Vänskaplig ärlighet

Det är gott att vara bland vänner och när vi i dagens berättelse möter Jesus är han bland vänner, hemma hos Marta, Maria och Lasaros. 

Den här berättelsen är inte den enda där vi möter dessa tre nära vänner till Jesus. Med mycket nära vänner kan man vara väldigt uppriktig, det finns en trygghet som inbjuder till ärlighet och inga onödiga sociala konventioner. Jag och min familj har till exempel några nära vänner som vi ofta testar nya recept på. Många gånger blir det väldigt bra, några gånger mindre bra, men alltid ätbart. Kanske var det så för Marta när Jesus kom till dem i Betania. Marta hade riktigt mycket att ordna med, kanske hade hon ett nytt recept på gång. Hade Jesus inte varit den vän han var till familjen hade Marta aldrig stegat fram till honom och ställt honom till svars för att hennes syster Maria satt sig ner för att lyssna till Jesus. Kort och gott, det är en trygg miljö och det ska vi hålla i minnet när vi tittar närmare på vad Jesus säger.

   För när man reflekterar över den här händelsen är det så lätt att det blir ett antingen eller perspektiv som skammar mer än den bygger upp. Det ter sig fromt och bra att framhålla Marias val och bekymmersamt beklaga Martas hållning. Under årens lopp har jag i olika samtal mött både kvinnor och män som misströstar för att de inte lyckats leva upp till Maria idealet. Jag vill påstå att många av oss lättare identifierar oss med Marta. Då kan vi hamna där med vårt dåliga samvete för att vi inte hinner med det goda andliga livet!

Kan Jesus verkligen ha menat det så?

Jag har svårt att tro att kärnan i hans budskap är antingen eller, för det är så berättelsen ofta har förkunnats. Det perspektivet förstärks av söndagens överskrift Ett är nödvändigt Evangeliebokskommittén har återigen överträffat sig själva genom att sätta en etikett på berättelserna för söndagen, som låser mer än den öppnar upp.

   Är vi realister så vet vi att det sällan är så enkelt som att det bara finns ett alternativ, en möjlighet. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Det visste Jesus. Han ser Marta, han upprepar hennes namn ett par gånger. Vill man vara illvillig kan man tolka det som nedlåtande, det gör inte jag. Jag tänker att det handlar om omsorg. Jesus ser verkligen Martas bekymmer och oro, det Marta gör är inte oviktigt men just i denna stund är Jesus där och han har uppenbarligen något mycket intressant att berätta eftersom Maria slår sig ner och lyssnar.

   Vad det är som är så intressant så att Marias aktivitet avstannar det framkommer inte, mer än att det är något gott, något bra, i vår bibel är det översatt med ”det som är bäst”. Just detta lilla värderingsord kan krångla till det, värderingen att det andliga är bäst.

Berättelsen vill förmedla mer av en ögonblicksbild än en värdering.

De flesta av oss har säkert varit med om tillfällen när livet stannar upp av olika skäl, glada såväl som smärtsamma. Det man har för händerna släpper man för att ta in vad som ska tas in, lyssnar, sätter sig ner. En del av oss gör det omedelbart medan andra av oss har svårare att släppa på en gång, vill fixa, vad det nu än är vi håller på med. Jesus uppmanar Marta att släppa, för han har något viktigt att berätta. Just där och då var det, det bästa. Jesus talar om för oss att även i vardagsbestyren behöver vi stanna upp, sätta oss ner och lyssna in Guds närvaro och ta emot Guds nåd. Vara och lyssna.

