Återträffens träffsäkerhet

Den är inte enkel, Anna Odells film, Återträffen. Helt klart är den mycket sevärd, tänkvärd och säkert ångestskapande för en del, både för den som blivit mobbad och för den som mobbat och för all del även till vittnen av mobbning, den tysta massan.

Jag var lite orolig när jag gick iväg för att se filmen för jag har alltid deklarerat, att gå i skolan det är det värsta jag gjort i mitt liv. Jag har inget emot att lära mig saker, tvärtom. Men skolmiljön är något jag tänker tillbaka på med avsmak och utan rosa skimmer. Jag tror jag definitivt var mer pirrig i magen när äldsta sonen skulle börja nollan än vad han var.
Jag fick inte ångest av filmen, men minnena kom. Jag minns hur jag i femman kom till en ny skola och en ny klass, vi var tre nya tjejer i klassen och vi skulle testas. Jag minns inte exakt vad testerna gick ut på, lite det här av att vara tuff, vad man stod för, vad man vågade göra, osv. Jag blev nummer två som "blev godkänd" vilket innebar att jag mestadels blev osynlig. Vilket var en strategi som jag mottog och förvaltade. "Tuffa K" var nummer ett som blev "fullständigt godkänd" och en i gänget som leddes av två tjejer. "Konstiga K" blev nummer tre som nätt och jämt "blev godkänd".  Hon blev retad, förlöjligad och var definitivt inte med i gänget. Vilket ju inte heller jag var, men ändå accepterad som "osynlig", så "Osynliga Jag" slog mest följe med "Konstiga K". Även om jag ibland var med "Tuffa K" eftersom hon bodde i porten bredvid mig och jag var ju inte "konstig", bara "osynlig".

Två år i den här klassen kunde uthärdas och därefter splittrades den inför sjuan vilket berodde på vilken sida om järnvägsspåret vi bodde. "Konstiga K" och "Tuffa K" och "Osynliga Jag" hamnade ånyo i samma klass. Den skapades på nytt, då alla i klassen kom från olika skolor. Det intressanta är att våra roller följde med in i sjuan. Jag förblev "den osynliga" eleven under hela min resterande skoltid tills mitt inre protesterade och jag hoppade av gymnasiet. Det berodde visserligen på olika saker men med blicken i backspegeln så tröttnade jag på den givna och påtagna rollen av att vara "osynlig".

Återträffen handlar inte enbart om mobbning utifrån ett syndabocksperspektiv utan också mycket om att få roller, ta roller och vidmakthålla roller i gruppen. 

Anna Odell går inte så djupt in i den gestaltningen,men den finns där, fullt synlig i all sin nakenhet, dråplighet och sorglighet när klassträffen kickar igång med några glas innanför västen. Och gestaltningen utvecklas på ett oväntat sätt i filmen. Det är skrämmande att se vad en längre tids rolltagande gör med en människa. Nu tänker jag inte enbart på att vara ett offer för mobbning utan rent generellt på de olika roller som uppstår i grupper som en klass, på en arbetsplats mm. Det krävs oerhört mycket av självreflektion och mognad hos oss för att inte fastna i givna och påtagna roller av olika slag. Det tål att funderas över hur bekväma och obekväma vi är i alla roller vi får och tar, frivilligt eller/och ofrivilligt? Dessvärre tror jag att för många, för ofta, fastnar i den bekväma existensen även om den i sak är obekväm. Det tog några år för mig att inte acceptera "osynlig". 

Så är vi så mycket mer än våra givna och påtagna roller. Tänk om vi verkligen kunde börja se varandra på ett öppnare, mindre schablonmässigt vis. Istället vara positivt nyfikna på vår medmänniska och lära våra barn att ha ett öppet sinne för andra och för den som är olik och okänd.

För att vara olik och okänd är inte samma sak som att vara konstig, farlig, hotande, osv. Att vara olik och okänd är vi enbart så länge vi inte ser likheten i vår medmänniska. För likheten finns där i varje människa du möter, just därför att du är människa. Så fort vi öppnar oss för det okända så blir det känt och därmed mindre hotfullt.

