Ljuset stör alltid mörkret

Den tredje advent möter vi Johannes Döparen, profeten som banade väg för Jesus. Evangelisten Matteus berättar.

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: "Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?" Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull." När de hade gått började Jesus tala till folket om Johannes: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen. Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er: en som är mer än profet. Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. Matt 11:2-11 

Johannes vill få en bekräftelse på att han berett väg för rätt person - för Jesus - och han får det. Vi skulle kunna säga att vi just nu sitter i ett slags fängelse. Vår rörelsefrihet är begränsad på grund av pandemin. Det är i den här begränsande tillvaron som vi får vara ihärdiga i tron på att allt kommer bli bra. Jesus påminner alltid om att vi hör ihop, vi behöver varandra, inte minst när livet prövas. Vi kan ha kära familjemedlemmar och vänner som drabbats hårt, eller vi själva.Vi får hjälpas åt att bana väg för varandra så att vägen framåt blir lite ljusare och bredare än vad vi just nu upplever. När vi hjälps åt så blir en liten glimt av himmelriket synligt på jorden.

Idag firar vi även Lucia. Den unga kvinnan som stod upp för sig själv och sina egna val trots allt grymt hon fick utstå. Det kan verka paradoxalt att vi firar hennes kamp och trotsiga hopp för sin innerliga tro med en ljushögtid. Låt oss då minnas att ljuset STÖR alltid mörkret. 

Så vi ber, Gud gör även oss till ljusbärare. Amen

PS/

Vill ni se och höra mig finns en version av ovan  i den 13:e luckan av Oscars församlings adventskalender på nätet  Ta del av alla andra öppna luckor och kika in i de kommande, men det går inte att tjuvkika.

Första Advent i Pandemiåret 2020

Fullsatta kyrkor, körer och solister, trumpetare och slagverkare lyser med sin frånvaro denna adventssöndag. 

Men ljuset tänder vi och evangeliet sprids på många och annorlunda vis. I Djurgårdskyrkan hade vi korta andakter med påbjudet säkerhetsdeltagande. Uppskattat av de få. Ingen ny predikan förbereddes till denna söndag utan korta funderingar men till bloggen bjuder jag på något gammalt som blir nytt för er läsare som inte var med 2005 i Djurgårdskyrkan, den håller i år igen, återvinning är på modet,  varsågod!

 Lager på lager och ändå genomskinligt.

På sätt och vis finns det ingen skillnad mellan då och nu. Vi sjunger med lika stor inlevelse och närvaro Hosianna - som folket då ropade sitt Hosianna. Sedan dess har lager på lager lagts till och det blir trots allt en viss skillnad. Under en veckas höstsemester var jag och min familj i Rom. Staden med sin mångskiftande historia. Bland annat finns lager på lager av arkeologiska utgrävningar i mängder. Vi blev tipsade om att besöka en kyrka, San Clemente där innebörden av lager på lager är väldigt konkret Där kan man kliva ner under jord och få se resterna av flera byggnader, en bostad men också ett Mitras tempel som blivit förstörda i kejsar Neros brand som härjade 64 e Kr. På det utbrända Mitrastemplet har man byggt en kyrka. Och sedan har det av olika anledningar allt som allt blivit fyra historiska lager.  Kyrkan har fått sitt namn efter påven S:t Clement som räknas som den 3:e påven efter Petrus, Jesu lärjunge som räknas som den förste påven.
   Vad vill jag nu säga med denna lilla historiska exkursion? Jo, jag vill dels koppla det till berättelsen i episteln. Och dels får det åskådliggöra en tanke för hur vi ska kunna möta och ta till oss budskapet som faktiskt enligt Sakarjas profetian gått i uppfyllelse att ”nå från hav till hav, från floden till världens ände.” 
   Människan förnekar sig inte, redan från första början så uppstod diskussioner och stridigheter om hur man skulle förmedla, förvalta och berätta om Jesus. Hur man skulle leva tron. Under den första kristna tiden så fanns de som hade sitt ursprung i den judiska tron, den som Jesus själv stod i. Sedan fanns de som hade sitt ursprung i andra religioner som t ex Mitraskulten och de brukar klumpas ihop och kallas hednakristna. Det är mot bakgrund av det som Paulus skriver sitt brev till församlingen i Rom. Och förmanar och undervisar dem strängt om tron. Paulus är en person som påverkat, lager på lager av vår tro. Det var Romarbrevet som Luther läste och begrundade och som kom att bli en utgångspunkt för reformationen.

Bakom alla lager finns kärnan av mötet mellan oss som enskilda personer och Gud.

Hoppar vi fram till idag så förstår vi, att från det att mantlarna och kvistarna från träden trampats ner. Lager har lagts på lager av den ursprungliga och direkta kontakten mellan Jesus och mänskligheten. Det var lättare under de första århundraden för de kristna – trots förföljelser - att bära och leva det genuint och radikala i Jesu förkunnelse. Nu har lager lagts på lager, går vi till kyrkobyggnader behöver vi inte hålla oss kvar i Rom. Vi ser lätt skillnader av lager om vi besöker en medeltida kyrka, som Bromma och Spånga eller Djurgårdskyrkan med knappa 200 års historia. När vi går till Ordets tolkningar och traditioner läggs också lager på lager och skiftar inom teologin och i relation till hur vi t ex ser på samhället, på män och kvinnor, på barn, på äktenskap och så mycket mer. Ibland står alla dessa lager i vägen för vårt möte med Jesus och Gud.
   Samtidigt behöver vi strukturer och ramar för våra liv, även vårt andliga liv därför har vi våra kyrkor och gudstjänster. Det gäller bara att i dessa strukturer och ramar finna det genuina och radikala mötet med Jesus, det finns där, trots alla lager. När vi står upp och sjunger Hosianna – Herre hjälp oss - suddades alla rums och tidsgränser ut. Jesus ÄR Närvarande hos oss – det är stort! För att göra det riktigt tydligt för oss blev Gud Människa i Jesus Kristus – nu under adventstid får vi förbereda oss för firandet av denna stora händelse – Guds födelse in i mänskligheten.
   Att förbereda sig kan vara att skala av bekymmer för mindre viktiga saker än det som kan ge oss en mindre stressad tillvaro i livet. Vad det kan vara vet vi bäst själva men ofta är det av praktisk och materiell art. För Jesus var det enskilda mötet mellan honom och en människa det viktiga. Han fortsätter att möta sin mänsklighet överallt och på olika vis "från hav till hav". En väg för oss att gå honom till mötes är att stämma in i Hosianna, be Fader vår, tända ljus och tänka på Jesu ord ”Jag är världens Ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

 Första Advent 1:a årgångens läsningar

Sakarja 9:9-10

Romarbrevet

Matteusevangeliet 21:1-9

En narcissistisk prick

Vikten av självrannsakan och självkännedom

Många är vi som har gått i terapi, själavårdsamtal, parterapi, familjeterapi eller haft de djupgående samtalen med en god vän som lett till insikt. Eller kanske har vi läst en självhjälpsbok av något slag. Oavsett vad så har de flesta tänkande individer med någon form av självbevarelsedrift en förmåga att då och nu sätta av en tid för självrannsakan och det kan svida till ordentligt. Försvaren slår till och vi backar kanske några steg men så inser vi att vi trots allt behöver stanna upp och låta det svida klart. Resultatet av det är självkännedom, våra starka sidor och våra tillkortakommanden kan vi lära oss att bejaka och leva med och använda och inte använda på bästa möjliga vis. 

