Har ni förstått allt detta?

Den frågan ställer Jesus till lärjungarna när han berättat sju olika liknelser.

Lärjungarna svarar ja! Frågan är då om vi förstått allt detta? Nja, svarar jag och säkert en del med mig. Nja, tillsammans med nej blir nog ett vanligare svar än ja. I Matteusevangeliet samlas sju liknelser som kallas för Liknelsetalet. De handlar alla om Himmelriket. Himmelriket är både en tid och plats, samtidigt. Det är tiden när Jesus skall komma tillbaka och Himmelriket skall fullbordas. Skapelsen skall bli återställd, och människor åter leva i harmoni med Gud och med varandra i Guds goda skapelse.

Liknelsernas syfte är att beskriva något obeskrivbart. 

Det ska vi hålla i minnet när vi läser och hör berättelserna. Jag återkommer till liknelserna men först några ord om Profeten Hesekiel och Paulus. Hesekiel målar upp en paradisisk bild när han vill skänka folket tröst och hopp under den Babyloniska fångenskapen, det ska komma en framtid som är annorlunda. Lyfter vi berättelsen in i vårt sammanhang och till vår tid, vill den ge hopp om en tid och plats för frid och helande, rättvisa och rättfärdighet. Helt enkelt Himmelriket. Med Paulus ord är det en tid när ”Gud blir allt, överallt”. En tid och plats där människan vet att hon är en del av en större helhet. Paulus påminner oss vidare om att sedan Adams dagar är döden en realitet, det är ingen som undkommer den. Inte heller Jesus undkom döden men genom honom skedde en nyskapelse, Uppståndelsen. Jesus gav oss också ett löfte om att komma tillbaka. När, var och hur det skall ske vet vi inget om.

Jesus uppdrag är kristallklart, med många prismor. 

Han berättar om Guds kärlek till sin mänsklighet och han påtalar att vi som är en del av Guds goda skapelse inte alltid är så bra på att ta hand om varandra och den värld vi lever i. Jesus uppdrag är att öppna våra sinnen och vårt förstånd och han gör det med kärlek och stundtals med ett kärvt tilltal. Den kärvheten möter vi i dagens evangelium. Hur kan han som säger att vi skall förlåta inte sju gånger utan sjuttiosju gånger samtidigt säga att en del av oss ska kastas i en brinnande ugn? Den frågan brottas kristna fortfarande med, och mer eller mindre eleganta teologiska lösningar har presenterats.

   Jag avstår från att presentera en lösning för jag tror att vi får leva i den paradoxen och överlåta domen över våra liv till Jesus. Vi får fortsätta brottas med den undervisning som är både kärlek och kärvhet. Lägger vi samman allt Jesus sagt och hans livsgärningar så är det främst kärlek och allvar vi möter. Jesus vill nå alla människor, han vill att alla ska bli himmelrikets lärjungar. Det vill säga leva i och med tron på honom som är Gud och människa. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig Jesu radikala budskap om kärlek, nåd och att leva i en god relation till Gud och sina medmänniskor, det utmanar. Det kräver helt enkelt lite andligt arbete att leva i relationer till Gud och Jesus.

   Egentligen, är inte det konstigare än att det faktiskt kräver en del arbete av oss i alla mänskliga relationer. Relationer kommer inte gratis, inte ens de närmaste mellan älskande par, eller mellan föräldrar och barn, vänner, släkt och arbetskamrater. #metoo uppropet visar med emfas på grava brister i relation kvinna/man. Flyktingströmmar och hemlöshet visar med påtaglig närvaro på brister i medmänskliga relationer.

Jesus använder vardagliga bilder i sina liknelser för att få oss förstå allvaret i våra mänskliga relationer och vår relation till Gud.

För att något lite förstå dagens liknelse behöver i känna till de övriga sex som är i samma kapitel, se helheten, därför nämner jag dem snabbt, ni kan sen läsa själva. I den första liknelsen om Himmelriket liknas ordet vid en sådd som faller i olika jordmån, en del gror inte, en del gror sämre och en del faller i god jordmån. Så har vi liknelsen om de goda och dåliga fiskarna, som samlas in eller kastas bort. En tredje liknelse är om sådd av vete, där en fiende sår ogräs, som sedan rensas bort. Tillsammans handlar dessa tre om gott och dåligt. Så finns liknelsen om det lilla senapskornet som växer till ett träd samt liknelsen om den lilla surdegen som genomsyrar degen så att den blir rejält stor. De fem liknelser presenterar kontraster och paradoxer och fyra av dem handlar om växande på olika vis.

Vi kan ställa frågor till oss själva i relation till liknelserna:

Hur lever vi med livets paradoxer, av det vi vet är dåligt och vad som är gott? Vad är det vi odlar i våra liv? Vad är det som växer inom oss? Hur ser våra val ut? Vad gör vi när vi upptäcker att vi valt galet i relation till oss själva, andra och till Gud?

   Så finns två liknelser som handlar om glädje, hängivenhet och uppoffring. Mannen som hittar skatten i åkern, gömmer den och sen går och säljer allt för att kunna köpa hela åkern. Samt köpmannen som hittar den allra finaste pärlan och som också säljer allt för att kunna köpa pärlan. De behöver göra en uppoffring för att få skatten och pärlan, det krävs något av dem. Tillsammans berättar liknelserna att vår tro behöver växa utifrån sina förutsättningar. Oavsett om tron är ett frö som nyss blivit sått eller en bit surdeg så behöver det lilla omsorg och en god plats att växa på. Vi behöver dessutom rensa, se vad som är gott och dåligt. Tron behöver även vår hängivenhet, glädje och uppoffringar, det senare bland annat i form av tid och val. 

