Yngsta sonen Samuel gästbloggar

Julen 2014, då julklappen avskaffades

Varför sker händelser, varför blir det som det blir?

Avskaffandet av julklappar kan i min familj ha olika förklaringar, för gamla barn, alltså jag och min bror, förespråkande för att inte fästa lycka vid materiella gåvor eller i likhet med Sagan om Karl Bertil Jonssons Julafton ”… ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”

Ja, att se Kristi födelse eller för en gång skull verkligen se varandra med vetskapen att den andra inte har varit en del av julstressens prestationsångest. Fann jag något? Ja, att jag har dom som är mina kära och nära vid min sida, utan att behöva dela/ge lycka med en klapp.

Men för er där ute, jag tror tomten är glad eller iallafall förstående om ni kanske nästa år inte skriver något på önskelistan mer än gemenskap. 

Nu och då

Julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu. Tidens gräns överskrids i ett barns andetag, Guds andetag genom Jesus Kristus.

Idag firar vi Guds människoblivande, Maria har fött sin son, Människosonen. Inte i ett palats, inte ens i ett hus, kanske i skjul för djur eller rent av under bar himmel i skydd av stjärnor och palmer. Hon lindar honom och lägger honom i en krubba, en matbehållare för djuren.

Kan det bli enklare och mer öppet? Enkelt och öppet som en inbjudan.

Herdarna blir inbjudna av Guds ängel att dela födelseglädjen: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er..." 1  Det är en så stor händelse att ängel fick sällskap av en hel himmelsk här som prisade Gud för detta barns födelse. Ett barn som växer upp och vars liv förändrar historien så att då blir nu varje gång barnet också föds i varje enskild människas hjärta.

Som om det inte räckte har stjärnan gått upp och bjuder in de vise männen, de österländska stjärntydarna som läst av himlen och förstått att nu har något stort hänt. De ger sig av för att hylla den nyfödde kungen, men palatsets härskare i Jerusalem är oförstående och oroad, så oroad som bara en person kan blir när makten hotas. Stjärntydarna finner barnet på en oväntad plats, inte en kung av det vanliga slaget. De hyllar honom med gåvor och tar en annan väg hem istället för att berätta var barnet finns för den vars makt är hotad.

Inbjudan gäller också oss, vi hör kanske inte ängelns ord, vi ser kanske inte stjärnan på himlen, vi har berättelserna i boken många tror endast förmedlar sagor.

Sagor kan beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja men inte bygga broar in i framtiden som kommer beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja miljoner och åter miljoner människor som möter berättelsen om Maria, Josef och barnet som föds. Det kan bara den berättelse som bär en faktisk sanning, en faktiskt händelse, där och då i Betlehem.

Vi vet inte exakt vad som hände och hur vi än vänder och vrider kommer vi inte längre än till berättelserna i Matteus och Lukas. Det är långt, för just de berättelserna har burit generation efter generation så att barnet ständigt fötts i människors hjärtan. Då blir nu, tidens gräns överskrids i ett barns andetag och det barnets andetag andas i oss och med oss. Genom livet, bortom döden, in i evigheten.

I januari var jag i Israel/Palestina, julen hade precis passerats och allt som rörde julen av ljus, granar, pynt, glitter, kitsch och krubbor fanns kvar överallt. När jag såg krubban i St. Josephs kyrka i Nasaret fylldes mitt hjärta av fniss och glädje. Franciskanerna är helt inne på linjen att julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu.

God Jul!

1 Lukasevangeliet 2: 10-11

Broken Hallelujah och tre ljus tända

Vid vårt lilla lagerbladsträd står en ängel med bara en vinge.

Änglar kan flyga med bara en vinge. När de flyger fram med sitt budskap över vår jord gör de det med ett brustet Halleluja. Ett brustet Halleluja är lika värdefullt och giltigt som ett heligt (hel-igt)Halleluja. Det hebreiska ordet Halleluja översätts med prisa Herren, prisa Gud.
Ett av änglarnas uppdrag är att komma med lovprisning och lovsång till oss så att vi också kan stämma in i lovsången, såsom den kan brusa på Första Advent i våra kyrkor. Jag tror att de flesta av oss då stämmer in i ett heligt Halleluja. För ofta vill vi kännas vid eller erkänna att det även finns de brustna?
De övriga adventssöndagarna tangerar de brustna Halleluja, fast det märker vi sällan av. Att adventstiden är en fastetid, en förberedelsetid med de allvarliga stråken parallellt med att ljusen tänds ett efter ett.

Den här adventstiden blev annorlunda för mig. 

En fallolycka på arbetet resulterade i en rejäl hjärnskakning med sjukskrivning som följd. Inga gudstjänster varken som tjänstgörande eller sittande i bänken. Att läsa, skriva och sitta framför datorn har jag bara kunnat göra i begränsad tid. Började skriva detta blogginlägg dagarna före första advent!! Nu har jag tänt tredje ljuset och ska försöka klara av att trycka Publicera!

Jag har lyssnat en del på radio och det var så Broken Hallelujah kom till mig, i ett Sommarprogram med överrabbinen emeritus Morton Narrowe där han bland annat talar om det heliga och brustna Halleluja utifrån Leonard Cohens Hallelujah. Narrowe talar om synd som "När vi vill trotsa". Han talar om Guds avbild i människan och hur det både är en utmaning och en välsignelse.

Där ligger nyckeln till människovärdet. För alltid är Guds avbild präglad i varje människa vad man än gör sig skyldig till och vad som än drabbar en. Det fråntar inte mänskligt ansvar, det ger inte påföljdsbefrielse vid brott men det ger riktlinjer för mellanmänsklig och gudomlig relation.

Leonard Cohen sjunger både om helig och brusten Hallelujah.

Jag har aldrig tänkt på det tidigare när jag hört sången, som nu dessutom i omarbetad form figurerat stort i sociala media efter den irländske prästens version till vigselparet. 

Cohens Hallelujah handlar om kärlekens svårigheter, kärlekens tillit, den mänskliga såväl som den gudomliga. Den anspelar på berättelsen om kung David och hans förälskelse till Batseba, en annan mans hustru. Berättelsen i 2 Samuelsboken kapitel 11 och 12 kan du läsa här En grym berättelse och en berättelse om insikten av sin handlingar. En berättelse om svaghet och förlåtelse och förmåga att orientera på nytt, trots allt.

Jag tror att det finns fler skäl att brista ut i ett heligt Halleluja fast det är livsviktigt att påminna om att det brustna tas emot i lika hög utsträckning som det heliga därför att vi bär Guds avbild inom oss. Just därför kan vi med tillit komma med vår brustenhet, vi kan komma med en vinge. Med Cohens ord:

"There's a blaze of light in every word It doesn't matter which you heard The Holy or the broken Hallelujah....

.....I did my best, it wasn't much 

I couldn't feel, so I tried to touch 

I've told the truth, I didn't come to fool you 

And even though it all went wrong 

I'll stand before the Lord of Song 

With nothing on my tongue but Hallelujah.

Ecce homo - Se människan

Två enkla ord och ändå så svåra att leva efter, ta till sitt hjärta och låta sig förnuftsmässigt ledas av. Inte minst när drevet går eller granskningar sker.

Drevet går just nu mot Markus Birro. Två granskningar har berört mig de senaste dagarna. Den ena granskningen, att tågtrafikledning har uppmanat lokförare att fortsätta köra - och därmed fortsätta köra över - personer som blivit påkörda och ligger antingen redan döda eller svårt skadade på spåret. Den andra är DN:s granskning av Svenska kyrkans arbetsmiljö. 

Det som är slående i det som skrivs och läggs ut är bristen på att "Se Människan".

Drevet

Jag följer inte Markus Birro, har knappt läst något av honom. Jag är själv 100% ointresserad av fotboll och det lilla jag läst av hans krönikor rörande tankar om tron har jag enkelt konstaterat att hans tankar sällan överensstämt med mina tankar om tron. Han väljer naturligtvis sitt sätt att skriva och får ta ansvar för det, även när det är provocerande.

