Släkten följa släktens gång

Strofen ur den i särklass populäraste psalmen* när det handlar om begravning i Svenska kyrkan får en speciell innebörd när jag hör mammas lugna andning i väntan på att det ska bli det sista andetaget här och det första hos Gud. 

 

Det är en nåd att få ha sin mamma hos sig i 89 1/2 år, ja vi har förstås bara delat 56 1/2, men ändå, det är några år. Ängslan för ett par dagar sedan byttes igår ut mot ett lugnt konstaterande "Nej, jag är inte rädd men jag vill inte dö ensam". Som den ordningsamma och smarta mamma jag har följde en checklista med allt från ekonomi, tidningsprenumerationer, uppsägningstid av lägenhet vid dödsfall till ett bestämt val av begravningskyrka och ett torrt konstaterande "jag ska nog ändra några av psalmerna, det är ju vår!"

Vi skulle pratat psalmer idag, men natten ville något annat så nu sitter jag här och lyssnar till hennes andning och uppfyller självklart löftet att hon inte ska dö ensam. Hon vet det. Och en vårpsalm ska det bli.

Den bilda vår är inne, och nytt blir jordens hopp.

Ny fröjd får varje sinne, nytt liv får varje knopp.

Hur livligt solens strålar, hur majestätiskt mild,

för dödliga hon målar odödlighetens bild.

Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt.

Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt.

Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt.

Se runt omkring dig blommar och lever, doftar allt.

Ur sky, ur luft och lunder, vi fågelsången hör.

Än sker Guds skaparunder, och allting nytt han gör.

Då gr vi som i drömmar på strand och skogens stig

och ur vårt inre strömmar en lovsång, Gud till dig.

Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå

skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå.

Vi glädes åt varandra, åt sol och sommartid,

att på Guds jord få vandra och äga himlens frid.

Psalm 197 i Den Svenska Psalmboken

*Psalm 297 Härlig är jorden

Vägvisaren till livet

Påskdagens läsningar finns hos profeten Hosea, i Apostlagärningarna samt hos evangelisten Lukas

Kvinnornas andning sprider målmedvetna små moln framför dem i den kalla gryningsluften.

Den mörkblå himlen ljusnar mer och mer och solen bryter igenom som för att verkligen visa vägen till deras Mästares grav. Omsorg är Maria, Johanna och Marias ärende, omsorg in i döden. Inget blir som de tänkt. Inget.

"Varför söker ni den levande här bland de döda?”. Vilka är männen i de skinande kläderna? Som om solen lånat sin lyster för att klä dem. Den tomma graven och de okända männen gör dom osäkra, dom sänker blicken, av förvirring, blygsel, rädsla. Fullständigt omtumlade. Inget stämmer, var är deras Mästare, var är Jesus?

”Han är inte här, han har uppstått.” 

Männens röster är milda och kraftfullt bestämda. Uppfordrande fortsätter de: ”Kom ihåg vad han sa till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Kvinnorna drar sig till minnes de heta och svala dagarna vid Galileiska sjön, bergssluttningarna, de stora folksamlingarna kring Jesus när han undervisade och de små stilla samtalen när det bara var de närmaste omkring honom. ”Då kom de ihåg hans ord”

När Maria, Johanna och Maria kommer till de elva sorgsna och förtvivlade möts de av nonchalans, Vad yrar kvinnorna om, bara prat. Det hjälper inte att fler kvinnor styrker deras vittnesbörd. Det är endast Maria, Johanna och Maria som namnges men det kan ha varit betydligt fler kvinnor som följt med dem.

Den enda som verkar lyssna är Petrus, han som säkert gått igenom de senaste åren i sitt huvud om och om igen sedan Getsemane. Framför allt de senaste dygnen. Varför hade allt blivit så fel? Med minne av sitt bittra svek att förneka Jesus springer, rusar Petrus iväg för att med egna ögon se om det stämmer vad kvinnorna berättar. Det är sant. Det är verkligen sant. Jesus är inte där, bara linnesvepningarna. Det är klart att han går därifrån ”full av undran över det som hade hänt”

Närmare än så här kan vi inte komma nyskapelsen ofattbara mysterium att Jesus Kristus öppnat vägen till Uppståndelsens liv. Johannesevangeliet berättar också att Maria från Magdala talade med Jesus och först när han sa hennes namn såg hon att det var han. Så starkt är kvinnornas vittnesbörd om den tomma graven att vi över hela världen idag firar Livets seger över döden. Ljusets seger över mörkret.

