Det har gått en vecka sedan vi i glädje fick hälsa varandra glad påsk och idag kan vi fortsätta med det eftersom dagens berättelse tar vid där Annandagens slutade.
Jag vill be dig tänka efter och titta in i ditt eget hjärta och den kärlek du bär på, till alla som du delar livet med, din partner, barn, barnbarn, syskon, vänner, förälder, husdjur och Gud…skulle du rationellt, med förnuftet kunna förklara den kärleken? Är det så att du kanske tvivlar på den ibland? Om vi sedan vid kyrkkaffet utbyter tankar och erfarenheter om detta tror jag att vi skulle få en hel del olika funderingar kring vad vi menar med kärlek och tvivel. Åtminstone när vi skalat av alla rödrosa skimrande föreställningar om kärlek och inte heller låter oss skrämmas av tvivel.
Då och då kommer olika rapporter i media som förklarar kärleken rent kemiskt/biologiskt, vad som sker i kroppen
Frågan är om vi blir vi klokare av det och kommer kärlekens väsen närmare, hjälper det oss i våra i liv?
Nja, jag tror inte det. Även om det kan vara lite spännande att veta vad som sker med oss men det är inte hela sanningen. Kärleken sitter i hjärnan säger neuroforskarna och i trons värld säger vi att kärleken sitter i hjärtat. Och det kan gott och väl få vara både ock. Kärlekens väsen går inte att
fånga i kemiska formler och satser vare sig matematik eller ord räcker till. Lite så är det även med tvivel, för vad är tvivel egentligen?
Uppståndelsen – livets seger över döden – går precis som kärleken inte att rationellt förklara eller bevisa.
Uppståndelsen är den mest kärleksfulla av alla gåvor Gud ger oss, det allra viktigaste i hela evangeliet, anser jag. Våra liv rör sig mellan födelse och
död. Genom Jesu uppståndelse öppnar Gud vägen till ytterligare en dimension av liv och Gudsnärvaro i våra liv. Gud skapar på nytt. Att tro på liv efter döden,
att tro på uppståndelsen, att tro utan att säkert veta är en utmaning och kan vara svårt. Så var det även den första påsken. I gryningen var det Maria och några kvinnor till – här berättar evangelierna lite olika- som var först på plats och upptäckte den tomma graven. Senare på dagen visar sig
Jesus för lärjungarna men Thomas är inte med. När han får reda på att vännerna mött Jesus tvivlar Thomas på att det är sant. För honom är det oförklarligt och osannolikt att Jesus skulle överlevt tortyren och själva döden.
Vi är rationella och vill ha förklaringar och försäkringar på det mesta i livet. Vi vill ha sanningen. Det ville Thomas också. Thomas vill veta säkert, är
det verkligen Jesus? Om
jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte. När Jesus kommer tillbaka till lärjungarna är han medveten om Thomas undrande tvivel. Thomas får både se och känna att det är sant.
Sen säger Jesus något som är ett av de mest uppmuntrande och trösterika jag vet Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror
Jesus förstod att uppståndelsen skulle bli svår att tro på och att det är lätt att tro när bevis finns, det fick Thomas. Det får inte du och jag, vi har enbart vårt val att tro utan att få uppleva och se med egna ögon. Då
är det lätt att också tvivla och tänka att tvivel är motsatsen till tro. Snarare är det likgiltigheten som är motsatsen till tro. Den som är likgiltig säger ofta inte så mycket, bryr sig inte. Medan den som tvivlar gör sin röst hörd, undersöker och vill veta mer.
Tvivel är inte tystnad utan
ett undersökande för att ta reda på saker och ting. I trons sammanhang är det ett uttryck för att vilja samtala om Gud, lära sig mer både av Bibelns berättelser, kyrkans liv och historia och andras erfarenheter utifrån sina undringar, funderingar och frågor som rör liv och tro.
Tvivel väcker ibland rädslor i
våra församlingar och kyrkor, oroligt frågar sig många, tror jag rätt? Jag är övertygad om att rädslan för att uttrycka tvivel och komma med sina frågor och funderingar har lett till att färre tror på Gud. Det märks tydligt när det hettar till kring frågor som verkligen inte går att förklara rationellt som uppståndelsen eller jungfrufödelsen. Om vi som kyrka och troende i stället
för att komma med självsäkra svar möter tvivlet genom att först lyssna in tror jag att det är en framkomligare väg till fördjupad tro och tillit. Och inte minst ha respekt för
att vi kristna tolkar och har olika förståelse av berättelserna vi bygger vår tro på.
Evangelisterna berättar på
skilda vis om sina erfarenheter i mötet med Jesus, men gemensamt har de Jesus Kristus i centrum för sin tro. Jesus mötte Thomas tvivel genom att lyssna och förstå och Thomas fick uppleva och se med egna ögon.
Tron bärs av kärlek och tvivel
För vi har inte sett med våra egna ögon och upplevt med våra egna kroppar Guds främsta kärleksgåva, till sin mänsklighet, uppståndelsen. Men Jesus vet och känner vår kärlek och lyssnar in våra tvivel redan innan vi uttalat dem och därför är hans ord så kloka och mänskliga och samtidigt är orden som en välsignelse han ger oss. Saliga de som inte har sett men ändå tror.
Amen
