trovärdig och grundad. 

Det gäller både den enskilda personen och kyrkan som församling. Det är enskilt och tillsammans som vi bygger våra liv våra församlingar och vårt samhälle. Det är hur vi ser på varandra som speglar sig i hur vi bygger vårt samhälle. Dagens bibelberättelser lyfter fram att det är tillsammans utifrån de förutsättningar vi har. Ingen ska lämnas utanför. Vi har inte kärvar, oliver och druvor men principen är den samma, delande och delaktighet, tillsammans.

   Sackaios var dömd av sitt samhälle och rannsakar vi oss själva så är det så lätt att vi på ett eller annat sätt dömer varandra. Jesus gör inte det, han räddar människovärdet och vill att vi ska följa i hans fotspår. Vi har inte hans kapacitet, men Gud har stor tilltro till sin mänsklighet, det har Gud visat genom Jesus. Han finns inte hos oss fysiskt men genom Guds Ande är han närvarande, han känner oss vid namn, innan vi känner honom. Vi behöver bli lika frimodiga som Sackaios och ta ”emot honom med glädje.” Mötet leder oss sedan på olika vägar och tillsammans kan vi forma ett bra liv i församling och i samhället.

"Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

Tacksägelsedagens predikan på Tema ungdomsmässa i Oscarskyrkan

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont. 1 Thess 5:16-22

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden." Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa." Luk 19:37-40 

Oavsett hur vår uppväxt har sett ut eller varifrån vi kommer så har majoriteten av oss lärt oss att visa tacksamhet. 

Vi är helt enkelt artiga och väluppfostrade. Frågan är då hur tacksamma vi är mot livet, mot Gud? Det verkar ibland vara enklare att göra till en slasktratt, som vi projicerar allt ont och alla svårigheter på. Hur kan Gud tillåta krigen, svälten, brotten mot mänskligheten, naturkatastroferna. Bilderna som invaderar oss från Syrien, från Haiti, från Etiopien och Jemen? Listan kan göras lång.

   Det är då vi behöver påminna oss om att vi inte är passiva marionetter i Guds goda skapelse. Gud är inte teaterdirektören som rycker i trådarna. Vi är världsmedborgare och medskapare i Guds goda skapelse. Vårt band till Gud är inte en livstråd utan vår andning. Guds andning andas i oss, var och en av oss eftersom Guds avbild är nedlagd i oss. Guds tilltro till sin mänsklighet är så oändligt stor och i grunden fylld av glädje.

Tacksamhet och glädjen över livet och över att Gud är oss nära i våra liv genom sin Ande. 

Det är vad Paulus vill påminna församlingen i Thessaloniki om i orden vi hörde läsas. Släck inte anden, det vill säga släck inte livet, döda inte livet. Förakta inga profetior skriver han. En profetia är främst en förutsägelse om framtiden. Ordet profetia förknippar vi med tro. Men att säga något om framtiden görs hela tiden utifrån en rad olika perspektiv. 

   Om vi tar fasta på att en profetia handlar om vårt nu och framtiden som möter oss, oavsett om det gäller andligt eller världsligt så behöver vi använda det förnuft som vi har.  Det som ger oss en särställning i relation till andra levande varelser. Vi behöver öva oss i att pröva allt. Det låter ju ganska jobbigt, men det är livsviktigt. Inte minst nu då orden flyger på en nanosekund över jorden, in i våra telefoner som vi ständigt bär på. Fantastiska uppfinningar av den mänskliga hjärnan, något att vara så glada och tacksamma över, att vi så lätt kan nå varandra oavsett avstånd. Det är även en livsviktig hjälp vid katastrofer för att snabbt samordna hjälpinsatser för de som drabbats. Så fantastisk är människan med alla sina uppfinningar. 

   Så skrämmande är hon med alla sina uppfinningar som förgör, som bidrar till krig, utsugning av natur och skev fördelning av resurser. Det går inte att skylla på Gud. Vi är inte marionetter, vi är världsmedborgare och medskapare och därför behöver vi pröva allt som möter oss. Vi behöver öva upp vår förmåga att se vad som är bra för människor och vad som är ont för människor. Jag vet, det är inte enkelt men inte heller oöverstigligt svårt om vi verkligen vill och vi gör det vi kan utifrån våra förutsättningar.