Det gick inte att döda Vägvisaren till livet. 

För det är just dessa Petrus ord i Apostlagärningarna som så starkt ringar in vad det handlar om – Vägvisare till livet. Livet här och nu och livet i ett himmelskt perspektiv. När vi idag firar Uppståndelsen som också öppnat vägen för din och min uppståndelse så firar vi livet i stort.

"Varför söker ni den levande här bland de döda? ……Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen” Änglarnas ord är en uppmaning till Maria, Johanna och Maria och till oss att ta till vara på Livet och att minnas allt det som Jesus undervisade om. Påminna om allt det Jesus gjorde i mötet med människor. Hur han Upprättade, Helade, Lyssnade och Såg varje enskild människa för den hon och han var. Det ofattbart fantastiska är att Jesus finns här hos oss med sin Ande – vare sig vi förnimmer det eller tror det - Påskljuset som tänts är det synliga tecknet för det Jesus lovat, att vara med oss alla dagar till tidens slut. Nära dig och mig, möta oss, upprätta,hela, lyssna och se oss även om vi inte ser Jesus.

Med profetens ord ”Så visst som gryningen ska han träda fram, han ska komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden”. 

24/7, det vill säga  ALLTID, finns Jesus Kristus, vår Vägvisare till Livet med oss. 

Ångestens grepp

om Jesus i Getsemane har blivit en plågsam, fysisk smärtsam verklighet.

Kvinnorna gråter och han möter dem med orden ”gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn” Trots den egna ångesten och smärtan har Jesus fokus på andra, fokus på sitt kall, sitt uppdrag, den bägare som inte gick förbi honom. Ett iskallt hån, en svamp indränkt med surt vin, för törsten och för smärtans skull. Med uppmaningen att visa sin kraft sin gudomlighet. Utlämnad på korset trots det ser Jesus sin medmänniska ”Sannerligen redan idag ska du vara med mig i paradiset.” Utlämnad på korset, ger Jesus upp andan.

  

Ett nederlag men inte ett nederlag som lämnas obemärkt. Officeren i tjänst hos maktens rädsla förstår när jorden gör uppror att ett justitiemord har skett: Ett gigantiskt misstag har begåtts OCH ändå ett justitiemord som torde vara historiens enda rättfärdiga. 

Guds son, Gud själv, ger sitt liv i smärta och ångest för att för all tid vara nära varje enskild människas smärta och ångest. Jesus ger sitt liv TILL och FÖR oss för att vi för all tid ska vara nära Gud. Även i det svåra och mörka. När Jesu liv på det mest smärtsamma sätt upphör ÄR det en händelse  i tiden, i historien och ändå bortom tidens och rummets gränser. I den sjätte timmen, i den nionde timmen - i varje människas mörker finns Guds närvaro - då - nu - imorgon.

Vi ber med dina ord, Kristus

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. 

Du visar oss förlåtelsens möjlighet och väg. Led oss att se att förlåtelsen är läkedom för kropp och själ.

Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset. 

Du visar att alla får vara med - en gång förlåten av Dig - aldrig utesluten ur Guds rike - här och nu och i framtiden.

Kvinna, där är din son - Där är din mor.
Du visar att vår gemenskap med varandra sträcker sig bortom blodsbanden - det finns alltid nya möjligheter till fördjupad samhörighet - till stöd - till trygghet.

Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?
Du visar att du inte är en övermänniska - du är sann människa. Tvivel och tro - tro och tvivel. En nödvändighet att ha kontakt med sitt djupaste mörker. Ett samverkande par för att växa och mogna, för att fullkomnas. 

Jag är törstig. 

Du visar att du inte förnekar kroppens behov. Hjälp oss att se att vi är en helhet av kropp och själ och ande.

Det är fullbordat. 

Du visar att ängelns budskap till Maria har gått i uppfyllelse. Du ska bli havande och föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den högstes son  ...hans välde ska aldrig ta slut.

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.
Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.” Jesus Kristus, du visar vårt ursprung och vårt mål. 

Amen

Vägen

Tänk dig att möta Gud i en doft. 