   Det finns en gudomlig omsorg i Jesu ord om att vi inte ska bekymra och oroa oss så mycket. Visst lätt för honom att säga. Han lagde inte någon mat under sin tid på jorden, därför att han var man och framför allt för att hans liv var ämnat för något mycket mer än att bekymra sig för livets praktikaliteter i livet. Samtidigt så är han inte oförstående inför att det är en del av livet. Det vet vi bland annat från berättelserna om bröllopet i Kana och brödundren. Samt det genialiska att koppla minnet av honom till något så konkret som nattvarden, en måltid av bröd och vin. Även om det naturligtvis i första hand handlar om den religiösa kopplingen till påskfirandet så laddas nattvarden med ytterligare en dimension och innebörd av  Guds närvaro, omsorg. 

Vi behöver föda för såväl själ som kropp.

Omsorgen om kropp och själ möter vi även i Paulus brev till filipperna. Han tackar församlingen för allt de gjort, den praktiska vardagliga omtanken är viktig. Så viktig att den skjuter nya skott, det vill säga ger kraft till att arbeta för evangeliet, det Paulus brinner för. Sen är Paulus som han är, stoisk i sin livshållning till vad som möter honom av både överflöd och prövningar. Paulus är en förebild när han påminner oss om att visa tacksamhet till varandra och att oavsett förhållanden omkring oss i livet är vi burna av Gud. Gud ger oss kraft. Även Marta och Maria kan vara förebilder för oss på olika vis. Maria hade inte satt sig ner för att lyssna om den aktiva Marta inte bjudit in Jesus. Och Marta hade inte fått upp ögonen för nödvändigheten av den andliga balansen i livet om inte Maria hade satt sig ner för att lyssna till Jesus.

Det val som Maria gjorde genom att sätta sig ner och lyssna, ”skall inte tas ifrån henne”, säger Jesus. 

Det är precis som om han kunde ana, att det skulle bli ifrågasatt att hämta föda för själen. Att i stillhet få sitta ner och lyssna, möta Gud och sig själv. Livet är ett både och, av aktivitet och av vila, av handlande och lyssnade. Jesus vill göra Marta och oss uppmärksamma på det. Det andliga ska inte tas ifrån oss och det är inte heller något vi själva ska välja bort i våra liv. Att finna balans i tillvarons alla vardagliga måsten och att bereda plats för det goda andliga livet är alltså inte antingen eller, utan både och. 

Predikan i Djurgårdskyrkan 15:e söndagen efter Trefaldighet

GT 5 Mosebok 4:29-31

Epistel Filipperbrevet 4:10-13

Lukasevangeliet 10:38-42

Svenska kyrkan som valbarometer

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt. Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen är av salighet full. 

   Första versen i psalm 269 får bli en "from" sammanfattning på gårdagens kyrkoval. Visst är det glädjande att när detta skrivs, så är prognosen för ökat valdeltagande 5.49 %, från 12 till 18 procent. Jätteroligt, men där slutar det roliga. 

   För när vi tittar på hur rösterna fördelar sig till kyrkomötet, det som kan liknas vid Svenska kyrkans riksdag så ser vi att de öppet politiska nomineringsgrupperna har ökat och mest av dessa SD, därefter C och S. Den dolda politiska nomineringsgruppen VISK har ökat med 3 mandat och partipolitisk obundna POSK med 5 mandat. (Detta är fortfarande en prognos, för aktuell info se länk ) 185 mandat har gått till politiska partier, 64 mandat till partipolitiskt obundna grupper. Siffrorna talar för sig själv.

Det jag ändå tänker är att detta är ett otvetydigt bevis på att en förändring måste komma till stånd. 

