Ansikte mot Ansikte

Inför dagens predikan funderade jag i lite olika riktningar. Lättaste vore att predika om Kärlek – som om det är något som är lätt – det är det ju inte. Om kärlek kan du läsa i episteln. 1)Eller om under eftersom Jesus ger den blinde mannen synen tillbaka – men det är inte heller lätt. Hur gick det till? En fråga vi aldrig kommer få svar på. Den berättelsen finns i evangeliet som du läser här . 2)

Både min trosmässiga och teologiska hållning till under är ganska snabbt avklarade. Ja, jag tror att under har skett och kan ske, men hur Gud verkar i dem vet vi inte och jag tror aldrig att vi inom en åskådlig framtid kommer att få svaret på Hur? Inte heller varför en del av dem som ber om att bli helade blir det och andra inte.

Min teologiska hållning är samma som min lärare i exegetik ständigt inpräntade – Undren i sig är inte det viktiga, det viktiga är att de visar på vem Jesus är, sann Gud och sann människa. Vilket betyder att Gud är med oss på ett unikt vis både i det svåra som möter oss och när livet flyter på. Jesus ger oss löftet – Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Till sist landade jag i att predikan får handla om vad som händer på Vägen – både på vägen till Jerusalem och på de vägar som Du och jag går, bokstavligt och bildligt. 

Jag börjar på vägen till Jerusalem. "Vad vill du att jag skall göra för dig?"frågar Jesus den blinde mannen. 

Vi kan ana att Jesus är lite avvaktande eller kanske inväntande är ett bättre ord. Jesus går inte fram till mannen utan ber lärjungarna hämta honom. Jag tolkar det på två sätt. Det första och viktigaste är att Jesus inte styrs av att mannen har ett funktionshinder. Han kan gå även om han inte ser. Han kan själv komma fram till Jesus. Det handlar om människovärde. Jesus vet att mannen inte ÄR sitt funktions-hinder men han HAR det svårt för han ser inte. Jesus tar inte ifrån mannen hans egen myndighet. Det är skillnad på att VARA och att HA. Ingen av oss är våra sjukdomar och vårt funktionshinder det är något vi HAR. Identiteten sitter inte där, den finns i att vi alla är människor. 

Det andra är att varje människa – mannen då – och du och jag idag har ansvar för våra egna liv. Gud har gjort oss myndiga, Gud har lagt hela Skapelsen i våra händer. Mannen tog ansvar för sitt liv genom att be om hjälp. Mötet mellan Jesus och mannen visar att medmänsklighet är en av de viktigaste egenskaperna i att vara myndig.

Det är därför Bibelns berättelser fungerar även idag fast Jesus inte går på Stockholms gator och möter oss eller alla som sitter i lager på lager av kläder, invirade i filtar med pappmuggar framför fötterna. Det enklaste vore om Jesus skulle kunna komma tillbaka NU. Rent fysiskt och möta alla som sitter och tigger, hjälpa dem precis som han gjorde den där dagen för 2000 år sedan när han hjälpte den blinde mannen och hjälpa oss som har det bra med det vi behöver hjälp med.

I väntan på Jesu återkomst så får vi hjälpa varandra, burna av Guds kärlek. Det är Vägen för oss. Medmänsklighetens väg. 

Paulus ord i Kärlekens lov handlar om det. Den bästa vägen enligt Paulus. Orden ger både uppmuntran och tröst. Vi kan inte bli perfekta i den här världen och det är helt ok. Vi har inte den fulla kunskapen och det är också ok. Vi får göra så gott vi kan efter vår förmåga. Förmågan är olika   för vi är olika som personer. Det är också helt ok. Kärlekens lov talar bland annat om att vi alla har att ta ansvar för att växa enskilt och i vår medmänsklighet.

Ett sätt att visa medmänsklighet är att ge kollekt och bidrag till kyrkans Fastekampanj. Vi kan inte ensamma utrota världens Hunger men tillsammans kan vi göra skillnad även om det behövs så oändligt mycket mer. Det finns mycket att fundera över hur vi kan utveckla och praktiskt leva ett medmänskligt liv som är nära och inte på distans.  

Jag vet inte hur ni brukar ni göra? 

Jag vet vad jag ofta gör. Jag går förbi. Det är inte så vackert att som präst erkänna det. Går förbi en person i nöd. Men om jag inte vågar erkänna det skulle jag hyckla. Jag känner en stor vanmakt, vad spelar min slant för roll, när jag häromdagen räknade till 7 personer längst med Kungsgatan. I höstas kom nöden lite närmare när en man dag ut och dag in i 3 månader satt utanför vår lilla Icabutik där jag bor. Hej, Hej, blev lite mer än ett vanligt Hej! För vi kände ju igen varandra efter några dagar. Det blev en relation av igenkännande och då blir det mycket svårare att bara gå förbi. Jag och familjen bestämde att vi stöttar honom.  Och nu stöttar vi kvinnan som sitter där – med en peng, våra pantburkar, kappan och varma sjalen jag inte använder.Vanmakten är lika stor men en bråkdel av känsla finns att ändå göra något lite för någon.

Vi kan bära med oss Jesu fråga ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Ta med dig frågan och fundera på hur den berör ditt liv. På vilket sätt gestaltas medmänsklighet i ditt liv? Det handlar inte om prestation, tävlan och jämförelse utan att behålla värdighet och värme i en värld som just nu verkar bli kallare. Jag vet att en del av mitt svar blir en bön: 

Hjälp mig att se verkligheten som den är – med allt gott och med all nöd. Hjälp mig och hjälp oss alla att inte titta bort när vi ser personerna på våra gator. Hjälp oss att påverka i det lilla och i det stora.

