Mod att förändra

Vi har säkert olika åsikter om Greta, Martin Luther King, Malala, Mandela och Navalnyj för att bara nämna några nutida personligheter som kämpar och kämpat för att få till förändringar av skilda slag. En sak tror jag vi kan enas om, att det är personer som har mod. Ett mod som är grundat i en tro på att förändring är möjlig, oavsett om den tron sedan är en gudstro eller en sekulär tro av något slag.

I våra berättelser idag möter vi olika personer som också agerar kraftfullt utifrån mod att förändra. 

Och de agerar utifrån sitt hopp och sin tro på att förändring är möjlig. I all förändring, i våra privata liv, på våra arbetsplatser, i våra sociala- och samhälleliga sammanhang osv är en gnutta mod alltid en bra ingrediens. Ibland behövs inte enbart en gnutta, utan ett stort mått, med livet som insats, vilket fyra av de inledande personer jag nämnt erfarit. Mod är förstås ett vitt begrepp, jag kan känna mig modig varje gång jag flyger för jag gillar inte det men jag gör det i alla fall. Det är ändå en väldigt, väldigt låg grad av mod. Men det djupa modet handlar om att våga stå upp för något, våga gå mot strömmen, våga agera utan att ha facit. I berättelserna idag får vi inspiration till att bli lite modigare, för jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi blev lite modigare. Om vi oftare vågade göra insatser för andra likaväl som för oss själva, vardagsmod i stort som smått. 

Rachav är en modig kvinna 

I alla tider har prostituerade kvinnor stått längst ner i en hierarkisk ordning som har blivit vidhäftad med ett värde, fast ordningen i grunden är värdelös. För mänsklig värdighet mäts först och främst i vårt vara, det vill säga helt enkelt för att vi ÄR människor, därefter i vad vi gör. Rachav är inte mindre värd än Jerikos kung. Det är en utmaning för vårt tänkande för vi mäter våra liv i göra och visst behöver vi kunna mäta vad vi gör, hur vi arbetar, vad vi bidrar med osv. Men värdet som människa ligger inte där. När vårt göra avtar på grund av ålder, sjukdom eller något annat som inverkar på vårt göra blir vi lätt utsatta för samhällets graderingsskala där göra och inte vara graderas som överlägset och bäst. Vi behöver mer mod för att förändra det.
   Så till Rachav som vill ha förändring i sitt liv och vi förstår att hon är intresserad av den judiska tron. Hon har inhämtat kunskap om en tro hon finner mer styrka i än den tro hon har. Rachav förstår även att Jeriko står inför ett hot. Så när hon blir uppsökt av två israeliska spioner öppnar hon sitt hem för dem, hon gömmer dem och missleder kungens män som letar efter spionerna. Rachavs mod och vilja till förändring beskrivs i termer av godhet men det är en godhet som inte är gratis. Hon vill ha något igen av spionerna hon gömt. Hon vill ha en garanti för sitt och sin familjs liv, att de blir skonade inför den hotande invasionen. Hon får sin garanti mot löftet att inte förråda de två männen. Det är lite som en thriller, ge och ta, chansa och utmana. Rachavs mod ger resultat.
   Författaren till Hebreerbrevet anknyter till berättelsen om Rachavs mod, hennes tro och tillit till det okända. Sen räknas en hel radda med folkets ledare upp som på skilda vis bidrog till att förverkliga löftet om ett land för folket. Det berättas om deras styrka i tro och mod genom bilden av att täppa till lejonens gap.

Mod och handlingskraft av ett annat slag möter vi i evangeliet. 

