Du är älskad - om att ta emot och om att ge kärlek

Idag har ett av mina absoluta favorit bibelställen lästs i många kyrkor.

"Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." Johannesevangeliet 15:12-17 

Jesus talar om att han - som är Sann Gud och Sann Människa - älskar oss, älskar Dig och Mig. Just för att vi är älskade av Gud så uppmanas vi att ge vidare av kärleken till varandra och ta emot kärlek av andra.

Kärlek är svårt - vem av oss kan med handen på hjärtat säga: Jag älskar alla mina medmänniskor?
Om mänsklig kärlek tänker jag att den är en inte helt igenom perfekt kopia av den gudomliga kärleken. För Guds kärlek till oss den är perfekt på så vis att den är okränkbar och giltig i alla lägen,det spelar  liksom ingen roll hur vi trasslar till det i livet för oss själva eller andra. Guds kärlek talar direkt utan inblandning av andra direkt till mig - hur detta sen gestaltar sig i våra liv och hur det gestaltar sig den dag vi står "ansikte mot ansikte" med Gud efter vår död, det vet ingen av oss. Det vi behöver påminna oss om är att ingen människa kan ta ifrån en annan människa den personens Gudsrelation. 

Kärlek är ett så fantastiskt och positivt laddat ord och samtidigt på många vis belastat ord.  Så lika vackert som det är, lika missbrukat kan det vara. Mycket ont har skett i kärlekens namn. Det är alltid bra att ha lite i minnet fast det är det fantastiska och positiva och vackra vi ska fokusera på.

Så långt det är möjligt så är vårt uppdrag att älska varandra. Jag måste ju erkänna på en gång att jag inte älskar alla så att jag med ärligt hjärta kan säga till personen, Jag älskar dig! Istället för att se det hela som en omöjlighet så tänker jag att Kärlek också är ett samlingsord som innehåller delord.
För mig är några av Kärlekens delord

Respekt

Icke dömande 

Lyssnande

Inkännande

Seende

Respekt för människovärdet, hur galet, hemskt och fruktansvärt en människa betett sig så är det inte öga för öga, tand för tand som ska gälla utan en rättvis bedömning och dom. Det är mycket svårare än att skjuta någon direkt, det är väl dessvärre därför "den lätta vägen" av dödsdomar finns. Främst är respekten en vardaglig följeslagare. Mitt jag blir till i mötet med ditt du, vi kan vara hur olika som helst, ha hur olika åsikter och uppfattningar som helst och ända måste jag respektera dig för att du är människa. Jag behöver inte respektera dina åsikter, dem kan jag förkasta men jag kan aldrig förkasta dig som människa. Alltid försöka skilja på sak och person vilket också gäller för nästa delord.

Icke dömande handlar inte om att domstolar inte ska finnas utan det handlar om den mellanmänskliga förhållningen. Hur snabb är jag i min bedömning av min medvandrare i livet? Jag vet att jag har svårt med långfingret ibland när jag blir riktigt irriterad på någon medtrafikant :-) , det är inte vackert. Värt att ständigt fundera över är, varför har vi så lätt för att se flisan i vår broders öga när vi inte ser bjälken i vårt eget?

Lyssnande är en god egenskap att öva sig i. Vi lever i ett ständigt sorl som jag tror gör att vi helt enkelt selektivt väljer vad vi vill lyssna till. Vilket kan vara gott av ren självbevarelsedrift. Vi lever också i en tid där det är viktigt att snabbt profilera sig, vara snabb med repliker, snabb med respons. I det goda lyssnandet så tänker jag att tystnaden också ingår. Som i det goda samtalet, det behöver inte smattra som en gammaldags elektrisk skrivmaskin. I det goda lyssnandet får orden chansen att sjunka in och det hjälper oss definitivt med ledorden icke dömande och respekt.

Inkännande är att gå ett steg utanför sig själv eller som en föreläsare sa en gång: inse att man inte har jordaxeln i sin egen fontanell. Ett ypperligt exempel på tanken om inkännande är Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask . Inkännande är också i allra högsta grad Gyllene regeln "Allt vad ni vill att människorna ska göra för er , det ska ni också göra för dem." Matteusevangeliet 7:12

Seende handlar om kärlek på så vis att jag inte väljer att blunda för hur verkligheten ser ut utan orkar och vågar hålla ögonen öppna för allt det livet bjuder. Inte bara för mig själv utan också för min medvandrare i livet nära och långt bort. Det är långt ifrån säkert att jag med mitt seende kan göra något konkret för min medvandrare men effekten är i alla fall att jag förhoppningsvis inte alienerar mig från min medvandrare.

