Kronos och Kairos

Domssöndagen går hand i hand med nästa söndag 1 Advent. De hänger ihop, båda söndagarna handlar om Jesu ankomst, om mötet med honom och vad det gör med oss. 

När Jesus kom för 2000 år sedan var mötet med den enskilda människan i centrum för honom.  När han i tro kommer till människor idag är mötet också personligt. Och när han någon gång, i en framtid vi inte vet något om ska komma tillbaka så handlar även det om ett möte. 

Tidshistorien tänker vi som ett linjärt skeende i våra liv. År läggs till år och vi kan aldrig vrida tiden tillbaka eller göra om det som har hänt, på så vis är våra liv linjära. Samtidigt lever vi cykliskt, året börjar om 1 januari, år efter år. Sen har vi tiden, kronos, varje dygns 24 timmar, klockan snurrar runt, runt eller numera blippar den upp sin digitala tid. 

Så finns kairos – den tid som bryter in i ett nu, den tid som är i sig själv. Vi kan kalla det andlig tid, fast den är inte andlig enbart i bemärkelsen inåtvänd utan lika mycket en tid utåt för handling i vårt nu och vårt vara. Det är rakt in i den handlingen, in i vårt nu och vårt vara som evangelieberättelserna talar till oss. Jesus skrev aldrig ner det han förkunnade om Gud och det mänskliga livet. Endast en gång vet vi att han skrev eller kanske ritade han i sanden. Framför honom stod en kvinna ditsläpad av skriftlärda och fariséer. Anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Jesus vände på anklagelsen och sa ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.” Ingen kastade någon sten.

Mötet det direkta och personliga tilltalet var viktigast för Jesus. 

Det skrivna ordet, lagen var underordnat det personliga mötet, utifrån mötet bedömde han situationen. Berättelse efter berättelse i Nya testamentet beskriver dessa möten. I dagens berättelse ger Jesus oss en förebild för livet och hur vi bör vara mot varandra. Berättelsen har både ett framtidsperspektiv och ett nuperspektiv. Hur vi lever våra liv spelar roll för vårt nu och vår framtid. Jesus är kärvt kompromisslös och orden bränner till inom oss när vi hör dom ”Sannerligen vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta…har ni gjort för mig…vad ni inte har gjort... det har ni inte heller gjort för mig.”

Det handlar om det mellanmänskliga mötet som har sin grund i Gud. Domssöndagen är en dag med allvarliga berättelser men det är också en dag av förväntan och möjlighet att göra bokslut och börja om. Det är det som är så fantastiskt med vårt kyrkoår. Det är kairostid, andlig tid som knyter vår tro och vår andlighet till handling utåt. Det är därför denna söndag och 1 Advent tar varandra i handen. Vi får leva i denna cykliska tillvaro år efter år eftersom vi inte vet när Jesus kommer tillbaka, eller på vilket sätt. Gud har sin tid ” för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.”

Det vi vet är att Gud ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” 

Vi får möjlighet gång på gång att börja om. Omvända oss. Omvända är ett av alla dessa belastade ord, som vi behöver ta tillbaka innebörden av. Jag kan tänka mig att det rusar en del bilder genom era huvuden, för en del av er kanske negativa. Det ursprungliga grekiska ordet byter att förändra sina sinnen, det är en förändring som inbegriper både kropp och själ. Att få börja om handlar inte om ytliga regler utan om medvetenhet och förändrad attityd. Jesus vill i dagens kärva berättelse beröra oss till kropp och själ. Hungrig, törstig, hemlös, naken, sjuk, i fängelse. Det är högst fysiska behov som behöver tillfredsställas. Var och en av oss kan inte göra allt men var och en av oss kan göra något för vår medmänniska och varandra. Detta något är jag alldeles övertygad om gör skillnad i mötet med Gud, med Jesus. 

När jag hör, läser och ser rädslan och hatet som florerar till följd av flyktingarna som flyr undan terror och krig. En flykt och terror som letar sig in i våra trygga europeiska länder så behöver vi alla hjälpas åt att besinna oss och se vad som är vad. När ondskan fått fäste i människor ska det få konsekvenser. Men konsekvenserna måste bygga på kyliga hjärnor och varma hjärtan för annars så blir vi en del av ondskan själva.

Vi kan inte välja bort vår mänsklighet, vi måste leva i den så medvetet som möjligt. 

