I ögonhöjd - utan trösklar

God Jul hälsar vi varandra i natt. 

Ja säkert har vi redan tjuvstartat för några dagar sedan och det är helt ok. När vi hälsar varandra med God Jul möts vi i ögonhöjd. Det är ett ögonblick av ett möte mellan ett jag och ett du. Just julen handlar om relationsskapande på ett alldeles speciellt vis.

   När herdarna hämtat sig från de överrumplande änglahälsningarna och sökt sig in till Betlehem möter de Maria och Josef i ögonhöjd och framför allt möter de huvudpersonen Jesus, Messias, Herren i ögonhöjd. Lindad och lagd i ett fodertråg för djur, en krubba. De möter en nybliven familj, en mor, Maria som fött sitt barn under stjärnhimlen tillsammans med sin trolovade man Josef, som inte ens var far till barnet.

   I fredags läste jag en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken ”Julens budskap vårt mest lyckade skämt.” Trots den tillspetsade rubriken är det ingen negativ krönika. Skribenten vill lyfta fram paradoxen och ironin av att Jesus som vi i vördnad och glädje firar som Frälsare och Konung som fond i berättelsen har maktens elit. Kejsare Augustus, Ståthållare Quirinius och längre fram i berättelsen kung Herodes är så lång ifrån den Frälsare och Konung som Jesus visar sig vara, hans rike är av ett helt annat slag. Bra att påminna sig om att ironi kan vara just humoristisk och inte illvillig. För i dagligt tal har ironin ofta en tvist av tjuvnyp.Skribenten påtalar att humor lätt uppstår när två motsatser stöter emot varandra. Och det om något sker i julens händelser så visst går det att tolka det som att julens budskap har sin humor.

Personligen ser jag det snarare som att paradoxer är människans arvslott. 

En självklar del av våra liv. In i den paradoxala tillvaron av gott och ont, välvilja och illvilja, maktfullkomlighet och solidaritet, humor och allvar, det förklarliga och det oförklarliga, rakt in i en sårbar värld blir Gud människa. Genom inkarnationen, föds Gud in i vår verklighet, på det allra enklast tänkbara viset. Det var inte väntat när man läste profetiorna om, ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.” Med de epiteten förväntades födelsen minst äga rum i ett palats, inte under en stjärnhimmel. Så visst är det en stor motsägelse Guds avsikter är outgrundliga. Och Gud väljer det enkla före det storslagna. Vi kan fundera på hur det kommer sig?

   Från Bibelns första berättelser i 1:a Mosebok skapar Gud relationer, mellan Gud och människa, mellan människa och människa. För att goda relationer ska uppstå och fungera behöver vi mötas i ögonhöjd. Det gäller framför allt mellan människa och människa, vi behöver se varandra i ögonen. Men det gäller också vår relation med Gud. Genom att bli människa, låta sig födas in i vår verklighet på det allra enklaste vis finns inga hinder för någon att leva i relation till Gud. Nu är Gud mycket mer än mänsklig. 

Gud är Gud, Gud  benämner sig själv som ”Jag är”, det vill säga själva varat. 

Subjektet med stort S och den som inte helt låter sig  förklaras men anas på olika vis.Vår kristna tro är utmanade, både svår och enkel att ta till sig och leva med. Men tron har inga höga trösklar. Till dig som upplever höga trösklar vill jag säga att de är skapade av människor. Självkritiskt kan vi som kyrka bekänna att kyrkan haft en del av sådant tröskelbyggande.I julevangeliet finns inga trösklar. Änglarna bär Guds bud till herdarna mitt i deras vardag av att vakta sin hjord. Och deras vardag blir förvandlad till högtid när den himmelska härskaran förkunnar att de är utvalda att vara de första att möta Gud.