   Tid för bön, tid för andlig läsning, tid för gudstjänst och gemenskap. Det är tiden och valen, ibland med uppoffring som följd samt glädjen och hängivenheten som Jesus vill att vi alla skall upptäcka och prioritera i våra liv för då blir vi himmelrikets lärjungar. 

Någon gång i en framtid vi inte vet något om kommer vi få möta Jesus, Ansikte mot Ansikte. 

Säkert blir vi påminda om både kärvheten och kärleken i det mötet. Då är det tryggt att vila i vetskapen om att Jesus vet vad det innebär att vara människa, inte alltid enkelt men fantastiskt. Så kan vi också komma ihåg orden i 2 Petrusbrevet: ”Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. 2 Pet 3:9 

Domssöndagens läsningar hittar du här:

Profeten Hesekiel i Gamla testamentet 47:6-12

Episteln ur 1 Korinthierbrevet 15:22-28

Matteusevangeliet med tre extra verser 13:47-53

Liknelsetalet kapitel 13 i Matteusevangeliet

Stororden - Evigt liv

Memento mori - kom ihåg att du är dödlig

Döden är oundviklig för oss alla, den bär jämlikhetens alla kännetecken. Däremot hur vi tänker kring döden är olika för oss, som kristen tänker jag att döden endast är ett kommatecken, en övergång till evigt liv. Så vad är då evigt liv? Ingen av oss har ett fullödigt svar, ingen har återvänt och berättat. Berättelser om nära-döden-upplevelser kan ge tröst men är inte facit. Inte ens Jesu uppståndelse är i sig ett facit på vad just evigt liv innebär men det är ett tecken på att livet fortsätter i delvis en annan gestalt efter vår död. Det är det Jesus lovade oss, att uppståndelsen gäller också oss.

Hela Människans Helande

Så lyder underrubriken till Lennart Thörns bidrag i Stororden om Evigt liv. Han är pastor i Evangeliska frikyrkan och har varit lärare i Nya Testamentet i Örebro missionsskola och Göteborgs universitet. Han inleder som jag med att konstatera att döden är oundviklig och att skuggan ackompanjerar våra liv, han är inte rädd för döden men döendet. Det tror jag många av oss kan känna igen oss i. Smärtan, lidandet, ovissheten då hjälper inte de vackra bilderna och orden av en paradisisk tillvaro som väntar oss där vi blir helade. 

Thörn presenterar fyra antiteser om evigt liv, grundade i Bibeln och hos några olika teologer.

   Evigt liv - inte en kvantitet utan kvalitet. Det är den första antitesen och han betonar att båda orden är ofullständiga, var för sig och tillsammans, vårt mänskliga språk räcker inte till mer än symboliskt. Den ende som har liv i absolut mening är Gud men Gud delar liv med människan och genom Jesus delar Gud även evigheten med människan genom Jesus. Evig är inte ett tidsmått utan en kvalitet och en gemenskap hos Gud. Det är en gemenskap som börjar redan här och nu genom vår tro.

   Evigt liv - inte själens odödlighet utan kroppens uppståndelse. Den andra tesen problematiserar den dualism som finns ända sedan Platons tid om att människan har en odödlig själ och att kroppen är en begränsning. Han betonar den kristna tron på uppståndelsen är kroppslig, det har Jesus visat.

   Den tredje tesen är, Evigt liv - inte själens frälsning utan hela människans. Thörn fortsätter betona att det inte är själen som befrias från kroppen, han skriver: " Det bibliska hoppet om uppståndelse från de döa innebär inte själens befrielse från kroppen utan kroppens, det vill säga hela människans, befrielse från både ondskan, synden och döden och från en möjlig begränsad gemenskap till en obegränsad gemenskap med den evige Guden." Guds Livsande möjliggöra detta och genom uppståndelsen blir hela människan helad. Det förgängliga skall kläs i oförgänglighet som Paulus skriver om bland annat i 1 Korinthierbrevets 15:e kapitel.

   Evigt liv - inte för ett fåtal utan för många. Så formuleras den fjärde tesen som betonar att evigt liv är en gåva av Gud. Att den gåvan är förenad med två ståndpunkter som funnits med sedan fornkyrkan är den dubbla utgången i domen, vilka döms till evig frälsning och vilka till evig undergång? Båda dessa synsätt har stöd i Bibeln. Thörn landar själv i teologen Jürgen Moltmanns ord: "Guds slutdom har ingen dubbel utgång, utan den tjänar det universella upprättandet av den gudomliga rättfärdigheten och rättvisan inför alltings nyskapelse." (ur Den Gud som kommer. Kristen eskatologi Verbum 1997)

Livsande

I andra skapelseberättelsen i vår Bibel, berättas följande om människans tillkomst " då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (1 Mos 2:7) I 1917 år översättning formuleras versen "Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa och så blev människan en levande varelse."

   Livsande, att blåsa in liv, just dessa ord är livsbärande för mig, Gud är med oss och när vår livsande, när vår sista utandning sker så återvänder vår livsande till Gud. Vad sker då, föräras vi en härlighetskropp på en gång eller får vi vänta till Jesu återkomst? Det finns inte något entydigt svar på den frågan även här kan Bibelns berättelser tolkas i båda riktningarna. Personligen tror jag att Gud tar emot oss direkt. En dag får jag vet om det är så. Tills dess är det livet här och nu som är det betydelsefulla. Evigheten finns i ett rum bredvid men ändå bortom räckhåll för oss så länge vår livsandning andas in och ut och in och ut och in tills vårt sista ut.