Livet är både och, utmanande och svårt, enkelt och glädjefyllt. Att välja att vara omedveten och förkasta kunskap och handling i mellanmänskliga möten är som att välja bort livet självt. Att stanna upp och tänka till vad vi gör med våra liv och hur vi möter våra medmänniskor är en livsnödvändighet för själens växt. Det är vad Jesus ständigt vill påminna oss om. Det är tryggt att Gud genom Jesus vet att livet är tufft. Att även det svåra och tunga kommer att mötas med förståelse. Det är evangelium, tröstande och glädjande mitt i allvaret och eftertanken. Vår storhet och litenhet, all vår styrka och all vår svaghet, just där möter Jesus var och en av oss, redan här och nu i längtan, i bön, i nattvard. Vi får överlåta oss i tillit till löftet vi fått att en ny skapelse väntar och det dröjer för Gud vill inte att någon ska gå förlorad.

Hur vi än vänder och vrider på tillvaron så får vi aldrig kunskap om vad som ska ske i framtiden. Därför bör vi fokusera mer på nu än på en framtid vi inte vet något om. Paulus har uttryckt det i orden ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 

Domssöndagens Bibelberättelser 1 årgångens läsningar

Gamla testamentet Jesajas bok 65:17-19

Nya testamentet 1 Petrusbrevet 3:8-13

Nya testamentet Matteusevangeliet 25:31-46

Jord att leva på

Våra tankar och böner går till Paris. 

Till alla drabbade och deras familjer och vänner, till parisare, besökare i denna fantastiska stad. Jag ska inte predika om det fasansfulla terrordådet. För orden räcker inte till mer än att uppmana oss att fatta att vi alla är likadana på insidan oavsett hur vår utsida ser ut, vad vi tror på för Gud eller inte tror på, vad vi röstar på, hur vi väljer att leva våra liv. Och just för att vi alla är lika i egenskap av att vara människa behöver vi stå emot hat, fördomar och ängslig rädsla för det som inte är likt det jag står för eller tror på. Det är angelägnare än någonsin att fortsätta tro på, be för och arbeta för att ljuset är starkare än mörkrets krafter. Så tänd ett ljus för det idag, imorgon och så länge som det behövs.

Idag inleds Kyrkornas Globala vecka. 

Det är Sveriges kristna råd som varje år har en vecka med tema och fokus på något som är angeläget för mänskligheten och veckan inleds alltid den här söndagen i november. I år är temat Jord att leva på – mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår. Temat fick mig att associera till en film. Det är förstås inte optimalt att tipsa om en film som precis har försvunnit från biograferna men och andra sidan så finns det en rad olika möjligheter att titta på film på andra vis än att gå på bio. Egentligen skulle den filmen kunnat vara dagens predikan. Filmen heter Jordens salt – det är en dokumentär om fotografen Sebastião Salgado som i 40 års tid genom sin lins dokumenterat avgörande och svåra händelser över hela världen. Han har också dokumenterat orörda landskap, vilda djur och växter, skapelsen i harmoni med människan. För mig blev filmen en berättelse om Guds goda skapelse och människans, brustenhet och oförmåga men också om människans storhet och kraft i att förhålla sig till jorden och till varandra.

I Jordens salt bjuds många både fantastiska och skrämmande bilder för just detta. Det som även fascinerade mig var Salgados blinkningar till Bibelns berättelser. Titeln Jordens salt är ingen slump.

Jesus säger i Bergspredikan i Matteusevangeliet: Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. Mt 5:13-16

Jesus talar om för oss att vi är viktiga för jorden, för livet, för världen. Jesus talar om vårt ansvar. Det här med ansvar är en del av det självklara i att vara människa. Tyvärr vet vi att vi inte alltid så självklart tar det ansvaret, varför vi inte gör det finns det många svar på. I det kristna perspektivet är svaret självklart, vi ska ta ansvar för vi är en del av jorden själv. I vår Bibel finns två olika mytologiska berättelser om Skapelsen. I den andra står om människan ”…då formade Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” 1 Mos 2:7

I den första Skapelseberättelsen 1) som vi hörde ungdomarna läsa några delar av ger Gud oss människor ansvar och mandat att bruka och förvalta vår jord. Gud välsignar oss, litar på oss så mycket så att det till och med i var och en av oss finns en liten gudagnista – Guds avbild. Jag tänker att det är själva andningen, livet i sig som är Guds avbild inom oss. Det är svårförståeligt, det är stort och fantastiskt. 

Snart ska vi fira jul, som vi firar för det kanske ännu mer svårgripbara att Gud vill vara så nära sin mänsklighet så Gud själv tar gestalt som människa i Jesus. 