Återträffen är en film som jag varmt rekommenderar. Det är definitivt en film att lägga på minnet i utbildningssyfte, den är fylld med många bottnar och aspekter varav jag endast reflekterat över en liten del. Bara slutet är värt att filosofera över, men jag hoppar det så länge så jag inte sabbar för er som vill se den! 

Läs Friends om Återträffen

Helig Fred - Rättfärdig Fred

är temat för Globala veckan som är ett initiativ av Sveriges Kristna Råd. Började i söndags och vi hade TUM :) Tema Ungdoms Mässa. Några predikotankar om Fred från mig och ungdomarna.

 

Profeten Sakarja skriver: "Jag ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen ska förintas. Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände."

En Ungdom: Fred för mig är när ingen människa behöver gå hungrig. 

Jag vet, det är inte 1:a advent än men Profetens ord från Sakarja tål att upprepas alla tider på året. För profetian är bara uppfylld till viss del. Jesus kom, han förkunnade fred för folken och hans välde når från hav till hav och från floden till världens ände eftersom Kristen tro är spridd över hela jorden. Varje stund på dygnet firas gudstjänst någonstans och någon ber Fader vår – Jesusbönen framför alla. Men krigens vapen är inte förintade – tvärtom – de har under mänsklighetens historia utvecklats och förfinats på ett djävulskt vis – bilder från Syrien efter attacken med kemiska vapen finns på näthinnan och vi kan fortsätta att göra listan mycket lång. 

Det vore förmätet av mig att tala om vad vi ska göra för att få det som verkar ouppnåeligt, Fred på jorden. Samtidigt så börjar alltid förändringar i det lilla. Så en väg till Fred är bland annat en rättfärdigare ekonomisk politik för en del av Freden är att: Ingen människa ska behöva gå hungrig. Våra globala naturresurser är ojämnt fördelade – Vi har rent och gott vatten, vi har råd att köpa färsk frukt och grönsaker alla tider på året från jordens alla hörn. Vi ska inte ha dåligt samvete för det leder ingen vart. Däremot alltid komma ihåg att vara medvetna och tacksamma. Och göra vårt bästa för att se hur vi var en kan bidra och agera för en mer rättfärdig ekonomi. Det går att förändra och påverka.

Evangelisten Markus skriver ”Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni få det salt igen? Bevara er sälta och håll fred med varandra."

 

En ungdom: Fred för mig är när min bror och jag inte bråkar i badrummet. 

Fred kan definitivt börja i badrummet. Att bli fredsmedveten måste ju börja i det lilla för att vara trovärdigt. Att vara fredsmedveten är med bibelns ord att vara Salt. Vi har som kyrka uppdraget att bevara vår sälta och ge det vidare. Salt var under biblisk tid mer livsnödvändigt än för oss eftersom det användes för att konservera mat. För oss är det en krydda som vi enligt hälsospecialister ska akta oss för att använda för mycket, även om våra kroppar behöver salt. 

Samhället behöver definitivt Salt, behöver kyrkorna som har sagt Ja, till att följa Jesu budskap att förkunna Fred och Frid. Det är ett ansvar både Du och jag har, från det lilla som kan ge ringar på vattnet till det stora. Då och då får jag höra av sökande och tvivlande personer: Ja, kyrkan har ju också en mörk historia när det handlar om direkt och indirekt medverkan vid krig och ofred. Svaret blir: Ja, så är det MEN det har alltid funnits och finns såväl enskilda personer som kyrkor/församlingar som har varit Saltet – som varit och är trogen Jesu Fredsbudskap.

Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred.” 

 

En ungdom: Fred för mig är förståelse.
En väg till Fred är förståelse och att förstå på många olika plan för att bara nämna några så handlar det om att förstå Historisk bakgrund till konflikter och krig. Att förstå olikheter och likheter. Att förstå att olikheter inte behöver vara ett hot utan att vi kan mötas i det som verkligen förenar.  Att vi är en enda mänsklighet – det finns på ett plan inget som skiljer oss åt – vi föds och vi dör på samma vis och vi kan inte ta med oss något när vi dör. Allt är till låns, själva livet är ett lån. Det handlar om att leva och förvalta sitt liv i fred och frid med andra.