	2017			2013 (Se val 2013)
Nomineringsgrupp	%	Antal	Mandat*	%	Antal	Mandat
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (s)	30,45	281574	76	29,37	199588	73
Borgerligt alternativ (BorgA)	8,83	81659	22	12,57	85386	31
Centerpartiet (c)	13,90	128588	35	11,90	80841	30
Fria liberaler i Svenska kyrkan FiSK (FiSK)	2,92	27017	7	3,29	22350	8
FRIMODIG KYRKA (FK)	3,94	36409	10	4,76	32313	12
Gröna Kristna (Gk)	0,16	1487	0
Kristdemokrater i Svenska kyrkan (kr)	2,98	27604	7	4,76	32319	12
Kyrklig samverkan i Visby stift (KysV)	0,12	1152	0	0,18	1239	1
Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK)	2,33	21558	6	4,69	31880	12
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (posk)	17,10	158094	43	15,26	103665	38
Sverigedemokraterna (SD)	9,22	85301	23	5,97	40571	15
Trygghetspartiet i Svenska kyrkan (TP)	0,04	363	0	0,22	1505	0
Vägen (Vägen)	0,08	755	0
Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK)	3,58	33089	9	2,36	16057	6
ÖPPEN KYRKA -- en kyrka för alla (ÖKA)	4,34	40115	11	4,63	31479	11

* Av 251 kyrkomötesmandat är 2 reserverade för utlandsvalkretsen. 

Valbarometer för det ordinarie valet 2018

Detta är mycket bekymmersamt, mycket. Att ett nazistiskt parti ökar sitt inflytande i ett kristet samfund, en religiös organisation, en eker i Guds världsvida kyrka för att tala i bilder från gårdagens predikan gör mig bestört. Jag får ont i magen och vet inte vad jag ska tänka, ärligt! Det finns inget att glädjas över i det här resultatet, att fem procent fler reste sig och gick till valurnan. Därför att resultat visar att kyrkovalet endast har blivit en spelplan, ett genrep för de politiska partiernas valsatsning 2018. Vad grundar jag detta på, jo, vi människor är politiska varelser och det är klart att många av oss kyrkfolk är solidariska med de grupperingar som vi normalt lägger vår röst på i vanliga val.

Gud och Jesus då, jo men de finns ju där, men oj vad svårt det är att släppa taget och våga stå för att det som är politik i kyrkan är av ett annat slag än partipolitik. Politik i kyrkan har sin grund i evangeliet, i skapelseteologin, i dubbla kärleksbudet, 10 budorden, gyllene regeln, Lilla Bibeln osv som är grunden för politik i kyrkan.  Ja, det är inte enkelt, men det är det som måste vara utgångspunkt. Politik i kyrkan ska slå till höger, till vänster, 360 grader, inte vara partipolitisk lojal. 

Måtte min profetia vara falsk!

SD blir andra största parti i valet 2018. Andra största parti, ett nazistiskt parti, ofattbart.

C går starkt framåt.

M hinner inte hämta upp sig i någon större utsträckning, tappar väljare till SD och C.

MP har väljare som gått till V.

S känns tryggt, som en gammal kofta.

L och KD, ligger där de ligger om nu några stödröstar på KD för det lär de behöva om de ska vara kvar.

Någon av er läsare kanske tycker att jag överreagerar, ja, kanske. Men om SD mobiliserar sådan kraft som de gör i ett kyrkoval. Där de kommer in i kyrkofullmäktige i församlingar som de aldrig varit i tidigare och ökar i stiftsfullmäktige så är det allvar. Svenska kyrkan som folkkyrkan är en spegling av vårt samhälle, just nu är Sverige på väg att normalisera nazism. Opinionsundersökningar vajar men en av de senare gjorda finns en här.

Navet - Jesus Kristus

Ett cykelhjul som med sitt nav och sina ekrar, bra pumpat med spänst i däcket, rullar fram på livets väg.

Är en enkel bild som jag tror att några av er kanske har hört mig relatera till tidigare, så det blir lite av en favorit i repris. En enkel bild för det svåra med enhet. Ekrarna har sitt fäste i navet och i däcket. För mig är detta en bra bild för evangeliet och episteln som båda är fokuserade på att Jesus är centrum, är navet, varifrån vi alla utgår. Med Paulus ord, vi hör till Kristus, han kan inte delas. Vi hör inte till Luther eller någon annan teolog under kristenhetens historia. Kort och gott vi tillhör Kristus, synliggjort i dopet. På så vis är vi kristna en enhet och en helhet, en helig gemenskap i tron på Jesus Kristus, oavsett vilken tradition vi tillhör.

