måndag 13 februari 2017

Hyreshuset Kristiania

"Det är mer som en farstu med dörrar in till många olika rum."


Så skriver C S Lewis i sitt förord till Kan man vara Kristen? Med sin bok vill han presentera kristen tro utan konfessionens kännetecken, väl medveten om att han själv är anglikan. Han skriver vidare i sitt förord: "Om jag kan föra någon in i den farstun, har jag lyckats med allt jag försökte göra. Men det är inne i rummen , inte ute i farstun, som det väntar brasor, stolar och mat. Farstun är en väntplats, ett ställe där man kan pröva olika dörrar, men inte någonstans bo. För det ändamålet tror jag att till och med det sämsta rummet ( vilket det nu kan vara) är bättre....Och det är klart att du redan ute i farstun måste börja följa de regler som gäller i hela huset. Men framför allt måste du fråga dig vilken dörr som leder till sanningen och inte vilken som har den trevligaste färgen och vackraste dörrfodret. I klartext bör frågan aldrig vara: "Gillar jag de här gudstjänsterna?" utan "Är de här lärorna sanna? Finns det heliga här? Tvingar mitt samvete mig hit? Beror min ovilja att knacka på den här dörren på min egen stolthet, eller på min smak eller på min personliga motvilja mot just den här dörrvakten?" När du hittat ditt eget rum, var då vänlig mot dem som valt andra dörrar och mot dem som fortfarande befinner sig i farstun. Om de har tagit miste så behöver de dina böner desto mera, och skulle de vara dina fiender så har du fått order om att be för dem. Det är en regel som gäller i hela huset." 1)

Jag har precis börjat läsa om Lewis bok (boken är indelad i fyra böcker). Efter "Bok ett Rätt och fel som en nyckel till meningen med allting"  konstaterar jag att han emellanåt är något gubbunken (boken bygger på olika radiotal för BBC från 1940-talet och gavs ut samlat 1952)  och samtidigt är han stundtals briljant i sina formuleringar. Utmanande och väjer inte för det svåra, smärtsamma och mörka. Dessutom riktigt rolig emellanåt. Inte för inte han hållit i pennan och författat den fantastiska Narnia berättelsen. När jag läste ovanstående inledning gick mina associationer till vår samtid, till min egen kyrkliga kontext, Svenska kyrkan och jag fick en bild jag vill förmedla som jag tror är bra att hålla i minnet i en tid med snabba åsikter, gillaklick, nättroll och allmän positionering. Vi behöver inte vara eniga, vi behöver inte ens sträva efter att vara eniga i allt så länge vi håller oss inom huset. För huset i sig garanterar en konstruktion som bär. Väggarna rämnar inte och taket faller inte ner så länge vi är medvetna om de olika rummen  i de olika våningarna och att det finns några grundläggande regler för huset.

Det är mer som ett hyreshus med olika våningar.


Så skulle jag vilja beskriva vår kristna tro. Det är ett gediget bygge som överlevt 2000 år och det har hyst många, många hyresgäster som dessutom inte lämnas vind för våg när de bärs ut med fötterna före, för då väntar ett bygge i en annan dimension av liv, livet efter livet, lika gediget förberett och byggt av den store arkitekten Jesus Kristus. Jag arbetar i en församling i den "mytomspunna" stadsdelen Östermalm i Stockholm, där finns våningar. Inte lägenheter, utan våningar. Det är nästan så jag vill lägga till en smiley, så då gör jag det ;) Det handlar om lägenheter stora som en hyfsat stor villa, med 6-7-8-9 rum, 250-350 kvm. 

I detta hyreshus Kristiania, (det är inte en bostadsrätt, våningar här går inte att köpa för pengar, men hyressättningen kan vara knepig emellanåt, men det är en annan historia), finns flera stora våningar. Porten in är magnifik, den är kompakt men ljus och förvånansvärt lätt att öppna. Trapphuset är generöst till ytan, varmt men ändå med ett visst drag, någonstans ifrån. Kanske är det den Helige Ande, Gudsvinden som inte går att fånga och låsa in, utan den som måste flöda fritt. Efter att ha gått några trappsteg upp finns rakt fram en diskret men iögonfallande vacker tavla med alla som har våningar i detta hyreshus, Romersk katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan, Equmeniakyrkan , Filadelfiakyrkan, Anglikanska kyrkan, osv. Det är rätt många våningar som ryms. På dörren till en våning står det Svenska kyrkan. 

Välkommen in!