   Återigen livets skiftningar av vardag och högtid och det som våra liv är fyllda av, paradoxer. Vi är samlade här i Gustaf Adolfskyrkan för högtid, för att fira inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus. Vi hör inte den himmelska härskaran men vi har hört orden sjungas i lovsången där vi varit med och stämt in. Här i högtiden och i vår vardag söker Gud dig och mig för en relation och är vi öppna och vidsynta som en gång Maria var när hon fick budet om att blir mor till Guds Son kan Jesus födas i våra hjärtan. Det i sin tur får betydelse så att vi kan mötas i ögonhöjd och i varje människa se en glimt av Guds väsen eftersom Guds avbild finns i varje människa och Gud själv blev människa.

Julnatten - Predikan i Gustaf Adolfskyrkan

Profeten Jesaja 9:2-7

Hebreerbrevet 1:1-6

Lukasevangeliet 2:1-20

Artikeln som omnämns i predikan Julens budskap vårt mest lyckade skämt, John Sjögren SvD 2018-12-21

En flicka är född

Någon gång för sisådär 2020 år sedan föddes en flicka i Israel, var vet vi inte. 

Den flickan kom som tonåring att bidra till att förändra världen. Det kunde ingen ana när hon föddes. Hon fick namnet Maria. Eftersom vi inte vet så mycket om Maria mer än det hon framskymtar i evangelierna har kyrkan alltid gjort sig bilder av henne och hennes person. Kring det lilla vi vet väver vi berättelser med olika inriktningar och betoningar. Berättelser om Marias lydnad, om henne som förebild, om hennes kyskhet, om hennes ungdom, om hennes bakgrund, osv.

   Så blir den här predikan ännu en berättelse om den unga kvinnan som tidigt blir mamma till ett barn som växer upp och blir odödlig genom att gå bortom tid och rum. När Maria är kanske runt 14-15 år trolovas hon med timmermannen Josef, som var äldre än Maria, hur mycket äldre vet vi inte heller, det finns många tankar om det. Enligt samtida judisk tradition, inte så många år äldre. Att så ung giftas bort var då helt normalt. Nu för oss i Sverige, är det inte ens lagligt förrän man är 18 år. I andra delar av vår värld föds flickor för att i mycket unga år giftas bort. Synsätt och traditioner förändras ibland mycket långsamt.

   En flicka är född heter Svenska kyrkans advents- och julkampanj. Flickor föds runt omkring vår värld in i synsätt och traditioner som berövar dem deras barndom och deras framtid som självständiga personer utan fria val. Där tidiga äktenskap och barnafödande är förödande för dem. Stöd gärna den kampanjen genom en julgåva. Åter till Maria, idag firar vi Maria som den unika flicka och 

kvinna som hon blir. 

Maria utses av Gud att bli Gudaföderska. 

Evangelisten Lukas berättar: ”Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus… Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

   Maria möter ängelns ord med undran, ”Hur skall detta ske?”Hon får ett betryggande svar att hon inte behöver vara rädd för den Högstes kraft skall vila över henne och barnet. Även om Maria fick betryggande svar så är det klart att hon blev rädd. Kanske framför allt när hon senare i livet ser sin vuxne son och förstår vidden av vem han är, helig och Guds son

   Maria är unik som Gudaföderska men som mamma är hon som vilken mamma som helst. Det finns olika traditioner inom olika kyrkofamiljer och i vår kyrka är det självklart att Jesus fick syskon, några av dem är namngivna. Maria fostrade sina barn, ansvarade för hushållet. Hon mötte troligen en hel del tisslande och tasslande som nybliven mamma till Jesus. Tänk, hade det ändå inte gått lite för kort tid mellan äktenskapet ingående med Josef och barnets födelse! För det mesta skvallras det inte så ofta om sådana saker i vår tid, fast det sker fortfarande. Då kan det vara bra att påminna sig om att vi har en Gud som till grund för sitt handlande värderar människor utifrån vilka de är och inte utifrån status. Det blir tydligt när Gud valde Maria till Gudaföderska

Hela sitt liv fick Maria leva i spänningen mellan det jordiska och det himmelska. 