   När vi talar om enhet i kyrkan handlar det ofta om den utopiska drömmen om att vi skulle kunna vara en enda kyrka över hela världen. Jag säger utopisk, för jag tror faktiskt att det är en utopi. Jag tror inte vi blir en enda kyrka förrän Kristus kommer tillbaka, som löftet är, hur, var och när vet vi inte. Så det vi har att förhålla oss till är att leva i tron här och nu. När vi talar om enhet har vi lätt att förknippa det med likriktning, allt skall vara likadant, alla skall tro på exakt samma sätt. Strävanden att forma en enhetskultur misslyckas ständigt. Som vi lätt ser av Paulus brev förstår vi hur olika grupperingar fanns redan från början i den kristna gemenskapen.

Istället för att lägga kraften på organisatoriska utopier av att försöka förena kristenheten i det yttre behöver vi fokusera på den inre enheten. 

Det är kärnpunkten i enhetstänkandet, det är vem som är centrum, vem som är navet. Det är Jesus Kristus och kan inte vara någon annan i kristen tro. Det är omkring honom och hans liv, död, uppståndelse och vi ska stå eniga. Att stå eniga innebär att säga ja till bekännelsen, de som vi kristna har gemensamt, den apostoliska, nicenska och athanasianska. Det är tron på Guds treenighet, Fader, Son och Ande. Det är navet. Därefter blir våra olika kyrkor och samfund ekrarna som utgår från navet. Ekrarna är inte identiska men liknar varandra såsom kristna traditioner gör världen över, som kristen kan du alltid känna igen dig i en annan kyrka även om det inte är precis likadant. Så förenas ekrarna i däcket som gör att kristen tro rullar vidare generation efter generation, århundraden efter århundraden. 

Ibland blir det punktering! 

Pyspunka möter vi redan i episteln när Paulus tar upp frågan om Kristus har blivit delad för att det finns motsättningar mellan de som säger sig höra till  Paulus, Apollos och Kefas. Det handlar om den första generationens församlingar och teologer. De som förkunnar evangelium, undervisar och predikar. Paulus grundade flera församlingar, ledarskapet för dessa lämnade han till olika medarbetare. Så redan då var ekrarna där. Det glömmer vi lätt. Paulus skildrar pyspunka hos korinthierna och betonar att de behöver koncentrera sig på navet, på Kristus.

   Profeten Amos ger oss i sin profetia en bild av en paradisisk tillvaro, där är vi inte än, men Gudslöftet lever. Guds människoblivande i inkarnationen är ett tecken för löftet. Och i väntat på att Guds riket ska fullkomnas helt behöver vi enas kring Jesus Kristus och förenas så att evangeliet rullar vidare generation efter generation. 

   Historien har förstås några stora kyrkpunkteringar, 1054 när öst och väst blir två storheter med Rom och Konstantinopel som trons huvudstäder. Och så förstås vår gode Luther som inte ville splittra kyrkan och likt flera före honom, som var konstruktivt kritiska. En kritik som upplevdes som hot mot kyrkan istället för reformation. Det blev en ordentlig punktering igen. De reformatoriska tankarna bidrog till att nya ekrar fästes på hjulet. Så har det fortsatt med frikyrkorörelsen osv. 

   De stora punkteringarna är provisoriskt lagade. Olika kyrkotraditioner möts i dialog och gemenskap, i ett ekumeniskt arbete, det är Jesus Kristus som förenar oss. Det är där vi behöver mötas i navet och i respekt för däcket som gör att tron rullar vidare, som gör att människor i olika delar av vår värld, inom olika traditioner möter Jesus i sitt liv.

Jesus ber för sina lärjungar och han ber för dig och mig i dagens evangelieberättelse. 