Jesus kallar oss vänner, inte tjänare. Det är fantastiskt, som ett led i kärleken är vi vänner. Vänner med Kristus som är den ultimata förebilden som Människa och samtidigt som Kristus i egenskap av Gud som är vår frälsare. Från det ena till det andra så är frälsare ännu ett av dessa kyrkliga storord som har blivit belastat och det är så trist för innebörden är liv, rätt och slätt liv i överflöd, liv efter vår död. Frälst betyder befriad, räddad, så det är det vi är, räddade från döden.
Vilket i överförd bemärkelse också innebär att vi är och kan uppleva befrielse från många av livets "små dödar", som sjukdom och brustna relationer. Inte så att de magiskt försvinner men att vi kan befrias och kunna fortsätta leva med den sårbarhet som drabbat oss, det är som "små uppståndelser"  i våra liv.

Vi behöver inte välja Gud, Gud har valt oss. Det är en lisa för själen att veta i valfrihetens tidevarv.
Om jag sedan låter mig kännas vid att jag är vald eller inte, ja det är upp till var och en.
Det är i alla fall Guds okränkbara budskap till Dig och Mig - Du är älskad!

*2* Tid för tankar - New age och Old age - mer bokinspiration och reflektion

New age

Först en flashback till 80-talet då jag pluggade teologi och under några år var lite engagerad inom den så kallade nyandligheten. Ibland korsas våra vägar av personer som vi delar vår livsvandring med under en tid och sedan skiljs våra vägar. En del kallar detta för slumpen, det gör inte jag, i alla fall inte helt och hållet. Jag tror att många möten i våra liv kommer i vår väg för att vi ska få ta emot och ge till andra något som får oss att utvecklas. Så var dessa möten med framför allt två betydelsefulla personer under några år, båda mycket engagerade inom nyandligheten.

Jag är tacksam för de år jag fick kunskap och insikt genom mitt engagemang inom nyandligheten. Somligt bär jag fortfarande med mig i mitt hjärta och somligt har jag slängt på sophögen. På sophögen hamnade det exklusiva, graderingen av människors andliga status och växande. Idealiserande av andliga ledare, förminskande av människors sårbarhet och lidande, bara för att nämna något. I mitt hjärta bär jag med mig innerligheten, allvaret och modet att vara öppen samt den andliga gemenskapen.
Jag anar en viss skillnad mellan då och idag. 80-talets nyandlighet bars till viss del fortfarande av 60-talets frigörelse och gemenskapsideal även om individen var i centrum. Dagens form av nyandlighet är betydligt mer individorienterad.

Tipsad av någon - glömt vem - har jag läst Coaching och Lekmannaterapi En modern väckelse av Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria vid Lunds universitet. En bok som bidrog till mina flasbacks av mitt eget engagemang i alternativ andlighet eller kanske det är bättre att tala om parallell andlighet.
I sin bok så granskar hon vårt behov av riter och ritualer och att dessa numera funnit sin hemvist inom coaching och lekmannaterapier. Båda formerna är svallvågor efter den nyandliga väckelsen på 80-talet. Numera används sällan begreppet nyandlighet, ännu mindre New age, de har iklätt sig andra kläder.
Det som slår mig vid genomläsningen är den skarpa individcentreringen, jaget är fullständigt i centrum, ett du finns där som ett medel eller som ett objekt för ditt eget jag. Det blir väldigt ensamt. Graderingarna av människors utveckling finns där. Du är din egen lyckas smed. Gurun, den andliga vägledaren har bytt namn till coach eller certifierad terapeut, idealiseringen och exklusivitetsanspråken finns kvar. Egentligen ännu tydligare genom att egot är i centrum. Det kostar pengar, mycket pengar.

Om nyandligheten var lite suspekt på 80-talet så är den iklädd nya kläder på 2010-talet rätt så rumsren. Så rumsren att tjänsterna upphandlas av skolor, förskolor, kommuner, Arbetsförmedlingen osv.
Det som då var en längtan efter en mer medveten andlighet har idag blivit en lönsam business. Visst kostade det på 80-talet men jag tror att grunden för människors engagemang hade andra rötter än mycket av det vi ser inom den parallella andligheten idag. Mammons drivkraft var inte riktigt lika stor. Det är bara att välkomna granskningen av hela branschen, som till exempel SVTs granskning av Arbetsförmedlingens köp av cochingtjänster för arbetslösa http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/arbetsformedlningen-avbryter-samarbete-med-personalstrategerna , http://www.dn.se/ekonomi/miljarder-till-jobbcoacher .
Hur jag som privatperson spenderar mina pengar är min ensak men vart våra skattepengar går är vårt gemensamma ansvar.