Framför allt när Jesus träder fram i offentligheten och fram till hans död och uppståndelse. När ängelns överrumplande besked lagt sig berättas det att Maria är glad och förväntansfull.Vi vet att Maria fick stöd och uppmuntran av sin släkting Elisabeth. Josef stod vid hennes sida, Maria och Josef visste, det var det viktigaste.

   Marias lydnad lyfts ofta fram men jag tänker att det är hennes öppenhet som är det stora föredömet för oss. Paulus skriver om glädje och fördragsamhet i sitt brev till församlingen i Filippi. Att vara fördragsam är att vara tålmodig, det är även att vara vidsynt. Att inte leva livet med en alltför fast ram runt omkring sitt hjärta, den ram som vi gärna vill sätta kring våra liv för att skydda oss. Livet är samtidigt skört och vackert och för att skydda oss tror vi att vi tidigt måste sätta en ram omkring livet. 

   Men själva livet är starkare och ramen spricker i sina fogar för livets väv av färger behöver utrymme när vår livshistoria målas. Inte minst när Gud själv vill vara med och forma penseldragen. Det hände med Maria på ett alldeles unikt sätt, som inte går att förklara. Hos en ung människa har ramen ännu inte hunnit fogas så hårt. Kanske var det därför Maria vågade känna tillit till det ovanliga som hände henne. Hon tog till sig ängelns ord om att inte vara rädd - trots ovisshet och undran i hennes hjärta, liksom säkert rädslan. Maria accepterade livets sårbarhet och glädje. Lät dem finnas sida vid sida i livet.

Fjärde advent, på tröskeln till jul får Guds bud till oss vara att inte låta ramarna kring våra liv kittas fast så hårt att det inte finns utrymme för det oväntade, det oförklarliga. 

Att Gud söker oss för att låta Jesus födas i våra hjärtan. Jesus säger ofta, precis som ängeln, var inte rädd! Och det är som Paulus skriver: Gud vill vara nära oss och ge en frid som skyddar och bevarar våra hjärtan och tankar i Jesus Kristus.

Fjärde Advent - Herrens moder - Predikan i Oscarsmässan, Oscarskyrkan

Epistel Filipperbrevet 4:4-7

Lukasevangeliet 1:30-35

Frö och surdeg

Hur står det till med ert tålamod?

För min del är tålamod en kluven historia. Vissa situationer, speciellt de som inbegriper väntan av olika slag är mycket tålamodsprövande. Inför andra situationer, som att lyssna, då är jag mycket tålmodig. Berättelserna i dag uppmuntrar oss till tålamod och mod att tåla prövningar som drabbar  oss i livet och i vår väntan på Guds rikes genombrott.

   Innan vi fördjupar oss i det, vill jag göra er uppmärksam på att den vita färgen har bytts ut till den violetta, det betyder att vi fördjupar adventsförväntan och glädjen inför julen och Jesu ankomst med ett allvar. Adventsfastan är ett faktum. Det allvaret avspeglas i berättelserna idag, de är som ringar på vattnet från de två föregående söndagarna. Domssöndagen och 1 Advent och 2 Advent handlar alla tre om Himmelriket, Guds riket och hur Jesus har kommit och skall komma åter.

Himmelrikets fulländning 

Den får vi en glimt av i profeten Jesajas ord väl sammanfattat i meningen ”Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.” I väntan på detta uppmanar Jesaja oss att fatta mod och inte vara rädda. Rättfärdighet och rättvisa kommer att skipas och det är Gud som vedergäller och räddar inte vi. Återigen så väsentligt att påminna oss om. Det är också vad Jesus ständigt påminner om när han undervisar och vägleder, döm inte varandra. Visa barmhärtighet och tålamod. Jesus gestaltar i sitt liv den banande vägen för himmelriket som Jesaja profeterar om.