Öppna alla dina sinnen, för Guds inbjudan kan ta vägar vi aldrig räknat med. Paulus har en blandning av hängivenhet och kärvhet. När han är redskap för Guds inbjudan skriver han bland annat: ”Gud vare tack som genom Kristus alltid för mig med i sitt triumftåg och överallt låter mig sprida Kristuskunskapens doft.”[1]

Dofter uppfattar vi aldrig lika. En parfym eller after shave har sin doft men förenad med en människas doft blir det en ny unik doft. Så är det också med Kristuskunskapens doft, i mötet med en människa blir det en ny unik doft. Ursprunget är lika för oss alla men doftmötet ger oss en väg att gå där flerfiliga motorvägar, skogsvägar, stigar och alldeles vanliga vägar löper parallellt. Dessa vägar har nu lett oss fram till vägen mot Jerusalem. Efter några år av givande möten med olika människor, goda händelser, utmanande och en hel del oförklarliga händelser som när Jesus uppväckte Lasarus[2] börjar timglasets sand rinna ut.

Historiskt är vi slutligen framme, samtidigt är det nu som den mest intensiva och genomgripande veckan börjar. En vecka som inleds med jubel, går genom utmaningar, svek, kamp och död för att sluta med en omvälvande seger som början till en ny väg att välja i livet
Vi inbjuds att gå med. Så angelägen är inbjudan  att vi två gånger per år, vid 1 Advent och Palmsöndagen påminns om detta.[3] Inbjudan att gå med är också en inbjudan till en relation som kan bli betydelsefull för våra liv. Tron kan aldrig bli något annat än relation även om historien visat att Kyrkan försökt med olika maktmedel att skrämma, locka och hota till tro.Det går fortfarande att ”hjärntvätta” en människa till det som synes vara tro  men inte är det.

När Jesus möter människor ger han en inbjudan, själva mötet är i sig en inbjudan. 

Han anger en väg, men han tvingar sig aldrig på. Följ mig, är en uppmaning men den är öppen som en inbjudan. Lärjungarna kunde ju ha sagt nej, några Jesus mötte gjorde det. Så är det även med oss, vi kan alltid säga ja eller nej. En inbjudan att följa Jesus kan se väldigt olika ut, sällan är den av det formella slaget som vi ofta ägnar oss åt i vårt umgänge med varandra. Snarast är den enkel som ”Kom med och se”! eller just ”Följ mig”! Bär gärna med Dig dessa inbjudande ord nu under Stilla veckan som kommer. Var öppen för att inbjudan till att följa Jesus kan dyka upp på de mest oväntade ställena.  Inte sällan sker den i samband med en aning, en glimt av helheten i livet. Så ringakta inte Dina upplevelser som tangerar detta. Guds inbjudan kan visa sig på oväntat sätt och först efteråt förstår vi att vi tackat ja och börjat en vandring för att fördjupa vår kontakt med Gud.

Som liten var jag ibland med min mormor i kyrkan när morfar hade gudstjänst. 

Dessa tillfällen har förstås haft en betydelse för mig på olika sätt. Ett starkt minne är när morfar iklädd den vita alban går altargången ner och när han ser mig ler han. Det är ett leende jag gärna sprider vidare när jag själv iklädd den vita alban går altargången ner och framför allt ser ett barn. Ett annat leende som satt spår är för många år sedan när vi under semestern gjorde ett lunchuppehåll i Linköping. På väg till Domkyrkan ser vi biskop Martin Lönnebo komma gående. ”Där kommer biskopen, säger min man.” Precis när han passerar säger vår son ”Var är biskopen?” Ett varmt leende sprider sig över biskop Martins ansikte. Båda dessa exempel på leenden påminner om Jesu ord: ”Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig."[4] Där kan nämligen också vägen börja. Ett leende väcker mer tillit och nyfikenhet än högtidliga och bistra miner. Ett leende kan också bära allvaret.

Jag vet egentligen inte om jag kommer ihåg det själv eller om jag fått det berättat för mig men en av morfars favoritpsalmer var Gå, Sion din konung att möta[5]. 

