Ängelns bud

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.” 

Ängel fångar upp två kontraster i våra liv. Rädslan för det okända och vårt behov av glädje. En helt vanlig dag eller snarare natt på jobbet möter herdarna Guds sändebud, och inte bara en ängel, utan en hel himmelsk här. Nog skulle både du och jag med största sannolikhet bli förfärade och undrande, helt enkelt lite rädda. Gud och Guds änglar känner sin mänsklighet, hur rädda vi kan bli för det oväntade, det nya, det vi inte känner igen. Därav ängelns lugnande ord.

   En helt vanlig natt i december förmedlar änglarna ett glädjebudskap, ett ofattbart budskap, som en hemlighet som inte är hemlig. Att Gud låter sig födas in i vår mänsklighet för att befria, frälsa och på ett nytt sätt knyta Gud och människa närmare varandra.

   Det är inte en helt vanlig dag för oss idag, för det är Juldagen då vi högtidlighåller Jesu födelse. En röd dag, när de flesta är lediga utom de som behöver arbeta för att hålla alla livsviktiga och hyfsat viktiga samhällsfunktioner igång. Jesus var noga med högtider men inte på ett rigid vis. Jag tänker att det ändå är alla andra, helt vanliga dagar som Jesus vill att vi ska glädjas över hans födelse och inte vara så rädda.

Det är alla vanliga dagar som Jesus vill att vi ska berätta om honom, om Gud, om vår tros hemlighet som inte är så hemlig.

Att vi gör precis som herdarna, berättar vad som sagts om detta barn, vad de sett och hört. Det var förstås inte så att alla som lyssnade till deras berättelse förstod och genast tog allt till sitt hjärta utan ”Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.” Undantaget Maria då, som redan förstått att det var något alldeles extra och speciellt med barnet hon fött.

   När vi berättar om vår tro för människor runt omkring oss är det också en och annan som häpnar. Eller när vi med envishet i ord och handling står upp för människovärdet i vårt Stockholm, vårt land och vår värld som ännu inte känner av den yttre freden och den inre friden som Jesus förmedlade genom sitt liv. Vi gör det på olika vis, visar vår tro i ord och handling. Idag berättar var och en av oss om det glada budskapet genom att vi har valt att vara här i Gustaf Adolfskyrkan. Vi gör det genom närvaron, orden i bönerna, när vi sjunger psalmerna, i nattvardens gemenskap. 

   Vi gör det i handling genom vår kollekt till barnen och ungdomarna i Den Gode Herdens skola i Betlehem. De som påtagligt vet att freden inte är ett faktum men trots allt behåller friden genom att dagligen gå till skolan för de vet att utbildning, och jag citerar: ”ger oss möjligheter och hopp om en framtid i fred”. I handling finns vi även till för barnen och ungdomarna på barnhemmet i Saikai i Litauen. De har den yttre freden men friden är skör och utmanas ständigt i ett fattigt och hårt prövat samhälle. Trots allt brinner ljuset med en envis låga för hoppet om en bättre framtid.

   En helt vanlig dag så är jag övertygad om att du och jag, utan att vi tänker på det, i ord och handling lever tron med ett engagemang på olika vis, inom kyrkan, i föreningar, i samhället. Ett vänligt ord, en bön, ett par vantar till den som fryser om händerna, en mugg te eller en slant i pappmuggen till de som saknar vad vi äger i överflöd. För att bara nämna något av den medmänsklighet som Jesus visat att vi ska leva i och sträva efter.

Gud valde att bli människa, inkarneras i sin älskade skapelse, inte som en blivande konung med rikedomar utan som en helt vanlig son i en helt vanlig hantverksfamilj.

Jesus var inte ett helt vanligt barn men det var så han föddes och växte upp. Det är vad en stor del av julens budskap handlar om, växt och hopp till befrielse för människan. Det lilla barnet som trots  vedermödor i livet växer upp till den vi gärna i psalmer, liturgier och traditioner benämner som konungslig. Det må så vara att vi kallar Jesus konung, men hans vagga är inte av guld och ädelträ utan en krubba med strå. Hans tron är inte av kristall, hans tron är Israels steniga kullar och grönskande dalgångar, fiskebåtarna, olivlundarna, byarna och de trånga gränderna i Nasaret och Jerusalem. Så många helt vanliga platser. Hans hov är folket som lyssnar till hans ord och följer i hans spår. Han är Fredsfurste över ett rike av annat slag än våra. Ett rike vi kan få en glimt av redan här och nu.