”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Deras ord, det är lärjungarnas ord som kommer till oss genom Bibelns berättelser. Det är trons ord som Jesus vill att vi ska bli en del av så att vi ingår i en helhet som är lika organisk som Jesus är ett med fadern, vi blir ett tillsammans. Jesus är den enda som lyckas vara två i en, Gud och Människa och som ingår i en ännu gåtfullare matematisk konstellation av att vara en i tre som Fadern, Sonen och Anden.

   Enheten i Kristus är inte fokuserad på enheten gestaltad i någon slags yttre enhetlig gemenskap, det är en utopi med dimensioner som förverkligas i framtidens Gudsrike. Enheten handlar om tron på Jesus Kristus. Det är han som är i centrum, det är Jesus som är enheten som samlar oss. Han är navet i vårt inre. Vi ska vara ett i vår bekännelse, det är Jesu bön för oss. Därför att det så viktigt att lyfta fram det som förenar och inte det som skiljer oss åt inom olika traditioner. Vår tro har genom olika  traditioner och olika vägar överlevt 2000 år. Det säger något om dess styrka och bärighet. Vi i Svenska kyrkan är en eker i ett ständigt rullande livshjul som bärs av navet Kristus och Guds Andes livgivande och kärleksfulla luft däcket.

Dagens predikan i Djurgårdskyrkan 14:e söndagen efter Trefaldighet

Dagens Bibelberättelser

Profeten Amos i Gamla testamentet 9:11-15

Episteln ur 1 Korinthierbrevet 1:10-13

Johannesevangeliet 17:18-23

Stororden - Helighet

Helighet är inte perfektionism

När vi i vardagen refererar till helighet eller helig så finns det två diken (minst). Det ena är präktighetens dike och det andra är oreflekterade dyrkans dike. Det finns personer som lyfts fram som heliga och sägs förmedla helighet och så fort jag möter det blir jag skeptisk, präktigheten skrämmer mig. Liksom den ofta oreflekterade dyrkan av en medmänniska, må så vara att personen på ett extraordinärt vis verkar eller har verkat i vår värld för det absolut goda. Jag skulle kunna rada upp namn, nutida och historiska men avstår. Jag nöjer mig med att konstatera att personer som benämns som heliga och sägs förmedlar helighet givetvis kan vara förebilder, och väldigt kraftfulla sådana. Förebilder som kan inspirera oss i våra liv på olika vis, att leva med lite mer helighet som vägledning i livet.

"Helighet - att vara hel och inte halv"

Så lyder rubriken i Stororden och det är Runar Eldebo, pastor i tidigare Missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan) och före detta lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm, som skriver kapitlet om Storordet Helighet. Redan på första sidan fastnar jag för en mening, "Stororden ska inte mätas med vår eventuella duglighet eller med vår verklighets mått och rymmas i dem, utan är erbjudanden "utifrån" att växa i riktning mot, att låta sig utmanas av och att låna färg och himmelsk materia från." 

   Eldebo konstaterar: "Att vara kristen är att vara helig." Helighet är inte perfektionism och präktighet utan det är att vara avskild i bemärkelsen att kartan för livsvägen hämtas i vår kristna tro. Vad det innebär citerar jag direkt: "Den verklighet som helighet tecknar har med Gud och hans helhet att göra. Heligheten innebär avskildhet till honom. Men helighet innebär inte ett avskilt eller avskärmat liv i bemärkelsen halvt och tillkortakommet."

   Just detta att helighet är något som tillhör våra liv avdramatiserar begreppet och öppnar upp för att både undersöka och ta emot den helighet som Bibelns berättar om och som får sin ultimata gestaltning i och genom Jesus. Det är inte något för några enstaka personer utan genom vårt ja till Gud anger vi en viljeinriktning att tillhöra en gemenskap som sträcker sig bortom tid och rum samtidigt som vi är här och nu. Vi blir heliggjorda genom vår tro på Gud som är Helig med stort H, som kommit oss så nära genom Jesus, helighetens inkarnation.