Svenska kyrkans dörr har låga trösklar och som brukligt för våningar är det högt i tak. Farstun är i ärlighetens namn lite stram, både elegant och hemtrevligt igenkännande, där samsas både Billy och String, både IKEA och Svenskt Tenn. Det är en våning för alla, nu gäller det bara att bli en i familjen. Det är väl helt enkelt här det svåra börjar, farstun är den samma, liksom kök och badrum men vilket sällskapsrum ska jag välja? Vilket sovrum ska jag välja? Ja, för det finns olika. För precis som i en familj, så bär de olika rummen olika prägling beroende på vem som bor där och vem som har inrett. Alla har anlitat de som kom efter den store arkitekten Jesus Kristus, han som gav grundritningen för huset, de som heter Matteus, Markus, Johannes, Lukas och Paulus för att nämna de allra första sen har vi Augustinus, Thomas av Aquino, Luther och en hel rad andra. De som sysslat en del med inredningen. Bakom varje rumsdörr finns olika inredningar baserad på olika inredare. Det är nu du behöver göra som C S Lewis säger, pröva dörrarna och välja. 
   När du valt rum så kan det hända som i den bästa av familjer att familjefriden inte alltid är den frid som vi skulle önska.

Rum och regler


Värt är att repetera följande meningar: "När du hittat ditt eget rum, var då vänlig mot dem som valt andra dörrar och mot dem som fortfarande befinner sig i farstun. Om de har tagit miste så behöver de dina böner desto mera, och skulle de vara dina fiender så har du fått order om att be för dem. Det är en regel som gäller i hela huset." I Svenska kyrkan finns många rum, många teologiska rum, det stör familjefriden rätt ofta. Att möblera sina rum olika tillhör friheten att tolka. Men som i alla familjer som inte är helt dysfunktionella finns vissa grundläggande regler. Ibland får jag intrycket av att vissa familjemedlemmar anser att familjen Svenska kyrkan är just dysfunktionell. Det anser inte jag men familjen Svenska kyrkan befinner sig absolut i kris. Kanske är det en tonårskris, 17 år om vi räknar skiljandet från staten? Kanske är det inte en riktig skilsmässa utan bara en separation där båda parter, stat och kyrka har just ett dysfunktionellt förhållande som ömsom ger trygghet ömsom skadar men relationen fortsätter ändå? Kanske är det ingetdera eller både ock! Jag tror både ock med mer slagsida åt den dysfunktionella separationen som gjort att stat i form av politiska nomineringsgrupper har fått en maktposition som dränerar kyrkan på andlighet och djup. Sakta, sakta så dras vi med, in i en sfär som bär politiska förtecken i partifalanger, vänster och höger när vi egentligen främst ska vara salt och ljus. Salt som bevarar när det behövs, som svider när det behövs och ljus som lyser upp det som inte är medmänskligt och det som är orätt.
   Det finns ett par akuta problem, den ena är när vi inte låter det vara låga trösklar och högt i tak i bemärkelsen att vi får möblera våra rum i våningen olika så länge vi följer reglerna som gäller i hela huset. Det andra är att just reglerna för hela huset har blivit otydliga. Det är den största utmaningen att se över reglerna för huset. Vad är dessa, ja bekännelsen förstås, på Gud som Fader, Son och Ande, att vårt grunddokument är Bibeln, att vi är en evangelisk luthersk kyrka, att vi förvaltar sakramenten, att vi ber. Vad betyder detta 2017? Vi behöver jobba mer med detta än med att försöka hänga med i en samhällsdebatt som drar fokus från vad det är att vara kyrka. För det är endast kyrkan som kan vara kyrka och vara salt och ljus. Samhälle och stat kommer aldrig bekymra sig om vad vi tänker om livet efter döden, om bönen, om synden, om skammen, om kärleken, om existentiellt ångest och existentiell glädje, om medmänsklighet baserad på Guds avbild. Så har vi Kyrkoordningen för vår kyrka, den som är föränderlig, om vi vågar förändra och faktiskt separera från Staten.

