Djupt möte

Kom! Kom alla ni, kom hit, kom till mig. 

Det är inga tjusiga formuleringar utan rakt på sak, kom! Vill vi vara kritiska låter det kanske för befallande eller för enkelt. Vill vi vara positiva är det just enkelheten som väcker nyfikenhet, vad är det som är så viktigt så att det är formulerat kort och koncist. Innan vi går vidare att fundera över vad berättelserna kan betyda för våra gudsmöten vill jag säga något om deras ursprungssammanhang.
   För profeten Jesaja var hans kom en inbjudan till hopp och tröst för folket som lidit svårigheter och som emellanåt vänt Gud ryggen. Kom, det finns mer i livet än att bekymra sig för det materiella, Gud har försorg och omsorg om er nu och framöver. Gud vill ett evigt förbund med sitt folk det är Jesajas budskap.
   I Uppenbarelseboken möter vi den uppståndne Jesus själv som sänt sin ängel för att vittna om det himmelska som väntar oss och som vi genom vår tro har en del av redan här och nu. Det är inte heller första gången som Jesus använder det korta kom. Han sa det flera gånger som när han kallade sina lärjungar, så vi är i gott sällskap när han kallar oss att komma, vi som är hans lärjungar idag.

Vad är det då vi ska komma till, jo till ett möte med Gud.

Hur vi möter Gud finns det inget enkelt svar på för det sker så klart på olika vis. Liksom mänskliga möten är ditt och mitt Gudsmöte präglat av vilka vi är. Men ett svar är att vi just nu möter Gud i gudstjänstens form och vi gör det i gemenskap med varandra. Det enskilda, privata mötet med Gud och med Jesus är ofta av annat slag och ibland är det lika oväntat som för kvinnan vid Sykars brunn.
   En kvinna, vi tyvärr inte vet namnet på, väljer av lite dunkla skäl att inte vila när det är som varmast mitt på dagen, utan går ut för att hämta vatten. En del tolkar det som att hennes leverne är något skamfyllt och därför väljer hon tidpunkten när det inte är så många i rörelse i staden. Det är lätt att göra den tolkningen utifrån de frågor Jesus ställer om hennes man.
   Ett annat sätt att se på berättelsen är att kvinnan var en samarier, hennes härkomst störde en del i staden. Samarierna var en befolkning som uppstått i mötet mellan olika folk och deras traditioner i samband med folkflyttningar, erövringar osv. Det resulterade i andra religiösa traditioner än de judiska. Vi får en glimt av det i berättelsen när kvinnan och Jesus talar om var man ska tillbe Gud. Enligt samarierna så finns Guds heliga plats inte i Jerusalem utan på berget Gerizim. De erkänner inte de profetiska skrifterna utan deras heliga skrifter är de 5 Moseböckerna.
   Så finns en tredje tolkning som inte är lika uppenbar utan mer dold och som kräver en viss kunskap om tro och tradition på ett djupare plan. När Jesus talar om de fem männen och den man kvinnan har nu är de symboler för gudar. Det vill säga att hon som samarier och med den bakgrunden kommer från en  tradition där tillbedjan av olika gudar förekommit och att den gud hon nu tillber är på ett annat vis än hur judarna tillber Gud. 
   Den sista tolkningen är på ett vis intressantast. Jesus inleder redan från början ett teologiskt samtal med kvinnan. De teologiska samtalen med kvinnor är inte många i vår Bibel men de finns. Det blir ett möte på djupet och ett möte som förändrar kvinnans liv, en förändring hon kommer berätta om i staden för alla som vill lyssna. Inte kunde kvinnan ana att hon skulle möta Gud i Jesus ansikte och tilltal en helt vanlig dag när hon hämtar vatten.

Vattnet är en livsnödvändighet för oss, vatten är för Jesus förbunden med Anden. 