Det skrivs oändliga artiklar, debattinlägg, twitter-kommentarer om pandemin, om Estonia, om valet i USA osv. När jag läste en av alla dessa inlägg, den här gången om munskydds vara eller icke-vara i SvD  och en intervju med Kent Härstedt i Aftonbladet angående Estonia konstaterade jag efter läsningarna att Sverige är en narcissistisk prick i högra hörnet. 

Nu är det dags för Sverige att idka självrannsakan och lära känna sig själv

Vad är Sverige? Ja, vi är den lilla pricken längst upp i högra hörnet i  WVS databas  som visar att vi är ett självförverkligande och rationalistiskt folk i ett sekulärt samhället i ett välorganiserat land. Vem är Sverige? Ja, det är vi som bor här i all vår brokighet, våra förmödrar och förfäder kan ha bott här i århundraden eller inte alls och vi kanske bara har bott här några år, oavsett vad så är vi tillsammans vem, vi skapar tillsammans landet genom dem vi är och det vi gör. 

   Vem har även en lite mer formell innebörd. Vem är monarkin, vår konung som är statsöverhuvud men utan makt att förändra annat än för sin egen familj. Vem är riksdagen, kommuner och regioner, våra folkvalda, vem är regeringen och vem är statsministern, de som alla har makt att påverka och förändra livet för oss alla. Vem är också myndigheter som på uppdrag har makt av olika slag. Även om vi alla behöver självrannsakan och självkännedom så är regering, riksdag och myndighetssverige de som verkligen behöver det just nu. Det blir svårt att placera Moder Svea i terapistolen men jag skulle önska att några av alla dessa folkvalda på olika nivåer, myndighetspersoner men även personer i olika professioner inom akademin och journalister skulle kunna ta sitt förnuft till fånga, backa några steg och bli lite ödmjuka inför de svårigheter som Moder Svea just nu har.

Är jag kanske för hård i mitt omdöme om mitt älskade fosterland när jag benämner det som narcissistiskt? Nej, för mig är det en bra bild och just nu stämmer flera av  diagnoskriterierna för narcissism in. Av nio kriterier skall minst fem vara uppfyllda, Moder Svea klarar det med lätthet.

1) Moder Svea framhäver ofta och med viss överdrivenhet sin betydelse och vikt i världen (media).
2) Moder Svea omger sig gärna med de mest viktiga och betydelsefulla prickarna i WVS, hon vill gärna associera sig med prickarna som är störst och hörs mest (som USA).

3) Moder Svea berättar gärna om hur beundrad hon är av alla andra prickar (snart Nobel-tid).

4) Moder Svea har emellanåt orealistiska förväntningar och uppfattningar om sina egna rättigheter av olika slag (som hanteringen av pandemin).
5) Moder Svea vill gärna vara världssamvete men hon tummar gärna på regler och sanning för att nå sina egna mål (som neutralitet och Estonia).

6) Moder Svea har levt i fred och frid så länge så att empati har blivit ett bortglömt ord med faktiskt innehåll och endast siffror i ekonomiska kalkyler av olika slag (som hanteringen av Estonia).

7) Moder Svea beter sig arrogant till exempel i relation till andra prickars forskning (som hanteringen av pandemin).

Ja, det blev sju av nio. Men kanske är det så att Moder Svea även ofta fantiserar om rikedom, framgång och makt (som tillämpning av New Public Management i mellanmänskliga professioner). Och kanske tror hon att många andra prickar är avundsjuka på henne för allt är så bra uppe i högra hörnet och visst kan hon vara lite avundsjuk på andra också, tänk om det vore sommar året runt. Whoops, det blev visst nio av nio. 

Varför är det så svårt?

Jag vet inte, men troligen för att det är svårt. Vi har det så bra, vi har så stor tillit men det finns sprickor i kristallen den fina. Det finns sprickor i välfärdssverige. Jag är tyvärr inte begåvad med så bra minne - åtminstone inte för somligt - så jag önskar att jag skrivit upp exakt vad läraren på Pastoralinstitutet sa sista året på prästutbildningen men jag har burit med mig innebörden av det under dryga 30 år. Innebörden var att Sveriges präster på tre år möter Sveriges hela befolkning. Tja, kanske en överdrift men nog har jag mött tusentals olika människor, av de mötena är några möten på en djupare nivå, ansikte mot ansikte, och berättelserna om livet har jag fått ta del av. Så jag vet ganska mycket om olika sprickor i Moder Sveas hus.

   Om man inte ser om sitt hus både i bokstavlig mening och i överförd mening av vårt kroppsliga jag går hus och kropp sönder. Det går att lappa och laga men till slut behövs renovering, en total översyn, självrannsakan och självkännedom. Som sagt det svider men gjort med grundläggande god vilja, kärlek, ödmjukhet och empati blir det bra. 

Moder Svea, det är dags för det nu!

Vi är här för att vandra varandra hem

Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Versen i det korta och kärnfulla evangeliet har ett innehåll som jag ofta tänker på i olika sammanhang och ibland anknyter till vid begravningar. Och jag gör det av två skäl. 
För det första är det starka löftesord om att döden inte är en punkt i våra liv utan ett kommatecken. Vår livsmening fortsätter men på annat vis än vad vi kan förstå och ens föreställa oss. Pär Lagerkvist skildrar det vackert. Aftonport till evigheten - tysta skymningsstund Djupt fördold är hemligheten om vårt väsens grund. Stilla står jag vid portalen, ännu ingen vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet. ur Genius 1937 Jag tar till en annan diktfavorit också som kompletterar Lagerkvist. Italienaren Salvatore Quasimodo skriver, Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton
   Aftonen och portalen blir bilder för vår död, vi lämnar våra liv här och går vidare till evigheten. Vi har inte facit och manual för döden och evigheten, ja inte för livet heller, vårt väsens grund förblir fördold. Livet kan bara levas nu och framåt och när döden infinner sig sker det alltid plötsligt även vid de tillfällena döden är väntad. Hur smärtsamt och olustigt det än är att ta till sig detta så är vi ensamma i dödens ögonblick även om någon håller vår hand. 

Nästan ensamma. 

Jag tror inte att vi är existentiellt ensamma, Gud är närvarande genom Jesus Kristus oavsett vad vi upplever, det är löftet.
   Det andra skälet till att versen, Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande är så stark är att den betonar de levande, alla levande, här och nu, de som gått före och de som kommer efter. Livet är det väsentliga, det är livet vi skall ställa i relation till döden och livet är starkare. Ljuset är starkare. För mig är alla ljus som brinner klart och lugnt eller fladdrar och flämtar i vinden på våra kyrkogårdar den här helgen en påminnelse om att våra relationer är det väsentliga i våra liv.
   De tre berättelserna idag lyfter fram vikten av liv och relationer. Relationen Gud – människa så klart och våra mellanmänskliga relationer. Gud har uppfyllt löftet till Mose om ett land för folket som Josua nu praktiskt skall förverkliga. Han rustar folket, ber dem proviantera för en tre dagar lång vandring. Ur kristet perspektiv kan vi tolka det som en profetia om de tre dagarna från Jesus död till hans uppståndelse. Och förstås vårt uppbrott, vår död och uppståndelse. Fast berättelsen håller bäst i sin ursprungliga mening för den berättar om Guds närvaro och vägledning av sitt folk, som också vi är en del av, Abrahams barn, Gudsfolket.
   Berättelsen är konkret, proviantera för vandringen. Hela livet är som en vandring och på den vandringen behöver vi tänka på våra liv och varandras liv. Jag hörde häromdagen en så bra och vackert sammanfattande mening om medkänsla i en av min sons låtar. 