Så väsentligt är det för Gud att påminna oss om det ansvarsfulla och glädjefyllda i att vara människa så att Gud själv blir människa i Jesus Kristus. 

Jesus möter människor, berättar, undervisar och upprättar människor under en kort tid i vår historia. Den korta tiden är så intensiv att den gett avtryck in i vår tid. Hade det inte varit på riktigt hade berättelserna om Jesus och om hur vi på ett bra sätt ska ta hand om våra mellanmänskliga relationer, aldrig överlevt. Det fanns då precis som nu kritiska personer till Jesus. Vi hörde i evangeliet om några som invänder mot lärjungarnas hyllning till Jesus för allt de sett och varit med om. "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta."

   Jesus vet hur livsviktigt det är att förmedla det han förmedlar, för det handlar om liv. Lärjungarna hade det korta perspektivet framför ögonen, här fanns en man som såg och berörde på ett nytt sätt, här fanns hopp om förändring. De flesta trodde det skulle handla om en politisk förändring. Först efter Jesu död och uppståndelse förstår lärjungarna att det rike Jesus talat om  snarare är en livshållning än ett faktiskt rike. 

Det fullkomliga riket, himmelriket kommer inte på ett sådant sätt som de eller vi tror. 

Men Jesus låter sig hyllas för han vet sitt uppdrag. Han vet att det kommer att spridas ut, det går inte att tysta ner. Och skulle det bli så, svarar Jesus, då kommer stenarna att ropa. Än har vi inte hört stenarna ropa, det är bra. Vi har inte hört stenarna ropa för det budskap Gud gett genom Jesus har överlevt århundrade efter århundrade. Stenarna ropar inte för att trots allt så är vi så många som tillsammans tar ansvar och som känner glädje och tacksamhet över livet fast det också är fyllt av svårigheter och mörker. 

   Det är den tacksamheten som vi som har det så bra får dela med oss av på olika vis. Just här och nu genom att ge en riklig kollekt som via Svenska kyrkans internationella arbete går till dom som just nu, in på bara skinnet och in i själen upplever hur människa krigar mot människa. Med Paulus ord, släcker anden, dödar liv, där varenda en bär Guds avbild, Guds andning inom sig. 
   Guds andning andades på ett speciellt vis i Jesus eftersom han var den han var. Just därför har allt han gjort och sagt överlevt, för att fortsätta vara vägledande för oss. Det finns några kärnord som sammanfattar allt. Ett som vi även delar med människor av annan tro runt om vår värld, snarlikt formulerad. Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12 

Att lyssna är mer än att höra

"...så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske skall du finna då:"

Strofen är ur psalm 524 i Den svenska psalmboken och stroferna om vad vi kan finna kommer i den här predikan vara som nycklar till bibelberättelserna idag på 18:e söndagen efter Trefaldighet.

"Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans vishet kan du ledning få."

Guds Andes vishet finns nedlagd i ditt och mitt hjärta. Vi bär Guds avbild inom oss. I den gammaltestamentliga berättelsen ger Mose folket undervisning om att följa Guds lagar. Lagar som vi till viss del fortfarande följer. Mose betonar att det inte är så svårt, för orden finns i var och en av oss. Det vi behöver göra är, bland annat, att vända blicken inåt för att lyssna efter Guds vägledande ord. När vi gör det kan vi möta livet utanför oss själva på ett mer medvetet vis.

   Mose uppmanar folket och oss att lyssna, älska och välja livets väg. Att det inte är så lätt vet vi. Att få visa hjärtan utifrån de erfarenheter livet ger oss och de ord vi tar till oss från Bibelns berättelser ber vi om och ständigt snubblar vi. Det vet Gud också, så Guds vishet är finurlig och söker sig vägar fram som vi inte alltid vet om och ser. Till slut blir vägen inkarnerad och personifierad i Jesus. Den vishet Jesus förmedlar vill ge oss stadga i våra liv, personligt och i relation till våra medmänniskor eftersom vi lever i gemenskap med varandra. En början är att lyssna in Guds kärlek till sin mänsklighet, vilket innebär Guds kärlek till var och en av oss. Det handlar andra strofen om.

"Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans kärlek kan du värme få."

