Reflektioner i en annorlunda tid
Så har det hänt för oss som lever här på jorden just nu, världen stannar upp på olika vis, en pandemi slår till och förlamar. Någon klok person (eller personer, för tankar uppkommer parallellt) har sagt att pandemin är stormen vi alla har att rida ut men vi sitter inte i samma båt, båtarna ser så olika ut och är så olika rustade för stormen. Det finns mycket att säga om både stormen och båtarna, det här kommer handla om kommunikation, om videomöten som utmanar, i alla fall mig och en del andra av oss.
Kommunikation
I våra mellanmänskliga relationer möts alltid ett Jag och ett Du. Hur mötet gestaltar sig beror förstås på närvaron hos Jaget och Duet och då tänker jag inte enbart på den fysiska närvaron utan lika mycket på den aktiva, medvetna, lyssnande närvaron. Kommunikation bygger också på det ordlösa, det subtila kroppsliga uttrycken som sker i ett möte mellan ett Jag och ett Du. Närvaro och kropp, två storheter i kommunikation. Vi ägnar oss hela tiden åt kommunikation utan att vi reflekterar över det men i samband med pandemin blev kommunikation något som kom i fokus. Hur når vi varandra när vi skall hålla fysiskt avstånd till varandra?Svaret som många redan använt sig av är förstås Facetime, Skype, och Zoom.
För egen del så har jag enbart bekantat mig med de två första i privata syften. Nu skulle det däremot bli premiär för Zoom i jobbsammanhang och ett inre motstånd byggdes upp. Väl preparerad för rätt kamerahöjd osv. tar jag mig an det första mötet som för egen del avlöper helt smärtfritt. Välbekanta ansikten dyker upp i de små rutorna och några väljer att ansiktsanonymisera sig och endast rösten hörs. Trots lyckad debut finns motståndet kvar fast jag rent logiskt ser att zoomandet på många vis är ett utomordentligt kommunikationsverktyg när fysiskt avstånd påbjuds. Martin Bubers tankar kring Jag och Du mal runt i huvudet och yngste sonen, väl bevandrad i fantasy genren, börjar leda in mina tankar till en förklaring av mitt arbetsrelaterade zoom-motstånd.
Det mellanmänskliga
I sin bok Det mellanmänskliga har Martin Buber ett kapitel med rubriken: Att uppfatta motpartens personliga närvaro. Buber reflekterar över förutsättningarna för äkta samtal vilket innebär att båda motparterna är beredda att möta varandra, med Bubers ord:"Den främsta förutsättningen för ett äkta samtal är att var och en inför sin samtalspartner verkligen menar just denna andra människa." Kort och gott det handlar om acceptans och för Buber är acceptans följande:
En människa är i grund och botten inte fattbar om man inte förstår henne utifrån den människosläktets gåva som heter ande. Jag menar den andliga realitet som på ett avgörande sätt bestämmer detta levande väsens personliga vara. Att bli medveten om en människa betyder alltså i synnerhet att förnimma den dynamiska mittpunkten som sätter sin prägel på hennes yttranden, handlingar och förhållningssätt, med uppfattbara tecken på det för henne unika. En sådan förståelse är emellertid inte möjlig så länge som jag gör den andra till ett från mig åtskilt föremål för mina funderingar och iakttagelser, ty som objekt ger sig denna helhet och denna mittpunkt inte tillkänna. Förståelsen är möjlig först när jag träder i omedelbar och okonstlad relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig."
För mig framträder en nyckel i orden; träder i omedelbar och okonstlad relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig. Visst sker videomöten i realtid så visst kan jag säga att det är något som träder mig till mötes omedelbart men sen faller det, för de digitala mötena är inte okonstlade och du blir aldrig verkligt närvarande. Digitala möten är mer eller mindre konstlat riggade och den fysiska kroppen blir på ett vis objektifierad, med Bubers ord ett Du blir ett åtskilt föremål för mina funderingar och iakttagelser. Den dynamiska mittpunkten går förlorad, min medmänniskas ande och vara blir okroppslig.