Inför de riktigt stora frågorna är det lätt att resignera – Vad kan Du och jag göra? Vi behöver uppmuntra och stötta varandra så att vi inte resignerar för Ofred och Ofrid. Jesu budskap till oss från Gud är flera, ett av de väsentligaste är att verka för Fred och Frid mellan människor. Det är därför vi ska vara medvetna om och göra vad vi kan för att ingen ska behöva vara hungrig. Vi ska vara Salt – påtala orättvisor, missförhållanden och ofrid i det lilla. Det kan börja både i badrummet, i skolan, på arbetsplatser, i det sociala och politiska samhälle.........överallt. För att klara av detta behöver vi öva oss i villigheten att förstå vad som är orsak och verkan. Få en så hel och klar bild som möjligt. På vägen kan vi behöva vara kritiska, skarpa och uthålliga. I det arbetet får vi bära med oss evangelisten Johannes uppmuntrande ord:

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Ansvarstagande självständighet

är ett krav jag anser att vi kan ställa på våra förtroendevalda i Svenska kyrkan. Samtidigt lyser det självständiga ansvaret med sin frånvaro vid tjänstetillsättningar, främst av kyrkoherdar. 

Det har blivit vanligt i Stockholms stift att anlita rekryteringskonsulter vid kyrkoherde-
tillsättningar. Det är ett val som varje enskild församling givetvis gör. Fast det har blivit så vanligt så stiftet har skrivit avtal med en specifik rekryteringskonsult som man tipsar församlingarna om. Sen är det förstås upp till varje församling att använda sig av hen.

Visst, det är stor skillnad mellan att vara kyrkoherde och komminister och det är bra att det numera är krav på ledarskapsutbildning för att komma ifråga för tjänst som kyrkoherde. De förtroendevalda är så rädda så de sneglar mot näringslivet och tar in konsulter när de ska nyanställa för att de är rädda att misslyckas och ta ansvar. Det är lätt att skylla på konsulten när något går fel.

Jag blev därför oerhört glad idag när Kyrkans tidning kom och debattinlägget av biskop Per Eckerdal med frågan Vem är bäst lämpad att rekrytera prästen? Det borde vara en osannolik erfarenhet som Per Eckerdal varit med om, men nej, verklighet överträffar som vanligt dikten. Läs!
 

Jag ställer mig undrande och frågande inför den brist på ansvarstagande självständighet som kyrkoråden enligt min mening ger uttryck för genom att köpa in bedömningsmallar genom rekryteringskonsulter som främst har sin skolning i näringslivssammanhang.

Att vara öppen för utveckling och lärande med inspiration från olika sammanhang är bra. Bra så länge man inte tappar bort sin egen själ.

Jag tror att kyrkan är snubblande nära att tappa bort sin själ när det handlar om organisation och ledarskap.

Det går inte att trycka ctrl c och tro att näringsliv och företagande är den mall som församlingarna ska organiseras och ledas efter. Fast det är enkelt förstås, mycket enklare än att vända blickarna till sitt eget sammanhang och sin egen historia (att vara statskyrka) och göra upp med den. Det är som om Svenska kyrkan inte har kraften, modet eller viljan att gå igenom den genomgripande processen. Samt att utifrån det skapa en god organisation och ett gott ledarskap baserat på genomreflekterad teologi. Det behöver vara steg ett. Det hindrar inte att vi följer med vår tid och även använder oss av kloka tankar från organisations- och ledarskapsteorier som steg två. Svenska kyrkan med alla sina anställda är som vilken arbetsplats som helst på ett plan och på ett annat plan inte. Det är en utmaning och en styrka. Det är en utmaning som måste antas för styrkan finns i balansen av att vara i världen men inte av världen. Styrkan finns alltid i utmaningarna som får undersökas, ventileras, utvecklas, kastas bort, omvärderas, kort och gott antas utmaningar växer både enskilda och gemenskaper av olika slag. Kyrkan är både andlig gemenskap och vanlig arbetsplats, hur gestaltas detta på bästa sätt, hur leder hen på bästa sätt i en sådan kontext.

