Jag svarar ja på frågan Jesus ställer.
Tron som Jesus efterfrågar finns i ditt och mitt hjärta. Jesus grundade ingen församling under sin livstid, han hade sina 12 direkt utvalda lärjungar som följde honom. Så hade han sina indirekta lärjungar, t.ex Maria från Magdala, Marta och Maria och deras bror Lasaros.
Tron kommer Människosonen möta i varje persons hjärta, såsom han mötte sina dåtida lärjungar ansikte mot ansikte, såg dom och lyssnade på dem. Som Palus skriver, det är till varje enskild som Guds ande ger kraft och styrka till vår inre människa. Det är så Kristus kan födas och bo i våra hjärtan.
En väg till trons födelse är bönen.
Det här låter bra men kan vara nog så svårt.
Hur kan vi tro när vi inte ser Guds närvaro eller när varken förnuft eller känsla ger oss vägledning. När vi likt psalmisten ropar ut: Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur kan vi tro när tankarna mal och hjärtat ängslas dag efter dag, eller kanske natt efter natt? I pandemiåret 2021 finns troligen
långt fler malande tankar och oroliga hjärtan än vanligt. Vi är inne på det andra ovanliga året i vår världshistoria. Många frågor och böner riktas ofta
ännu mer till Gud när det är prövningar och kris. Så har det varit i historien och så länge människor vänt sig till någon de kallar Gud. Kan änkan, vi tyvärr inte känner
namnet på, och Abraham lära oss något om bönen? Kan Paulus bön för efesierna vägleda oss? Ja, det kan dom. Även om avstånd i tid och förutsättningar skiljer oss åt, så finns visdom i berättelserna.
Abraham bombarderar Gud med sina frågor
och böner när han blir varse att Gud har planer för det Sodom. Enträget, ja nästan som en förhandling, ber Abraham Gud skona staden. Och Gud lyssnar. Det vi kan bära med från den här berättelsen är att Gud hör vad vi säger, vad vi formulerar högt med ord eller som en tyst bönesuck i en meditation.
Att Gud hör våra böner, betyder inte
att Gud automatiskt infriar det vi ber om. Gud är inte föräldern som säger nej eller ger vika för barnets tjat om godis vid kassorna i affären en onsdag eftermiddag. Det Abraham lär oss förutom att vara
envis, är uppriktighet, han ger uttryck för sin oro att Gud ska tröttna, bli vred, som han säger, men han ger ändå inte upp utan han fortsätter. Det är precis vad även änkan gör i mötet med den orättfärdige domaren som inte följer lagen som är påbjuden, Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. 2 Mos 22:22
Jesus lyfter fram kontrasten
Gud är
inte som domaren. Gud lyssnar när vi ber.
Änkan och Abraham lär oss att inte ge upp vår bön när vi möter motstånd. Jesus lär oss något mer väsentligt om
bönen och det är att Guds tid inte är som vår, han säger att Gud snart nog, ska låta oss få ut vår rätt. Även
Paulus knyter an till tiden när han i sin förbön betygar att Gud verkar i oss… i evigheters evighet.
Vi
lever i en ständigt uppkopplad tid, allt sker snabbt, svar ska helst ges med vändande mail. Guds tid är inte kronos, klockslag timmar, minuter och sekunder. Guds tid är kairos, det rätta ögonblicket, det som sker vid en viss tidpunkt, ofta oväntat. Guds tid är också det som tangerar evigheters evighet, aionos, en tid vi inte kan förstå. Det
är i spänningen mellan vårt sätt att tänka kring tid och Guds tid som bönesvaren vilar.
Rädsla finns inte i kärleken, 1 Joh 4:18
Slutligen
vill jag lyfta fram en väsentlig lärdom till, Abraham är rädd för att Gud ska bli vred. Rädslan
för Gud behöver vi göra upp med. Gud tog gestalt som människa i Jesus
Kristus av kärlek till oss, till sin skapelse, till sin mänsklighet, till dig och mig. Det är den kärleken Paulus i sin bön
ber att efesierna och vi nutida lärjungar skall få erfara, och en väg till det är bönen. Paulus ber: Stå fasta och var
stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta
bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.
Vi behöver ständigt påminna varandra och oss själva att öva på Jesu uppmaning att alltid be och inte ge upp. Och att lämna rädslan för tjat, Gud tål våra böner. Vi behöver öva oss på acceptans, att svaren på våra böner sällan kommer i den tid vi vill, de kommer snart nog, enligt Jesus. Psalmisten får hjälpa oss med tilliten när han säger Jag litar på din godhet.