Genom Jesus så får vi en förebild och berättelser om vad vi faktiskt kan göra för att ta vårt ansvar för vår Skapelse som vi är en del av. Jesus säger om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Jh 8:12 Jag vet att konfirmanderna får ett tygarmband med bokstäverna WWJD som är en förkortning för What Would Jesus Do? Det är en konkret påminnelse om allt det som de lärt och upplevt under konfa-tiden. Oavsett armband eller inte kan vi i livets olika situationer ställa oss frågan Vad skulle Jesus göra? Hur skulle han hantera situationen och vad uppmuntrar han oss till? Jo, att vara Jordens salt, att ta hand om, utveckla ansvarsfullt och bevara. Att vara Jordens salt handlar också om att inte vara naiva i kampen mot ondskan, varhelst fanatism och fundamentalism oavsett religion gör sig gällande måste vi höja våra röster och säga att demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter är det som gäller före religiös tillhörighet. 

Salt är en bild för något livsnödvändigt. Vi är livsnödvändiga för jorden, för att ta hand om den på bästa sätt. 

Vi är alla betydelsefulla, realistiskt sätt kan vi som enskilda inte göra allt, men vi kan alla göra något. Tillsammans finns kraften och makten att ta ansvar för att bli medvetna om vårt nu som påverkar framtiden. I allt från hur vi handlar, reser, sorterar sopor osv till hur vi bemöter varandra. Precis som Jesus är en förebild för oss, ska vi också vara förebilder för varandra, Ni är världens ljus säger Jesus. Vi ska tillsammans lysa upp och belysa för att ta hand om vår Skapelse. Tillsammans med alla som bor på vår jord är vi en mänsklighet. Utsidan är olika,men insidan är lika, hjärtat som slår, blodet som pulserar och andningen som uppehåller och ger liv. En mänsklighet.

Fundera på hur Du i Ditt liv kan leva upp till uppmaningen att vara Jordens salt och Världens ljus!  

Delar av första skapelseberättelsen i 1 Mosebok 1:24-2:3

Generaliseringar

gör vi alla för att få livet att lite lättare gå ihop. Det vi glömmer är att vara medvetna när vi generaliserar för vi sprider alltid något omkring oss när vi generaliserar. 

Det som sprids är dessvärre ofta negativt än positivt. För ett par veckor sedan skrev journalisten Jens Christian Brandt en artikeln i DN Kyrkan som blev en publikdragare. Han berättar om sitt besök i Katarina församling och söndagens gudstjänst, Katarinamässan. Han var överväldigad av sin upplevelse och han var snabb med att dra generella slutsatser om Svenska kyrkans övriga församlingar, givetvis som kontrast till allt det positiva som han upplevde så lyfte han fram det han ansåg var negativt på andra håll. Huruvida prästerna talar om Jesus, om de överhuvudtaget tror och så vidare på samma kritiserande och raljanta vis. Artikeln har föranlett en hel del reaktioner i sociala medier. 

Över en lunch kom jag och några kollegor att prata om Katarinamässan,några hade varit på den, jag hade det inte (fast jag har varit på Allhelgonamässan, modermässan i samma församling). För att inte fastna i tyckande och tänkande om det jag inte alls har någon erfarenhet av (även om man givetvis har all rätt att tycka och tänka utan att ha erfarenhet av allt i livet) så bestämde jag mig för att fira gudstjänst i Katarina kyrka. Nu har jag gjort det idag, väl medveten om att jag nu kommer att just generalisera eftersom en gudstjänst i Katarina inte är någon större erfarenhetsbas för mina tankar. 

Karismatiskt ledarskap och synkronicitet

tror jag är en grund till utvecklingen i Katarina församling. Det har knappast undgått någon att det beror på den nuvarande kyrkoherden Olle Carlsson, tidigare vanligt präst i församlingen. Genom sitt idoga arbete i Allhelgonakyrkan för att öppna upp gudstjänsten, engagera frivilliga och få människor att känna sig välkomna, behövda och synliggjorda för den hen är. När jag skriver karismatisk så är det inte i betydelsen "frikyrklig" men i betydelsen en person med stor personlig utstrålning som vågar visa sin sårbarhet. Den lilla bönegruppen han var med i växte ur sitt sammanhang och fångade i tiden - för tio år sedan - upp den längtan efter enkelhet och bejakande av sårbarheten som mer och mer blev synlig på 90-talet. Ett tillåtande att faktiskt vända sig till kyrkan, kanske finns det trots allt något där. Risken är att mycket står och faller med ett karismatiskt ledarskap, jag hoppas för de som trivs med Allhelgona/Katarinamässan att det inte är så.