Då kan vän av ordningen fråga vem avgör vad som är genomreflekterad teologi och kloka tankar? Här ska jag inte vara så kritisk för Svenska kyrkan har hunnit en bra bit på väg när det handlar om att Se Människan och det är bra. Vi gör inte skillnad på kön i ämbetsfrågan, i äktenskapsfrågan utan människan är i centrum. Det är bra. Så långt genomreflekterad teologi när det handlar om människosyn.
FAST nu är ju inte människan det stora subjektet utan det är Gud. Vad betyder det i ett ledarskapsperspektiv? Det är förstås här det blir krångligt för Gud är tre bokstäver som inbegriper en verklighet som vi inte konkret har framför våra ögon. Vi kan inte ta på Gud, inte fånga in, inte säga, här är Gud. Det mest konkreta vi har är Jesus och då är det knappast konkret eftersom han inte heller finns i fysisk gestalt i vår närvaro. Det mest konkreta vi har är Kyrkan, gestaltad av människor i församlingar som vill leva evangeliet. Människor som vill berätta berättelserna om hur Gud och Jesus är viktiga delar av deras liv. Gud är subjekt i deras liv.

I Människans lilla subjekt finns avbilden av Guds stora subjekt.

Första Skapelseberättelsen ger oss riktlinjerna för Guds stora subjekt och människans lilla subjekt. "Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem.." 1 Mosebok kapitel 1 vers 26-28 a

I en narcissistisk tidsålder som har skarpa fartränder är det inte så populärt att komma och påstå att det är Gud som är subjekt! Nu gör jag det ändå, vilket inte innebär att människan i sig inte skulle vara subjekt i sitt eget liv. Det är här Martin Buber är så spännande när han utvecklar sina - stundtals ganska svåra - tankegångar om Jag - Du som speglas i varandra.

Just i vetskap om att vi, som troende inte har "Jordaxeln genom fontanellen"*, allt cirklar inte kring vårt subjekt, det är bara en liten del, borde vi kunna ha självkänsla och ansvarstagande i att både förvalta och utveckla kyrkan när det handlar om ledarskap och organisation utan att ängsligt snegla åt eller snarare härma det som endast rör profana arbetsplatser. Jag säger inte att det är lätt, som sagt en utmaning?

* Detta suveräna uttryck är myntat av psykologen och ledarskapskonsult Leif E Andersson

 

Förtröstan och Tillförsikt

Dessa två ords styrka kom till mig då jag var involverad i ett samtal om Tro och Tillit. Med en allvarlig lekfullhet tänker jag följande om Förtröstan och Tillit.

FÖR 

handlar om att Gud är för oss, inte emot oss. Det handlar också om att Gud har gått och går före oss, bland annat i Kristi gestalt.

TRÖST 

handlar om att Gud är tröstens Gud och tröst är besläktad med tro. Tröst och tro håller varandras händer och omsluter oss och vi kan ta våra händer och fatta tröstens och trons utsträckta händer.

AN 

handlar om tiden, att se tiden an. Det handlar både om att leva i nuet och att välja och orka vänta och se tiden an. Allt kan inte ske i ett omedelbart nu. 

Tiden är främst vår vän men kan som alla vänner också bli fiender och motarbeta oss. Därför måste vi alltid leva ”i tiden”, vi kan inte kliva av med hänvisning framåt eller bakåt, eller bådadera. 

Vi kan lära av dåtid och planera för framtid och själva tiden är NU. 

Tiden är paradoxal och gränslös. Den paradoxala tiden gör inte skillnad på gott och ont, tiden betjänar både godhet och ondska och är därför både vår vän och vår fiende. I sin gränslöshet är tiden också både vän och fiende beroende på omständigheterna som tiden verkar i. Det är därför vi alltid måste vara varsamma och leva NU.

TILL 

handlar om rörelse, livet är ständigt till, oändligt pågående, riktad till någon och något, till är ett relationsord, som handlar om oss själva, vår medmänniska och om Gud. Till är växelverkan mellan Jag och Du, transcendent och immanent.

FÖR 

handlar om att Gud är för oss, inte emot oss. Det handlar också om att Gud har gått och går före oss, bland annat i Kristi gestalt.

SIKT 

handlar om vårt seende, om vår sållning, vårt selektiva seende som utmanas av den klara sikt som Guds seende har och som 1 Mos 1:3-4 berättar om: "Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.” 

Gud skapade sikt och sikten är god.