Vi är här för att vandra varandra hem. 

Josua och folket vandrar varandra hem och så får vi också göra. Vandra varandra till det som är hemma för oss.Vårens vandring blev omtumlande sen kom en andningspaus under sommaren och nu vandrar vi in i ett delvis okänt mörker igen. Det metereologiska mörkret känner vi, det är bara att kika i kalendern och tända ljus och dra streck över veckorna som går för himlaljuset kommer tillbaka. Men pandemimörkret känner vi inte, det lever sitt eget liv och vi har att förhålla oss till det.
   Ett sätt är att proviantera – nu tänker jag inte främst på toa-papper, konservburkar mm - utan på att proviantera hopp och medkänsla. För några veckor sedan slog mig tanken, det faller i alla fall inga bomber på oss. Människor dör till följd av pandemimörkret men det kunde vara ännu värre, bomber kunde falla eller vi kunde bo i ett jordbävningsdrabbat område. För några av er kanske det låter drastiskt, men jag har nämnt tanken för några och hittills har det väckt eftertanke och en gnutta tacksamhet för att det inte, trots allt, är värre än det är i vårt hemland om än allvarligt.

Vi är alla genomborrade av en solstråle så låt oss hjälpas åt att sprida ljus och hopp till varandra efter bästa förmåga.

Hopp och ljus var det som mötte Abraham i Hebron när hans hustru Sara dött och han var i sorg. Abraham bodde där som främling, det är det som Hebreerbrevets författare anknyter till när han skriver om att vara gäst och främling. Hettiterna som styrde i Hebron mötte välvilligt Abrahams förfrågan om att få köpa land för att ordna med en grav för Sara. Hebreerbrevet talar om att vi alla är som gäster och främlingar här och att vårt ursprungliga hem är hos Gud, ett bättre land som han skriver. Det får vi tro och hoppas. Det är en tro som vandrat från generation till generation sen Abraham. Men till skillnad från tidigare generationers blick på livet efter detta tror jag att det är sundare att vi koncentrerar oss på det utmanade livet här och nu.

Jesus visar det när han säger att Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Han säger dessa ord när han samtalar med saddukeerna om de dödas uppståndelse. Saddukeerna förnekade tanken på odödlighet. Jesus svarar klokt och han säger bland annat att vi är som änglar när vi uppstår och så betonar han livet som han för det mesta gör i sin undervisning och i sina möten med människor i skilda situationer.
   Vi vet inte exakt hur Gud är – Guds väsen är också fördold - förutom det Gud visat i Jesus. Därför finns det många bilder av Gud, en bild ger oss psalmisten i Psaltaren 84, Herren Gud är sol och sköld Om nu Gud är sol och sköld kan vi spinna vidare på diktarens ord. Även om vi har vår existentiella ensamhet så är vi genomborrade av en solstråle, Guds solstråle. Genom och tack vare solstrålen inom oss kan vi hjälpas åt i det rådande mörkret att sprida ljus och hopp, för ljuset är starkare än mörkret. Klokt formulerat av evangelisten Johannes. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:4-5 

Predikan i Djurgårdskyrkan på Alla själars dag

Josua 1:10-11

Hebreerbrevet 11:13-16

Lukasevangeliet 20:37-38

Mod att förändra

Vi har säkert olika åsikter om Greta, Martin Luther King, Malala, Mandela och Navalnyj för att bara nämna några nutida personligheter som kämpar och kämpat för att få till förändringar av skilda slag. En sak tror jag vi kan enas om, att det är personer som har mod. Ett mod som är grundat i en tro på att förändring är möjlig, oavsett om den tron sedan är en gudstro eller en sekulär tro av något slag.

I våra berättelser idag möter vi olika personer som också agerar kraftfullt utifrån mod att förändra. 

Och de agerar utifrån sitt hopp och sin tro på att förändring är möjlig. I all förändring, i våra privata liv, på våra arbetsplatser, i våra sociala- och samhälleliga sammanhang osv är en gnutta mod alltid en bra ingrediens. Ibland behövs inte enbart en gnutta, utan ett stort mått, med livet som insats, vilket fyra av de inledande personer jag nämnt erfarit. Mod är förstås ett vitt begrepp, jag kan känna mig modig varje gång jag flyger för jag gillar inte det men jag gör det i alla fall. Det är ändå en väldigt, väldigt låg grad av mod. Men det djupa modet handlar om att våga stå upp för något, våga gå mot strömmen, våga agera utan att ha facit. I berättelserna idag får vi inspiration till att bli lite modigare, för jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi blev lite modigare. Om vi oftare vågade göra insatser för andra likaväl som för oss själva, vardagsmod i stort som smått. 

Rachav är en modig kvinna 

I alla tider har prostituerade kvinnor stått längst ner i en hierarkisk ordning som har blivit vidhäftad med ett värde, fast ordningen i grunden är värdelös. För mänsklig värdighet mäts först och främst i vårt vara, det vill säga helt enkelt för att vi ÄR människor, därefter i vad vi gör. Rachav är inte mindre värd än Jerikos kung. Det är en utmaning för vårt tänkande för vi mäter våra liv i göra och visst behöver vi kunna mäta vad vi gör, hur vi arbetar, vad vi bidrar med osv. Men värdet som människa ligger inte där. När vårt göra avtar på grund av ålder, sjukdom eller något annat som inverkar på vårt göra blir vi lätt utsatta för samhällets graderingsskala där göra och inte vara graderas som överlägset och bäst. Vi behöver mer mod för att förändra det.
   Så till Rachav som vill ha förändring i sitt liv och vi förstår att hon är intresserad av den judiska tron. Hon har inhämtat kunskap om en tro hon finner mer styrka i än den tro hon har. Rachav förstår även att Jeriko står inför ett hot. Så när hon blir uppsökt av två israeliska spioner öppnar hon sitt hem för dem, hon gömmer dem och missleder kungens män som letar efter spionerna. Rachavs mod och vilja till förändring beskrivs i termer av godhet men det är en godhet som inte är gratis. Hon vill ha något igen av spionerna hon gömt. Hon vill ha en garanti för sitt och sin familjs liv, att de blir skonade inför den hotande invasionen. Hon får sin garanti mot löftet att inte förråda de två männen. Det är lite som en thriller, ge och ta, chansa och utmana. Rachavs mod ger resultat.
   Författaren till Hebreerbrevet anknyter till berättelsen om Rachavs mod, hennes tro och tillit till det okända. Sen räknas en hel radda med folkets ledare upp som på skilda vis bidrog till att förverkliga löftet om ett land för folket. Det berättas om deras styrka i tro och mod genom bilden av att täppa till lejonens gap.

Mod och handlingskraft av ett annat slag möter vi i evangeliet. 