Lyssna, för Gud kallar oss som Gud kallade herdarna den där natten i Betlehem. 

Inget och ingen skall stå mellan oss och Jesus mer än vårt eget val att följa i hans fotspår och leva i hans vägledning. Jesus är ljuset som alltid strålar fram när vi vandrar på livets väg, även när vi inte ser det finns det där. Paulus påminner om att vår religions hemlighet handlar om hur det helt vanliga kan rymmas i det gudomliga agerandet och det gudomliga agerandet rymmas i det helt vanliga. När Gud blir människa i Jesus Kristus, skapar Gud på nytt. Kanske mer av mysterium hur det kan ske än hemlighet. Det vill Gud att vi går ut och berättar om. När vi känner oss osäkra, förundrade, jag till och med rädsla för att göra det, ska vi bära med oss ängelns ord ”Var inte rädda!”.För det vi har att berätta är ett glädjebudskap, en glädje som genomsyrar såväl högtid som vardag. En glädje över att Gud älskar oss och vår värld så mycket så Gud själv väljer att dela mänsklighetens villkor för en tid, på en helt vanlig plats med helt vanliga människor.

   Möjligen är det detta som är den stora hemlighetsfulla gåtan, hur kan Gud vara både bortom vår föreställningsförmåga och närvarande i Jesus? För även om vi inte har Jesus fysiskt hos oss är han närvarande här och nu, andligen, i gemenskapen, i brödet och vinet. Med oss alla dagar till tidens slut. 

Juldagens läsningar

Profeten Jesaja 9:2-7

1 Timotheosbrevet 3:16

Lukasevangeliet 2:1-20

Inre frid och yttre fred

Första Advents Hosiannarop har idag på Andra Advent bytts ut mot de kärvare berättelserna som kännetecknar både Andra och Tredje advent. 

Idag är det lite som att förflyttas två söndagar tillbaka till Domssöndagens berättelser för dagens evangelium är i stort sett det samma som då. För när vi som bäst förbereder oss inför julen med att pynta och smycka våra hem med ljus, dekorationer och blommor, förbereder sig kyrkan för julen med allvarlig eftertänksamhet. Bibelns berättelse kan vara lite som gamla västernfilmer där man vaskar guld. Berättelsernas guldkorn är emellanåt fullt synliga och ibland är de lite sandiga och gyttjiga men guldkornen finns där, lite gömda. Så jag tänker vaska fram några guldkorn ur dagens berättelser.

   Jag börjar med Berget – bilden av berg används för att i ord klä det som förenar himmel och jord. Vi vet att den främste som förenar himmel och jord är Jesus Kristus, det är hans ankomst, hans födelse vi förbereder oss på att få fira. Det är han som skall lära oss sina vägar och det är hans stigar vi skall följa. Jesus gick ofta upp på ett berg, en höjd. Alla som varit i Israel vet att det är ett mycket kuperat landskap. Det fascinerade mig, jag kunde för mitt inre öga se Jesus vandra där, stå där mitt i Guds goda skapelse och förmedla det han ville ha sagt till oss då som nu. När vi möter Jesus i dagens evangelium handlar det om hans återkomst och inte om hans ankomst, han är så där allvarligt kärv som bara Jesus kan vara. 

Kärleksfullt realistisk känner han sin mänsklighet, hur svårt vi har för att leva med en inre frid och en yttre fred.

