Yngsta sonen Samuel gästbloggar

Julen 2014, då julklappen avskaffades

Varför sker händelser, varför blir det som det blir?

Avskaffandet av julklappar kan i min familj ha olika förklaringar, för gamla barn, alltså jag och min bror, förespråkande för att inte fästa lycka vid materiella gåvor eller i likhet med Sagan om Karl Bertil Jonssons Julafton ”… ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”

Ja, att se Kristi födelse eller för en gång skull verkligen se varandra med vetskapen att den andra inte har varit en del av julstressens prestationsångest. Fann jag något? Ja, att jag har dom som är mina kära och nära vid min sida, utan att behöva dela/ge lycka med en klapp.

Men för er där ute, jag tror tomten är glad eller iallafall förstående om ni kanske nästa år inte skriver något på önskelistan mer än gemenskap. 

Nu och då

Julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu. Tidens gräns överskrids i ett barns andetag, Guds andetag genom Jesus Kristus.

Idag firar vi Guds människoblivande, Maria har fött sin son, Människosonen. Inte i ett palats, inte ens i ett hus, kanske i skjul för djur eller rent av under bar himmel i skydd av stjärnor och palmer. Hon lindar honom och lägger honom i en krubba, en matbehållare för djuren.

Kan det bli enklare och mer öppet? Enkelt och öppet som en inbjudan.

Herdarna blir inbjudna av Guds ängel att dela födelseglädjen: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er..." 1  Det är en så stor händelse att ängel fick sällskap av en hel himmelsk här som prisade Gud för detta barns födelse. Ett barn som växer upp och vars liv förändrar historien så att då blir nu varje gång barnet också föds i varje enskild människas hjärta.

Som om det inte räckte har stjärnan gått upp och bjuder in de vise männen, de österländska stjärntydarna som läst av himlen och förstått att nu har något stort hänt. De ger sig av för att hylla den nyfödde kungen, men palatsets härskare i Jerusalem är oförstående och oroad, så oroad som bara en person kan blir när makten hotas. Stjärntydarna finner barnet på en oväntad plats, inte en kung av det vanliga slaget. De hyllar honom med gåvor och tar en annan väg hem istället för att berätta var barnet finns för den vars makt är hotad.

Inbjudan gäller också oss, vi hör kanske inte ängelns ord, vi ser kanske inte stjärnan på himlen, vi har berättelserna i boken många tror endast förmedlar sagor.

Sagor kan beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja men inte bygga broar in i framtiden som kommer beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja miljoner och åter miljoner människor som möter berättelsen om Maria, Josef och barnet som föds. Det kan bara den berättelse som bär en faktisk sanning, en faktiskt händelse, där och då i Betlehem.

Vi vet inte exakt vad som hände och hur vi än vänder och vrider kommer vi inte längre än till berättelserna i Matteus och Lukas. Det är långt, för just de berättelserna har burit generation efter generation så att barnet ständigt fötts i människors hjärtan. Då blir nu, tidens gräns överskrids i ett barns andetag och det barnets andetag andas i oss och med oss. Genom livet, bortom döden, in i evigheten.

I januari var jag i Israel/Palestina, julen hade precis passerats och allt som rörde julen av ljus, granar, pynt, glitter, kitsch och krubbor fanns kvar överallt. När jag såg krubban i St. Josephs kyrka i Nasaret fylldes mitt hjärta av fniss och glädje. Franciskanerna är helt inne på linjen att julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu.

God Jul!

1 Lukasevangeliet 2: 10-11

Broken Hallelujah och tre ljus tända

Vid vårt lilla lagerbladsträd står en ängel med bara en vinge.

Änglar kan flyga med bara en vinge. När de flyger fram med sitt budskap över vår jord gör de det med ett brustet Halleluja. Ett brustet Halleluja är lika värdefullt och giltigt som ett heligt (hel-igt)Halleluja. Det hebreiska ordet Halleluja översätts med prisa Herren, prisa Gud.
Ett av änglarnas uppdrag är att komma med lovprisning och lovsång till oss så att vi också kan stämma in i lovsången, såsom den kan brusa på Första Advent i våra kyrkor. Jag tror att de flesta av oss då stämmer in i ett heligt Halleluja. För ofta vill vi kännas vid eller erkänna att det även finns de brustna?
De övriga adventssöndagarna tangerar de brustna Halleluja, fast det märker vi sällan av. Att adventstiden är en fastetid, en förberedelsetid med de allvarliga stråken parallellt med att ljusen tänds ett efter ett.

Den här adventstiden blev annorlunda för mig. 

En fallolycka på arbetet resulterade i en rejäl hjärnskakning med sjukskrivning som följd. Inga gudstjänster varken som tjänstgörande eller sittande i bänken. Att läsa, skriva och sitta framför datorn har jag bara kunnat göra i begränsad tid. Började skriva detta blogginlägg dagarna före första advent!! Nu har jag tänt tredje ljuset och ska försöka klara av att trycka Publicera!

Jag har lyssnat en del på radio och det var så Broken Hallelujah kom till mig, i ett Sommarprogram med överrabbinen emeritus Morton Narrowe där han bland annat talar om det heliga och brustna Halleluja utifrån Leonard Cohens Hallelujah. Narrowe talar om synd som "När vi vill trotsa". Han talar om Guds avbild i människan och hur det både är en utmaning och en välsignelse.

Där ligger nyckeln till människovärdet. För alltid är Guds avbild präglad i varje människa vad man än gör sig skyldig till och vad som än drabbar en. Det fråntar inte mänskligt ansvar, det ger inte påföljdsbefrielse vid brott men det ger riktlinjer för mellanmänsklig och gudomlig relation.

Leonard Cohen sjunger både om helig och brusten Hallelujah.

Jag har aldrig tänkt på det tidigare när jag hört sången, som nu dessutom i omarbetad form figurerat stort i sociala media efter den irländske prästens version till vigselparet. 

Cohens Hallelujah handlar om kärlekens svårigheter, kärlekens tillit, den mänskliga såväl som den gudomliga. Den anspelar på berättelsen om kung David och hans förälskelse till Batseba, en annan mans hustru. Berättelsen i 2 Samuelsboken kapitel 11 och 12 kan du läsa här En grym berättelse och en berättelse om insikten av sin handlingar. En berättelse om svaghet och förlåtelse och förmåga att orientera på nytt, trots allt.

Jag tror att det finns fler skäl att brista ut i ett heligt Halleluja fast det är livsviktigt att påminna om att det brustna tas emot i lika hög utsträckning som det heliga därför att vi bär Guds avbild inom oss. Just därför kan vi med tillit komma med vår brustenhet, vi kan komma med en vinge. Med Cohens ord:

"There's a blaze of light in every word It doesn't matter which you heard The Holy or the broken Hallelujah....

.....I did my best, it wasn't much 

I couldn't feel, so I tried to touch 

I've told the truth, I didn't come to fool you 

And even though it all went wrong 

I'll stand before the Lord of Song 

With nothing on my tongue but Hallelujah.