Att få ihop sitt liv med allt vad det innebär av relationer i privatlivet och arbetslivet, drömmar, längtan, oro och lidande av olika slag är en utmaning. Livet i sig helt enkelt. Vi bär alltid  ansvar för våra egna liv, när det flyter på är det rätt självklart. Det är när livet utmanar oss och det är tungt som vi ofta söker vägledning. Det är då vi kan behöva bli burna för ett tag, få vara nära ett vikarierande hopp.
Jag vill inte dissa allt vad den parallella andligheten står för, bara uppmana till att med öppna ögon granska den.

Old age

Att söka andlig vägledning har vi gjort länge. Som en representant för en 2000-årig tradition så vill jag betona att även denna behöver granskas. Historien kan vi lära av men inte förändra. Nuet är det som gäller och det finns all anledning att ha öppna ögon även i kontakten med olika kyrkliga traditioners företrädare. 

När jag sa mitt ja till att vandra i Jesu efterföljd var det just med öppna och stundtals rätt kritiska ögon, jag vill tro att jag fortfarande har det. Det jag fann i teologin där på 80-talet parallellt med mitt engagemang inom nyandligheten var mystiken och den mystika traditionen inom kyrkan. Som sagt livet fortgår och utmanar oss så stundtals har det jag fann då hamnat i de bakre rummen inom mig men aldrig försvunnit. Funnits där som en källa av vishet att släcka törsten med. Nu finns den mystika traditionen i de främre rummen inom mig igen.

Så det var med nyfikenhet och intresse jag slog upp boken "Vår vänskap når öfver tidens gräns" Mystikern från Kumla Anders Collin 1754-1830 av min kollega Birgitta Rengmyr Lövgren, som jag haft glädjen att arbeta tillsammans med. Berättelsen om sidenvävargesällen från Närke som blir en stilla mystiker på Söder och andlig vägledare för en stor mängd olika personer, kvinnor och män från olika samhällsklasser och livsförhållanden. Det Birgitta lyfter fram i sin bok är den andliga gemenskapen och hur tron delad med andra påverkade Collin själv, därav boktiteln. Det är en tät och faktaspäckad bok, ibland skulle jag önska att Collins röst, genom det som finns kvar av hans förkunnelse och vägledning skulle få höras mer och få mer plats. Fast det är ändå en livfull skildring av en en människa andliga väg genom livets prövningar som för Collin var av både kroppsligt, ekonomiskt och andligt slag. Det är spännande att läsa om hur han inspirerats av klassiska mystiker bland annat Böhme och Arndt.

Varje tid präglar det andliga livet, för enskilda, för kyrkans praxis när det handlar om gudstjänstliv (fast den är rätt orubblig) och inte minst teologin. Teologi och teologisk praxis går inte alltid hand i hand även om vi gärna vill tro det.
 Det som är det fantastiska med den mystika traditionen är att dess essens är så tidlös, formen, orden är tidsbundna men det djupa innehållet av människans livsvillkor i relation till Gud, till sig själv och till medmänniskan går verkligen över tid och rum.

Likaväl som orden är bärare av uppbyggelse så är de hinder för oss. Här har kristen tro - Old age - en utmaning att undanröja tidsbestämda hinder och upplysa om den andliga vägledning som finns inom den mystika traditionen som burit och bär ett oräkneligt antal människor sekel efter sekel.
De erfarenheter som jag burit med mig från mitt intensiva och korta engagemang inom nyandligheten är att alltid lyssna in och inte vara så rädd. "Blott i det öppna har du en möjlighet, låser du om dig kvävs och förtvinar du." Psalm 90 i Den svenska psalmboken.
Eller med Collins ord om den kämpande tron "Blommorna på träden varda väl ofta af häftiga vindstötar bortskalade, men träden förblifva dock med sina rötter fasta."
Uttrycken för andlighet varierar och är förgängliga som blommorna på träden men träden, andligheten i sig har sina djupa rötter där den är tidlös och finner näring.

*1* Tid för tankar - idag om Buber i synnerhet

Ibland infaller en oväntad paus i våra liv. Så är det för mig nu  med en stelopererad tå som ska läka och jag ska "lära" mig gå på nytt. Tiden fylls av böcker, filmer, artiklar och mer eller mindre sorterade tankar.