Jesus har kommit hem till Kafarnaum och hemma för honom var med stor sannolikhet Petrus hem. Jesus hade fått sitt genombrott, nyheten spreds att han är i byn igen och många söker sig till honom för att höra hans förkunnelse. Folk kommer inte bara för att höra hans undervisning utan även för att bli helade. Ryktet om att Jesus gjort Petrus svärmor feberfri och att han helat en spetälsk har gåt från by till by. Spetälska var en mycket stigmatiserad sjukdom som skapade utanförskap. Nu kommer några vänner eller en familj med en lam man. De når inte fram och tar rådigt saken i egna händer. Jesus såg deras tro, berättas det. En tro som både var modig och minst sagt handlingskraftig när de börjar bryta upp taket. Helandet innebär att Jesus myndigförklarar mannens och hans vänners tro, att förändring är möjlig med tro och mod. Det blir en win-win situation så att säga. Jesus får visa vem han är och mannen blir frisk.
   När vi tar del av berättelser om helande vill jag alltid påminna om något väsentligt. Nämligen att undren alltid främst berättar om Jesus. Centrum är inte den lame mannen som blir hjälpt även om han förstås är betydelsefull som person. Berättelserna vill visa på vem Jesus är och det handlar om att skapa tro och tillit till vem han är. Och i kraft av vem han är, skapar Jesus på nytt när han helar. I den här berättelsen måste ytterligare påminnas om den tidens syn på sjukdomar. Att vara sjuk eller ha någon funktionsvariation på Jesu tid förklarades med att man syndat eller att man var besatt. Det vill säga man bar själv skuld till sin situation. Även när Jesus förlåter är det primärt för att visa vem han är. Vem kan förlåta synder utom Gud frågar sig de skriftlärde. Jesus visar i ord och handling vem han är, Människosonen.

Alla dessa berättelser handlar om styrkan och kraften i tron på att Gud är med oss i våra liv. 

Det löftet blir förkroppsligat i Jesus och han visar att han är Guds son, Messias genom att hela och förlåta. Vi får inspireras av den lame mannen och hans vänner, av Rachav och så många fler som gått före oss och visar mod genom tro. Tron på styrkan och kraften i Guds närvaro vill skapa förutsättningar och inspirerar oss till att visa mod i skilda situationer i livet, visa mod till förändring. Ibland möter jag personer som säger men jag känner inte Guds närvaro, och själv kan jag också undra i vissa situationer - Hallå, var är du Gud? Det är då vi behöver våga lita på det som författaren till Hebreerbrevet så briljant har formulerat: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Heb 11:1 

Predikan i Djurgårdskyrkan på 19:e söndagen efter Trefaldighet 3 årgångens läsningar

Josua 2:1-15

Hebreerbrevet 11:29-33

Markusevangeliet 2:1-12

Vi är välsignade stoftkorn i norr

 Du och jag är stoftkorn i norr och den välsignelse som Gud gav Jakob ger Gud även oss. 

Jag skall återkomma till våra välsignade liv som stoftkorn men först några ord om den yttersta tiden, om apokalypsen. Jag hade inte tänkt nämna ordet pandemi i den här predikan men attans att det blev så i alla fall, varför då? Jo, för att jag har förstått att många går och funderar över vad som sker i världen till följd av pandemin och vad det kan betyda. Sedan i våras har jag då och då i själavård mött frågan: är det slut nu?  Så jag vill lugna oss inför de apokalyptiska tankar som är i omlopp. Den yttersta tiden är med största, största sannolikhet inte här.
   Människor har ofta försökt tyda tidens tecken i apokalyptiska berättelser, speciellt när det är oroliga tider. I vår tid gärna påhejade av Fake News anhängarna. Och nej, vi kan inte använda Uppenbarelseboken för att tyda vår tids prövningar och lidanden. Dels för att tidens slut, sista striden mellan ont och gott, Kristi återkomst, allt detta är höljt i dunkel och vi behöver inte spekulera. I själva verket ger Jesus oss lite olika tankar om tidens slut och sin egen återkomst och Guds rikes ankomst. Han säger bland annat: när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. Mt 24:44  När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket så säger han också att medborgarskapet börjar här och nu. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Luk 17:20-21
   Vi skall hålla i minnet att Uppenbarelseboken, denna gåtfulla bok skrevs efter att romarriket brett ut sig, krossat Jerusalem och förstört templet. Judarna fördrevs och flydde liksom den lilla skaran av Jesustroende. Med starka bilder och symboler beskriver boken den yttersta tiden då rättvisa skall segra. Det är en seger som varken vi eller änglarna kan vinna utom genom Kristus, det förstår vi genom orden; Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Så trots beskrivningen av allt lidande, all strid är det en tröstebok,  ljuset kommer en dag segra över mörkret.

I det löftet får vi leva trots ovissheten om att vi inget vet om morgondagen och om framtiden långt framför oss. 

Det vi behöver göra i ovissheten är att uppmuntra varandra att bära hoppet om godhet och rättvisa. Både för morgondagen, att det finns rättvisa för sådant som är svårt och ont redan här och nu. Samt slutligen någon gång i en framtid vi inte vet något om, den slutliga segern över ondska. Det som kan bära oss i hoppet är att vi är välsignade stoftkorn. För löftet om Guds närvaro och välsignelse som Jakob fick av Gud i drömmen gäller även oss. Jakob hade sin livshistoria, med sveket mot sin bror Esau. Nu var han på vandring för att söka sin framtid och sitt liv i ett annat sammanhang. Där mitt i natten ser och möter Gud Jakob, han får helt enkelt andlig vägledning genom drömmen.
   Att Gud använder drömmar för att nå oss vet vi från andra berättelser i Bibeln. Det finns mycket att säga om drömmar och jag ska inte fördjupa mig i dem mer än att konstatera att de är på allvar och att de både är Guds redskap och vårt jags redskap för att nå oss. Jakob ser änglar i sin dröm och trappan symboliserar förbindelsen mellan himmel och jord. Änglarna är Guds budbärare. Änglarna visar alltid riktningen mot Gud och Guds närvaro i våra liv.

Med änglar är det som med Gud, de möter oss oväntat.

Hur är det då med skyddsänglar undrar en del.  Ingenstans står det i vår Bibel att vi har vår egen skyddsängel. Visst skulle det vara fantastiskt om vi skulle ha en alldeles egen ängel som vakar över oss och vill oss väl. Ger det tröst och trygghet så är det klart att vi kan tro så. För det mesta tror jag att vår medmänniska kan vara vår bästa skyddsängel. När skyddsänglar kommer på tal funderar jag personligen över var miljontals skyddsänglar håller hus. Och jag står utan svar. Däremot tror jag att det kan vara så att när änglarna bär bud räddar dom ibland liv. Eller möjligen är det tvärtom, änglar räddar ibland liv – det blir som ett budskap i sig om den andliga verklighet som går bortom tid och rum och samtidigt är här och nu. Det är den andliga verklighet som Natanael erfar när Jesus säger att han såg honom under fikonträdet. 

När Jesus möter människor så ser han med både gudomlig blick och mänsklig blick. 

Jesus ser att Natanael är en person som är öppen för att se och ta till sig Guds närvaro, själva ordet israelit förklaras som den som ser Gud. Jesus berättar att det finns så mycket mer som Natanael ska få se. Jesus ger honom en välbekant men omskapad bild när han anknyter till Jakobs erfarenhet av mötet med Gud i drömmen där han ser änglarna gå upp och ner för trappan. Det är inte längre trappan som är förbindelsen mellan himmel och jord utan nu är det Människosonen, Jesus själv.
   Guds välsignelse över alla stoftkornen på jorden åt väster och öster, åt norr och söder konkretiseras genom inkarnationen, Gud kommer oss nära genom att själv bli människa. Gud gav Jakob ett löfte om närvaro och beskydd på en konkret plats som Jakob benämnde som himlens port. Det löftet fördjupas genom Jesus som själv förkroppsligar himlens port. Och det löftet finns med från allra första början när ängeln Gabriel ger Maria budskapet om att hon ska bli mor till Människosonen, ängel säger: och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut. Luk 1:33
   Berättelserna idag visar att allt hänger ihop från början till slut. Gud är med oss i såväl prövningar och lidanden som i glädje och framgång här och nu och in i framtiden. Det löftet visar Gud oss stoftkorn i alla väderstreck genom drömmar, genom änglar och genom Jesu ord som fortfarande talar lika direkt till oss som till Natanael fast orden är fästa på papper.
   Kanske väcker det bävan som för Jakob, kanske väcker det förundran som för Natanel eller jubel som för Johannes som skrev gåtfullt, skrämmande och vackert om hopp att det brinner ljus i mörkret. Amen

Predikan i Djurgårdskyrkan på Den helige Mikaels dag

1 Mosebok 28:10-17

Uppenbarelseboken 12:7-12
Johannesevangeliet 1:47-51

Maria och Marta tävlar inte

Vi har hört tre berättelser om omtanke och försorg. 