Idag inledde Olle Carlsson predikan med att vi inte är som Jesus. Det är en bra inledning, det var en bra predikan överlag. Risken med karismatisk ledarskap är att det skymmer Gud och Jesus. Inte minst präster av hankön har en tendens att slira in på Jesussyndromet, jag vet, jag generaliserar, de är i minoritet men de finns. Jag tror att Katarina församlings 10-åriga historia har något viktigt att berätta men jag tror att de som blint hyllar, som journalisten Jens, borde vara lite mer nyanserad i sin bedömning av Svenska kyrkan. Jag känner förstås inte i någon högre utsträckning igen mig i journalisten Jens beskrivning. Varken av Katarinamässan och de referenser han gör till Svenska kyrkan i övrigt. Intressant är också att han okritiskt nämner serien Homeland och Carries gudstjänstbesök, som för övrigt var i en katolsk församling, där nattvarden vid det här tillfället tas emot under en gestalt, det vill säga församlingen får bara del av brödet. Något att fundera över.

Jag har levt som troende i Svenska kyrkan i 40 år, det är en dynamisk kyrka som utvecklats och somligt ger jag rosor för och somligt ris MEN jag har bara en gång under dessa 40 år hört en fullständigt värdelös predikan, där tack och lov hela gudstjänsten räddades av att det var nattvard. Jag har skrivit om den i ett blogg inlägg. Jag vet några präster som lämnat prästämbetet efter noga eftertanke (varav två sedan vände åter) men jag har aldrig träffat någon som i grunden inte säger sig tro på Gud. Upplevelsen av Guds tystnad, tvivel, undran var Gud och Jesus finns i våra liv är allmänmänskliga tankar och känslor som självklart även en präst kan känna. Men att någon skulle oärligt stå i tjänst har jag aldrig mött eller hört talas om. Allvaret i kallelsen finns där. De som hävdar motsatsen är kanske just rädda för mångfalden och de många uttryck som finns i Svenska kyrkan, det är inte alltid lätt och det måste finnas en sammanhållande ram, men uttrycken kan variera. Som med allt som man inte kan eller känner till måste man lära sig, det finns ett moment i gudstjänsten som alltid är lärande. Det är klart att jag kan gå till en gudstjänst för att bli underhållen, men det är inte gudstjänstens syfte.

VVS

är ett uttryck en god kollega lärt mig, våga vägra statistik, VVS. Det finns ett ris som blir som en piska i Svenska kyrkan och det är jakten på gudstjänstdeltagare. Det är det man avundas, se hur många som kommer till Katarina, fullsatt kyrka varje söndag. Naturligtvis finns något som lockar, är det som lockar en trend? Tiden får väl utvisa. Själv går jag därifrån än mer stärkt i att vägen till att fira meningsfulla gudstjänster inte går via att "ta efter" eller ängsligt mäta behållningen i antalet besökare. Jag noterade att många lämnade kyrkan efter predikan och i samband med nattvarden, många var inte kvar, fick inte den livgivande välsignelsen. Jag undrar varför? 

Vad fick jag då? Jag tyckte om grunden i predikan, Jesusorienterad och utgick från evangeliet som lästes och nattvard är alltid nattvard och välsignelsen är alltid välsignelse. Kommer jag komma tillbaka, inte så troligt. Det finns en tom opersonlig underhållningsfaktor som lätt träder in när ramarna det vill säga liturgin, gudstjänstordningen inte bär och jag upplever inte att formen bär för det som är gudstjänst för mig. Jag funderar över om något gick förlorat på vägen från den lilla bönegemenskapen till fullsatt hus. Psalmsången var inte så stark som jag trodde att den skulle vara med så många människor, Fader vår ekade inte i den stora kyrkan på ett sätt jag trodde att den skulle göra. Jag undrar varför? Jag gratulerar de som upplever att Katarinamässan stärker och bär dem ut i vardagen. För mig är andra former något som bär. Jag skulle bara önska att vi som tycker så kan bli bättre på att förklara storheten i en gudstjänst som inte riskerar att bygga på trender. Jag skulle önska att journalister kunde vara mer medvetna om sina generaliseringar. Drömmen vore förstås om de även kunde öva sig i nyanseringens ädla konst, den är inte lätt, jag är väl medveten om det, men försöker ständigt öva mig i den.

DN Artikeln Kyrkan som blev en publikdragare 2015-10-25

Mitt blogginlägg om den värdelösa predikan juni 2013