Närvaro i Guds minne och våra minnen

 Mina vänner, säger Jesus, och vi är verkligen hans vänner.

Det är inte bara lärjungarna eller de som fanns omkring honom när han vandrade runt på jorden. För vänskap sträcker sig bortom tid och rum. Det blir i allra högsta grad tydligt en helg som Allhelgonahelgen då vi tänker extra mycket på våra nära och kära som lämnat oss genom döden. De har inte fallit ur våra minnen, de är närvarande i sin frånvaro. De som gått före har inte heller fallit ur Guds minne.
   Ibland är det kanske något som vi alla kan vara rädda för, att ingen ska minnas oss eller att vi själva ska glömma, eller i alla fall inte tillräckligt minnas våra nära och kära. Så hur fantastisk och sorglig, på en och samma gång, som den här helgen är med alla tusentals och åter tusentals ljus som lyser upp våra vackra kyrkogårdar, kan en oro gnaga, sörjer jag tillräcklig? Eller kanske en besvikelse tränger sig på över att vi inte kan ta oss till den plats vi önskar och vill för att tända ljus.
   Då behöver vi ta till oss Jesu ord, vi är hans vänner, ingen är glömd av Gud, varken du eller jag, eller dom som gått före oss till en annan dimension av liv. Vi är i Guds tanke och minne. Och vi kan i vår tanke, med våra minnen här i kyrkan i samband nattvarden eller efter gudstjänsten gå fram och tända ljus för någon vårt hjärta saknar. Eller tända ljus när vi kommer hem.

När sorg och smärta kramar våra hjärtan behöver vi tröst, stöd, hopp, 

Även om vi ibland samtidigt vill drar oss in i oss själva. Det är som om vi blir vilsna barn som behöver en varm och kärleksfull förälder som tar upp oss i famnen. Största delen av livet är vi vuxna men behovet av tröst och hopp är lika stort som när vi var barn. Så vi behöver vi varandra, vi som fortfarande vandrar runt på vår jord. Vi behöver mötas i ögonhöjd, medvetna om att vi alla bär på olika sorger och smärtor och att det visar sig på skilda vis. Vi behöver mötas i omtanke om det vi inte ser i varandra.
   För några av oss är tron en tröst. För andra svårförståeligt, speciellt när vi hänvisar till vår tro och hopp om evigt liv, uppståndelsen och som vi sjöng i psalmen, att Jesus har öppnat pärleporten så att vi kan komma in. Gud vill att tron ska vara mer än tröst, vara en del av våra vardagliga liv, som en vän som vägleder oss i mötet med livets alla skiftningar och utmaningar, i glädje såväl som sorg.
   Jesus vill vidga vår syn på livet och döden, att döden är en ofrånkomlig del av livet och att det är livet vi ska koncentrera oss på när han talar om det som gör oss rädda...låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Så lätt för Jesus att säga, så lätt att tänka men svårare att leva efter. Och ändå finns erfarenheterna att döden ibland kan vara en befrielse.
   När jag säger det kanske någon av er ryggar tillbaka men i mötet inför begravningar, men också av egen erfarenhet, vet jag att det kan vara så. Allt beror på hur, när och var döden bryter av livet. Att känslan av både smärta och befrielse kan finnas där samtidigt är inget att känna skuld över, det är i allra högsta grad mänskligt. 

Gemensamt oavsett hur, när och var döden brutit livet här finns saknaden och längtan efter tröst och ett hopp om frid och ljus. 

Därför är det lätt att bli undrande och förvånad när Jesus, som kallar oss vänner, samtidigt nämner döden och helvetet i samma mening? Helvetet är i min tolkning inte en motsats till himlen om vi tänker helvetet som en plats efter döden, dit vi skulle riskera att komma för att vi levt på något speciellt vis. Det kommer ett möte ansikte mot ansikte med Gud och det är Gud som äger sanningen. Men det finns många tankar och teologier om detta. Peronsligen tänker jag att helvetet snarare finns på jorden än på någon varm underjordisk plats. För mig är helvetet symbolen för total ondska. Den ondskan finns omkring oss och kan drabba oss i livet.
   I mötet med ondskan och hur den kan drabba oss hjälper det mig att tänka på Gud som närvarande i sin frånvaro och att Gud, genom Jesus, har mött ondskan och lidit. Gud känner det svåra och grymma och Gud är alltid en motkraft, Gud är den som ger liv och ande.

Var inte rädda, säger Jesus. 

Underförstått ryms i orden att vi inte är ensamma även om det skulle kännas så. Vi har inte Jesus synlig mitt ibland oss, men han kommer oss nära bland annat i nattvarden. Guds måltid som berättar om gemenskap, och tacksamhet, bortom tiden och rummets gränser och så gör även bönen.
   Om en sida av Allhelgonahelgen är minnenas helg så är en annan sida tacksamhetens helg, för livet och dess relationer, i det finns en skatt gömd. Relationer är bestående och det viktiga i livet, inte det materiella. Det blir tydligt den här helgen hur vi hör samman, hur betydelsefulla våra relationer är och att det är ett band som går bortom tid och rum. På så vis blir helgen även en påminnelse om att värna om och ta hand om alla våra levande relationer, dom vi fortfarande möter ansikte mot ansikte.  Pärleporten har öppnats för våra nära och kära och den kommer att öppnas för oss. Tills dess kan vi fundera över: Är det något jag behöver säga till någon eller göra något för?
   Uppenbarelseboken målar en paradisisk bild av livet efter livet, med godhet och ljus i överflöd. Det är en bild vi kan hålla fast vid, hoppas på och tröstas av. Fast det är idag som Gud vill att vi skall leva och ingen av oss är glömd av Gud, varken död eller levande. Amen.

Predikan Hässelby Strands kyrka Alla själars dag 1 årgångens läsningar

Hesekiel 37:12-14

Uppenbarelseboken 22:1-5

Lukasevangeliet 12:4-7