Rösta för Fred & Öppenhet!

Redan i februari frågade jag efter den seriösa sakpolitiken och inte känslopolitiken inför EU-valet i blogginlägget Det osynliga eller bortglömda valet

Det gläder mig stort att det inte alls verkar bli vare sig bortglömt eller osynligt, tvärtom siffror visar i alla fall att förtidsröstningen så långt har ökat med 17 %. Kanske har kylan och skuggorna från historien manat fram ett ansvarstagande hos oss. Kylan och skuggorna som verkar bortglömda hos en del européer, eller är det enbart okunskap?  Demokrati är alltid nödvändigt att försvara. Det blir en spännande morgondag att ta del av européernas röster och se vad valen signalerar i de olika länderna.

Rädslan för allvar och fördjupning föder känslopolitik som gynnar kyla och skuggor

Media listar partiernas svar i olika frågeställningar och svaren blir några meningar. TV ordnar debatt och visst synliggörs skillnader och likheter i viss mån och samtidigt så ligger svaren ytligheten nära. Debattklimatet tenderar sandlådenivå och olika härskartekniker sipprar fram. Jag blir så oändligt trött på den modellen. Var finns modet att journalistiskt ställa det riktigt borrande och fördjupande frågorna och inte ge sig? Jag såg en snutt på BBC där en av deras journalister ställde riktigt ettriga frågor till Nigerias president "with all due respect", underbart uttryck! Saknar det i den svenska kontexten. 

Nåväl, det blir en klassisk promenad till vallokalen imorgon, lite högtidligt för 18-åringens skull, första politiska valet, han övade på kyrkovalet i höstas. Jag hoppas att många, många unga som får rösta för första gången verkligen gör det. Och väljer klokt för ett Europa som är öppet, tolerant och fredligt i relation till varandra och i relation till övriga världen. Kylan och skuggorna måste motas bort. 

"Det gör ibland ont att växa."

En rad vällästa och tummade gulnande klipp har jag funnit i min mammas kvarlåtenskap.

Bland annat ett som heter "Inför söndagen". Jag minns inte riktigt när, men nog måste det vara över 20 år sedan, då hade SvD och DN (tror jag) i varje veckas predikoturer en liten ruta med ord inför söndagen som stiftets präster skrev. Mamma har klippt ut det jag skrev men inte skrivit något datum. Av texten förstår jag att det är skrivet inför det som nu heter Femte söndagen i Påsktiden och som i år infaller 18 maj. Så jag är lite före min tid när jag redan nu delar detta. 

Men framför allt delar jag det för att det sker något när "släkten följa släktens gång". Det sker något när jag nu tillhör äldsta generationen i släkten. Det ger växtvärk! Så jag citerar mig själv!

"Kanske minns Du växtvärken när Du var barn. 

Eller så blir Du påmind om den av egna och andras barn. Det kan också göra ont att växa andligt - i tron. Det tycker vi inte är lika självklart som kroppslig växtvärk.

Att bära med sig sin barnatro i livet är en styrka, en trygghet som räcker länge och är tillräckligt för många. Men barnatron kan för andra bli ett hinder eller bara lämnas därhän, när den inte håller för de påfrestningar livet bjuder på emellanåt. Det är när vi håller fast vid tron, trots prövningar och påfrestningar, som växtvärken börjar. Att ompröva, få nya insikter och kunskaper i tanken och genom bön det kan göra ont.

Kyrkan har - trots allt - hjälpt många människor under århundraden av andlig växtvärk. Genom gudstjänsterna, bikten och samtalen mellan människor med olika erfarenheter. Genom dessa århundraden och i helgens gudstjänster möter Du någon som ber för Dig och Din tros växande. Det är vår befriare, Jesus Kristus själv.

I Johannesevangeliet får vi höra Jesu förbön för lärjungarna och de närmaste. Den bönen får också vi del av genom Guds livgivande Ande, som är den fortgående skaparkraften sedan begynnelsen. Om Du önskar lindring för Din växtvärk, styr Dina steg till våra kyrkor i helgen."

Den vuxna växtvärken ger mognad.

Oavsett vad det är för process, händelse som utlöser den andliga och själsliga vuxna växtvärken så är det en gåva och en utmaning till oss. Det finns en rad utvecklingspsykologiska teorier för våra liv, en står Erik H Erikson för. Hans åtta stadier* i sann psykoanalytisk anda upplever jag som lite "mossig" men samtidigt så ligger det en vishet i den. Den finns en paradox i varje stadium, en negativ och en positiv motpol som möter och tolkar de erfarenheter som möter oss i det åldersspann vi befinner oss i. Om jag bortser från den hierarkiska modellen så är det just motpolerna jag tilltalas av. Vad gör vi av dem? Finns jordmånen att omedvetet välja? Finns viljan att medvetet välja?
Jag tror i och för sig att motpolerna gestaltas inom varje människa i en växelverkande samtidighet. Både inre och yttre faktorerna påverkar huvudstråken för vår själsliga växt.

Döden får tiden att vända timglasets sand.

Mitt i det produktiva livet av arbete och socialt liv blir tiden stilla. Vak. Halv sex, i gryningen, väcks äldsta sonen och jag av mobilväckarklockan. Vi vaknar till och ser mamma/mormor andas mycket stilla, som i väntan. När sonen går in i badrummet som tillhör sjukrummet händer något i rummet som inte går att beskriva med ord annat än att tiden håller andan. Jag blir helt stilla, ser på mamma och hör ett grunt andetag, så väntar jag på nästa som inte kommer. Väntar, men det kom inte. Timglasets sand vände 05.38. Medan mamma/mormor gick vidare till Uppståndelsens liv så har döden vänt timglasets sand och den tid som var min mammas liv blir nu minnen som lever inom oss som är kvar. 

Minnena som ska smältas, sorteras, integreras eller lämnas.

Bokslut - som min älskade mamma var så förtrogen med - framför allt och mest ett bokslut som inte handlar om siffror, materiellt arv utan om mognad. Hur blev livet för mamma och hur blir fortsatta livet för mig som mammalös? Vad gör vi av våra erfarenheter av att begrava våra föräldrar? Ericson menar att ett mål för livet är mognad och vishet, att ha integrerat de olika livsstadierna. Hans tänkande är präglat av sin era och sina kunskaper om mänskliga livet. Samtidigt tidlöst klassiskt. 

Livets stadier och processer ger oss själslig och andlig växtvärk ibland inte minst när döden är inblandad. För mig är det gott att veta att Jesus gått före i allt och att han nu ber för mig, för oss. Jesu förbön kan du läsa här.

*Följande motpoler listar EHH i de olika stadierna:

Spädbarnstiden - Grundläggande tillit / Misstro

Småbarnstiden - Självständighet / Blygsel och tvivel

Förskoleåldern - Initiativ / Skuldkänslor

Skoltiden - Arbetsflit / Mindervärde

Tonårs-och ungdomstiden - Identitet / Splittring på rollerna

Tidig vuxenålder - Närhet / Isolering

Senare vuxenålder - Produktivitet / Stillastående

Ålderdom - Integritet / Förtvivlan