Böckerna hör hemma i olika genrer. Jag börjar med en som jag äntligen har fått tid att läsa klart Martin Bubers Skuld och skuldkänsla. Han är religionsfilosof, etiker med intresse för mystik. Att läsa Buber kräver sin hen och ett långsamt smältande och insikten blir; det här kan jag ta till mig likaväl som, det här kan jag inte förstå.
Att tala om skuld är laddat i vårt samhälle,inte minst inom kyrkan eftersom vi har en lång historia av maktmissbruk när det handlar om människan i relation till sin skuld och vad skuld är. Det är varken prästernas/kyrkans sak att pålägga människor skuld, det gör vi så bra själva, mer eller mindre adekvat. Kyrkan/prästernas uppgift är att visa på och rituellt förmedla förlåtelsen eller som Buber beskriver det "Både människans tro och hennes samvete kan missta sig och gör så gång på gång; och båda, samvetet inte mindre än tron,måste i medvetandet om sina misstag överlämna sig åt nåden."..."när de som skyldiga följde sitt vakna samvete, upplevde det som en vändpunkt och kände sig gripna av någonting högre, som om de hade växt in i ett tillstånd vars rätta namn är pånyttfödelse." s 97f

Kyrkan väljer ofta den lätta vägen, dvs. det är jobbigt med skuldarvet så vi omformulerar syndabekännelsen så att den mister en del av sin sälta och gömmer den en bit in i våra gudstjänster så märks den inte så mycket. Jag är medveten om att jag raljerar något när jag skriver detta. Jag tillhör starkt förespråkarna för att  revidera språket i i våra gudstjänster till ett mer inkluderande språk och mer genomtänkt inte minst ur genusaspekten. Samtidigt, traditionen finns där och många ord är bärare av något mer än vad de svarta bokstäverna formar för ord. En balansgång. Orden i flera av våra syndabekännelser är bärare av den existentiella ångest som vi alla har och mer eller mindre vill kännas vid.

Buber talar om "tre olika sfärer" av skuld, den juridiska sfären där handlingen får konsekvenser i form av bekännelse, avtjänande av straff och skadestånd. Den andra sfären är samvetets sfär som även den har tre faser i sig, insikt om sig själv, uthållighet och gottgörelse. Slutligen den tredje sfären som är trons sfär, där faserna är syndabekännelse, ånger och botgöring.
Det är en hjälp i mötet med sin egen skuld och andras skuld ha klart för sig vad som är vad och hur vi kan hantera och möta och pånyttfödas när vi vågar möta vår skuld.

Hur dessa tre sfärer korsar varandra och att praktiskt möta skulden i livet gavs prov på vid ett starkt föredrag jag lyssnade på vid Världens fest i Malmö i september 2012. Läs gärna mer om Att försonas med skulden

Nu väntar Det mellanmänskliga på omläsning: "Vad skiljer det sant mellanmänskliga från "det sociala"? Vilka är förutsättningarna för en äkta dialog? Vad betyder det, att ta en medmänniska på allvar?" s 10

Liksom Jag och Du; "Grundordet Jag-Du kan bara uttalas med en människas hela väsen. Den inre samlingen och sammansmältningen till ett helt väsen kan aldrig ske genom mig och aldrig utan mig. Jag blir till i förhållande till Duet; i det jag blir till som Jag säger jag Du. Allt verkligt liv är möte."  
s 18

Vill Du läsa och inspireras av Martin Buber så finns en del av hans böcker på förlaget Dualis.

Välkommen att följa Med SOfOS Steg för Steg och Ord för Ord

Sofos är grekiska och betyder vis. Eftersom jag är en lekfull person så leker jag med orden, därför är SOfOS också en förkortning för Steg för Steg och Ord för Ord. Att steg för steg och ord för ord möta allt det som livet bjuder Dig är en livshållning för mig. Steg för Steg vill vittna om en fysisk hållning för vi är kroppar i rörelse, friska och krassliga om vartannat. Ord för Ord vill vittna om en själslig hållning och medvetet skriver jag själslig, för mig handlar det både om min andliga hemvist i kristen tro och om ett psykologiskt inkännande i det mysterium som livet är.
Jag tror att alla människor kan tillägna vishet i livet om man aktivt reflekterar över det som man möter i livet och tar hand om hela sig själv, till kropp och själ.

Med den här bloggen vill jag dela med mig av vardagligt och högtidligt, andligt och världsligt, uppmuntran och utmaningar, kort och gott livet.

För mig blir det här också bokstavligt Steg för Steg och Ord för Ord, för jag är ett blåbär i bloggsammanhang, fullständig nybörjare. Fast det är kul med lärande, och hur svårt kan det egentligen vara?