Helighet är gemenskap

Att vara helig, ha en viljeinriktning att välja kristen tro som livsideal, är att säga ja till att ingå i Guds fullkomliga helighet. Därför är våra församlingar och gemenskapen i våra kyrkor så viktiga, vi kan inte bära helighet ensamma, det är något vi bär tillsammans med Gud i vår mänskliga gemenskap. 

   Eldebo påminner oss om att kristen tro är ett fallande, dvs det svåra, det som verkar omöjligt, det som utmanar, det som ger oss smärta är något som inte utestängs i kristen tro. Eldebo ger ett exempel från sitt eget sammanhang där par träffats för att dela erfarenheter och det blev en stor utmaning för honom genom den öppenhet som delades av många av deltagarna. Deras liv var inte perfekta och genom att bjuda på den erfarenheten gömde de inte undan det svåra och utmanande. De delade.

   Jag tänker på mitt eget sammanhang, jag vet att vi är så många präster och diakoner som inte viker undan för det svåra i vardagen. När stora katastrofer inträffar finns kyrkans folk där och allt det goda arbetet görs offentligt. Summa summarum blir att kyrkan ska finnas där och vi ska krishantera och så vidare, gott så. Men de enskilda människornas små stora katastrofer, små i bemärkelsen att det bara rör dem och ett fåtal och stora därför att de förändrar liv, sker dagligen och där finns många gånger kyrkan med. Det borde vi tala mer om, för det är helighet, det är att bejaka att vara hel och inte halv.

Stororden, 1999, kapitlet Helighet s 81f

Nyskapelse och frihet

När vi sätter etiketter på innehåll av olika slag är det lätt att bli missled.

Vem av oss har inte köpt flädersaft och sen vid närmare läsning insett att den innehåller både äpple och druvor. Citronen är vedertagen eftersom de flesta recept för hemmagjord flädersaft innehåller just citron, men knappast äpple- eller druvjuice.

   Lite så är det med dagens bibelberättelser som i evangelieboken får överskriften Friheten i Kristus. Berättelserna innehåller frihet men framför allt berättar de om Guds goda skapelse och en unik nyskapelse som sker när inkarnationen blir ett faktum. Gud skapar på nytt genom Jesus Kristus och  ger nya förutsättningar för mänsklighetens relation till Gud. Det är där friheten kommer, in den förhöjer nyskapelsen. Precis som citronen förhöjer flädersmaken i saften.

Jag ser framför mig hur Jesus vandrar tillsammans med sina lärjungar, det är sabbat och de genar genom ett sädesfält för att komma dit de ska. 

Hm, gott tänker lärjungarna och repar av några ax och mumsar i sig. Fariséer som ser detta påpekar att det är skördearbete att plocka axen och gnugga dem i händerna för att kunna äta av dem. Alltså brott mot ett av de olika slag av arbeten som var förbjudet att utföra på sabbaten. Jesus var väl förtrogen med sabbatsreglerna och dess helgd och han svarar på rabbinskt vis, med ett skriftbevis som ska ta udden av fariséernas påpekande. Han hänvisar till David som i en nödsituation får äta skådebröden som fanns i templet och som endast prästerna fick äta av när det var dags att byta ut dem mot färska bröd. 

   Eftersom Jesus är den han är, Människosonen, Guds egen skapelse, är det helt i sin ordning att han skapar nya regler. Det kan naturligtvis inte fariséerna veta och ser det som en ren provokation. Jesus vänder på perspektiv, nytolkar och nyskapar en del regler, traditioner och påbud som finns, det utmanar. Men utmaningen är inget ändamål i sig för Jesus, han säger själv: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att  uppfylla.” Matt 5:17

Det är uppfyllelsen som är bärare av det nyskapande och det nyskapande är det som ger ytterligare frihet än den som varit tidigare. 