Det handlar om att vilja och våga försöka leva efter Kärlekens lov även om vi inte alltid lyckas så bra. Det är på så vis som Bibelns berättelser fungerar även idag. Att vi försöker göra något av orden och erfarenheterna som det berättas om. Det blir inte perfekt, men vi kan göra skillnad för oss själva och för varandra.

Jag brukar säga att det finns delord av Kärleken. Medmänsklighet är ett sådant delord. Jesus mötte den blinde mannen ansikte mot ansikte. Vi kan möta varandra ansikte mot ansikte - överallt.  Jesus sa till den blinde mannen ”Du kan se igen, din tro har hjälpt dig” Jesus säger till oss ni kan se, er tro kan hjälpa er leva i kärlek och arbeta för att en rättvisare och medmänskligare värld ska bli möjlig. Jag är med och bär er alla dagar till tidens slut.

1) 1 Korinthierbrevet 13

2) Lukasevangeliet 18:31-43

"En existentiell hake är något som är en prövning i en männsikas liv"

Så säger min son och fortsätter, "alla har en existentiell hake." Min kloka yngste son är fenomenal på att formulera nya ord. Existentiell hake! Jag har spunnit vidare på hans myntade begrepp med mina egna tankar. Det är en bra bild, för vad är en hake? Det finns en dubbeltydighet i ordet. Dels hake som en pryl vi hänger upp eller fäster saker på, det kan vara både positivt och negativt. Dels hake som något, en detalj, som förhindrar eller försvårar något, det blir en prövning. Existentiella hakar är en stor del av våra liv och det är och blir en utmaning att avhaka eller åtminstone inte fastna i hakar som är negativa.

Vi går alla runt med en hel del hakar av olika slag, både sådana vi hänger upp oss på och sådana som försvårar för oss. Ganska vardagliga hakar helt enkelt, en av mina är bristen på tålamod vilket innebär att jag hakar upp mig på ett och annat. Jag behöver öva mig att avhaka mig, släppa taget, vänta in och inte ha så bråttom.

Jag tror också att vi har existentiella hakarna som vi inte vill, vågar och kan dela med alla eller med vem som helst för att vi tror att vi är ensamma i världen med att ha just den haken. Många av de hakarna är sådana som i grunden är positiva och som vi behöver.

Personligt medmänsklig men inte kletigt privat

Hur en persons "comfort zone", bekvämlighets zon (duger bra som översättning, för att värna vårt språk i isländsk anda) gestaltar sig vet vi aldrig från början. En början är att hitta sin egen bekvämlighets zon för att kunna både värna sin integritet men också kunna delge erfarenheter som kan hjälpa min medmänniska och hjälpa mig själv i speglingen av mig själv i ett du. Att tala om sina existentiella hakar är något som få känner sig bekväma med. Jag tror att vårt samhälle skulle må bra av ett mer personligt medmänskligt förhållningssätt utan att det behöver bli kletigt privat. Helt enkelt att vi skulle kunna tänja lite på våra egna bekvämlighets zoner för att skapa ett medmänskligare samhälle. Det gäller både det privata och det professionella i livet.

Som präst har jag med stor ödmjukhet i hjärtat fått kliva in i människors inre zoner för att dela livet, ofta det mycket smärtsamma även om det också kan handla om glädje. Just de smärtsamma berör de existentiella hakar som vi tror att vi är ensamma om. Jag är aldrig privat i mitt yrkesliv men jag kan vara personlig för jag vet var mina gränser går. Jag skulle önska att fler yrkeskårer skulle kunna vara personliga för att det gynnar medmänskligheten.

Tillitshaken

Är en livsviktig hake för på den hänger en skör bit av livet. Vi behöver se till att den inte ramlar bort eller blir bortryckt. Att inget ska fastna i den så att den gror igen eller blir intrasslad i något. För den behövs för egen del och medmänskligt sätt.
Min Tillitshake fastnade i ett oprofessionellt och maktmissbrukande nonchalant garn som en läkare kastade ut när jag i höstas råkade ut för hjärnskakning i samband med en fallolycka. Läkaren lyckades rubba min tillit till läkare och kanske det värsta av allt tilliten till mitt eget jag, att bli tagen på allvar. Min existentiella tillitshake blev påhängd något som inte var mitt. Ett helt nystan av oprofessionellt agerande. Nu har jag i stort sett trasslat ut garnet och tänker helt okristligt "dra åt helvete"! Så vet jag förstås att det inte är så konstruktivt att tänka det. Så jag får rikta tanke och handling åt ett annat håll som att lista om mig hos en annan husläkare. I det här sammanhanget dyker en annan existentiell hake upp.

Förlåtelsehaken

Lika livsviktig hake som Tillithaken. Jag har precis börjat läsa Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse.1)

Den är omedelbar, inga konstigheter, rakt på sak, upplagd som en självhjälpsbok, vilket fyller mig med blandade känslor. Jag ska återkomma i ämnet när jag läst klart den. Förlåtelsehaken tål att funderas över och jobbas med. 

Vad betyder det för dig och mig, att förlåta och att få förlåtelse?
Kan jag förlåta husläkaren för att hon genom sin attityd och sitt handlande faktiskt kränkte mig?

1) Förlåtelse  Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Desmond & Mpho Tutu, Libris 2014