   ”Herrens ankomst är nära”, skriver Jakob i sitt brev, han uppmuntrar församlingen att vara uthålliga i sin tro när de utsätts för prövningar, precis som Job var. De första kristna var övertygade om att Jesus skulle komma tillbaka inom en snar framtid. Så blev det inte, i alla fall inte synlig, inkarnerad, verklig att se och ta på. Just det väntar vi fortfarande på. Men med oss är Anden, hjälparen och vägledaren.

Guds tideräkning är inte vår tideräkning. 

Det är helt enkelt därför vi behöver uppmuntras i tålamod. Och öva upp vår blick för att Jesus redan har sått Himmelrikets frö och lagt surdegsklimpen i vår vardagliga livdsdeg. Himmelriket börjar i det lilla här och nu och en dag kommer vi få skåda storheten i Himmelriket, den dagen väntar vi på och den kommer när den kommer. Vår förberedelse för den dagen är att bli uppmärksamma och därför använder sig Jesus ofta av vardagliga liknelser för det är mitt i livet som vi lever i relation till Gud och varandra, 24/7 helt enkelt. Två vardagliga liknelser som trots ett tvåtusenårigt tidsspann är lätta att ta till sig. 
   Jesus använder bilden av senapskornet för det lilla utifrån ett rabbinskt ordspråk välkänt i hans samtid och att senapskornet inte är det minsta fröet, det visste man redan då. Med bilden vill Jesus berätta att det lilla senapskornet, det vill säga Himmelriket, har sin grund i och kan anas och upplevas i de små sammanhangen. Utifrån de små sammanhangen kan något stort växa, som ett träd. Det berättas i andra skapelseberättelsen i 1 Mosebok om Livets träd som ger kunskap om gott och ont. Vi smakade frukten av det trädet och vi vet innebörden av det. Vi lever inte i en paradisisk tillvaro och vi har mängder av kunskap om gott och ont och på gott och ont. Vi har däremot inte en fullständig kunskap, den kunskapen har endast Gud. Dessutom är vi dödliga.

   Att senapskornet ska växa upp till ett träd är en bild för Livets träd och ett fullkomnat tillstånd, ett Himmelrike som både är något som väntar oss och var ett ursprungligt tillstånd. Fröet sås här och nu. 

Den andra liknelsen är ännu mer igenkänningsbar. 

Gömd i vår vardag för att genomsyra våra liv finns himmelriket som en liten surdeg. 

Vi kan se den stora degen - tre mått är ca 39-40 liter mjöl – som en bild för våra liv. Alla som bakat vet hur bra det blir ibland och hur misslyckat det kan bli ibland. Och en hel del hänger på hur jästen/ surdegen får genomsyra och jäsa. Himmelriket ska genomsyra våra liv och det börjar i det lilla. 
   Det börjar i tålamodet med oss själva, vår nästa och vår väntan på svar på livet stora frågor. Gud var finns du i våra liv? Jesus, du har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut men jag ser dig inte, jag hör dig inte och jag upplever inte din närvaro. Ibland är det tvärtom vi häpnar i förundran för glimtar av Guds närvaro och vi ser Jesu närvaro i olika livsögonblick. Guds skapelse visar sig i all sin skönhet. 
   I mötet med människor uppmanar Jesus ständigt oss att koncentrera oss på här och nu. Det fångar Jakob upp i sitt brev när han bland annat skriver ”klaga inte på varandra”.  Kloka ord. Vår tid här på jorden och i livet är för kort för att vi ska fastna i klagan. Livet är för kort för att leva snävt. Det är en utmaning att finna balansen mellan att hävda sin rätt och ha tålamod med att skeden löser sig. Kanske till och med bestämma sig för att släppa taget och låta vara. Överlåta sig i tillit till att det som inte rättvist löser sig här gör det i en framtid vi inte vet något om. Allt får inte sin lösning och sina svar. Lika lite som att vi likt jordbrukaren kan påverka höstregn och vårregn. I väntan på den fulla kunskapen om Himmelriket får vi leva i tålamod och öppna oss för att ta tillvara på himmelrikets glimtarna som likt surdegen i mjölet ligger gömt mitt i vår vardag. Det är ett löfte Jesus gett. Så på så vis har både Jesaja och Jakob rätt. ”Se, er Gud är här” och ”Herrens ankomst är nära”.