Jesus har kommit hem till Kafarnaum och hemma för honom var med stor sannolikhet Petrus hem. Jesus hade fått sitt genombrott, nyheten spreds att han är i byn igen och många söker sig till honom för att höra hans förkunnelse. Folk kommer inte bara för att höra hans undervisning utan även för att bli helade. Ryktet om att Jesus gjort Petrus svärmor feberfri och att han helat en spetälsk har gåt från by till by. Spetälska var en mycket stigmatiserad sjukdom som skapade utanförskap. Nu kommer några vänner eller en familj med en lam man. De når inte fram och tar rådigt saken i egna händer. Jesus såg deras tro, berättas det. En tro som både var modig och minst sagt handlingskraftig när de börjar bryta upp taket. Helandet innebär att Jesus myndigförklarar mannens och hans vänners tro, att förändring är möjlig med tro och mod. Det blir en win-win situation så att säga. Jesus får visa vem han är och mannen blir frisk.
   När vi tar del av berättelser om helande vill jag alltid påminna om något väsentligt. Nämligen att undren alltid främst berättar om Jesus. Centrum är inte den lame mannen som blir hjälpt även om han förstås är betydelsefull som person. Berättelserna vill visa på vem Jesus är och det handlar om att skapa tro och tillit till vem han är. Och i kraft av vem han är, skapar Jesus på nytt när han helar. I den här berättelsen måste ytterligare påminnas om den tidens syn på sjukdomar. Att vara sjuk eller ha någon funktionsvariation på Jesu tid förklarades med att man syndat eller att man var besatt. Det vill säga man bar själv skuld till sin situation. Även när Jesus förlåter är det primärt för att visa vem han är. Vem kan förlåta synder utom Gud frågar sig de skriftlärde. Jesus visar i ord och handling vem han är, Människosonen.

Alla dessa berättelser handlar om styrkan och kraften i tron på att Gud är med oss i våra liv. 

Det löftet blir förkroppsligat i Jesus och han visar att han är Guds son, Messias genom att hela och förlåta. Vi får inspireras av den lame mannen och hans vänner, av Rachav och så många fler som gått före oss och visar mod genom tro. Tron på styrkan och kraften i Guds närvaro vill skapa förutsättningar och inspirerar oss till att visa mod i skilda situationer i livet, visa mod till förändring. Ibland möter jag personer som säger men jag känner inte Guds närvaro, och själv kan jag också undra i vissa situationer - Hallå, var är du Gud? Det är då vi behöver våga lita på det som författaren till Hebreerbrevet så briljant har formulerat: Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Heb 11:1 

Predikan i Djurgårdskyrkan på 19:e söndagen efter Trefaldighet 3 årgångens läsningar

Josua 2:1-15

Hebreerbrevet 11:29-33

Markusevangeliet 2:1-12

Vi är välsignade stoftkorn i norr

 Du och jag är stoftkorn i norr och den välsignelse som Gud gav Jakob ger Gud även oss. 

Jag skall återkomma till våra välsignade liv som stoftkorn men först några ord om den yttersta tiden, om apokalypsen. Jag hade inte tänkt nämna ordet pandemi i den här predikan men attans att det blev så i alla fall, varför då? Jo, för att jag har förstått att många går och funderar över vad som sker i världen till följd av pandemin och vad det kan betyda. Sedan i våras har jag då och då i själavård mött frågan: är det slut nu?  Så jag vill lugna oss inför de apokalyptiska tankar som är i omlopp. Den yttersta tiden är med största, största sannolikhet inte här.
   Människor har ofta försökt tyda tidens tecken i apokalyptiska berättelser, speciellt när det är oroliga tider. I vår tid gärna påhejade av Fake News anhängarna. Och nej, vi kan inte använda Uppenbarelseboken för att tyda vår tids prövningar och lidanden. Dels för att tidens slut, sista striden mellan ont och gott, Kristi återkomst, allt detta är höljt i dunkel och vi behöver inte spekulera. I själva verket ger Jesus oss lite olika tankar om tidens slut och sin egen återkomst och Guds rikes ankomst. Han säger bland annat: när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. Mt 24:44  När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket så säger han också att medborgarskapet börjar här och nu. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Luk 17:20-21
   Vi skall hålla i minnet att Uppenbarelseboken, denna gåtfulla bok skrevs efter att romarriket brett ut sig, krossat Jerusalem och förstört templet. Judarna fördrevs och flydde liksom den lilla skaran av Jesustroende. Med starka bilder och symboler beskriver boken den yttersta tiden då rättvisa skall segra. Det är en seger som varken vi eller änglarna kan vinna utom genom Kristus, det förstår vi genom orden; Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Så trots beskrivningen av allt lidande, all strid är det en tröstebok,  ljuset kommer en dag segra över mörkret.

