Gränslöst möte

-Äre nått eller?

Jag fortsätter min väntan på bussen.

- Äre nått eller?
-Förlåt, vad menar du?
-Asså, äre nått, du tittar ju på oss.
- Nej, jag tittar inte på er, jag väntar på bussen, det är så himla varmt.

Så går jag bort en liten bit.

- Asså du behöver inte gå.
- Nej, jag ska inte gå jag väntar på bussen, den kommer om några minuter.
- Bor du här i stan?
- Ja, fast jag arbetar här. Ser du det vita huset precis efter Grönan, det är en kyrka. Jag är präst där och nu ska jag iväg till en annan kyrka och ha en vigsel. Det är ju så himla varmt, jag blir så trött och är stressad, jag ville inte missa bussen.
- Präst, asså tror du på Gud? På riktigt?
- Ja, det gör jag.

Tystnad.

- Bor du i stan?
-Ja.
- Husen här är så djävla fula.
- Tycker du. Var bor du då?

Det blir några sekunders tystnad och vännen säger lågt, Spånga.

- Aha, Spånga, var i Spånga?
- Hjulsta.
- Min äldsta son bor i Tensta.
-Va, bor din son i Tensta? I Tensta?
- Ja, han bor på Xxx-gatan.
- Vad heter han?
- Han heter XX.

Hon tänker en stund och kommer sen på var Xxx-gatan ligger.

- Jag har arbetat i Spånga församling och i Spånga kyrka innan jag började här.
- Känner du nån i Spånga?
- Du menar i Spånga församling? Ja, fast det är många år sedan jag jobbade där men ja, jag känner folk där.
- Känner du X?
- Ja, jag känner X.
- Hen är gift med min släkting.
- Aha, då får du hälsa från Elisabeth, prästen, hen vet vem jag är.

Tystnad.

- Asså, har du en son som bor i Tensta?
- Ja.
- E han kriminell?
- Nej, han är helt vanlig.

Det blir tyst en lite längre stund.

- Har ni varit på Grönan?
- Ja, men det var för varmt.
- Ok, nu kommer bussen, hej då.

Preludium

Jag går mot bussen kryssande mellan alla turister som vill uppleva Djurgården. Väl framme vid hållplatsen är det sex minuter innan bussen ska komma, så jag går över och ställer mig i skuggan av träden. Det står ett gäng personer på sex-sju stycken, några går för att ta spårvagnen och två blir kvar. Två tjejer i äldre tonåren. Jag är helt slut av värmen och stirrar med tom blick på ingenting och på allting. Koncentrerad på att jag har en vigsel framför mig och sen får jag äntligen komma hem.

Gårdagens möte i väntan på bussen var både gränslöst och fyllt av gränser. En varm och trött tjej från förorten börjar av någon anledning jiddra med mig som hon antagligen uppfattade som en riktig svennekärring. Ett möte präglat av ett segregerat samhälle, ett möte präglat av förutfattade meningar.

Jag måste erkänna, trött som jag var att jag verkligen kände att jag inte orkade jiddra med en tonårstjej som uppenbart var ute efter uppmärksamhet. Lugn och fin tänkte jag uppmuntrande till mig själv. Jag kan naturligtvis inte veta vad hon egentligen ville med sitt "Äre nått eller?" men min känsla var ändå jidder! Så blev det ett oväntat möte för henne och för mig. Inget någon av oss räknat med.

Efteråt kände jag mig både ledsen och glad. Ledsen att höra hennes upplevelse av alienation, av vilket slag det än må ha varit och hennes provokativa attityd. Det är inte lätt att vara tonåring. Glad för jag noterade under samtalets gång att de mikropauser som blev när hon förstod att hon inte kunde jiddra med mig gjorde henne eftertänksam. Sedan att vi dessutom helt oväntat hade gemensamma nämnare i livet var minst sagt förvånande för både henne och mig. Livets möten är oförutsägbara. Jag tänker att förhoppningsvis såddes ännu ett frö av minskad rädsla och förutfattade meningar om vem som är vem.