En frihet som innebär att Gud genom inkarnationen ytterligare gläntar på dörren till Guds riket. Jesus upphäver inte sabbaten men han sätter in sabbaten i en ny förståelse. Sabbaten är fortsatt helig och att Jesus nu bryter mot en regel är för att han själv skapat den, för människans skull, inte regeln för regeln i sig. Det finns en helig rytm av arbete och vila, den rytm som skapelseberättelsen skildrar. Gud nedlägger helighet i både arbete och vila. 

   Omsorgen om skapelsen möter vi även i GT berättelsen. Den verklighet som skildras i berättelsen är långt ifrån vår. Det samhället är inte vårt samhälle. Men det mänskliga behovet av att ta vara på skapelsen är inte annorlunda. Eller att fördela våra resurser så att det räcker till alla, att värna en fri rörlighet över gränser och ta emot människor i nöd och på flykt. Kort och gott påminna oss om att vi inte är Gud, vi är bara en liten del av Guds goda skapelse som vi anförtrotts att förvalta. Det gick si och så med förvaltandet då, det går si och så med förvaltandet nu. Det är därför vi ständigt behöver påminna varandra om vår plats i Skapelsen. Som ett led att ta vårt ansvar har Gud har gett oss vilan. I vilan kan vi bara få vara men också få tid till eftertanke, hur lever vi våra liv, i relation till Gud, varandra och Skapelsen? 

Vi hör alla till, oavsett var i en samhällelig hierarki vi befinner oss, människovärdet borde vara självklart eftersom Guds avbild är nedlagd i var och en av oss. 

Hur avbilden ser ut vet ingen av oss men jag tänker att det är andningen, Guds Ande andas liv i oss alla. Det är en frihet i sig att veta att Gud är oss så nära. Guds kärlek till sin mänsklighet är så stor och gestaltas i Jesus Kristus. Gud söker ingen prestation av oss i vår tro på Gud och Jesus, tron är gratis, det är nåd. Den behöver inga yttre tecken längre. Friheten ligger i att Gud först söker oss och vi svarar an i tro och tillit. Prestationen blir trons frukter, det vill säga hur vi förvaltar våra liv i Skapelsen tillsammans med Gud och varandra. 

   Det är det Paulus berättar om i Episteln. Paulus är rakt på sak, polemisk gentemot de som inte tror som han. Jag tror hans bakgrund, som nitisk förföljare av de första kristna och sedan sin livsavgörande omvändelse på ett dramatiskt vis kan förklara hans iver när han förkunnar evangelium. Som kristen har Paulus gamla sammanhang blivit hans fiender.  Dessvärre något som framöver kom att utnyttjas och bland annat blir en grogrund för antisemitism.

   I dagens epistel, skriver han till personer som inte är judar, utan hednakristna. Han är mycket noga med att betona tron, uttryckt i kärlek till Gud och medmänniskan räcker. Ordningen med omskärelse behövs inte för att synliggöra gudsrelationen. Inte heller en del andra regler bland annat rörande mat behövs längre.

   Friheten i Kristus ligger i nyskapelsen han kommer med. I relationen till Gud genom tron på Kristus. Det är en frihet som börjar i vårt inre och som därefter ska visa sig i det yttre. Frågan vi kan ställa oss idag på vår sabbat, vår söndag är hur vi lever i och förvaltar vår frihet? Hur förvaltar vi Guds gåva till oss i våra liv i Guds goda skapelse i relation till Gud och vår medmänniska? 

Detta var dagens predikan i Djurgårdskyrkan på 12 söndagen i Trefaldighet. Bibelberättelserna som ligger till grund för predikan finner du nedan.

2 Mosebok 23:10-12

Galaterbrevet 4:31-5:6

Markusevangeliet 2:23-28