En psalm förknippad med advent men som egentligen till sitt innehåll likaväl skulle kunna sjungas på Palmsöndagen. Den har inte blivit en av mina favoritpsalmer men jag rycks alltid med av dess jubel och segervissa glädje som kan framkalla leenden. Psalmen sammanfattar på ett alldeles ypperligt sätt vad vi inbjuds till. Hur vi uppmanas att förbereda oss som en brud, glädjas över att Gud blivit barnet som vilat på strå i ett stall, ger oss försoningens hemlighet genom sin smärta och sin död för att sedan ge livet helt annan gestalt. Nu hälsar vi honom när han rider in som en Konung. Det kan upplevas otidsenligt och främmande att möta ett symbolspråk som vill likna oss vid en brud som väntar på sin konungslige brudgum. Bröllopssymboliken är inom kristen mystik tradition ett vanligt sätt att tala om hur vi skall förenas till en helhet med Gud. Liksom brudgummen och bruden förenas till en helhet. Helheten är en av Guds tankar med att ta gestalt i Jesus. Helhet rymmer ett deltagande av allt det som mänskligt liv är fyllt av och bland annat ett läkande av det som är sårbart i våra liv.

Rent konkret blir ett resultat av att tacka ja att livet i lite olika perspektiv får annan gestalt. Det handlar om det inre livet, en livshållning, som tar sig synliga uttryck på olika sätt. Målet är helheten som med psalmens ord uttrycks tills Gud uti alla blir allt, här och nu och i den framtid som inom sig bär annan gestalt.

Vägen börjar på Palmsöndagen med ett leende.

[1] 2 Korinthierbrevet  2:14

[2] Johannes 11:1-44, 12:1-11

[3] Johannes 12:12-16, Lukas 19:28-40

[4] Markus 9:36-37

[5] Psalm 108

Att tålmodigt vänta

Kan det vara så att vi alla bär på "livsläxor"?

Då är min "livsläxa" att tålmodigt vänta. Spelar inte så stor roll vad det handlar om, att tålmodigt vänta är svårt. Tålamod överhuvudtaget är svårt. Paradoxalt nog har jag fått höra i hela mitt vuxna liv att jag är så lugn! Lugn och otålig på en och samma  gång, det är väl därför jag är så intresserad och gripen av just paradoxer. Det är väl därför Johannes är mitt favoritevangelium, ljus och mörker, gott och ont, glädje och prövningar, vitt och svart.

Delar jag på ordet tålamod blir det tåla mod. Är det lättare med tåla mod än tålamod? Ja, det är mycket lättare. Det är ett annat sätt att närma sig väntan. Det inbegriper handling lika mycket som varande. Handling därför att mod inbegriper handling. Varande därför att tåla inbegriper varande.Vila i sitt vara för att kunna göra.

"På den vägen når vi fram till insikten, att principen för människovarat inte är enkel utan tvåfaldig.

Den byggs så att säga upp av två "rörelser", varvid den ena rörelsen är förutsättningen för den andra. Den första kan benämnas "upprätta distans", den andra "träda i relation". Att det första momentet är förutsättningen för det andra, förstås därav , att man endast kan träda i relation till något som existerar på distanserat vis, dvs som man står inför och upplever som helt självständigt i förhållande till en själv. Det är emellertid bara inför människan som varat framträder med denna självständighet." s 9f

Inspirerad av Martin Buber i Distans och Relation tänker jag att tåla är att "upprätta distans" och mod är att "träda i relation". 

Att "upprätta distans" behövs för att vara, för att vara behöver vi distansen så att vi ser att vi är både ensamma och inte ensamma, öar men inte isolerade. Med Rainer Maria Rilkes ord "det är och förblir ett oändligt avstånd även mellan människor" och "att alltid se varandra i helfigur framför en stor himmel".

För att se oss själva och varandra behöver vi "upprätta distans", det är som självständiga varande personer som vi har möjlighet att faktiskt kunna mötas och "träda i relation". 

Vi behöver tåla både oss själva och andra. Tåla är inte samma sak som okritiskt acceptera. Tåla inbegriper att se med öppna ögon både det som är ljust och mörkt, svårt och lätt, ont och gott. Dessutom allt mellan dessa poler. Tåla är att veta att livet känns på olika vis. Varande är inte okänsligt.

Med "upprättad distans" och tåligt varande kan vi "träda i relation". En en handling som också är tvåfaldig eftersom relationens byggstenar är Jag och Du. Mitt och Ditt varande. En handling som inbegriper mod, mod att möta och mod att vänta. 

Att träda i relation är en handling i modet att möta och modet att vänta. Jag tror inte det svåraste är att mötas, trots allt. Utan modet att vänta i själva mötet. Återigen detta med att lyssna för att kunna vara, tåla och se.

"Upprätta distans" för att "träda i relation", små och stora steg i "livsläxans" lärande att tålmodigt vänta!