Oavsett om du är proffsskribent eller inte så är ordet fritt att skriva och tala. En del missbrukar detta medvetet för att piska upp misstro, hat, våld osv. En del missbedömer sammanhang, har för dålig research, snuttifierar, har skrivit i affekt osv. Så är det alla som skriver och vill undervisa, uppmuntra, stödja, väcka debatt i god bemärkelse, granska, dela med sig, ja, listan kan göras lång på det goda med att ordet är fritt och så lättillgängligt för alla. 

Så händer helt enkelt det att du och jag läser något vi inte gillar, inte håller med om, upprörs över och då har vi vår fulla rätt att också påtala detta.Men STOPP, ta ett steg tillbaka, läs igen och igen, sen är det dags att överväga på vilket vis jag och du ska agera på vår reaktion.

Oavsett om du är proffsskribent eller inte verkar det vara rätt vanligt att hoppa över STOPP-stadiet för att tänka till. 

Kanske är det för att vi är jägare/samlare i grund och botten, amygdala slår till och årtusenden av mänsklig utveckling bokstavligen rinner ur hjärnan till förmån för attack och försvar.

När du talar om drev så är det två olika sätt att jaga på. På ena viset jagar du med drivande hund som spårar upp bytet och förföljer det tills en skytt kan skjuta. På det andra viset så går en drevkedja, det vill säga människor som driver djuret mot skytten/skyttarna.

När drevet går i media har en människa upphört att vara människa och blivit ett djur, fullt legitim att döda genom orden.

Det är fascinerande att ett ord för jakt med syfte att döda har blivit synonymt med journalistisk och medial granskning. Vad säger det om oss människor?

Som en spaning på vad det säger om oss människor funderar jag över granskningen av trafikledningen för tågen. En granskning som visar hur livsviktigt det är med det fria ordet och den fria granskningen för att sätta fokus på missförhållanden. Visst kan drevet ligga snubblande nära även här för att hitta syndabocken, vårt ständiga behov av att nagla någon. Naturligtvis så skall ansvarig ställas till svars. Men återigen STOPP, det är orsakerna, rutinerna, strukturerna osv som måste granskas för de kan leva kvar trots att en person ställts ansvarig. Det är inte så enkelt som att finna syndabocken och sända ut hen i öknen. 

Är det ett riktmärke för trafikledningen, att ett redan hårt kritiserat och ansträngt läge för tågen gör allt för att hålla tidtabeller? Vad är en överkörd, troligen död - men inte säkert - människa värd i relation till hundratals som blir försenade? Vill inte tro att sådan cynism finns. Men varför, vad är orsakerna?

Det är så fasansfullt att tåg på tåg fortsatt att köra så det är svårt att ta till sig att det är sant. Det är fruktansvärt för anhöriga till de förolyckade men även för lokförarna. 

Långsökt, men kör på gör även Svenska kyrkan när det handlar om arbetsmiljö.

Svenska kyrkans arbetsmiljö granskas på nytt, denna gång av DN. Jag läser igenom vad som skrivits och inser att det är inget nytt som förmedlas, inte heller ärkebiskopens yttrande bidrar till något nytt. ÄB tycks dessutom ha fastnat i ekonomin och med mycket makt i ryggen fjärma sig från att Se Människan. Det är alltid komplext med konflikter och alltid nödvändigt att hålla fokus på att se varje enskild inblandad, se människan bakom konflikten och orsaken till konflikten.

Att arbeta professionellt med det som hjärtat brinner för och är fullt av är inte lätt. Att hålla rågången mellan privat - personligt - professionellt kräver arbete med sig själv och det gäller alla som arbetar i kyrkan oavsett tjänst. Vaktmästare, värdar, musiker, klockare osv möter hela tiden människor i livets olika situationer och därmed också det svåra samtalet även om det inte är deras främsta uppgift. 

Den uppgiften ligger på vigningstjänsterna och i viss mån på pedagogtjänsterna.

Stödet i form av team, utbildning, handledning och organisation ser förstås väldigt olika ut i olika församlingar. Olika "andlighetskulturer" sätter också sina spår. Att be förbön för konflikters lösande är förvisso gott men mycket sällan det som löser upp konflikten. Här särskiljer sig inte Svenska kyrkan från någon annan arbetsplats.

Det som alltid fascinerar mig när detta kommer på tal är hur lite man granskar förtroendemannasidan och hur de sitter där de sitter till nästa val och då oftast till nästa val. Jag tror att kyrkan måste ta sig en allvarlig funderare över strukturen och organisationen. 30 000 förtroendevalda och 23 000 anställda. Siffrorna är skrämmande. Efter snart 27 år som präst ser jag hur förtroendemannasidan har så stora brister så skulle detta vara i ett annat sammanhang där styrelser har så undermålig kompetens hade styrelser för länge sedan sparkats.
Det är också en fråga som påverkar arbetsmiljö, inte alltid direkt men väldigt ofta indirekt. Budget är bland annat ett viktigt styrmedel och maktmedel. Likaså policy och visionsarbete av olika slag.
Givetvis finns många mycket kompetenta och seriöst arbetande förtroendevalda, men dessvärre tillräckligt många som inte är det.
Jag skulle välkomna en stor granskning av förtroendevaldas makt i relation till sitt uppdrag och i relation till anställda. Skrivs och talas alldeles för lite om detta.

Vibeke Hammarström skriver i senaste numret av Kyrkans tidning att kyrkan bör koncentrera krafterna till orsakerna och inte symptomen på vad som leder till utköp och vad som ligger bakom den bristfälliga arbetsmiljön i kyrkan. Klokt.




DN granskar Svenska kyrkan

Vibeke Hammarströms öppna brev till ÄB

SVT granskar järnvägen

Tidskriften Evangeliums försök att se människan i Birrodebatten

Dagens försök att se människan i Birrodebatten

WWJD på 21:a söndagen efter Trefaldighet

Texterna läser du här Gamla testament 2 Mosebok 23:1-9,  Episteln ur 2 Korinthierbrevet 8:9-15 och Matteusevangeliet 12:15-21

WWJD står det på armband av tyg eller gummi, ibland ser vi bokstäverna på en vägg eller så. 

Bokstäverna står för orden What Would Jesus Do – Vad skulle Jesus göra? Vi behöver inte ha armbandet för att bära med oss frågan som en påminnelse vad det innebär att vara kristen. Att följa ”med honom”, som folket gör i berättelsen ur Matteus. Alla berättelser idag handlar just om att följa med och om att ta ansvar för sitt eget liv och för sin medmänniskas liv.
Oxarna och åsnorna kan vi lämna – även om det går att i överförd bemärkelse säga en hel del om dem. Däremot att inte sprida falska rykten, inte vittna falskt, inte följa mängden i det som är ont, inte vränga rätten för den fattige, inte komma med falska anklagelser, inte ta mutor och inte förtrycka invandraren.

Det är tufft, – det mänskliga livet är sig likt – trots några tusen år mellan oss och berättelsen ur 2 Mosebok gäller buden i lika hög grad oss idag. Kanske någon av er tänker usch, nu skuldbelägger prästen oss igen. Kanske någon av er får rysningar och back-flash till någon nitisk kollega till mig som inpräntat alla no, no. I så fall glömde den kollegan, evangeliet och nåden som går hand i hand med vårt ansvar för oss själva och vår medmänniska. Förlåtelsen evangelium och Hoppets evangelium möter vi i episteln och evangeliet idag.

Paulus är väldigt tydlig med att ansvaret går hand i hand med nåden och hoppet. Han skriver till församlingen i Korint för att församlingen i Jerusalem behöver konkret hjälp. Paulus skriver om Jesu stora gåva, att han finns med och vägleder oss i relation till vår medmänniska. Vår goda vilja är början – att sätta vår goda vilja i samklang med buden som Jesus på väldigt radikalt sätt förtydligade och fördjupade genom sin undervisning, sina handlingar och till sist genom att ge sitt liv för oss.

Vi bedöms inte efter vad vi inte har utan vi bedöms efter vår goda vilja – det är ett ständigt flöde av utveckling – vi är aldrig färdiga som människor. 