De handlar om hur Gud bryr sig om våra liv och om hur vi kan stanna upp för att lyssna in det. Berättelserna är även en påminnelse om att bry oss om varandra. Vi börjar med Paulus som skriver brevet till församlingen i Filippi när han sitter fängslad någonstans. Församlingen var den första som han grundade och den ligger honom varmt om hjärtat. Han skriver om deras omtanke och försorg om honom och hans situation. Vi förstår att församlingen inte endast stödjer honom i bön och tanke utan även har försorg om hans praktiska leverne. Det lyser igenom i brevet att det är lite svårt för Paulus att ta emot hjälp han säger stoiskt att det inte går någon nöd på honom och han verkar möta dagen lite som Lina Sandell, blott en dag ett ögonblick i sänder. Paulus skriver att han klarar allt detta för att han får sin kraft av honom som ger kraft, underförstått Jesus. Så mänsklig försorg och gudomlig omtanke som kraftkälla bär Paulus i hans svårigheter.

Hoppet om en barmhärtig Gud som inte överger oss och låter oss gå under är också något som Mose förmedlar i sitt tal till folket. Årtusenden senare når berättelsen oss. Mose manar oss att söka Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och lyssna in Gud, för Gud glömmer oss aldrig, Gud är barmhärtig och håller sitt förbund. Handen på hjärtat, visst är det ofta lätt att känna det som om Gud inte finns där, inte hör våra böner, inte ger några svar. Det är då vi behöver gå bortom våra känslor och tankar och lita på att löftet är sant och hållbart oavsett vad vi förnimmer och grubblar över. Gud är närvarande även i den frånvaro vi upplever. Jesus anknyter till när han efter sin uppståndelse säger att han är med oss alla dagar till tidens slut.

Vi är inte marionetter i Guds teaterspel, vi är betrodda medskapare och utvalda att vara nära Gud. 

Allt liv är förstås en del av Guds goda skapelse och på ett vis utvalt men människan rår över skapelsen som ingen annan skapad varelse gör. Att vi är skapelser som rår, ställer och styr och som är utvalda att vara nära Gud framkommer tydligt i den välbekanta berättelsen om Maria och Marta. Under århundraden har kvinnorna ofta har ställts mot varandra. Maria har lyfts fram som en förebild i något som nästan kan liknas vid en seger, som om det vore en tävling. Vilket är helt galet och jag ska berätta varför jag säger det. Ofta tar jag fram den grekiska grundtexten när jag förbereder predikan för jag blir nyfiken på hur orden är översatta, varje översättning är ju en tolkning. Och se där, det grekiska ordet som översatts med det som är bäst betyder den/det goda. Så var det översatt i 1917 års Bibel, där står det att Maria valt den goda delen. Det kan verka som hårklyveri men för mig finns det en nyansskillnad i orden, valt det bästa eller valt det goda. Det bästa för tankarna till att utesluta allt annat medan det goda är mer situations anpassat mer mottagande än prestation.

För mellan Maria och Marta finns ingen andlig tävling. Den här gången tog Maria initiativet att aktivt slå sig ner för att lyssna. Vid ett annat tillfälle var det Marta som aktivt sökte sig till Jesus när de sände bud efter honom när deras bror Lasaros var döende. Marta går Jesus till mötes. Hon har stark tro på att Jesus kan hjälpa och han säger att Lasaros kommer att uppstå. Marta svarar att hon vet att han kommer göra det framöver. Jesus svarar henne med orden Jag är uppståndelsen och livet.[…] Tror du detta? Marta blir den första att bekänna Jesus som Messias när hon svarar, Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.
   Nu uppmanar Jesus Marta att inte bekymra sig för det praktiska, för han har något viktigt att berätta. Lite trist bara att det inte finns någon fortsättning på berättelsen så vi vet inte vad det var som Jesus tyckte var så viktigt och gott som gjorde att han uppmanade Marta att inte oroa sig. Eller så var det just det, omtanken att vi inte ska bekymra och oroa oss så mycket. Ser vi alla tre berättelsen i ett vidare sammanhang så  har de mycket att säga oss om val och prioriteringar, om aktivitet och vila, om lyssnande och om handlande.

Det finns en omtanke och en försorg att upptäcka när vi väljer att stanna upp i Guds närvaro. 

Såsom vi gör nu i gudstjänsten här i Djurgårdskyrkan. I berättelserna förstår vi även att Gud vill att vi bär med oss den förmågan ut i vardagen. Den omtanken och försorgen som Gud har om oss får vi förvalta genom omtanke och försorg om varandra för livet är inte enkelt, för någon. Sen ser våra utmaningar och svårigheter olika ut för oss. Även om vi för tillfället alla prövas av pandemin.
   Det har nyligen kommit ett par böcker som ur olika aspekter skriver om mänsklig oro och bekymmer. Olyckliga i paradiset – Varför mår vi dåligt när allt är så bra. Den andra är Tänk om - en studie i oro. Än har jag bara läst den första och endast läst artiklar om den andra och då slog det mig hur viktigt det är att vi enträget lyssnar in den livstolkande vishet som finns i vår kristna tro. Genom inkarnationen – sitt eget människoblivande - försökte Gud manifestera detta redan för 2000 år sedan. Våra yttre existentiella villkor är långt ifrån Moses, Paulus, Maria och Martas men våra inre existentiella villkor och våra mellanmänskliga relationer har inte förändrats i så stor utsträckning över tusentals år.
   Vi behöver varandra och vi behöver Gud. Vi behöver en livstolkande och meningsskapande sammanhang där omtanke och försorg är aktiva delar av vår vardag. Vi inbjuds att göra som Maria och Marta, lyssna efter vägledning. Vi inbjuds att ta emot och känna tillit som Paulus och Mose gör. Vi förmår mycket i en orolig tid genom Gud som ger oss kraft.

15:e Söndagen efter Trefaldighet 3 årgångens läsningar

5 Mosebok 4:29-31

Filipperbrevet 4:10-13

Lukasevangeliet 10:38-42

Hur svårt kan det va'?

Är en fråga som hörs lite nu och då i olika sammanhang. Så här i pandemitid så kan det handla om avstånd, 2 meter, 1 ½ eller 1 meter, hur svårt kan det va’? Jag ställer frågan till er och jag anar att era svar kommer variera. För egen del svarar jag definitivt svårt, på den frågan. Det är faktiskt ibland riktigt svårt att följande den Gyllene regeln. För just avståndsfrågan är ett exempel på praktisk tillämpning av Gyllene regeln.