Mod att förändra


För att förändra så behövs ofta mod och beslutsamhet. Ibland kallas kyrkovalet för det glömda valet. Vid kyrkovalet 2014 röstade 695 834 personer, giltiga röster var 679 524. För att rösta i kyrkovalet ska du vara medlem i Svenska kyrkan och ha fyllt 16 år. Svenska kyrkan har 6.2 miljoner medlemmar. (Sveriges befolkning är 10 miljoner) Ja, ni ser ju själva, det är inte många som går iväg till kyrkovalet, av 6.2 miljoner medlemmar går knappt 700 000 iväg och röstar. Det finns all anledning att ställa en rad olika frågor kring detta. Av sammanlagt 251 ledamöter på riksplan, det som heter kyrkomötet innehar politiska partier eller grupper i nära relation till politisk parti 179 mandat. Det är bara att konstatera att kyrkan är partipolitisk.
   Nu är det val igen 17 september och värnar du om rummen i Svenska kyrkan gå och rösta men rösta INTE på en nomineringsgrupp som är partipolitisk. Den uppmaningen är hyfsat enkelt när det handlar om rösten till kyrkomötet och stiftet men inte så enkel för rösten i din församling. I vissa församlingar finns inga alternativ annat än partipolitiskt allierade nomineringsgrupper. Var medveten om att Borgerligt alternativ i huvudsak är moderater, FISK  är liberaler, VISK är vänstern. KD, S, C, MP och SD spelar med öppna kort och kallar sig för vad de är. Hur gör man då, jo ta reda på vilken kandidat som är klokast och som trots att vederbörande är med i ett parti faktiskt vill förändra kyrka så att det kan bli en skilsmässa på riktigt. Fråga, ta reda på, diskutera, våga lägga din röst på något annat än vad du röstar på i vanliga valet till riksdag, kommun och landsting. Det är lätt att gå på gammal vana.  Kyrkovalet ska inte vara ett politiskt val. Det är ett val som ska bygga på engagerade, troende personer som kan lyfta blicken ock förstå att i den mån kyrkan ska vara politisk så är det som ett salt och ett ljus inte följa politiska färgerna röd, blå, grön eller svar/brun. 

Ja, man kan vara kristen och behålla sin integritet.


Jag sätter mitt hopp till att människor vill fortsätta bo i hyreshuset Kristiania och att människor vill gå in och läsa på vilka som bor där. Att några tänker Svenska kyrkans dörr vill jag kliva in i och där söka mitt rum. Vi som redan är i något av rummen, låt oss förutsättningslöst välkomna dem som söker sig till oss. Låt oss inte bli så ängsliga om någon av oss väljer att byta teologiskt rum, jag instämmer i C S Lewis ord "var då vänlig mot dem som valt andra dörrar och mot dem som fortfarande befinner sig i farstun." Låt oss koncentrera oss mer på teologi än politik och nu talar jag inte enbart om oss som är präster, diakoner, musiker mfl utan om alla som är och vill vara engagerade. Låt oss se till att reglerna för huset inte urholkas, glöms, förvrängs så de inte går att känna igen. Det är ett mödosamt arbete och ett roligt arbete och vi kommer bli oense och även om jag känner mig tveksam till Lewis terminologi fiende så är det kanske just så det känns när vi bryter nu mot då och funderar över vår kristna tros relevans för 2017. Eller om det är någon av våra goda grannar som vi krockar med, de som bor bakom de övriga dörrarna. Vi behöver faktiskt inte ängsligt jämföra oss med varandra utan glädjas över att våningarna rymmer så många möjligheter att säga ja till kristet liv. Och i hela huset gäller några regler, som att be för varandra.
   






1) s 16 Kan man vara kristen? C S Lewis, Nyöversättning av Felix Larsson
Kyrkomötets ledamöter efter nomineringsgrupp
Statistik över kyrkomötets ledamöter

söndag 5 februari 2017

Ljus

”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel."  


Symeon prisade Gud för att han fått möta Messias, Kristus. Det gjorde även Hanna, kvinnan med den profetiska gåvan. De var till åren komna och med största sannolikhet levde de inte när pojken växt upp och fyllts med styrka och vishet. Den styrkan och visheten möter vi när vi läser den kompletterande evangelieläsning ur Matteus. ”Jesus lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat." 

Allt börjar med ett litet barn – Jesus, ett litet senapskorn, en liten bit surdeg. 