Vår goda vilja att leva i Jesu efterföljelse är det som räknas. Så när vi brister och t.ex. pratar illa om varandra – för det gör vi - eller vänder bort blicken från den romska tiggaren så är vi inte för evigt dömda eller förtappade på något vis. Det är då det är bra att komma ihåg WWJD – Vad skulle Jesus göra? Det Jesus bland annat gjö är att ständigt betona bönen som en väg till medmänsklighet därför att då står vi i relation till Guds skapande och livgivande kraft som hjälper oss i våra liv. ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”  ber vi i den främsta bönen Jesus lärt oss.

Förlåtelsen och uppmaningen handlar om att det finns nya möjligheter, nya chanser att försöka stå emot när skvallernerven kittlar, eller ”har-du-hört-nerven går igång. Eller när vi vänder bort blicken från den nöd vi ser på våra gator. Jag tycker det är plågsamt svårt att se dom romska tiggarna   – ibland ger jag – ibland inte – det blir ett hej-hej, och det känns i hjärtat hur svårt det är. Jag har lika lite som någon annan ett enkelt svar på frågan: Hur vårt överflöd kan hjälpa deras brist för att det ska bli jämvikt? Jag vet bara att enskilt ansvar och gemensamt ansvar är vägen fram. Hur vägen ska byggas är också vårt gemensamma ansvar.Vi bedöms inte efter vad vi inte har utan efter vår goda vilja att sträva mot jämvikt.

Jesus förkunnade rätten för folken inte genom revolution utan genom identifikation och relation.

Identifikation med mänskligheten – han kände och känner genom sitt liv, sin Ande människor innan vi känner honom. Jesus skapar relation och han bryter inte det knäckta strået eller släcker den tynande lågan utan hans väg är att föra rätten till seger: Även om Jesus inte finns konkret hos oss fortsätter han att skapa relation och närvaro genom Anden och genom att vi säger vårt Ja till tron på att han har betydelse i våra liv. Matteus citerar Jesaja om att Jesus är utvald och att Guds ande ska komma över honom. 

Guds ande har även utvalt oss att vara redskap för rätt och godhet. Tro är på sätt och vis ett inre förhållningssätt och ett inre liv – det  är jag och Gud och Du och Gud. Men stannar det bara vid det inre blir det navelskådande. Tro och liv hänger samman i handling. Vår relation till Gud behöver synliggöras i handling. Det goda samhället där den goda viljan och rätten är 100% finns inte. 

På något vis är vi på väg och ”han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

En seger har Jesus vunnit, den över döden – inte så att vi inte dör MEN han har öppnat Evighetens portar efter vår död. Det är en seger som ger tröst och hopp men som inte förändrar vår verklighet här och nu. Det är här och nu som vi lever och det är här och nu som vi behöver hoppet om den goda viljan att följa kloka bud – livsregler – att ta ansvar och att handla. Till hjälp har vi bönen, inte minst Fader vår – be den gärna långsamt och eftertänksamt när du ber den, kanske lättast enskildhet. 

Till vår hjälp har vi hoppet genom WWJD- ja du behöver inte bär armbandet för att komma ihåg

What Would Jesus do – Vad skulle Jesus göra?

Ett andetag skiljer oss mellan liv och död.

Döden är livets slutgiltiga skugga.

Döden är definitiv ur biologisk synvinkel. Visserligen kan mitt hjärta klappa vidare i en annan människas kropp, mina lungor kan andas liv i en medmänniska och mina njurar rena. Men mitt jag kan inte leva för evigt i den verklighet som är här. Däremot är det min fasta övertygelse att mitt jag lämnar denna livsdimension för att gå över till en verklighet som Gud gett oss genom Jesus Kristus. 
Vi har ingen egentlig kunskap om dess existens, inte mer än den som Jesus Kristus visar oss genom sin uppståndelse. När vi tar vårt sista andetag här är det vårt första hos Gud. 

Teologiskt finns olika tankar om när uppståndelsen sker, vid Jesu Kristi återkomst eller direkt vid vår död. Personligen tror jag att den sker vid vår död som blir vår födelse i evighetens liv. Framför allt är det två bibelord bland flera som stärker mig i denna tanke. 
Jesus ord till rövaren på korset: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Luk 23:43 Samt det som Jesus säger till Marta när hennes bror Lasaros har dött,"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Joh 11:25-27

Tron på är porten, porten till livet här och porten till evighetens liv bortom vår fattningsförmåga. En verklighet som är fördold för oss här och därför blir döden en skugga. En skugga som kyler när vi tänker på att vi ska skiljas från livet här och från alla de som står oss nära på olika vis.

Jag började skriva på det här inlägget redan i våras när min mamma och min svärmor dog med åtta dagars mellanrum. 

Med ett halvårsperspektiv på dödens skugga blir verkligen livet mer synligt. Varför undrar jag? Jo därför att nu finns ingen traditionell buffert mellan mig och döden. I den klassiska ålderstrappan står jag närmast på tur. Nu är förstås livet inte konstruerat på det viset, för dödens skugga bryter livet i alla åldrar utan barmhärtighet. Därav kanske ännu viktigare att vi talar om döden och dödens skugga oftare än vi gör, fast vi skyggar för dess definitiva kyla. Tala om döden för att få syn på livet.

För många år sedan när jag arbetade i Spånga församling kom en kvinna fram till mig och sa "Ni talar alldeles för sällan om döden i kyrkan". Hon är inte den enda, men en av få. Att tala om döden som en del av livet är svårt, även i kyrkan. Varför? Det borde vara något av det viktigaste för att få perspektiv på livet och vad som gör livet gott att leva för alla eftersom vi inte kan ta med något annat än vårt jag när vi dör. Vi är avklädda allt materiellt endast andningen, Guds Ande som andas i oss bär oss här och in i evigheten.

Gud du andas genom allt så att hela världen lever 

varje natt och varje dag, andetag för andetag.

Vi som döptes till ditt ljus leds av dig mot mörkrets hjärta

för att möta Kristus där; han som alla bördor bär.

I den natt han blev förrådd bröt han smärtans bröd som helar

all vår söndring, skuld och skam, vi befrias i hans namn.

Ingen av oss vandrar nu ensam ut i arbetsdagen;
i vår vardag tjänar vi honom som ger världen liv.

Frihet är det bästa ting när vi ger den åt varandra.
Mitt i stress och rastlöshet lyser Kristi hemlighet.

Många har gått före oss genom seklers tyngd och bråte;
deras sång skall möta vår när en gång vi himlen når.

Vad vi än får bära här vet vi, Herre att du bär oss
varje natt och varje dag, andetag för andetag.


Psalm 870 i Psalmer i 90-talet
Text Ylva Eggehorn
Musik Fredrik Sixten

Eftervalstankar, del 2

Sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra. Mod att förändra det vi kan. Och förstånd nog att inse skillnaden.

Sinnesrobönen, en av de visaste böner som finns. Jag har medvetet inte börjat med Gud för jag önskar att våra parlamentariker skulle använda den här bönen som vägledning. Ja, de får förstås mycket gärna be den med Gud först men de kan också se orden som en klok livsregel.

Idag har det gått 4 veckor sedan Sverige vaknade upp - i dubbel bemärkelse - till det faktum att vi har ett rasistiskt och extremt parti som mer än fördubblat sina mandat i vår riksdag. 

Unisont från övriga riksdagspartier skallade ropen, vi ska inte samarbeta! Partierna är som de tre aporna, de håller för ögonen, de håller för öronen och de håller för munnen.

