Cliffhanger från förra söndagen
Det är inte ofta vi är med om det när det gäller evangelieläsningen men lite så var det förra söndagen. Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus och samtalet kommer in på teologi och hon säger att hon vet att Messias ska komma. Berättelsen slutar då med att Jesus säger till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Idag fortsätter berättelsen med att lärjungarna kommer tillbaka och blir förvånade över att Jesus pratar med en kvinna, dessutom en samarisk kvinna. Samarierna var en grupp som hade en annan tolkning av Toran det vill säga de fem Moseböckerna och deras heliga plats för tillbedjan var berget Gerizim och inte Jerusalem. Så vi skulle kunna säga att kvinnan hade ett dubbelt utanförskap, ja en del skulle till och med säga ett trippelutanförskap. Hon var samarier, hon var kvinna och en del tolkar hennes beteende som undvikande och att hon skulle varit äktenskapsbryterska eller prostituerad eftersom hon gick ut för att hämta vatten mitt på dagen när det var som varmast och man normalt höll sig i stillhet. Men det står faktiskt ingenstans att hon skulle vara det ena eller andra.
Vår kristna historia har varit alldeles för fokuserad på att etikettera människors. I huvudsak har det varit kvinnors liv och sexualitet. Om nu kyrkan varit rädd för kvinnor så är det väsentligt att påminna om att Jesus aldrig varit rädd för kvinnor. Det är ledsamt att det tagit ca 1 975 år för en upprättelse av kvinnan vid Sykars brunn från en så kallad fallen kvinna till att lyfta fram henne som den första missionären.
För poängen, är att Jesus avslöjar vem han är, inte vem hon är.
Jesus ser kvinnans liv på djupet på ett sätt som ingen vanlig person kan göra. Och kvinnan förstår direkt att Jesus är någon annan än en vanlig man, hon kallar honom profet men det visar sig att han är mer än det. Jesus ser alltid till vilka vi är, inte i första hand vårt
yttre, utan till vårt inre. Därför ser Jesus det lärjungarna inte ser, de som ofta bara ser till det yttre och nu bekymrar sig över att han talar med en kvinna och över om han fått mat eller inte. Men Jesus är uppfylld av något annat, han har fått berätta för en person vem han är. Han har bekräftat att han är Messias. Det är stort. Jesus är ganska ofta återhållsam med att direkt i ord säga att han är Messias. Så den här berättelsen är av stor vikt. Också för att den visar på att han kommit till alla människor, inte bara till det judiska folket. För att citera profeten Jesaja: Vänd er till mig, folk från hela jorden, så
skall ni bli hjälpta Jag är Gud, ingen annan finns.
Jesus är sänd av Gud för att i ord och handling fullborda uppdraget att ge evigt liv och att påminna mänskligheten om ett rättfärdigt liv i relation till Gud och till varandra. Det är den andlig födan, maten som lärjungarna inte känner till. Det är den rättfärdigheten som Paulus talar om i sitt brev. Tron på Jesus Kristus, hans liv död och uppståndelse för vår skull skapar rättfärdighet. Lagen, vars uppgift är att skydda, bevara och hjälpa människor till ett rättfärdigt liv upphör inte men fördjupas och förnyas genom Jesus Kristus.
Tron som Gud ger oss genom Jesus är nåd, en fri gåva.
När vi tar emot den så lever Kristus i oss. Dopet är ett synligt tecken för det. Längre fram i brevet till Galaterna skriver Paulus: Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Vi har inte Jesus konkret hos oss, vårt möte med honom är genom orden och genom nattvarden. Sedan kan vi förstås höra Guds tilltal och möte med Jesus utifrån mystika och andliga erfarenheter som är djupt personliga. Jesus ser den inre längtan hos kvinnan vid Sykars brunn. Hon är medveten om sin samariska hemvist och att den var en annan än den judiska men gemensamt är längtan efter och väntan på Messias. Nu infrias den längtan och väntan, hon möter Messias och kommer till tro.
Det som vi har gemensamt med kvinnan vid brunnen är missionsuppdraget, när Jesus skapat tro i oss har vi uppdraget att gå ut och berätta. Vi kan göra det i trygg förvissning om att Jesus ser helheten, inte delarna. Finns det delar som vi inte är stolta över, som vi ångrar, som vi känner skuld för eller något som ligger gömt inom oss så är inte detta främmande för Jesus. Han ser, förstår, förlåter, upprättar och sänder sedan oss ut.
Vi har inte Jesus konkret hos oss, vårt möte med honom är genom orden och genom nattvarden. Sedan kan vi förstås höra Guds tilltal och möte med Jesus utifrån mystika och andliga erfarenheter som är djupt personliga. Jesus ser den inre längtan hos kvinnan vid Sykars brunn. Hon är medveten om sin samariska hemvist och att den var en annan än den judiska men gemensamt är längtan efter och väntan på Messias. Nu infrias den längtan och väntan, hon möter Messias och kommer till tro.
Det som vi har gemensamt med kvinnan vid brunnen är missionsuppdraget, när Jesus skapat tro i oss har vi uppdraget att gå ut och berätta. Vi kan göra det i trygg förvissning om att Jesus ser helheten, inte delarna. Finns det delar som vi inte är stolta över, som vi ångrar, som vi känner skuld för eller något som ligger gömt inom oss så är inte detta främmande för Jesus. Han ser, förstår, förlåter, upprättar och sänder sedan oss ut.
Jesus ber lärjungarna lyfta blicken och se att fälten redan vitnat till skörd. Det vill säga det ord som Jesus sådde i kvinnan är redan klart för skörd, i ett enda nu. Kvinnan går in i staden och hon sår orden vidare och det skapar tro som ger skörd på en gång. Och när vi sår, berättar om vår tro, blir det sällan skörd på en gång. Men det händer, häromdagen sprang jag på en person vars anhörig jag begravt för över ett år sedan. En mening hade dröjt sig kvar, ett frö hade såtts och gett hopp. Då blir jag så glad, inte för min egen skull, utan för att jag fått göra en liten skillnad för någon människa.
Den skillnaden kan du också göra genom att berätta om din tro.
Den skillnaden kan du också göra genom att berätta om din tro.