Här får kvinnan veta att det finns bot för den existentiella törsten eller åtminstone lindring för den och framför allt är det ett vatten som ger evigt liv. Jesus bekräftar att han ger något som släcker den existentiella törsten. Han ger sig själv till oss, han vill skapa Andens källa inom oss, en källa som sträcker sig bortom döden och ger evigt liv, tröst och hopp för vårt nu.
   Efter pratet om vatten fortsätter deras samtal om männen och oavsett vilken av tolkningarna som jag inledde med som vi väljer att ta till oss så handlar det om ett Gudsmöte. Jesus till och med ger sig till känna med det klassiska gudsnamnet jag är när han svarar kvinnan om när Messias ska komma. Det är jag, den som talar till dig.
   Vi har inte Jesus synlig hos oss, vi kan bara samtala med honom i bönens form och det är inte lite. Det kan förstås vara lite si och så med svaren kan jag tycka. Ibland skulle i alla fall jag önska lite tydligare svar på mina bönefrågor, speciellt på de riktigt svåra och tunga frågorna vi kan bära på i livet. Ibland kommer svaren lika oväntat som för kvinnan vid brunnen. Vi vet egentligen ingenting om hennes liv mer än att vi kan ana oss till en viss skygghet och sårbarhet.
   Så bär både du och jag våra sårbarheter och det vi skyggt döljer för andra, kanske till och med försöker göra vårt bästa för att dölja för oss själva.
   I dagens evangelium säger Jesus Gud är ande och Gud visar sig själv i Jesus som en källa med livgivande kraft, likt vattnet som är livsnödvändigt för oss. Inbjudan är enkel för att det inte ska finnas onödiga hinder för oss, kom, kom alla ni, kom till mig säger Gud först genom profeten Jesaja och därefter genom Jesus. Kom, är en ständigt öppen inbjudan till dig och mig.
Amen

2:a söndagen efter Trettondedagen 2:a årgångens läsningar

Jesaja 55:1-4

Uppenbarelseboken 22:16-17

Johannesevangeliet 4:5-26

Andligt hem

 

Vi behöver alla ett hem, hemmet står för trygghet, för skydd en plats där vi får vara som vi är och nu tänker jag på det goda hemmet väl medveten om att alla hem inte alltid är goda och trygga. Mycket sker i hemmen som tillhör livets mörkersidor men vi får lämna det just nu.

Ofta talar vi om kyrkan som ett andligt hem.

På porten in till en del kyrkor sitter ibland en skylt eller ingraverat orden Guds hus. Det är även den samlande överskriften för dagens bibelberättelser. Många barn, kanske framför allt tidigare generationer har fått höra att här bor Gud, det är Guds hem. Många, inte bara barn undrar, men var är Gud då? Är det ingen hemma? Det är ju tomt! Det är enkelt att säga svårare att ta till sig att Guds hus aldrig är tomt, för skulle det vara tomt så skulle inte vi vara här i kyrkan just nu. Hässelby Strands kyrka har sedan 70-talet fyllts av böner, musik och predikningar. En plats att samlas i gemenskap och i tacksamhet kring livets stora skeden som ett barns födelse och frambärande till dopet, ett avsked när någon tar steget över till livet efter livet eller välsignandet av kärleken när två blir ett. En plats för andlig växt och i Guds hus får vi alla vara med, självständiga, men även knutna till varandra, tillsammans är vi kyrkan.

   I kyrkan har vi olika bildspråk för att något greppa vem Gud är. Den vanligaste bilden är Gud som Fadern, Jesus som Sonen och Gud som Anden, den heliga treenigheten. Vi behöver bilderna och språket för att tala om det outsägliga och det vi inte konkret kan se med våra ögon. Att klä i ord det som inte går att förklara till 100%. Faran med alla gudsbilder och gudsbenämningar är att vi låser in en föreställning, att vi tänker Gud i så mänskliga termer så vi vill se dem. Och vi kan inte se dem, ja då blir det lätt att tänka att tron och kyrkan tom.

Då är det tur att vi har Anden.

Den mest otydliga och outgrundliga benämningen på Gud, men kanske trots allt den benämning som faktiskt är den som är mest öppen för att vi ska kunna ta till oss Bibelns berättelser och tryggheten och vilan i ett kyrkorum, i Guds hus, för här finns Anden. Guds närvaro som är både tidlös och närvarande på en och samma gång. Anden som är den röda tråden från Jesus när han argt driver ut kommersen från tempelplatsen. Varför han gör det har de lärde tvistat om i århundraden för Jesus ger egentligen ingen riktigt tydlig anledning. Jag tänker att vreden och den tillrättavisade tonen är för att platsens helighet inte respekteras. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk, säger Jesus.
   Kyrkan är ett bönens hus med sina rötter i templet i Jerusalem och i synagogor. Platsen för tillbedjan och mötet med Gud. Kyrkan bör vara den goda platsen för att växa och utvecklas som kristen och som människa. Teresa av Avila, en spansk nunna och mystiker på 1500-talet och formulerade att målet för andligt liv är kärlek och självkännedom. Både kärleken och självkännedomen förutsätter en grund av tillit och trygghet och ett gott hem kan erbjuda det.