Först en liten bakgrund till aporna. Enligt Wikipedia är historien bakom aporna följande:"Mottot att ”inte se (något ont), inte höra (något ont), inte säga (något ont)” ger uttryck för en buddhistisk tanke om att den som inte exponeras för ondska inte heller kommer att reflektera denna ondska i sitt tal och sina gärningar.....Ordspråket kan också uppfattas mer jordnära som en påminnelse om att inte lyssna på eller aktivt bidra till exempelvis skvaller och förtal. Uttrycket kom troligen från Indien via Kina till Japan på 700-talet, där den så småningom också anammades av shintoismen.....I västerlandet har ordspråkets och motivets betydelse ofta tolkats annorlunda, och förknippats med mentala skygglappar och önsketänkande: att inte vilja se eller erkänna missförhållanden och faror."1)

Det är intressant att våra parlamentariker tillämpar både det österländska och det västerländska perspektivet. Talar vi inte med SD så blir vi inte påverkade ("smittade") av SDs politik. De mentala skygglapparna är på för att inte se det missnöje som lett fram till att så många lagt sin röst på SD. Det är skrämmande, liksom den verkliga faran, det faktum att rasismen kommit in i "finrummet". Trots skygglappar och vackra ord hos partierna släpper de fram en SD politiker som andre vice talman. Visst kan praxis åberopas och regler för hur talman väljs, men sådana finns inte, på riksdagens hemsida står"Det finns inga regler eller tydliga riktlinjer för vilket parti talmannen ska väljas från".

Det hade varit en så oerhört kraftfull markering om den unisona kören som skallar, nej vi samarbetar inte med er, också uttalat att därför kan vi inte välja en av er till talman. Röstning var som en misslyckad charad. Ett slags gestaltande av nej vi har inget med SD att göra samtidigt så har hela kammaren det eftersom man inte hade modet att markera fullt ut. Vi väljer inte en talman från ett rasistiskt parti. Det är här Sinnesrobönen kommer in. Våra parlamentariker behöver MOD och FÖRSTÅND och att inse skillnaden.

Sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra. 

Valet är genomfört, folket har sagt sitt, det går inte att förändra på 4 år, bara att förhålla sig till på ett konstruktivt vis, utan skygglappar. Därför måste alla både se, höra och tala med SD, att se, höra och tala är inte samma sak som att samarbeta. Det är tvärtom ganska ofta som vi faktiskt måste både se, höra och tala utan att för den skulle anamma det vi ser, hör och genom våra ord gör till vårt. Vi reflekterar inte en motsatt ståndpunkt för att vi lyssnar på den, för att vi ser verkligheten och för att vi talar med den som har en motsatt ståndpunkt.

Mod att förändra det vi kan.

Det är intressant att politikerna och media framställde talmansvalet som en oundviklig praxis och regel när det på riksdagens egen hemsida, i svart på vitt uttrycks att det inte finns tydliga regler och riktlinjer. Då är det om något en möjlighet att visa att bakom de skallande unisona ropen finns mod att handla. För här fanns verkligen möjlighet att markera att i vår riksdag ska en talman inte vara hemmahörande i ett extremt och rasistiskt parti.  Må så vara att talmannen på sätt och vis är en galjonsfigur och tämligen ofarlig politiskt sätt, men hen har ett starkt symbolvärde.

Förstånd nog att inse skillnaden.

Jag är så oerhört besviken på det politiska spelet. För hur ska jag annars förstå det hela. Det kan väl ändå inte vara så att 300 ledamöter av vår riksdag saknar förstånd? Nej, jag vill inte tro det om personer som ger av sitt liv och sina erfarenheter för att vara med och styra vårt land. Skrämmande nog blev talmansvalet ett nederlag för den politiska trovärdigheten. Att säga ett och handla på ett annat vis. Här hade funnits möjligheten att tydliggöra och synliggöra orden i handling genom att inte ge andre vice talmansposten till SD. För de som säger sig vara emot SD använda förståndet och modet att bemöta, förhålla sig och  både i ord och handling agera trovärdigt och ansvarsfullt, det är att vara FÖR Sverige.

Likväl som det är en av de visaste bönerna är det också en av de svåraste. 

Som bön ber vi om Guds hjälp och vägledning i acceptans, mod och förstånd. Det ger både trygghet och kraft. Oavsett om vi räknar med Gud eller ser bönen som en livsregel kräver det mognad och prestigelöshet att ta den till sitt hjärta och sitt förstånd för att leva den aktivt.

1)Tre apor Wikipedia

Livet med Marta och Maria

är inte antingen eller, utan både och.

Det är så mitt liv tillsammans med Marta och Maria ser ut. Någon av er som läser undrar kanske vem Marta och Maria är. De är mina vänner över tidens gräns. Jag känner dem via Bibelns berättelser. Du får också jättegärna bli vän med dem, båda två, inte den ena eller den andra, utan båda två, för deras personligheter berikar dig.

Det är två starka kvinnor, de är vänner med Jesus och deras bror heter Lasaros. I Johannesevangeliet kapitel 11 v 1-44 berättas det hur Marta och Maria sänder bud efter Jesus när deras bror är sjuk, Jesus räddar hans liv. Om det kan du läsa här I den berättelsen är Jesus och Lasaros i centrum men läser vi noga blir vi även bekanta med Marta och Maria. Det berättas att "Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros." 

Det finns också en kortare men tät berättelse i Lukasevangeliet om Marta och Maria och det är den berättelsen som orsakat så mycket mindervärdeskänslor, skuld, ja till och med skamkänslor i kyrkan,inte minst för kvinnor men även för män, därför att berättelsen lett till ett Antingen-eller-perspektiv istället för att ta tillvara på både-och-perspektivet.
Så här berättar Lukas 10:38-42:
"Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne."

Under mina år som präst har jag suttit i olika samtal, där inte minst kvinnor men även män känner misströstan för att de inte lyckats leva upp till Maria-idealet.

Maria sätter sig vid Jesu fötter och lyssnar, Jesus bejakar tydligt hennes närvaro. Marta står med alla praktiska bestyr och sin irritation som nästan övergår i vrede.  Det ter sig i första hand fromt och bra att framhålla Marias val och bekymmersamt beklaga Martas hållning. Det är här det lätt kan bli skuld och skambeläggande. Jag vill påstå att för de flesta av oss är det Marta  som vi lättast identifierar oss med. Vi hamnar där med vårt dåliga samvete för att vi inte hinner med det goda andliga livet! Kan Jesus verkligen ha menat det så? Han är emellanåt skarp i sina riktlinjer för det andliga livet men jag har svårt att tro att detta är kärnan i hans budskap, antingen eller, för det är så det ofta har förkunnats.

Är vi realister så vet vi att det sällan är så enkelt som att det bara finns ett alternativ, ett val, en väg. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Ser vi den här berättelsen i ett vidare sammanhang så har den mycket att säga oss om val och prioriteringar, om arbete och vila, om lyssnande, om handlande. Och framför allt handlar det om att ta emot Guds nåd, stanna upp i Guds närvaro där du befinner dig.

Det är bra att komma ihåg orden i Johannesevangeliet att Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och bror när vi hör hans kärva ord till Marta.

Berättelsen resulterar som sagt ofta i ett kategoriserande. Är vi Maria eller Martapersonligheter? Jag minns själv hur mindervärdig jag kände mig vid något sammanhang på Ersta på 70-talet när den frågan ställdes. Just för att det verkade mycket bättre, finare och frommare att med självklarhet säga att, visst jag är en Maria. Jag läste några ord inför gårdagens söndag när den här berättelsen lästes i våra kyrkor och tyvärr var det samma perspektiv, att framhålla Maria och dissa Marta.

Marta är en aktiv kvinna, framåt med en sund och självklar auktoritet. 

Hon bjuder in Jesus, hon är orädd och det är inget problem för henne att uttrycka sin irritation 

över att ordna med allt praktiskt och hon ber om hjälp. Marta är en förebild i frimodighet att våga bjuda in Jesus i våra liv. Hon vågar vara sig själv, helt okonstlat. Hon visste om den status Jesus hade uppnått vid den här tiden. Men här finns inget tillgjort fjäskande. Det är lätt för oss att emellanåt försöka vara till lags, inte minst för dem vi tror och vet har makt. Ibland makt att påverka våra liv på något vis. Marta är ett gott föredöme för oss att våga vara den man är i alla sammanhang och möten.

Marta går Jesus till mötes när de kallat på honom för att Lasaros är sjuk, när hon nu möter Jesus är Lasaros redan död, så här berättar Johannes:  "Jesus sade: "Din bror kommer att uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen." Då sade Jesus till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Marta har insikter om vem Jesus är långt innan lärjungarna har det.

Marta gör även något annat som vi också har svårt för ibland, hon ber om hjälp. Svaret på hennes fråga om hjälp blev inte som hon tänkt sig och så kan det förstås bli. 