Jag brukar säga att tiden både är linjär och cirkulär och när det gäller tron är den på många vis just cirkulär. Ett nytt kyrkoår kommer år efter år och vi läser samma berättelser år efter år. Kan ju tyckas tjatigt men samtidigt så är det ett fantastiskt sätt att hela tiden bli påmind om vårt ansvar i relationen till Gud. ”mina ord skall aldrig förgå”, säger Jesus.Vi kan inte prestera något för att få Guds kärlek därför att den helt enkelt är gratis, av nåd och kommer till oss utan att vi ber om den. Gud älskar var och en av oss för den vi är. Däremot har Jesus med tydlighet visat oss att Gud inte älskar allt vi gör. Viktig skillnad här: Vara älskad för den vi är, men inte alltid för vad vi gör.

   En del tycker att kristna moraliserar och kyrkan har förvisso en historia av kontrollerande moralism. Den behöver vi ständigt göra upp med och vara varse så vi inte faller in och dömer det vi inte ska döma. Paulus formulerade det bra idag; ”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.” Kärnan i Jesu budskap är inte trist moralism utan kärleksfull realism.

Det är därför han uppmanar oss ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas…” 

Vad betyder det att våra sinnen fördunklas? Jag tänker att det handlar om att fly från det som är vår inre frid och vår yttre fred. Den flykten tar sig skilda uttryck i olika tidsåldrar, omåttlighet i mat och dryck har människan över alla tidsåldrar gemensamt. I vår tid kan vi fördunkla våra sinnen med timmar framför mobilen och datorn, gå i affärer som flödar över av varor med budskapet konsumera mera. Det finns människor som utnyttjar både andra människor och strukturer för egen vinnings skull. Omåttlighet i stort som smått.

   Måttlighet är en dygd, den kan vara nog så svår att leva efter, oavsett om det är i det lilla eller stora. Vi har alla våra olika frestelser. Du vet dina och jag vet mina. En frestelse som är svår att motstå för vissa är makt, makt som går över styr är också omåttlighet. Paradisläckan och #metoo visar på omåttlighet som drabbar och skadar människor på ett orättfärdigt sätt och ibland ofattbart brutalt vis.

   Oavsett vad det är vi har svårt att göra måttligt, så går det inte att fly från sig själv och sitt ansvar. Det är detta profeterna talar om och som Jesus personifierar. När vi finner trygghet i tron på Gud löses inte omåttlighetens problem men vi får och har en annan grund att bygga våra liv på. Glädjen i allt det vi har tillgång till i vår kultur kan få rimliga proportioner. För det är som den mycket gamla slagdängan så vist skaldar: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går, du behöver inga penningar när du vid porten står.” Det vi behöver är med Jesu egna ord att  ”stå upprätta inför Människosonen”.

”…be att ni får kraft” säger Jesus. 

Vi behöver kraften att se proportionerna och att livet är mer än det som vi konkret har framför oss. Kraften att förstå, i den mån det går att förstå, att vi är delar av en större helhet. Den helheten är en skärva av Guds rike som redan kommit genom Jesus och hans liv. Jesus säger inte att det är enkelt, han bjuder in oss att anta livets och trons utmaning. Genom bönen kan vi öppna oss för att ta emot den inre friden och leva den yttre freden som Jesus talar om. Även om den yttre freden där svärden omvandlats till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar inte existerar så börjar förändringar alltid i det lilla och utan inre frid blir det ingen yttre fred. Det är därför Jesus lärt oss: ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

   Den inre friden avspeglas i den yttre freden. Det är inte enbart världsfred utan i lika hög grad mobbnings- och kränkningsfria arbetsplatser och skolor, ja samhället i stort. Vänlighet och öppenhet är yttre fred. En fred som borde vara självklar att den genomsyrar samhället, där rättfärdighet och människors lika värde är riktmärket. Som sagt Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit  er till Guds ära.

   Det är vad vi som kristna förbereder oss på och arbetar för i adventstid och året runt. Kom ihåg att detta kan göras samtidigt som vi pyntar med ljus, dekorationer, blommor och hembakat inför julen. Det ena utesluter inte det andra. I väntan på att få fira Jesu ankomst, hans födelse och någon gång hans återkomst, får vi hoppas och tro, med Guds hjälp och Jesu vägledning, att en bättre värld är möjlig med början här och nu.

Dagens Bibelläsningar på Andra Advent 1 årgången

Mika 4:1-4

Romarbrevet 15:4-7

Lukasevangeliet 21:25-36