Guds osjälviska kärlek bär oss i våra liv, ibland kan det vara svårt att ta till sig. Den bär oss genom glädje, genom prövningar, genom döden och in i evigheten. Det är Guds löfte genom Jesus, ”med er alla dagar till tidens slut”. Den värme Guds kärlek ger oss ska vi bära vidare till vår medmänniska. Det är inget att hymla med att det är en utmaning, att älska sin nästa.   Jakob kallar det kungsbud, evangelisterna kallar det för det främsta budet. Ett led i det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Att älska sin nästa innebär att inte göra skillnad på människor, det som Jakob skriver om. Det handlar om att aldrig beröva en människa hennes människovärde, ALDRIG. 

Människovärdet är sanktionerat av Gud genom att Guds avbild finns i varje enskild människa. I alla! Det är en utmanande tanke,kanske rent av provocerande, den kräver något av oss. Inte minst i relation till de som vi har svårt för. Ännu mer provocerande är, hur hanterar vi mötet med människor som gör andra illa, i allt från tyst mobbning, incest, rasism, folkmord, terror? Just för att kärlek faktiskt är svårt brukar jag säga att kärleken innehåller delord. Ett sådant delord är respekt.

   Kärlek innebär respekt för människovärdet. Respekt behöver inte betyda enighet eller att vi alltid håller med en annan människa. Vi behöver öva oss i att skilja mellan sak och person. Att enas om att vi ibland är oeniga, utan att ha ihjäl varandra med våld eller ord. För ord dödar också. Det är en utmaning eftersom våra handlingar, idéer och ställningstaganden ofta blir en så stor del av vår person.    Domen över oss själva och våra medmänniskor brukar bli hård. Därför är de avslutande orden i Jakobsbrevet så viktiga: ”Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.” När vi brister i att uppfylla det främsta budet, så kan det upplevas obarmhärtigt i relation till oss själva och till varandra. Men Guds barmhärtighet är större än vi förstår. Kan vi ta till oss det om än så lite som en gnutta så gör det stor skillnad även för oss att visa barmhärtighet mot oss själva och varandra. 

"Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans styrka kan du krafter få."

Det var många som följde Jesus. I Markus berättelse möter vi en ivrig man som lever ett gott liv, nu anar han något nytt, något som kan förändra hans liv, en styrka och en kraft han ser hos Jesus. Han faller på knä framför Jesus: "Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus ser på honom med kärlek, OBS, med kärlek, med barmhärtighetens blick och ger honom en utmaning. Den här berättelsen handlar inte primärt om att vara rik eller inte vara rik. Den handlar om var vi har vårt hjärta. Är vårt hjärta fritt eller bundet till det materiella? 

   Jesus visar oss den kompromisslösa relationen till Gud, den som bara är. Vi kan aldrig äga kärleken, varken till Gud eller till en person. Kärleken är egentligen omöjlig att förstå, lika oförståelig som att ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." Mannen var bunden till sin rikedom, sorgsen gick han iväg. Frågan till oss blir: Har vi något som binder oss och därmed hindrar oss från att lyssna inåt efter Guds vägledning i våra liv? Finns något som hindrar oss från att uppleva och inspireras av den fjärde strofen?

"Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans låga skall du livsmod få."

Vi behöver livsmod i livet. Mod att leva och möta det livet ger oss av både prövningar och glädje. Jesus förmedlade livsmod till mannen men han kunde inte ta emot det, i alla fall, inte just då. Lärjungarna blir upprörda och undrar förstås vad är möjligt för en människa, vad krävs för att leva i tron, här och in i evigheten? Det är här Jesus vill medvetandegöra oss om att det krävs just medvetenhet av oss. Vad är vårt hjärta fyllt av, är det något som hindrar oss i vår relation till Gud och medmänniskan? SEN hur Gud verkar i varje enskild människas liv, det vet endast Gud som är möjligheternas Gud. Med sin Ande som bor i djupet av våra hjärtan verkar Gud i dig och mig Det var inte bara vid den första pingsten som  Guds Ande griper in i människors liv. Guds Ande andas i oss för att ge oss Ledning, Värme, Krafter och Livsmod.

Gammaltestamentlig berättelse ur 5 Mosebok 30:11-16

Epistelberättelse ur Jakobsbrevet 2:8-13

Evangelieberättelse ur Markus 10:17-27

Filosofiska principer

Gästblogg av Anders Hansén

Jag har några filosofiska principer som jag försöker hålla levande inom mig för att lite lättare hålla tanken klar.