Säger vi ja, till att bjuda in Jesus i våra liv vill han vara med och vägleda oss i makten över våra egna liv.

Precis så gör Jesus när han svarar Marta genom att visa på Marias val – att sätta sig ner i lugn och ro. Aktiv vila i att vara och att lyssna, kraftansamling till själ och kropp. Det är klart att Jesus säger att det är det bästa valet. Han lagde sannolikt inte någon mat under sin tid på jorden därför att han var man och framför allt för att hans liv var ämnat för något mer än att bekymra sig för livets praktiska nödtorft. Samtidigt så är han inte oförstående inför att det är en del av livet. Det vet vi bland annat från berättelserna om brödundren.Samt det genialiska att koppla minnet av honom till något så konkret som nattvarden, en måltid av bröd och vin.  Även om det naturligtvis i första hand handlar om den religiösa kopplingen till påskfirandet som laddas med ytterligare en dimension och innebörd av Gudsnärvaro.

Det val som Maria gjorde genom att sätta sig ner för att lyssna, ”skall inte tas ifrån henne”, säger Jesus.

Det är precis som om han kunde ana, att det skulle bli ifrågasatt att hämta föda för själen. Att i stillhet sitta ner och lyssna, möta Gud och sig själv. Därför tar Jesus i. Livet är ett både och, aktivitet och vila, handlande och lyssnade. Det Jesus vill göra Marta och oss uppmärksamma på är att det andliga inte ska tas ifrån oss eller är något vi själva ska välja bort i våra liv.

Både Marta och Maria är förebilder för oss på olika vis. Maria hade inte satt sig ner om Marta inte bjudit in Jesus. Marta hade inte fått upp ögonen för nödvändigheten av det andliga för balansen i livet om inte Maria hade satt sig ner hos Jesus. Att finna balans i tillvarons alla måsten och att bereda plats för det goda andliga livet är alltså inte antingen eller, utan både och. Jag bär med mig både Marta och Maria inom mig.

Yngsta sonen Samuel gästbloggar

Varning! Hösten knackar på och vill ta din smartphone.

När jag har lämnat mitt hem tidigt på morgonkvisten dom senaste veckorna för att ta mig till skolan, har jag klivit ut i en sagolik värld. Som en kyligare trolsk sommarmorgon. Ett dis ligger svept över staden, solen tränger sig igenom dimmorna av fukt. Luften är kylig, en stickande kyla som griper tagen i en, inte ett dödsgrepp, en kyla som får en att huttra till och öka på stegen framåt. Sensommarväder är en påminnelse om det som har varit och det som kommer efter. Efter sol kommer regn.

När jag tar mig till skolan underhåller jag mig själv under min resa. P3 bli räddningen för mig. Men efter inte långtid har jag tröttnat på att mellan pratorna som jag uppskattar mest, spelas musik som jag inte kan påverka. Jag behöver något jag gillar. Min spotifyapp blir min räddning från att sitta uttråkad hela vägen till skolan. Mhmm, skulle inte tro det.
Jag fortsätter att appa, slösurfar, kolla Facebook i onödan. Efter varje sak jag sysselsätter mig med kommer rastlösheten krypande över mig. Som en äcklig parasit slänger den sig över mig, suger ut all energi som en dementor. Med ens ökar vardagsstressen och den där känslan av meningslöshet. Situationen jag befinner mig i förekommer konstant i min vardag, en sen eftermiddag, en ensam lördagkväll.

Jag är som ett barn som har det långtråkigt. En känsla och ett beteende som många känner igen. Att det är svårt att sysselsätta sig och när jag åker till skolan ser jag människor i alla åldrar sitta och göra samma sak som jag gör.
Att vara uppkopplad sju dagar i vecka och alla timmar, kan inte var hälsosamt för psyket. Jag vill inte leka förälder, men min fråga är: Skadas förmågan att vara kreativ och ha en rik fantasi, när man alltid befinner sig i en värld där underhållningen och umgänget ligger nerstoppade i en ficka?Någon skulle säga att det är den bästa av världar.

För mig är det redan bestämt, jag undviker alltid att röra min smartphone på vägen till skolan och först då upptäcker jag vad jag har missat. Inte livet, inte händelser, utan en värld av inspiration.
Så om du lider brist på underhållning kanske du lider brist på kreativitet. Lägg ner din lilla mackapär i fickan och gör som jag, fortsätt att fascineras av morgondimmorna och kylan.

Eftervalstankar

i den värmande septembersolen skuggar.

Solen strålar idag över 87,1 % och över de 5,7% som på 4 år blev 12,9%, SD mer än fördubblade sin representation i vår riksdag. Ett faktum som kastar långa svartbruna skuggor. Nu räcker det inte att skandera "inga rasister på våra gator".  Nu räcker det inte med att låtsas som de är en samling obskyra personer som drivs av hat, rasism och missnöje. Nu räcker det inte att låtsas som de är i minoritet, valet talar sitt tydliga språk, tredje största parti! Nu räcker det inte med att säga att många av deras väljare inte alls är rasister utan bara missnöjda. Ja, att vara så missnöjd så att man lägger sin röst på SD är farligt nog.

Det vilar ett stort ansvar och allvar på de 87,1% som säger att de inte på något vis ska samarbeta med SD.

Jag undrar så hur de ska göra, för hittills har så otroligt lite gjorts när det handlar om utslagning, hatbrott, arbetslöshet, sjukskrivningar,  segregering, migration, integration.......listan kan göras mycket längre. Alla de frågor som bland annat förser SD med väljare. Det är svårt, det är som om inget parti på allvar och seriöst verkligen på djupet vill vända och vrida på frågorna vilket samhälle vi vill ha i Sverige och hur vi förhåller oss till att vi bara är ett litet land i en värld som drar åt så många olika håll.

Så hamnade ett stort ansvar på S. Löfven säger att han ska söka bred lösning, det blir intressant att se om han kan lämna S starka tradition av maktfullkomlighet bakom sig och tänka nytt. Eller om han bara är en mysig "sossefarbror" som vill alla väl.

Någon som inte längre kan tänka nytt är Reinfeldt och Borg, att regeringen avgår är så klart parlamentariskt korrekt och väntat men att dessa två nu aviserar sitt avsked från sina uppdrag för sitt parti är fascinerande. Så långt sträckte sig deras ansvar, rimligt hade väl varit att åtminstone slicka såren under hösten och därefter avisera sitt avsked. Nu kommer M som är lika maktfullkomliga att endast fokusera på att hitta en ny partiledare. Så mycket ansvar har de!

Vad återstår då? Ja, alla småpartierna MP, V, FP, C och Kd med glada utomparlamentariska tillrop från F! Det vilar ett lika stort ansvar och allvar på deras företrädare att lämna egen partivinning, strategitänkande, makthunger och prestige åt sidan, klarar de det?

Klarar vårt lands folkvalda att gemensamt, utöver blockgränser och röd-grön-blå-grön-rosa bindningar samla sig så att 12,9% inte blir 25,8% 2018?

Nu handlar det inte endast om riksdag utan likaväl om kommun och landsting där SD gått fram. Personligen var jag beredd på att SD skulle bli stora, hoppades och bad att alla prognoser skulle stämma att det skulle bli MP som blev tredje största parti och att SD skulle backa. Så blev det inte. Förvånade ansikten sitter nu och undrar hur detta kunde gå till. Det är grannlaga för folkvalda och alla oss andra att ta oss en ordentlig funderare över det.

Våga tänka tanken nu, vad som skulle kunna hända.

Det är faktiskt så att SD blivit "rumsrena", ja en majoritet av oss tycker förstås inte det men om vi nu faktiskt tänker efter kommer 12,9% att inta sina platser i vår riksdag och vara vågmästare. De verkar se fram emot det. Ingen av oss vet förstås hur saker utvecklas nu när detta parlamentariska läget är så nytt.