När Jesus både i ord och rätt våldsam handling reagerar mot att tempelplatsen förvandlats till vilken plats som helst är det också en verklighet vi riskerar att hamna i. För i takt med tiden vi lever i är det för oss en uppgift och kanske ibland en utmaning att finna språk och bilder eller att översätta och tolka Bibelns berättelser så att de blir relevanta för oss. I det arbetet kan vi gå vilse. Efter många år som präst skulle jag kunna ge så många olika exempel på den vilsenheten. Det senaste jag hörde var när en förtroendevald engagerad i en församling (inte här ) sa till en tjänstgörande präst, tala inte så mycket om Jesus, det skrämmer bort folk. Ganska ogenomtänkt för att inte säga direkt korkat när jag nu tillåter mig att låta dömande. 

För vad ska vi prata om i kyrkan om vi inte pratar om Jesus och Gud? 

Då blir kyrkan tom och som vilket hus som helst. Däremot behöver vi hitta vägar, ord och sammanhang som gör att vi kan ta vara på all den visdom som de gamla men på många vis tidlösa berättelserna om Gud och människa förmedlar i Bibeln. Guds vilja till relation med oss som går så långt att Gud väljer att låta sig födas i Jesus Kristus för att påminna oss om att vi är insatta i ett större sammanhang och att vi som mänsklighet hänger ihop, alla folk, som Jesus säger.
   För det behöver vi en avskild plats, ett bönens hus som tar emot oss. Avskild på så vis att här får vi lämna kommersen utanför, vi behöver inte komma med offer utan som Paulus skriver vi själva är levande och heliga offer. Det vill säga vi kommer som dem vi är, både med det som skaver och våra styrkor, vår glädje och kanske ibland vår vrede, vår sorg, vår skuld, vårt hopp, fyllda av eller tomma på olika tankar och känslor.
   Varje söndag och speciella helgdagar kommer vi tillsammans i gudstjänstens form och det är en poäng med det. Igenkänningens poäng och prestationslöshetens poäng, det är en vila i gudstjänsten ordning och liturgi, söndag efter söndag. Vi kommer hit hem till Guds hus för att med Theresa av Avilas ord växa i kärlek och självkännedom. Kyrkan är, som Jesus säger, ett bönens hus för alla folk. Amen.

Predikan Söndagen efter nyår 2:a årgångens läsningar

Jesaja 55:5-7

Romarbrevet 12:1-2

Markusevangeliet 11:15-19

Ditt namn är skrivet i mina händer

 

Vad för slags frukter ska vi få skörda i år? Hur ska det bli ett gott nytt år?

Vad behöver vi gräva runt? Vad behöver vi gödsla, det vill säga ge näring för att det ska växa? Passande frågor utifrån evangeliet jag läste och utifrån våra liv för ett nytt år. Svaren på frågorna är förstås våra egna. Men vilken vägledning kan vi få av dagens bibelberättelser? De gamla berättelserna behöver  ständigt tolkas för att ge liv och näring till vår tro och våra liv. Även om alla yttre villkor skiljer sig åt från då till idag så skiljer sig inte vårt inre och andliga liv så mycket från då till nu. Så många existentiella frågor är tidlösa. Så är det även med Guds närvaro, tidlös och samtidigt i tiden. Som Paulus skriver i Hebreerbrevet Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Gud överger oss inte, Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. Löften att våga känna tillit till.

Den liknelse som Jesus ger oss är en berättelse som kan vägleda oss. Vi möter en man som har en vingård och mannens trädgårdsmästare.  I sin vingård finns ett fikonträd. I vingårdarna på Jesus tid planterade man ibland andra fruktträd t ex fikon. Vingårdsägaren är missnöjd med fikonträdet, det bar inte frukt och han säger krasst: Hugg bort det, det är inte till någon nytta. Men trädgårdsmästaren vädjar till honom, låt mig gräva runt och gödsla, ge det ett år till.
   Det finns flera sätt att tolka den här berättelsen, det vanliga är att se Jesus som trädgårdsmästaren och vingårdsägaren som Gud. Men om vi istället tänker att mannen som äger vingården representerar människan, det vill säga dig och mig och vingården är våra liv så blir berättelsen än mer tänkvärd.