Låt mig börja med min favorit. Franciskanen  William Ockham (ca 1285 – 1347) och hans  rakkniv. Den innebär i korta ordalag att man skall välja den förklaring på ett problem eller fenomen som har den enklaste lösningen.  Keep it simple – för att använda ett slitet uttryck.

   Hanlons rakkniv är en variant på Ockhams skapad av science fiction författaren Robert Heinlein 

(1907 – 1988 ) i boken Logic of Empire 1941. Den säger att om du kan förklara människors beteende med dumhet så gör det och skapa ingen konspirationsteori. Sedan har vi de två följande som på sätt och vis bara är olika varianter av de ovan två.

Först har vi Alexanderhugg, som löser upp den Gordiska knuten.  

I staden Gordins tempel fanns det en knut som Alexander den store (356 f kr – 323 f kr)  försökte lösa upp. Då det inte lyckades blev han så frustrerad att han tog sitt svärd och hög sönder den och insåg att han hade kommit på lösningen.  Att helt enkelt välja en lösning som är utöver det vanliga. Helt enkelt tänka utanför boxen.

   Sedan har vi Columbi ägg – när man väl ser lösningen på ett mycket invecklat problem så är den uppenbar. Enligt historien som är lite dunkel så är det Christofer Columbus (1451 – 1506)  då han har blivit ifrågasatt om vägen till Indien visar för Spaniens kungapar hur man enkelt får ett ägg att stå genom lite salt på bordet. En lite radikalare lösning är att knäcka det lite i ena änden. Ni kanske minns deckarserien Columbo med Peter Falk ( 1927 – 2011 ) den byggde på den principen. Nikita Chrusjtjov (1894 – 1971) använde principen på sitt eget sätt då han skapade uttrycket ”om man vill göra en omelett får man inte vara rädd för att knäcka äggen”. Men det är en annan historia.

Tes - Antites - Syntes

Vi får inte glömma bort Friedrich Hegels (1770 – 1831) princip. Tes – antites och syntes som för utvecklingen framåt. Det innebär att något måste så att säga gå i botten innan något annat kan komma. Pendeln måste göra ett fullt utslag i historiens gång innan den kan vända. Det är därför som tillvaron ibland kan kännas väldigt absurd.  

   Hur får vi då kunskap om verkligheten? Jo, genom induktiv och deduktiv metod. I den induktiva metoden så utgår du från verkligheten och försöker finna samband och system. Utifrån det du ser och upplever skapar du en karta.  I den deduktiva så utgår du från lagar och system som du provar mot verkligheten. Du har en karta som du försöker följa i verkligheten. Dessa två olika sätt samverkar då vi skapar vår verklighet. Båda metoderna är användbara men man måste vara medveten om att de har sina begränsningar. 

Vad är då sanning? 

Enligt filosofisk mening finns ingen absolut sanning, endast sanningar utifrån olika perspektiv. För att belysa detta så är Karl Popper ( 1902 – 1994) ett bra exempel, han sa att man enbart kan visa att en sats eller påstående är falskt, det går inte att säga att det är sant. När man påstår att en sats är sann så kan det komma ett tillfälle i framtiden då den är falsk.

   Vilka är dina filosofiska principer?

Av utmanar mer än om!

Lär av mig så ska ni finna vila för er själ, säger Jesus.

Han säger inte lär OM mig utan lär AV mig. Det är en utmaning för oss för det är mycket lättare att lära om. Att fördjupa sig i bibelkunskap, teologi, kyrkans historia osv. Det är inte fel, det behöver vi också, men Guds beröring vill nå vårt innersta, där finns Gudsmötet och Guds avbild nedlagd i var och en av oss. Vägen att nå in till Gudsmötet är genom Jesus. Det är själva poängen med kristen tro. Av och genom Jesus, inte om. Om, skapar ofta distans och det kan vi behöva när vi studerar och tar del av olika kristna traditioner, när vi mer teologiskt reflekterar över Bibelns berättelser men det ger ingen vila för vår själ och vårt vara, vår existens. Det är genom att lära AV Jesus, som var ett med Gud, Skaparen, Fadern som vi kan finna vila för vår själ.

Vad ska vi lära av Jesus? Det är en hel del! Just i dag lyfter berättelserna fram korset, delaktighet och generositet.