Det lilla barnet växer, kornet gror och växer, den lilla surdegen genomsyrar en stor mängd mjöl, närmare 40 liter, inget vanligt bak. Ingen förutom Symeon, Hanna och möjligen Maria förstod vem det lilla knytet i famnen, i det stora templet var. Den person som förenade tid och evighet i sin kropp och bevarade livet genom att göra döden till en övergång till livet efter livet. När Jesus berättar sina liknelser är det bland annat för att ge oss vägledning i livet. Liknelsen om senapskornet och surdegen visar på det paradoxala och motsägelsefulla i livet, hur det lilla i sig innehåller förmågan till något omfattande stort. Liknelsen berättar också om att vi ofta inte tänker på eller förmår att se glimtarna av himmelriket här och nu. Helt enkelt att Gud är närvarande i våra liv och att det kan visa sig på olika vis. I liknelsen om surdegen står det ordagrant att kvinna gömde surdegsbiten i mjölet. Himmelriket, gömt, finns där glimtvis men vi uppmärksammar det inte så ofta. 
   Vi skulle även kunna säga att Jesus var gömd i Nasaret. Vi vet ingenting om Jesu uppväxt förutom den gången han vid 12 års ålder var i templet. Vi vet inget om honom förrän han i vuxen ålder börjar sin frälsningsgärning. Fördold växer han och fylls av styrka och vishet. När det är dags så kliver Jesus in i det uppdrag som Symeon och Hanna såg i Jesus dryga 30 år tidigare. Att uppdraget skulle blir förenat med prövningar förstår vi av Symeons ord till Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd..” Men uppenbarelsens ljus som Symeon och Hanna såg är starkare än alla prövningar, Maria fick uppleva att döden inte blev slutet för hennes son. 

Jesus grundade ingen kyrkan men han är grunden för vår kyrka, den han var, det han sa och gjorde. Det han fortfarande är och gör genom den Helige Ande.


Lukas berättar i Apostlagärningarna att människor ”…deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” Det slog mig när jag läste berättelsen i Apostlagärningarna hur enkelt och tidlöst kärnan i Jesu budskap förmedlas från generation till generation. Inte oproblematiskt, varje tidsålder har sina utmaningar men trots det så är evangeliets budskap konkretiserat i fyra uppdrag, undervisning, inbördes hjälp, brödbrytande och bön. 
   I vår kyrka formuleras dessa fyra uppdrag med lite andra ord. Undervisning heter fortfarande undervisning och vänder sig är inte enbart till barn och konfirmander. Livet är ett ständigt lärande och fördjupande. I relation till vår samtid lär vi vad evangeliet betyder för oss. Även om Gud och kärnan i budskapet är tidlösa är inte verkligheten i det evangeliet verkar tidlöst. Vi skriver in år 33 utan 2017.  

Den inbördes hjälpen, med vårt ord diakoni, ser annorlunda ut än i det sammanhang som rådde på apostlarnas tid. Som vi hörde sålde de ”allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” Det är länge sedan vi som kristna levde så, om vi någonsin gjort det mer än den allra första tiden. Men omsorgen finns kvar. Därför finns våra diakoner till för oss när svårigheter drabbar och då inte enbart med ekonomiskt bistånd utan med stöd, arbete och omsorg på flera andra vis. Diakoni är det även när kyrkvärdarna om en stund går runt med kollekthåven. Det är inte tiggeri, utan omsorg och stöd.

Brödbytande är nattvarden och nattvarden är gudstjänst. 


Ett av de fyra uppdraget som kyrka är att fira gudstjänst. Idag firar vi inte nattvard i den här gudstjänsten men nattvardens betydelse av gemenskap över tidens och rummets dimensioner är unik i sin konkreta utformning. Vi mottar och delar gemenskap med Gud, genom Jesus, i gemenskap med varandra. ”Stort är trons mysterium” säger vi ibland i samband med nattvard, så sant. Vi kan inte förstå allt, hur mycket vi än undervisar. Tron handlar om att överlåta sig och lita till att Gud verkar oavsett våra tankar och känslor. Det är nåd. Det är gratis. Lite som senapskorn och surdeg. Det lilla som verkar i det fördolda och blir stort.
   
Slutligen bön, även det är gudstjänst men också mission, det fjärde uppdraget. Att sända ut missionärer, som är burna av förbön för att berätta evangeliet har förändrats med tiden. Nödvändigt eftersom missionens baksida bär både våld och mörker som inte allas stämmer överens med evangeliet om hur Gud blir människa. Inkarneras in i vår verklighet dels för att påminna oss om vårt ursprung och vår relation till Gud och att den relationen även ska bära frukt i relation till varandra. Och för att Jesus ger oss det eviga livets gåva.
   Mission idag handlar fortfarande om att berätta om evangeliet, evangelisation kallar vi det också att vittna om evangeliets betydelse. Men det görs på ett annat sätt, nu handlar det om dialog, om undervisning, om diakoni i bemärkelsen att olika kristna kyrkor stöttar varandra. 

Tro kan aldrig växa fram ur tvång. Tro är ibland att sitta i mörker som profeten Mika och ändå våga lita på att Gud är just ljus. Jesus bar det ljuset in i världen på ett alldeles unikt vis.


Kyndelsmässodagen

Här kan du läsa Bibelns berättelserna för den här söndagen