Men tänk, nu när de trots allt blivit så "rumsrena" att de tagit plats i vår riksdag att där kommer de på ett eller annat sätt ha makt och brist på makt. Makten leder till fler väljare 2018 och bristen på makt leder till att de svartbruna går över till de som faktiskt är ännu mer svartbruna och som definitiv är i minoritet just nu och inte ens är i närheten av att blir parlamentariskt "rumsrena".  Svartbruna åskådningar gör skillnad på människor och vill förverkliga sina idéer. Det är ett gemensamt hot mot de 87,1% som vill något annat.

Det är bland det farligaste vi kan göra att avfärda detta, på något vis måste de bemötas.

För att låna begreppet från Ludvig Igra, det är en tunn hinna mellan omsorg och grymhet. Historien visar vad totalitära ideologier är beredda att göra med de människor som inte faller in under de kriterier de sätter upp.

Jag tänker med fasa på vad de av mina vänner med rottrådar från andra delar av vår värld än mina flerhundraåriga västgötska skulle möta i en framtid.

Jag tänker med fasa på vad som skulle möta de jag känner som är samhälleligt, konstnärligt och politiskt engagerad för varje människas rätt att vara den hen är och står i fronten för det.

Jag tänker med fasa på vad som skulle möta de som jag känner som har neuropsykiatriska och fysiska funktionshinder.

Jag tänker med fasa på vad som skulle möta de män som älskar män och de kvinnor som älskar kvinnor och de som blir kära i både män och kvinnor. De som vill vara hen.

Jag tänker med fasa på ett samhälle där man inte ser att jag är du och du är jag, att vi alla är människor som hör ihop just genom att vi är människor.

Vi måste alla börja och våga prata om allt detta i vår vardag. Våga vända stenar som är heta och se vad som finns under. Vilka värdegrunder har vi? Vilket samhälle lever vi i nu och vad vill vi ha? 

Det är ett gemensamt ansvar för oss alla som la våra röster på något av de 87,1% partierna. 

Falla och resa sig igen

Det lilla barnets vilja och kraft att resa sig och ta de första prövande stegen slutar för stunden alltid i ett fall. 

Men det slutar definitivt inte där, barnet reser sig igen, igen och igen. Belöningen blir att verkligheten öppnar sig på ett helt nytt sätt och vägen till oberoende tar sin början. Bildligt talat kommer barnet att falla fler gånger i livet. Snubbla själv eller råka ut för någon som sätter krokben. Alla människor har rätt att resa sig igen men verkligheten ser annorlunda ut. Miljontals personer faller årligen därför att makt i olika former sätter krokben för dem. Det är en skam för mänskligheten.

Listan på övergrepp och kränkningar mot människor är lång. Det kan verka som ett nativt hån att säga att Gud är med varje enskild människa som kränks, jag tror - trots allt - att det är så. Jag tror på en Gud som är närvarande trots vår känsla av Guds frånvaro. Det är en paradox, Guds frånvarande närvaro i våra liv.

Ibland faller vi därför att det finns ett samspel mellan ostadighet och krokben. 

Orsakerna till utbrändhet debatterats på skiftande sätt. Av egen och andras erfarenhet kan jag inte se annat än att det ofta är en kombination av att falla själv och ett system i yrkesliv och samhälle som sätter krokben. Hur vägen ser ut till en förändring i samhället borde vara en valfråga. När den ekonomiska makten ökar klyftan mellan de som fattar beslut och medborgarna ökar också främlingskapet för livets påfrestningar. Har du pengar kan du alltid köpa dig din själsfrid. Köpa vägar fram och fallet – när det kommer - blir annorlunda för dem med ekonomisk makt. I ett livslångt perspektiv kanske inte själsfriden blir bestående men i det korta perspektivet är det tillräckligt för att sticka empatins huvud i sanden. Det här är en fråga som varken ROT eller RUT löser. Det handlar om människosyn, samhällssyn och livsåskådning bortom schabloner. Allt det som är mycket svårare att tala om än makt och ekonomi. I valtider lovar partierna på olika vis ett liv i solsken med guld och gröna skogar.

Ett liv i evigt strålande sol bränner hett, vi behöver skuggans svalka.

När vi själva faller är det nog så smärtsamt, fast det finns en paradox även här. Genom smärtan kan vi nå till en djupare kännedom om oss själva.  Alltför sällan hittar vi rytmen till en stunds eftertänksamhet i den svalkande och livgivande skuggan. Det är när vi självmant inte söker vila i skuggans svalka som vi faller. Våra liv är i fara om vi ständigt befinner oss i den strålande solen. Skuggan får förstås inte ta över, då svalnar livet och är då i verkligen fara. Det är inte lätt med balans. Bibeln har många berättelser om balans.

”Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket”.[1]
Vid ett annat tillfälle säger Jesus till lärjungarna. "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." [2]

Vi kan inte ta med oss något när vi dör.

Varken solsken, guld eller gröna skogar eller skuggan för den delen, kan vi ta med oss när vi tar vårt sista andetag i den här dimensionen av liv och går vidare till uppståndelsens liv. Det borde ge oss perspektiv på att vi har allt till låns. Vårt ägande här ger oss i varierande grad glädje på olika vis men är inte det som bygger upp våra liv. Människor kan bråka om arv - och gör i plågsamt stor utsträckning - men det som består är relationen till livet, till dig själv, till dina medmänniskor och till Gud. Det lilla barnet som reser sig, faller och reser sig igen utforskar världen utan att vara medveten om och tyngd av ägande. Det lilla barnet upplever och gläds och skräms av det som möter, fångar solens strålar, vilar i skuggan och lever. 

Det är dags att väcka barnet inom mig igen, resa mig, söka solens strålar och vilan i skuggan.

---

[1] Luk 10:40-41

[2] Mark 6:31

"Vilan är inte till för ytterligare skapande. Den är till för att återskapa oss"

Orden är Tomas Sjödins i boken Det händer när du vilar.

Nu blir det blogg-vila under ett par veckor, för återskapandets skull.

Att inte döma

Barmhärtighetens Gud

som upprättar och förlåter,

befria oss från vår lust

att döma och fördöma

både oss själva och andra.

Låt nådens ord förvandla

vårta hjärtan och vår värld

genom Jesus Kristus.

Amen *

Evangelisten Lukas skriver

Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er."  Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?  Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. 6:36-42 

Merciful God, 

prone as we are to blame others and to hate ourselves, take from our eyes the dust that blinds us, that we may treat one another by the light of your compassion, and in the Spirit of Jesus Christ who is the Light of the world.*

Vem kan väga tyngden

i en annans börda?

Vem kan överblicka

andras mått och steg?

Vem har rätt att mäta

med sitt eget mått

en annans liv?

Gud är den som ensam vet

och ska ensam döma!*

* Dagens bön Fjärde söndagen efter Trefaldighet

* Jim Cotter The Book of a Thousand Prayers

* Margareta Melin Kärleken en bro

Snart en vecka sedan

lugnet lägrade sig över Visby. Ja, i den mån det är lugnt i Visby under sommaren.

Jag ska på en gång säga; jag var inte där, i Almedalen Vilket säkert gör att många tycker att jag ska hålla tyst för jag vet inte vad jag talar om. Visst, att ha den fullständiga första-hands-erfarenheten är bra. Fast det är mycket i livet vi tycker och tänker om utan att ha första-hans-erfarenhet.

I mitt förra blogginlägg Tid för tankar som handlade om ett par läsvärda böcker så avslutar jag inspirerad av Martin Buber att fundera över just Almedalen. Vad är det som gör att riktiga möten bortom de ängsliga instämmanden lyser med sin frånvaro?

Jag har inget svar men blev mycket glad när jag på flygplanet hem greppade SvD och uppdaterade mig med den underbara känslan av en papperstidning. Statsvetaren Maria Wendt skriver en mycket tänkvärd understreckare som tangerar mina funderingar. Det allra bästa med den är hennes tankar om förändring av denna mediala cirkus. Inte enbart detta som också Soran Ismail är inne på, att byta ort och årstid.

"Sju dagar, ett politiskt problem per dag – som alla diskuterar, debatterar och försöker hitta lösningar på. Kanske skulle vi då kunna närma oss ett politiskt samtal värt namnet."

