Vi har hunnit till 3:e söndagen i fastan en tid för eftertanke och förberedelse för Stilla veckan och påsken.
Berättelserna vi hör är djupt allvarliga och idag är överskriften Kampen mot ondskan. Jag ska ärligt säga att jag ibland funderar på hur personerna som satt ihop vår evangeliebok för söndagarna har valt berättelse och överskrift, de upplevs inte alltid så övertygande ihop. Kampen mot ondskan ser delvis annorlunda ut för oss som tar del av berättelserna idag. På några tusen år har vår värld och vårt sätt att tänka och leva förändrats och utvecklats
I den gammaltestamentliga läsningen, utkämpar Elia en kamp, nästan som en tävling om vems Gud som är starkast, Herren eller Baal och Elia avgår med seger. Vi har inte mycket inspiration att hämta hos Elia för kampen om vems Gud som är bäst och starkast är något de flesta idag vill lämna bakom sig. Maktkamper med religiösa förtecken har dessutom ofta en bakomliggande politisk agenda.
Kamp och motstånd mellan olika religioner finns fortfarande, och de orsakar lidande, det får vi inte blunda för. Jag vågar hoppas på att majoriteten av oss inser att vilken Gud vi sätter vår tillit och vårt hopp till är och kommer förbli ett fritt och personligt val i det samhälle vi lever i. Att respektera sin medmänniskas livsval och tro är en del av det moraliskt goda.
Den kamp vi behöver utkämpa är snarare kampen om respekt och frihet för att vi väljer olika.
Och att avslöja bakomliggande politiska drivkrafter som använder religion som täckmantel för egna syften, för det är ondska. Filosofiskt kan man tala om ondska i termer av det moraliskt onda och naturligt onda.
I evangeliet möter vi det naturligt onda vilket vi trots så mycket kunskap inte kan styra och kontrollera, som t.ex sjukdom, olika funktionsvariationer och naturkatastrofer.
Markus berättar om en förtvivlad pappa med en sjuk son. På Jesu tid sågs en person drabbad av sjukdom som besatt av orena andar, något ondskefullt. Vi förstår att sonen lider av epilepsi. Fast vi med förnuftet vet att sjukdom är något vi drabbas av så lever ibland ett ålderdomligt tänkesätt kvar och spelar oss spratt när vi undrande frågar, vad har jag/ hon/han gjort för ont som drabbats av detta? Det kan inte sägas nog många gånger, vi har inte gjort
något ont eller vi är inte onda när vi drabbas av sjukdom eller olika
funktionsvariationer eller naturkatastrofer. Det har inget med oss som personer att göra.
Människan är en skör varelse och naturens krafter tyglar vi inte som vi vill.
De prövningar och den smärta och det lidande det för med upplever vi som ont. Hur hårt det än låter är det ändå en naturlig del av livet. Fast det har vi svårt att ta till oss. Att ta till sig något som är svårt handlar inte om att gilla utan om acceptans av faktum, vi drabbas. Och ingen av oss undgår det som kristen tro ser som det yttersta onda, döden, den är en ofrånkomlig del av livet. Sonen i berättelsen blir frisk. Men alla vi då, som har
eller känner någon som lider, var är Gud då? Jag har inget enkelt svar att ge mer än att Gud - genom Jesus - lovat att vara med-lidande med oss. Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt, sjöng vi i psalmen.
Poängen med alla dessa underberättelser, oavsett om det handlar om helande, att göra vin av vatten eller gå på vatten är inte själva undret i sig, det som är viktigt är Jesus. För handlingarna Jesus utför berättar för oss att han är Messias, Gud i mänsklig gestalt. Den som ska komma med räddning, frälsning. Det Jesus primärt räddar oss, frälser oss
från är döden, den ultimata ondskan. Genom sin uppståndelse har han besegrat döden. Och segern över döden är en gåva till oss genom tron, för uppståndelsen gäller även oss.
Slutligen några ord om den svårbegripliga berättelsen i
Uppenbarelseboken. Den kan faktiskt ge oss lite vägledning till hur vi kan förhålla oss till det moraliskt onda trots att boken handlar om tiden för Jesu återkomst i en framtid vi inte vet något om.
Vad vi menar med det moraliskt onda är förstås en gigantisk och på flera vis en svår och komplex fråga.
Förenklat handlar det bland annat om när vi gör vår nästa illa, i allt från mobbning till krig. Som att förstöra för en medmänniska och att invadera ett grannland, att inte ta hand om skapelsen, den jord vi fått att förvalta och ta hand om. Författaren till Uppenbarelseboken skriver brev till sju olika församlingar, breven förmedlar ett budskap grundat på att följa i Jesu efterföljd. Det är skarpa och tillrättavisande ord som handlar om hur församlingen tror att den är rik och välfungerande. Men de lever inte i Jesu efterföljd, de är varken kalla eller varma utan ljumma, kort och gott skulle vi kunna säga att de är likgiltiga, blasé och inte bryr sig. Vilket är djupt mänskligt, att stänga av, bli ljummen när det blir för mycket. Vi klarar inte att finnas till för alla alltid, det är en omöjlighet men vi behöver bildligt talat smörja våra ögon med klargörande salva så att vi ändå ser och blir medvetna om det som är moraliskt ont runtomkring oss.
Fastetiden är en tid för att reflektera över allvaret i våra liv som hur vi förhåller oss till Gud och till varandra.
Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! skriver författaren till Uppenbarelseboken. Det är skarpa ord men orden är grundade i Guds kärlek till dig och mig och den tilltro som Gud har till oss att med hjälp av Gud genom bön och handling stå emot det som leder till ondska i våra mellanmänskliga relationer. Trots att vi inte alltid lyckas med det ger Gud oss, av kärlek,
outtröttligt nya chanser.
Jesus har påmint oss om några tidlösa och kraftfulla regler som är till för att hjälpa oss i vår kamp mot ondska. Dubbla kärleksbudet som jag brukar kalla för Trippelkärleksbudet. Du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Och Gyllene regeln Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem. Amen