Hur kan vi förstå bilden och orden som Jesus ger när han säger: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”, och ”Ta på er mitt ok.” Ok är inget vi använder. Vårt vatten rinner smidigt genom kranen, maten bär vi i våra kassar eller i dramaten! Bilen hjälper oss med mycket. Någon som bär ok ser vi knappt längre annat än på gamla bilder.

   Det finns olika slags ok men det vanligaste vi tänker på är en tvärslå som läggs över axlarna sedan hakas bördor på varsin sida för att göra det lättare att bära. Bilden var naturligtvis helt relevant när Jesus gick runt och förkunnande. Tänker vi till så ser vi att oket tillsammans med människan som bär det, bildar ett kors. Slut ögonen, tänk att ni lägger ett ok över era axlar, stå avslappnade låt armarna vila på oket, som blir korsets tvärarmar. Huvudet blir övre delen på korset som söker sig uppåt, mot himlen. Kroppen står rakt med fötterna stadigt rotade i jorden och bildar stammen. Nu har du ett kors som binder samman himmel och jord och sträcker sina armar ut för att omfamna, för att bära det som livet bjuder. 

Det har varit och är fortfarande en debatt om korset inom kyrkan och inte minst inom olika media. 

Upptakten till det är ett Facebook initiativet #Mittkors. En uppmaning att som en solidaritetshandling med förföljda kristna lägga upp en bild på ett kors och om man vill, berätta något om vad korset betyder för en. Jag ska inte fördjupa mig i det som tyvärr har blivit en solkig och giftig debatt, både inom kyrkan och i sociala medier samt diverse kultur- och ledarsidor, krönikor, om huruvida det var ett gott initiativ eller inte. Predikan är inte forum för det. Men allt visar att korset berör på olika vis. En sak vill jag i alla fall slå fast, att korset, symbolen för vår kristna tro inte är en symbol mot någon annan religion. Långt innan kristendomen var korset en symbol för liv, odödlighet och seger. 

   Följden av Jesu korsdöd blev liv, odödlighet och seger. När korset bärs medvetet av sin bärare är det också en symbol för det ok som Jesus talar om. När vi tar på oss vårt kors, är det som ett ok för att känna och veta att Gud, genom Jesus är med oss i våra liv. Vi lär av Jesus. Livet måste levas som det är, vi skapar det till stora delar själva. Så finns det som är svårt att rå på med vilja eller förnuft. Erfarenheter som blir till bördor att bära. Gud är ingen magiker som kan trolla bort eller konkret bär våra bördor. Livets bördor får vi bära  själva. Men medan vi bär kan vi – trots allt - finna vila i att veta att Gud är med och bär, för genom Jesus vet Gud vad det mänskliga livet innebär. 

Vi kan få vägledning av Gud genom Jesus. Skalar vi av tid och rum så finns mycket vägledning att få.

Jesus har något att lära oss, åtskilliga bibelberättelser är tidlösa i sin vishet. Vägledning möter vi i dagens berättelser om Elia och om de första kristnas egendomsgemenskap. Berättelsen om Elia och änkan är mer än bara ett under. Den visar på vikten av att våga känna tillit även vid de svåraste tillfällena i livet. Vågar vi det kan saker och ting ordna upp sig på oanade sätt. Berättelsen visar också hur vi är delaktiga i skapandet genom generositet.

   Berättelsen i episteln om egendomsgemenskap är inte aktuell för oss på samma vis som för de första kristna. För dom var det viktigt eftersom man trodde att Jesus skulle komma tillbaka inom en snar framtid. Så blev det inte. Men i väntan på Kristi återkomst kan vi leva i andan av att allt vi äger i grunden inte är vårt, utan är gåvor. Vi kan inte ta med oss något när vi lämnar jordelivet.

   Generositet och delaktighet borde vara en självklarhet för oss. Låt oss påminna oss om det när vi tar på oss korset, oket. Det som är skonsamt och gör bördan lättare att bära.”Lär av mig”, säger Jesus, han som var mild och ödmjuk. Tillit till livet, till Gud, till medmänniskan var centrum för honom. Det kan det bli även för oss när vi lär AV Jesus.

Femtonde söndagen efter Trefaldighet 2 årgångens läsningar som du finner här

GT om Elia och änkan

Episteln om egendomsgemenskap

Evangeliet om Jesus och oket