I det löftet får vi leva trots ovissheten om att vi inget vet om morgondagen och om framtiden långt framför oss. 

Det vi behöver göra i ovissheten är att uppmuntra varandra att bära hoppet om godhet och rättvisa. Både för morgondagen, att det finns rättvisa för sådant som är svårt och ont redan här och nu. Samt slutligen någon gång i en framtid vi inte vet något om, den slutliga segern över ondska. Det som kan bära oss i hoppet är att vi är välsignade stoftkorn. För löftet om Guds närvaro och välsignelse som Jakob fick av Gud i drömmen gäller även oss. Jakob hade sin livshistoria, med sveket mot sin bror Esau. Nu var han på vandring för att söka sin framtid och sitt liv i ett annat sammanhang. Där mitt i natten ser och möter Gud Jakob, han får helt enkelt andlig vägledning genom drömmen.
   Att Gud använder drömmar för att nå oss vet vi från andra berättelser i Bibeln. Det finns mycket att säga om drömmar och jag ska inte fördjupa mig i dem mer än att konstatera att de är på allvar och att de både är Guds redskap och vårt jags redskap för att nå oss. Jakob ser änglar i sin dröm och trappan symboliserar förbindelsen mellan himmel och jord. Änglarna är Guds budbärare. Änglarna visar alltid riktningen mot Gud och Guds närvaro i våra liv.

Med änglar är det som med Gud, de möter oss oväntat.

Hur är det då med skyddsänglar undrar en del.  Ingenstans står det i vår Bibel att vi har vår egen skyddsängel. Visst skulle det vara fantastiskt om vi skulle ha en alldeles egen ängel som vakar över oss och vill oss väl. Ger det tröst och trygghet så är det klart att vi kan tro så. För det mesta tror jag att vår medmänniska kan vara vår bästa skyddsängel. När skyddsänglar kommer på tal funderar jag personligen över var miljontals skyddsänglar håller hus. Och jag står utan svar. Däremot tror jag att det kan vara så att när änglarna bär bud räddar dom ibland liv. Eller möjligen är det tvärtom, änglar räddar ibland liv – det blir som ett budskap i sig om den andliga verklighet som går bortom tid och rum och samtidigt är här och nu. Det är den andliga verklighet som Natanael erfar när Jesus säger att han såg honom under fikonträdet. 

När Jesus möter människor så ser han med både gudomlig blick och mänsklig blick. 

Jesus ser att Natanael är en person som är öppen för att se och ta till sig Guds närvaro, själva ordet israelit förklaras som den som ser Gud. Jesus berättar att det finns så mycket mer som Natanael ska få se. Jesus ger honom en välbekant men omskapad bild när han anknyter till Jakobs erfarenhet av mötet med Gud i drömmen där han ser änglarna gå upp och ner för trappan. Det är inte längre trappan som är förbindelsen mellan himmel och jord utan nu är det Människosonen, Jesus själv.
   Guds välsignelse över alla stoftkornen på jorden åt väster och öster, åt norr och söder konkretiseras genom inkarnationen, Gud kommer oss nära genom att själv bli människa. Gud gav Jakob ett löfte om närvaro och beskydd på en konkret plats som Jakob benämnde som himlens port. Det löftet fördjupas genom Jesus som själv förkroppsligar himlens port. Och det löftet finns med från allra första början när ängeln Gabriel ger Maria budskapet om att hon ska bli mor till Människosonen, ängel säger: och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut. Luk 1:33
   Berättelserna idag visar att allt hänger ihop från början till slut. Gud är med oss i såväl prövningar och lidanden som i glädje och framgång här och nu och in i framtiden. Det löftet visar Gud oss stoftkorn i alla väderstreck genom drömmar, genom änglar och genom Jesu ord som fortfarande talar lika direkt till oss som till Natanael fast orden är fästa på papper.
   Kanske väcker det bävan som för Jakob, kanske väcker det förundran som för Natanel eller jubel som för Johannes som skrev gåtfullt, skrämmande och vackert om hopp att det brinner ljus i mörkret. Amen

Predikan i Djurgårdskyrkan på Den helige Mikaels dag

1 Mosebok 28:10-17

Uppenbarelseboken 12:7-12
Johannesevangeliet 1:47-51