Om bland annat kroppens betydelse skriver L M Sacasas i A Theory of Zoom Fatigue (v.g. se nedan). Vid kommunikation är alla sinnen inblandade och det blir de inte vid video-möten, dessutom blir kroppen "låst" i position för att få en bra kameravinkel och frestelsen är stor att pyssla med annat vid sidan om som stjäl närvaro, hur subtilt det än kan verka. En bildskärm är på ett vis en "stum" projektionsyta. Sacasas sätter också ord på just det mellanmänskliga. För vid ett video-möte så möter vi inte enbart ett Du utan vårt Jag möter förutom Du även Mig. I det reala mötet så ser vi inte vårt eget Jag, Mig är internaliserad, i ett videomöte är det som om vi också håller upp en spegel framför oss när vi ser oss själva i den lilla rutan.
Yngste sonen reflekterar kring fantasins magiska speglar att där byts ens eget anlete ut mot den andre, du ser aldrig dig själv. Det som är intressant i representationen av magiska speglar är att ytan bryts och släpper fram den andre. I ett videosamtal släpps aldrig den andre riktigt fram, Mig står ivägen.
En annan artikel som lyfter avigsidan av videomöten är skriven av Kristofer Ahlström, Därför avskyr vi videomöten som samtalsform. I artikeln kommer psykologen Per Naroskin och Mathias Broth, professor i språk och kultur, till tals. De lyfter bland annat upp det kroppsliga i kommunikationen som går förlorad vid videomöten. Broth lyfter också fram en annan tänkvärd aspekt, nämligen tiden.
"I vanliga fall när vi finns i samma tid samtalar vi verkligen tillsammans, och visar språkligen och kroppsligen med en mycket hög grad av precision hur vi förstår varandras tal och gester. – Men den här lilla skillnaden i tid gör att turövergångar inte blir lika smidiga. Man kan säga att videosamtalet som miljö är lite mindre lämpad för korta snabba turbyten eller verbala stödsignaler som visar att vi lyssnar och är med. Och svårigheterna ökar med antalet deltagare i videomötet. Han ger några exempel: – Man brukar exempelvis luta sig framåt eller göra en inandning för att visa att man gör anspråk på nästa tur innan föregående tur är slut. I videomiljön blir sådana metoder mindre tydliga och därmed mindre användbara för att lösa koordinationen mellan turer i samtal. Även blickarna spelar roll. Uttrycket ”ett samtal mellan fyra ögon” är slitet, men också det mest passande för att beskriva det verkliga mötets fördelar gentemot videovarianten. Ett videosamtal sker snarare mellan två och ett halvt, eller kanske tre ögon. Äkta, fullödig ögonkontakt får man inte."
Slutord
Finns det då inget bra med videomöten? Jo, så klart, dess främsta förtjänst är effektivitet, fast vid närmare eftertanke skulle det vara intressant att studera om det faktiskt är så effektivt som vi vill tro. Nåväl, det ger i alla fall sken av att vara det. Visst ska vi tacka alla som skapar teknik som fungerar i människans tjänst, för hur hade livet med en pandemi sett ut 2020 utan videomöten? Telefonmöten eller som Svenska Akademiens sammanträden via mail
När jag för någon vecka sedan befinner mig fysiskt på plats på ett morgonmöte på jobbet där en del också är närvarande via zoom förstår jag än mer varför jag får den där obändiga lusten att apa mig framför kameran när jag deltar i zoom-möten. Det är utan tvivel ett moment av komik i denna kommunikationsform. En bland många som fångat detta är skådespelaren Katrin Sundberg (v.g se nedan).
Så bästa läsare, vi guppar fram i våra olika båtar och gör vårt bästa för att rida ut pandemistormen stundtals med eller utan fysiska möten och videomöten.
Det mellanmänskliga, Martin Buber, Dualis 2004
L M Sacasas i A Theory of Zoom Fatigue https://theconvivialsociety.substack.com/p/a-theory-of-zoom-fatigue