Så avslutar hon understreckaren och jag tycker det är en genialisk idé. Då blir likheter och skillnader tydligare, med skarpa personer som moderator skulle detta kunna vitalisera debatten och verkligen sätta fokus på central och livsviktiga frågor. Kompletterat med ordentlig fakta och research som presenteras skulle inte partierna kunna gömma sig bakom sina egna snåriga formuleringar utan verkligen utmanas till konkreta och realistiska och sanningsenliga svar. 

Det finns oändligt många fler än sju problem men det finns och andra sidan verkligen frågor som behöver belysas med mer än traditionell valretorik. Jag skulle vilja se sju dagar fyllda av  - utan rangordning - samtal kring: Miljö, Mänskliga rättigheter, Utbildning, Vård- och omsorg, Rasism och hatbrott, Jobb, Omvärldsperspektiv. Med stort intresse skulle jag lägga min tid för att lyssna och ta del av ett sådant upplägg.

Vem vågar förändra? Vem vågar säga nej, det räcker med ytligt mingel?

Jag tror och har hört av vänner som varit där att det givetvis finns seriösa och mycket konstruktiva möten i detta minglande. Fast känslan på distans är ändå att riktningen snarare går mot förytligande än fördjupning. Det förstärker på sikt glappet mellan de som har makt och de som lever med konsekvenserna av maktens utövning. Det är skrämmande.

Almedalen ett nationalromantiskt spektakel av Maria Wendt

Almedalen hotar demokratin av Soran Ismail

Tid för tankar

har jag just nu eller rättare sagt mer tid för tänkande vila. 

Inspirerad av Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar och Ronald Gregors Smiths bok om Martin Buber och Bubers egen Distans och Relation bryter jag deras tankar mot mina egna. Sjödins bok är väl värd att läsa för sin egen skull, han väver bra. Eftersom han hänvisar och flitigt citerar andra författare får jag ytterligare tips på böcker jag vill läsa.

Sjödin skriver i sin "sofflocksfilosofi i åtta punkter" om olika sätt att tänka kring tid. I punkt 8 "Tiden går inte. Den kommer", skriver han bland annat "Tiden kommer. Så måste det vara. Och om det är sant skriver det om nästan hela ordlistan: Försent måste inte vara försent, bråttom är sällan bråttom och vila kan få bli vila. Och även om backen blir brantare och brantare så finns ingen orsak till panik. Det kommer ny tid. Och efter den, ny tid."

Tiden kommer dig till mötes.

Det är ett perspektiv som är givande att fundera över och att leva efter. Tiden kommer till oss från framtiden och kan inte göra annat och vi kan inte mer än uppfatta den i nuet, varken äga framtid eller dåtid. Vi behöver av olika skäl reflektera över dåtiden både i våra egna privata liv och i ett gemenskapsperspektiv för att lära och ta till vara på erfarenheternas insikter. Fast vi kan aldrig leva i dåtiden, då har vi slutat att leva. Att leva är alltid nu. Att balansera dåtid - nu - framtid är en konst. Likt lindansaren behöver vi öva och åter öva balansen. Ett livslångt övande som är svårt i början men lättare när vi väl funnit vår egen teknik för att leva i nuet med dåtiden i ryggen och framtiden som kommer oss till mötes. 

När nu tiden kommer mig till mötes och jag tar ansvar för att ta mig själv tiden till att läsa.

Har jag plockat fram Buber igen, denne judiske filosof/antropolog/teolog som kräver total närvaro och gott om tid i läsandet. I Smiths bok om Buber (Smith var vän och kollega till honom) nämner Smith kort Bubers tankar om " att ställa sig på Jesu sida gentemot Paulus" dvs att evangeliernas tro som "förtröstan" och Paulus brev och övriga epistelförfattares tro som "instämmande". Intressant distinktion, "förtröstan" och "instämmande", hur mycket av teologi och därmed också kyrkosyn är präglad av "instämmande"? 

Hur mycket i vår egen relation till Gud/Jesus och till varandra är präglade av "förtröstan" och av "instämmande"? Frågor som inte har enkla svar men som behöver funderas över. Inte minst tänker jag att de också är sammankopplade med tid. "Förtröstan" är närmare nu, "instämmande" tangerar det förflutna och tankarna på framtiden och "instämmande" blir lätt ängsligt.

Associationen vandrar vidare till Almedalen.

"Förtröstan" och "instämmande" är livshållningar som sträcker sig bortom trons värld, in i bland annat politikens värld. Det är intressant att på geografiskt avstånd ta del av FB uppdateringar, nyhetssidor mm och konstatera att så mycket är präglat av "instämmande", oavsett vilken färgskala politiken bär. De ängsliga behoven av att positionera sig istället för att ha tilltro till mötet, till din medmänniska, till Du som på sätt och vis i förlängningen är jag, Människa. Med vår mänskliga sårbarhet är "förtröstan" stundtals, till och med oftast så långt borta.

Är det vår snabba kultur som gör så att vi lättare "instämmer" än har "förtröstan"? 

Vi ber

Gud, du som är mysterium, Skapare, Befriare och Livgivare,

vi ber för människors möte med dig Gud: Fader, Son och Ande. 

Gud, vi ber låt människor upptäcka med hjärta, själ och kraft allt det du kan ge oss i relation till dig. Tack för att du bär oss genom din inkarnation, du vet vad det innebär att vara människa.

Vi ber för alla som förföljs på grund av sin tro.Vi ber för kyrkans möte med dig Gud, hjälp kyrkans medarbetare att inte stelna i gamla former, att inte okritiskt anamma tidens nyheter. 

Hjälp och vägled oss att bevara och förnya med klokhet och insikt det du vill förmedla till mänskligheten. Idag ber vi särskilt för vår nya ärkebiskop Antje Jackelén, välsigna och bevara henne i det uppdrag hon vigs till som vår kyrkas ledare.

Vi ber för människors möte med varandra. Låt mänskliga möten präglas av den anda som råder inom treenigheten, öppenhet, gemenskap, beroende och frihet, allt buret genom kärlek. 

Amen

Det ovärderliga i nycklar

Nycklarna skramlar runt i en platspåse och när jag lämnat dem ifrån mig så spränger tårarna bakom ögonlocken. 

Överväldigad av det känslosamma symbolvärdet i ett gäng vanliga nycklar, min mammas nycklar. Ett liv och ett hem. Jag skyndar mig ut, fäller ner solglasögonen innan jag hunnit halvvägs i trappan. Så definitivt, allt materiellt raderat. Nu är det bara brev till dödsboet och ett och annat reklamblad och så reklambladen adresserade till dödsboet om köp av Hela hem, Beställning av gravstenar osv.

Jag har mött det så ofta under alla år som ledare av samtalsgrupper för sörjande. Och jag har förstått upprördheten och tröttheten på kommersen in i graven, men nu blir förståelsen känslomässigt djupare.

Min mamma var inte materiellt intresserad, inte så att det var oviktigt men det var definitivt inte livet. Jag har tack och lov ärvt det. Därför har det inte varit svårt att göra sig av med allt det materiella. Svårare är det att ta tillvara på foton, anteckningar, böcker, allt som nu ligger i lådor och väntar på att jag ska gå igenom vad som ska med in i framtiden och över till nästa generation.

Så var det detta med nycklarna.

Nyckelns symbolik är stark. Öppna upp och låsa in. Jesus använder symboliken när han säger till Petrus: "Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." 1)  Öppna upp - Lösa. Låsa in - Binda. I det materiella livet öppnar och låser en och samma nyckel. Himmelriket har uppenbarligen två nycklar, en som binder och låser in och en som löser och låser upp. Nycklarna till himmelriket ska användas redan här och nu i livet. Det är därför Jesus anförtror Petrus uppdraget.
Teologiskt handlar denna bibeltext om bikten. På Jesu Kristi uppdrag - inte i egenskap av mig själv - förmedlar jag syndernas förlåtelse, löser det som är bundet. Det handlar även om tolkningen av Petrus särställning som lärjunge. Verserna innan talar om Petrus som klippan (Petrus är en översättning av det arameiska Kefas som betyder Klippa, sten). Petrus räknas som den förste biskopen i Rom och därpå byggs Påveämbetet, tillika biskop av Rom.