Det finns flera bilder av att vår tro ska ge frukt, det vill säga visa sig på något vis, i handling, i ord, kort och gott i våra liv.

Vilka träd, det vill säga vilka gåvor och möjligheter har vi i våra liv? Har vi fikonträd som inte bär frukt? Vad gör vi då med det? Det vill säga är vår tro synlig? Ger den några frukter? Kanske är det så ibland att domen över oss själva är så mycket hårdare än vad Guds dom är. Som präst möter jag många personer i skiftande ålder och livssituation. Ibland slås jag av att hur lätt vi har för att lista mer på minussidan än på plussidan i vår tro och i våra liv. Helt enkelt att hittar fler fikonträd som ännu inte gett frukt än att se de dignande fruktträden och domen mot oss själva blir hård, lite som hugg bort det. Det blev inte som vi tänkt.
   Kristen tro blir ofta kritiserad för att den är dömande. Det stämmer att många upplevt det så på olika sätt i olika tider, både i ord och i handling. För mig är vår tro inte dömande. Tron och Bibelns berättelser handlar mer om realism, en naken och avskalad bild av tro och verklighetens villkor även om det skiljer flera tusen år mellan livet när berättelserna skrevs och våra liv, finns det djupt mänskliga kvar. Hur vi väljer att leva våra liv får konsekvenser av skilda slag det vet vi innerst inne om vi tar oss tid att reflektera. Att få nya chanser och nya möjligheter är nåd, det är något som ges oss utan att vi förtjänat det – det är en gåva.

Nyår ger oss en möjlighet att se över våra liv, vår vingård, vad har burit frukt,  vad har inte gjort det?

Vi kan naturligtvis inte göra våra liv ogjorda. Men vi kan alltid börja leta fram frukterna, för jag är övertygad om att de finns. Leta fram dem så att det blir lite bättre balans på livets minus och plussida. Det som burit frukt är till glädje för nuet och framtiden. Det som inte gjort det behöver kanske trots allt inte huggas bort utan just grävas runt och få näring.
   Jesus/Trädgårdsmästaren svarar mannen låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte kan du hugga bort det. Jesus är framåtblickande och förhoppningsfull.
   Att grävas runt är en förutsättning för trädens vällevnad. Att bildligt talat grävas runt är även för oss en fråga om vällevnad. Det innebär att vi får möjlighet att tillsammans med Gud städa upp och göra vår livsjord porös och inte kompakt av det som förmörkar vårt inre, det som tynger våra sinnen. Det är den egentliga innebörden av ordet synd, att inte leva i god kontakt med sitt jag, sina medmänniskor och med Gud. Vi erbjuds alltid upprättelse och förlåtelse av Gud
   Fast nu säger ändå trädgårdsmästaren till vingårdsägaren Om inte, kan du hugga bort det.  OBS! han säger inte jag kan hugga bort det. Det är inte trädgårdsmästaren Jesus som dömer här. Utan han ger oss ett erbjudande och ett val. I den tolkning jag ger är det vi själva som väljer att ge fikonträdet en chans till eller att hugga bort det. Och vem kan väl vet bäst om inte en trädgårdsmästare dvs Jesus som vill ge oss en ny chans.
   Det är den biten som är realistisk och som jag personligen tycker är så fantastisk med vår tro.  Vi är myndigförklarade, Gud litar på oss, vädjar till vårt förnuft och vårt hjärta att ta hand om oss, ta hand om vår vingård, våra liv. Säga ja eller nej. 
   Gud har tålamod och ger oss ständigt nya chanser att gräva och gödsla för att våra liv ska ge frukt, för att vår tro ska bli synlig för oss själva och varandra. Och Gud gör det, för det är som Gud säger till Jesaja. Människor glömmer, men inte Gud. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer. Så är även våra namn skrivna i Guds händer, en trygghet att vila i när vi går in i ett nytt år.

Predikan på Nyårsdagen i Hässelby Strands kyrka 2 årgångens läsningar

Jesaja 49:13-16

Hebreerbrevet 13:5-8

Lukasevangeliet 13:6-9