Formuleringen vi kallar för Gyllene regeln som Jesus ger oss i Bergspredikan är innehållsmässigt inte unik på något sätt och vis. I olika religioner och i många filosofiska livsåskådningar finns snarlika formuleringar om hur våra mellanmänskliga relationer bör vara. Regeln som vill värna medmänsklighet sträcker sig utanför kyrkor, synagogor, moskéer och tempel.

Går vi tillbaka i historien så var två välkända lärare samtida med Jesus. Shammai, som tolkade lagen strikt utan hänsyn till sammanhang. Samt Hillel som var öppnare för kontextuella tolkningar för att göra  livet lättare att leva efter lagen. Det är Hillel som formulerat det som brukar räknas som Gyllene regeln inom judendom. Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Toran. Det övriga är förklaringar. Gå och läs.
   Jesus kände förstås till detta när han sammanfattar de påbud som finns i Toran, lagen och profeterna. Det är tänkvärt att Jesus säger göra, han säger inte att vi ska läsa om, tänka på eller tala om, utan göra.

I vår lutherska tradition där orden och förkunnelsen har en stark ställning har aspekten göra ibland hamnat i skuggan. 

Det är förstås inte antingen eller utan både och, läsa, tänka, tala, handla. När Jesus hänvisar till vad lagen och profeterna säger är det till både den muntliga och skriftliga traditionen eller som Hillel formulerade det, gå och läs. Det vill säga vi ska fördjupa oss i Bibelns berättelser om Guds närvaro och vägledning i våra liv och läsandet ska resultera i handling.

Berättelsen om Jeremia visar handlingskraft. Jeremia kallas ibland för tårarnas profet eller den lidande profeten för han kämpar hela tiden i motvind, allt han säger ifrågasätts men han slutar inte profetera för det. Nu har han utmanat genom att säga att Jerusalem kommer att falla för babylonierna. Inte så populärt att säga, demoraliserande helt enkelt.
Han kastas i brunnen. Utan att gå in närmare på alla snåriga omständigheter kring Jeremias öde så är det en berättelse om medmänsklighet. Eved-Melek protesterar och Jeremia hämtas upp ur brunnen.
   Så vad säger oss berättelsen idag, jo den påminner oss om att visa mod och handlingskraft som Eved-Melek gjorde. Och just mod och civilkurage går väl ihop med Gyllene regeln.

När vi flyttar oss några hundra år framåt i tiden uppmanar Paulus församlingen i Rom att vara uthålliga, visa mod och ha ett öppet sinne för sin medmänniska oavsett vem hon är. Församlingen var i minoritet och att leva i en stad med en dominerande annan livsåskådning som på så många vis var helt annorlunda med sin tro på flera gudar och ett strikt hierarkiskt och militariserat samhälle måste varit svårt. Att vara förföljd för sin tro, ibland oerhört grymt, var en realitet. Paulus uppmanar dem att möta allt detta med fredligt sinne och medmänsklig handling istället för med vrede och hämnd. Det måste ha varit en otrolig utmaning. Samtidigt kunde nog hållningen att inte hämnas varit ett slags skydd. Som att flyga lite under radarn och göra sig obemärkt och vara trygg i tron på att det är Gud som har sista ordet.

Så mycket har inte hänt på några tusen år. 

Det är fortfarande en utmaning att inte besegra det onda med det onda utan med det goda. Och att vara trygg i tron på att till sist i en framtid vi inte vet något om kommer rättvisa skipas. Men i väntan på det vad gör vi då när livet prövar våra mellanmänskliga relationer? Även om vi har vår grund i de tio buden som sammanfattas i den Gyllene regeln så blir det svårt när vi på allvar ska leva efter dem. 
   För att bara nämna något, vad innebär det att hedra sin far och sin mor om man blivit utsatt för övergrepp? Vad innebär det att inte döda om man befinner sig i ett krigstillstånd? Vad innebär det att inte ljuga när till exempel ett oskyldigt liv står på spel? Det finns inget enkelt svar mer än att vi behöver tala om det svåra med varandra. Och göra det i ett sinnelag av god vilja. Vi behöver även påminna varandra att visa mod och civilkurage som Eved-Melek gjorde.

Nu när vi världen över är utsatta för en gemensam prövning, så blir praktiken av Gyllene regeln – i alla dess olika formuleringar - så oändligt viktig. Ingen av oss vill bli sjuk. Hur svårt kan det va’? Ja, svårt.
   Jesus har lagt ut riktningen och den behöver vi både enskilt och tillsammans ha för ögonen och ständigt påminna oss om att vi är varandras med-människa, långt mer beroende av varandra än vad vi ofta tänker på eller kanske till och med vill kännas vid. Allt börjar i det lilla, med dig och med mig.
   Slutligen i Jesus Syrak Vishets bok, som är lite som Ordspråksboken står följande kloka ord som komplement till Gyllene regeln. Ge akt på dig själv för att förstå din nästa, och tänk dig för, vad saken än gäller. 31:15

13:e Söndagen efter Trefaldighet, predikan i Djurgårdskyrkan

Jeremia 38:7-13

Romarbrevet 12:16-21

Matteusevangeliet 7:12

Kommunikation i en storm

Reflektioner i en annorlunda tid

Så har det hänt för oss som lever här på jorden just nu, världen stannar upp på olika vis, en pandemi slår till och förlamar. Någon klok person (eller personer, för tankar uppkommer parallellt) har sagt att pandemin är stormen vi alla har att rida ut men vi sitter inte i samma båt, båtarna ser så olika ut och är så olika rustade för stormen. Det finns mycket att säga om både stormen och båtarna, det här kommer handla om kommunikation, om videomöten som utmanar, i alla fall mig och en del andra av oss.

Kommunikation

I våra mellanmänskliga relationer möts alltid ett Jag och ett Du. Hur mötet gestaltar sig beror förstås på närvaron hos Jaget och Duet och då tänker jag inte enbart på den fysiska närvaron utan lika mycket på den aktiva, medvetna, lyssnande närvaron. Kommunikation bygger också på det ordlösa, det subtila kroppsliga uttrycken som sker i ett möte mellan ett Jag och ett Du. Närvaro och kropp, två storheter i kommunikation. Vi ägnar oss hela tiden åt kommunikation utan att vi reflekterar över det men i samband med pandemin blev kommunikation något som kom i fokus. Hur når vi varandra när vi skall hålla fysiskt avstånd till varandra?      

Svaret som många redan använt sig av är förstås Facetime, Skype, och Zoom. 

   För egen del så har jag enbart bekantat mig med de två första i privata syften. Nu skulle det däremot bli premiär för Zoom i jobbsammanhang och ett inre motstånd byggdes upp. Väl preparerad för rätt kamerahöjd osv. tar jag mig an det första mötet som för egen del avlöper helt smärtfritt. Välbekanta ansikten dyker upp i de små rutorna och några väljer att ansiktsanonymisera sig och endast rösten hörs. Trots lyckad debut finns motståndet kvar fast jag rent logiskt ser att zoomandet på många vis är ett utomordentligt kommunikationsverktyg när fysiskt avstånd påbjuds. Martin Bubers tankar kring Jag och Du mal runt i huvudet och yngste sonen, väl bevandrad i fantasy genren, börjar leda in mina tankar till en förklaring av mitt arbetsrelaterade zoom-motstånd. 