Andra Advent - predikan i Djurgårdskyrkan

Jesaja 35:1-10

Jakobsbrevet 5:7-11

Matteusevangeliet 5:7-11

Plädering

Något skaver, vad?

Idag är det nomineringsval för att vaska fram kandidater till Stockholms biskopsval i februari. Det är förstås viktigt, men något skaver inom mig som gör att jag prioriterar sedan länge inbokade åtaganden i församlingen framför en eftermiddag med nepotism och politiskt maktspel . Dessutom behöver jag på något vis sätta ord på mitt val och kanske är det någon annan därute som upplever liknande skav därav detta blogginlägg. Vad skaver? 

   För det första, plädering, ett förfaringssätt främst inom juridik där försvarsadvokaten håller en plädering för sin klients frikännande men också ett begrepp som används när det handlar om att i övertalande syfte ange sakskäl för något, i det här fallet en biskopskandidat. Övertalande, ja men det kan vara bra i vissa lägen, är det bra när det handlar om att välja biskop, nej anser jag.

   För det andra, jag minns förra biskopsvalet, hur plågsamt och navelskådande jag tyckte det var att lyssna till de olika pläderingarna för kandidaterna. Vill inte vara med om det igen. Fram till nu verkar ett 20-tal kandidater sagt sig intresserade av att bli biskop. I dag skall de talas för dem av vänner, arbetskamrater och andra, av politiskt engagerade. Vältaligheten kommer stå i fokus, vem talar mest väl och vem talar högst? För det är vad plädering i grunden handlar om. Sakskälen kommer ofta i skymundan för det personligt och känslomässigt färgade.

Önskescenario

Inom kyrkan talar vi om den inre och yttre kallelse till tjänst för präster och diakoner. Det är något ofattbart stort att få en inre kallelse till tjänst i vår kyrka (vilket naturligtvis kan gälla för andra yrkesgrupper också men nu handlar det om vigningstjänsten). När en person fått den inre kallelsen skall den bekräftas av kyrkan, den yttre kallelsen det vill säga är detta en person som är lämplig för någon av vigningstjänsterna. När personen fått ja, har den inre kallelsen bekräftats av den yttre.

   Att tänka kring inre och yttre kallelse när man väl söker tjänster inom kyrka är också vanligt. Upplever jag en kallelse att arbeta i den eller den församlingen och man söker sin tjänst och får bekräftat eller inte. Jag tror den dimensionen finns med hos flertalet som söker tjänster men mer vanligt och framför allt mer realistiskt är att det handlar om vilja. Vill jag ha den eller den tjänsten och vill den eller den församlingen ha mig.

   Mitt önskescenario hade varit för Stockholms stift att man valt denna väg istället. De som verkligen vill bli biskop i Stockholm, som upplever en inre kallelse till att bli biskop skulle helt enkelt lämna in sitt CV, behörighetsprövas och därefter kunde ett nomineringsval ske, byggt på personens meriter och inte mer eller mindre godtyckliga omdömen i pläderingar. De, säg sju, som fått flest röster får sedan framträda i ett par hearingar där meriterna på CV prövas mot verklighetens frågor. Därefter ett val.

Plikt - Civil olydnad

Jag tillhör i hög utsträckning plikt-generationen så därför är det inte utan ett visst skav som jag idag väljer bort nomineringsvalet. Ett val - en röst, en viktig princip som jag till fullo tror på. Men när grunden för valet är grumligt hur värderas då plikten? Med en viss glimt i ögonvrån ägnar jag mig idag åt civil olydnad eller kanske är det mer ett trots inför ett system som jag inte tror på. Oavsett vad så ber jag för klarsyn och vishet för de som idag röster i nomineringsvalet.