Att använda himmelrikets nycklar väl.

Det intressanta är att bredda det teologiska tänkandet existentiellt. Då handlar denna vers om att du och jag också fått himmelrikets nycklar genom att vi är döpta. I dopet tydliggörs och synliggörs att vi är burna av Guds Heliga Ande, "Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan."2) 

Nu i Pingstens tid är budskap om den Heliga Anden, Hjälparen och Livgivaren som bär och andas i våra liv. Ständigt närvarande och ständigt omöjlig att fånga. "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." 3)

Vad är det i våra liv som vi binder här på jorden? Om vi nu binder det här på jorden, Gode Gud, varför ska det då vara bundet i himlen? Frågor och inga enkla svar. Jag får vila trygg i att jag bär sigillet. Jesus är ofta - om än inte alltid - tydlig och det ligger ett tydligt budskap i orden att det som vi löser på jorden också ska vara löst i himlen. Hur använder vi livets nycklar i relation till himmelrikets nycklar?

Och mina tankar går vidare till hur vi binder och löser våra relationer här på jorden.

Jag vet att jag har livsnycklar jag inte använt så klokt som jag borde. I relation till min mamma känner jag mig trots allt trygg, nycklarna i påsen skramlade inte hotfullt eller anklagande utan mer som ett sprött klirr av hur skört våra liv är. Eller kanske snarare det sköra klirret av att livet är ändligt. Mamma fick ett långt liv tills det var till ända. Hur långt blir mitt liv innan det är till ända? Jag vill inte vet. Jag vill leva och ta tillvara på livet. 

Jag vill genom mina rader påminna mig själv och dig som läser det här om att använda livets nycklar klokt för de korresponderar med himmelrikets nycklar. Fråga mig inte hur, men på något vis. 

Ur ett strikt teologiskt historiskt perspektiv må så vara att Petrus var den som fick himmelrikets nycklar men existentiellt ges nycklar till oss alla. Jesus gav människor ansvar och genom den Heliga Anden fortsätter Jesus att ge oss ansvar för våra liv, våra livsnycklar och de himmelrikets nycklar som anförtros oss.

1) Matteusevangeliet 16:19
2)  2 Korinthierbrevet 1:21-22
3)  Johannesevangeliet 3:8 

Mellan hägg och syren

Talesättet kom till mig inför den här söndagen före Pingst. 

Häggen ropar ut att våren är här, sedan kommer mellantiden – ibland vacker och skön, ibland riktigt ruggig och kylig. Så blommar syrenen och ropar ännu högre - sommaren ÄR nära. Fast nu var det varken häggen eller syrenen som var min främsta association utan ordet mellan. Den här söndagen är en riktig mellantid. Förra söndagen var det Bönsöndagen och i torsdags var det Kristi Himmelsfärd. Nästa helg är det Pingst – den Heliga Andens högtid. Den här mellansöndagen är på sätt och vis ett koncentrat av alla dessa tre högtider. 

Bönen är i fokus även idag

Evangeliet som är hämtat ur det som kallas Avskedstalet hos Johannes vittnar om att Jesu har lämnat oss. Evangeliet blickar samtidigt framåt mot Hjälparens högtid – Pingsten.
Jesus förbereder lärjungarna på att han kommer lämna dem, han berättar att dom ska få en alldeles speciell gåva. Sanningens Ande som ska vägleda dom och oss i allt det Jesus själv har förkunnat och i allt det som också tagit sig konkret uttryck i handling. Allt det som Jesus vill att lärjungarna och vi ska leva efter i hans efterföljd. I Johannes kallas den Heliga Anden för Hjälparen och det är det Jesus främst vill lära oss att be om, inte det materiella, utan att sanningens Ande ska vägleda och hjälpa oss att leva ett kristet liv. 

Vi vill gärna vara rationella och förnuftiga och helst ha bevis. Anden låter sig inte fångas, utan förnims som Gudsnärvaro. 

När du tänker efter kommer du säkert på tillfällen i livet då du blivit överraskad, glad, förundrad inför något du oroat dig för, tvekat eller tvivlat inför. Du har bett och så löser sig saker och ting. Det är Andens verk, som arbetar med och för oss. När saker inte går vår väg tänker jag att det är Anden som då - trots allt - bär oss. Den grunden finns med från vårt första andetag. I den andra skapelseberättelsen berättas att Gud inblåser Anden i människan för att hon ska få liv. Livgivaren är ett annat ord för Anden. När vi döps så ber vi att Guds Ande tydligt ska finnas med i våra liv. 

Precis som skapelsens kraft andas i naturen, något vi litar på. Så erbjuds vi att sätta vår tillit till Guds närvaro genom Anden som omsluter och andas i oss , alltid och när vi befinner oss i alla mellanperioder i våra liv. 

Mellan det som är tydligt och klart i våra liv, mellan det som är dunkelt och svårt.  Elia i grottan och alla lärjungar som var samlade på övervåningen befann sig i en mellanperiod. 
Elia har kämpat mot avgudadyrkan och hotas nu själv till livet.Vad nästa steg ska bli vet han inte och söker sig till grottan för att få vägledning av Gud. Det är inte i den kraftfulla naturen som Gud ger sig till känna med sina ord, utan i ett stilla sus. Så stilla och samtidigt så kraftfullt att Elia skyler sitt ansikte. Jag tror att han gör det i bön. Gud ställer frågan igen, Varför är du här Elia? Han svarar och han får sitt uppdrag. 

Jag tänker att Gud ställer den frågan även till oss. Varför är du här, där du är och vad betyder det för dig att vara Jesu lärjunge? 

Det är lättare för oss att se vad vi har mer gemensamt med lärjungarna än med Elia. Alla som följt Jesus saknar honom. Nu har de gått från Olivberget till rummet på övervåningen – den detaljen vill säkert berätta att det var rummet där de också åt den sista måltiden. En trygghet mitt i det otrygga. Så som en plats kan vara när det är storm omkring oss. De gick en sabbatsväg – det är ett uttryck som betyder att man på sabbaten endast fick gå ca 1200 m, lite dryga km, det är inte långt om vi tänker efter.

Vad skulle de göra nu? Några av dem hade mött den uppståndne Jesus, glatt sig och nu var de ensamma igen. Han har lämnat dem igen. Troligen kom de just i sorgen, undran och förtvivlan inte ihåg att han berättat för dem om Hjälparen. Sanningens Ande som skulle komma att vägleda och hjälpa dem att bokstavligt talat gå ut i hela världen och berätta.

Fast bönen fanns där, den bar de med sig och den hade Jesus utvecklat och förnyat genom att lära dem be Fader vår. Jesus revolutionerade Gudsrelationen genom att kalla Gud Fader. För en del kan det vara ett laddat ord. Erfarenheten av en fadersrelation är inte alltid god. Det är inte fadersaspekten i sig som Jesus lyfter fram utan en helt ny Gudsrelation. Jesus talar inte om Gud som den avlägsne, onåbara konungsliga Guden utan om Gud så nära som den goda föräldern. Han vill genom bönen Fader vår också lära oss den nära relationen till Gud.

Jesus lärde oss be i Jesu namn och gör vi det, är det som att använda en nyckel som öppnar vägen till Gud.

Det är den nyckelvägen som Jesus har talat om. Det var viktigt för Jesus att ge lärjungarna självförtroende. De hade på många sätt levt genom Jesus, vana att han alltid fanns hos dem, nu är de ställda inför något nytt. De befinner sig i en mellantid, än har inte Pingstens under skett, än har inte Anden synliggjorts i deras liv. I mellantidens tystnad ber de.

Det finns en lärdom vi kan dra av lärjungarna och Elia, när det är mellantid för oss, då ska vi be. Då ska vi lyssna efter Guds stilla sus. Vägen att vandra är bönens. Vägen är förberedd för oss, Jesus har gått före oss och Jesus är med oss genom Sanningens Ande, Hjälparen.





För dig som vill slå upp på "Old school" sätt, 1 Kungaboken 19:9-16 om Elia. Alla lärjungar möter vi i Apostlagärningarna 1:12-14 och Jesus i Johannesevangeliet 16:12-15