Det mellanmänskliga

I sin bok Det mellanmänskliga har Martin Buber ett kapitel med rubriken: Att uppfatta motpartens personliga närvaro. Buber reflekterar över förutsättningarna för äkta samtal vilket innebär att båda motparterna är beredda att möta varandra, med Bubers ord:"Den främsta förutsättningen för ett äkta samtal är att var och en inför sin samtalspartner verkligen menar just denna andra människa." Kort och gott det handlar om acceptans och för Buber är acceptans följande: 

En människa är i grund och botten inte fattbar om man inte förstår henne utifrån den människosläktets gåva som heter ande. Jag menar den andliga realitet som på ett avgörande sätt bestämmer detta levande väsens personliga vara. Att bli medveten om en människa betyder alltså i synnerhet att förnimma den dynamiska mittpunkten som sätter sin prägel på hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt, med uppfattbara tecken på det för henne unika. En sådan förståelse är emellertid inte möjlig så länge som jag gör den andra till ett från mig åtskilt föremål för mina funderingar och iakttagelser, ty som objekt ger sig denna helhet och denna mittpunkt inte tillkänna. Förståelsen är möjlig först när jag träder i omedelbar och okonstlad relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig."

 För mig framträder en nyckel i orden; träder i omedelbar och okonstlad relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig. Visst sker videomöten i realtid så visst kan jag säga att det är något som träder mig till mötes omedelbart men sen faller det, för de digitala mötena är inte okonstlade och du blir aldrig verkligt närvarande. Digitala möten är mer eller mindre konstlat riggade och den fysiska kroppen blir på ett vis objektifierad, med Bubers ord ett Du blir ett åtskilt föremål för mina funderingar och iakttagelser. Den dynamiska mittpunkten går förlorad, min medmänniskas ande och vara blir okroppslig. 

Om bland annat kroppens betydelse skriver L M Sacasas i A Theory of Zoom Fatigue (v.g. se nedan). Vid kommunikation är alla sinnen inblandade och det blir de inte vid video-möten, dessutom blir kroppen "låst" i position  för att få en bra kameravinkel och  frestelsen är stor att pyssla med annat vid sidan om som stjäl närvaro, hur subtilt det än kan verka. En bildskärm är på ett vis en "stum" projektionsyta. Sacasas sätter också ord på just det mellanmänskliga. För vid ett video-möte så möter vi inte enbart ett Du utan vårt Jag möter förutom Du även Mig. I det reala mötet så ser vi inte vårt eget Jag, Mig är internaliserad, i ett videomöte är det som om vi också håller upp en spegel framför oss när vi ser oss själva i den lilla rutan. 

Yngste sonen reflekterar kring fantasins magiska speglar att där byts ens eget anlete ut mot den andre, du ser aldrig dig själv. Det som är intressant i representationen av magiska speglar är att ytan bryts och släpper fram den andre. I ett videosamtal släpps aldrig den andre riktigt fram, Mig står ivägen.

En annan artikel som lyfter avigsidan av videomöten är skriven av Kristofer Ahlström, Därför avskyr vi videomöten som samtalsform. I artikeln kommer psykologen Per Naroskin och Mathias Broth, professor i språk och kultur, till tals. De lyfter bland annat upp det kroppsliga i kommunikationen som går förlorad vid videomöten. Broth lyfter också fram en annan tänkvärd aspekt, nämligen tiden.

"I vanliga fall när vi finns i samma tid samtalar vi verkligen tillsammans, och visar språkligen och kroppsligen med en mycket hög grad av precision hur vi förstår varandras tal och gester. – Men den här lilla skillnaden i tid gör att turövergångar inte blir lika smidiga. Man kan säga att videosamtalet som miljö är lite mindre lämpad för korta snabba turbyten eller verbala stödsignaler som visar att vi lyssnar och är med. Och svårigheterna ökar med antalet deltagare i videomötet. Han ger några exempel: – Man brukar exempelvis luta sig framåt eller göra en inandning för att visa att man gör anspråk på nästa tur innan föregående tur är slut. I videomiljön blir sådana metoder mindre tydliga och därmed mindre användbara för att lösa koordinationen mellan turer i samtal. Även blickarna spelar roll. Uttrycket ”ett samtal mellan fyra ögon” är slitet, men också det mest passande för att beskriva det verkliga mötets fördelar gentemot videovarianten. Ett videosamtal sker snarare mellan två och ett halvt, eller kanske tre ögon. Äkta, fullödig ögonkontakt får man inte."

 Slutord

Finns det då inget bra med videomöten? Jo, så klart, dess främsta förtjänst är effektivitet, fast vid närmare eftertanke skulle det vara intressant att studera om det faktiskt är så effektivt som vi vill tro. Nåväl, det ger i alla fall sken av att vara det. Visst ska vi tacka alla som skapar teknik som fungerar i människans tjänst, för hur hade livet med en pandemi sett ut 2020 utan videomöten? Telefonmöten eller som Svenska Akademiens sammanträden via mail

   När jag för någon vecka sedan befinner mig fysiskt på plats på ett morgonmöte på jobbet där en del också är närvarande via zoom förstår jag än mer varför jag får den där obändiga lusten att apa mig framför kameran när jag deltar i zoom-möten.  Det är utan tvivel ett moment av komik i denna kommunikationsform. En bland många som fångat detta är skådespelaren Katrin Sundberg (v.g se nedan).

   Så bästa läsare, vi guppar fram i våra olika båtar och gör vårt bästa för att rida ut pandemistormen stundtals med eller utan fysiska möten och videomöten.

   

Det mellanmänskliga, Martin Buber, Dualis 2004

L M Sacasas i A Theory of Zoom Fatigue https://theconvivialsociety.substack.com/p/a-theory-of-zoom-fatigue

Katrin Sundberg https://www.facebook.com/katrinsundbergs/videos/m%C3%B6te-p%C3%A5-l%C3%A4nk/1577062435767880/

Tillsammans Med-...i Stilla veckan och Påsken

Gud är transcendent och Gud är immanent.

Vi står inför en mycket annorlunda Stilla vecka och Påskhelg anno 2020. Världen befinner sig inte i ett världskrig men världen befinner sig i en världskamp mot ett dödligt virus som inte gör skillnad på land och land, människa och människa. Tillsammans måste vi be-kämpa viruset som betecknas med ett delvis ståtligt namn, Corona (krona), med efternamnet (eller förnamnet) Covid-19. Trots allt detta kommer vi att minnas och fira den människa, Människosonen Jesus Kristus, som bar en krona av ett helt annat slag. Vi minns och firar tillsammans Med varandra oavsett om vi är fysiskt nära eller ej. 

   Gud är transcendent, bortom våra ord och bilder, bortom vår fulla fattningsförmåga. Gud är immanent i Jesus Kristus, i Ordet som skildras med orden och bilderna i Bibelns berättelser samt med Andens närvaro i våra liv. Välkommen att vara en Med-följare så som evangelisten Matteus berättar. 

Palmsöndagen Matteus 21:1-11 - Med-arvinge

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?" Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen." 

Spänningen mellan det transcendenta och immanenta möter oss redan på Palmsöndagen. Hosianna som ekar mellan palmer och väggar andas förväntan på en konung som skall komma med räddning. Det ingen ännu vet är att den konung de hyllar och ber om inte är en konung som de förväntat sig. Det är en Son, en Med-arvinge av både transcendens och immanens, en person som kommer Med ett budskap på liv och död och som vill göra oss till Med-arvingar för ett rike som börjar här och nu och sträcker sig bortom tid och rum.

Psalm 38 För att du inte tog det gudomliga

Måndagen Matteus 21:12-13 Med-bedömare och Med-kämpe

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: "Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste." 

När det transcendenta möter det immanenta blir det spänningar. Vår tillbedjan, vår vördnad och vår längtan kläs inte enbart i bön utan också i det materiella. En vilja att konkretisera det andliga livet genom utsmyckningar i våra kyrkors interiörer och prästers kläder. I förlängningen gör vi det i våra församlingslokaler, i lönesättning efter prestation, i strävan efter att inkorporera tidens trender i våra verksamheter. Jesus gjorde bedömningen att allt gått över styr när han kom till templet, kommersen skymde bönen. Jesus hade det stundtals kämpigt med de som ifrågasatte hans mandat att säga och göra det han sa och gjorde. Han kan på måndagen i Stilla veckan påminna oss om att vi har mandat att vara Med-bedömare och Med-kämpar för att våra församlingars gudstjänster och verksamheter inte skall skymma det väsentliga, bönen till Gud som är bortom och nära.

Psalm 762 Du är en bön

Tisdagen Matteus 22:34-40 Med-borgare och Med-aktör 

När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?"  Han svarade honom: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna." 

Varje enskild individ är Med-borgare i sitt land och i sitt sammanhang, utifrån ett perspektiv på lika villkor och ur andra perspektiv finns ingen jordisk rättvisa. Det enda gemensamma perspektivet är den vertikala och horisontella kärleken. Vårt hjärtas, vår själs och vårt förstånds riktning till Gud helt enkelt för att Gud älskar oss. Den kärlek Gud ger oss skall vi, i vår tur, ge vidare till varandra och till oss själva, båda lika svåra. Jesus kom inte med någon ny lära, han tog vid den profetiska traditionen, han undervisade och tolkade och la ut orden i lagen och profeterna. De få, om någon, förstod, var att Jesus var Gud uppenbarad i Människosonen. Som Med-borgare lever han i sin tradition och som Med-aktör går han in i samtalen för det han vill föra fram, det största och första, kärleken.

Psalm 109 Det susar genom livets strid

(Jag vet, vad har en adventspsalm med Stilla veckan att göra? Jo, för det första, adventstid är en fastetid dvs. en förberedelsetid för julen, fastan är en förberedelsetid för påsken, så psalmerna kan ta varandra i handen, födelse - död - uppståndelse (pånyttfödelse) hänger ihop. För det andra, var kreativ, tänk: O mänsklighet, ställ dörrn på glänt, det är fasta, det är fasta.)

Dymmelonsdagen Matteus 26:6-13 Med-människa och Med-agerande

Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. Då blev lärjungarna förargade och sade: "Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga." Jesus märkte det och sade till dem: "Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne." 

Nej, kvinnan är inte Maria från Magdala och hon är inte prostituerad, så vem är hon då? Vi vet inte men läs gärna min predikan om detta från den 8 mars i år. Ibland krävs både mod, kanske till och med ett mått av chansning och dumdristighet för att vara en Med-agerande Med-människa. I vilken mån, den namnlösa (tyvärr) kvinnan chansade eller var dumdristig vet inte jag men ett gott och rågat mått av mod hade hon eftersom hon bröt tabun. Lärjungarna reagerar negativt på en gång och Jesus tar henne i försvar, som en sann Med-människa i relation till en annan Med-människa. Vad som var den avgörande orsaken till kvinnans handling, hur hon tänkte vet vi inte heller, men Jesus ger oss svaret på hennes Med-mänskliga Med-agerande för att förbereda Jesus för det som ligger framför honom.

Psalm 445 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten

Skärtorsdagen Matteus 26:26-29 Med-arrangör och Med-föra

Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: "Tag och ät, detta är min kropp." Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: "Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike." 

Lärjungarna fick ett uppdrag att ordna för påskmåltiden, en måltid som för all framtid skulle få en betydelse som de Med-arrangerade lärjungarna inte kunde föreställa sig. Vad tänkte de, den där torsdagen då allt i livet liksom krympte, drogs åt, allvaret, den outtalade ovissheten om framtiden? En måltid som kommer Med-föra livsavgörande förändringar för lärjungarna och för människor årtusenden framöver, enkelt bröd och vin som genom Ordet levandegör Kristi närvaro varje gång du och jag tar emot det. Ett gemenskapens mysterium mellan Gud och människa samt människa och människa.

Psalm 393 Du öppnar, o evige Fader

Långfredagen Matteus 27:45-50 Med-lidande

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. 

De som stod där inte bara hörde utan såg också i allra högsta grad det ohyggliga lidandet. En del med förhårdnande hjärtan verkade tillräckligt oberörda för att fälla en tolkande kommentar om de hjärtskärande orden som Jesus lyckas andas fram. En kände Med-lidande och rusade fram för en mikroskopisk lindring. Den personen visste inte att det i själva verket var Jesus som var den Med-lidande personen. Genom Långfredagens händelser vet och känner Gud essensen av mänskligt lidande genom Jesus Kristus. Så svaret på frågan var Gud är när vi lider är både enkel och komplex, Gud är Med-lidande.

Psalm 441 Jesus, djupa såren dina

Påskafton Matteus 27:62-66 Med-verka

Nästa dag - det var dagen efter förberedelsedagen - gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." Pilatus svarade: "Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan." De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.

Det var många Med-verkande med olika intressen i de händelser som ledde fram till Jesu död på korset. Det som förväntades av dessa var slutet på ett bedrägeri och ett orosmoment. Det blev inte se, inte ens Jesu död stillade den förvirring, den rädsla och det hot som den sekulära och andliga makteliten var fyllda av. 

Ingen psalm, tystnad.

Påskdagen Matteus 28:1-10 Med-skapare och Med-född

Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: 'Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.' Nu har jag sagt er detta." De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: "Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig." 

Maria och Maria är fyllda av sorg över den brustna relationen till Jesus. Sörjer gör vi olika, för Maria och Maria var det självklart att gå till graven, som för att verkligen ta in det ofattbara. Och de möter något helt annat ofattbart, ängelns budskap om att graven är tom och att Jesus har uppstått, precis såsom han själv sagt. Maria och Maria blir de första vittnena, de första som möter den uppståndne Jesus Kristus och de tröstas, Jesu Med-mänsklighet blir först och direkt synlig även nu; Var inte rädda. Därefter får de uppdraget att gå och berätta för lärjungarna vad som hänt och vad de skall göra. Bävan övergår i mötet med den uppståndne Herren till glädje över att se honom, de blir överväldigande och faller på knä och hyllar. Gud skapar liv och pånyttföder Jesus som i sig själv blir Med-född och Med-skapare. Likt Maria och Maria får vi falla på knä och hylla Gud genom Jesus Kristus som ger oss livet som inte slutar med död utan med liv efter livet här även för oss.

Psalm 461 O natt av ljus

Annandag påsk Matteus 28:16-20 Med-följare och Med-vetna

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Det är klart att några tvivlade, vem skulle inte göra det efter Långfredagens händelse och kvinnornas osannolika vittnesbörd om att de mött Jesus som dessutom gett dem uppdraget att säga åt lärjungarna att bege sig till en välbekant miljö i Galileen. Nu får lärjungarna se med egna ögon och blir Med-vetna om att allt är sant, han lever och han ger dem alla ett uppdrag att gå ut och berätta och döpa med ett annat dop än Johannesdopet. Jesus ger löftet att fortsätta vara en Med-följare;  jag är med er alla dagar till tidens slut. Det som såg ut som ett slut, var en början. Den början fortlever även den här påsken 2020, för tack vare att lärjungarna hörsammade Jesu ord får och kan du och jag blir Med-vetna Med-följare till den Gud som är både transcendent och immanent.

Psalm 153 Livet vann, dess namn är Jesus