En nyckel mot framtiden
Så lyder underrubriken till kapitlet om Förlåtelse, författat av Lena Bergström som när boken skrevs var pastor i Svenska Missionsförbundet. "Förlåtelse - ordet är vardagsnära... Förlåt mig. Ett uttryck för vår vilja att leva gott tillsammans med ett uttryck för vår oförmåga. I stort och smått. Det gäller alla de relationer vi står i, relationen till Gud, till varandra och till oss själva." Jag uppskattar den ingången, visst är förlåtelsen nära kopplad till de övriga Stororden, försoning, nåd och barmhärtighet men betoningen att det handlar om både det lilla och stora i våra liv är just en nyckel. Det vardagliga, ganska oförargliga som behöver förlåtas likaväl det vardagliga som skaver, dag efter dag om det inte förlåtes. Lena Bergström lyfter fram att i det bibliska perspektivet handlar förlåtelse om makt, makt att förlåta såsom Jesus förlåter synder. En makt som är upprörande för många i hans samtid. Det handlar om Guds makt men inte alla accepterar det.
Guds makt, genom Jesus Kristus, att förlåta oss, ger också oss en vägledning för våra mellanmänskliga relationer.
Guds förlåtelse är urbilden, mönstret för all förlåtelse. Jesus visar det tydlig i bönen han lärt oss Fader vår/Vår Fader (vilken översättning du nu föredrar). ...förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro / förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Förlåtelse hänger samman med bekännelse av en skuld, en synd och därefter sker förlåtelsen som blir början på en väg vidare. Förlåtelse är inte att släta över, förlåtelse är allvar för det handlar om att efterskänka en skuld, det handlar om en ny början. Kanske är det så att vi blivit slarviga med både bekännelsen och förlåtelsen. Det gäller både Gud-människa relationen och människa-människa relationen. När vi skiljer på vara och göra så behöver inte bekännelsen bli så laddad. Jag har gjort fel, men jag är inte fel. När jag handlar fel finns ofta möjlighet till korrigering. Sedan finns del handlingar som inte går att korrigera, gjort är gjort, sagt är sagt men förmågan att bekänna sin skuld finns där och möjligheten att förlåta finns också hos den som drabbats. Det är inte enkelt. Ibland fungerar inte förlåtelsen, kanske kan man tänka att förståelsen är första steget till förlåtelse. Jag behöver förstå för att kunna förlåta, i alla fall försöka förstå.
korset är också ett porträtt av förlåtelsens väg. Där uttalas orden: "Fader, förlåt dem..."
Lena Bergström skriver om att makten att förlåta ligger i den utsattes händer. Det är en makt att befria eller att binda. Och givetvis är det inte enkelt men hon menar att även det svåraste som övergrepp, rått våld allt det som känns omöjligt att förlåta går att förlåta. Att det är svårt för oss att tänka det kan bero på tankefällan att förlåtelse är att släta över eller förtränga. Förlåtelse är inte att släta över eller förtränga. det är att visa sina sår och bekräfta skulden. det är att fria, trots att det finns anledning att fälla. Att lämna hämnden i Guds händer. Hon skriver vidare att: Förlåtelse föder förlåtelse, barmhärtighet leder till barmhärtighet. Vår snålhet mot varandra kan bero på att vi inte riktigt insett vidden av den förlåtelse som mött oss. Att vi inte ser vår frihet eller att vi inte sett vår skuld. Möjligheten att förlåta är som en nyckel. Jesus lägger den i sina efterföljares händer, talar om deras makt att lösa och binda. Förlåtelsen är den myndiga människans möjlighet.
Det är en oerhörd utmaning för vi har så lätt att hamna gnagande ältande av oförrätter eller tankar på hämnd, där våld föder våld. Även om få av oss hämnas våldsamt eller blir utsatta för våldsam hämnd så blir vi bundna och ofria. Vi behöver påminna oss om att Jesus har lagt grunden genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse, allt samlat i korsets symbolik och vår överlåtelse i tro. Smaka på orden: Förlåtelsen är den myndiga människans möjlighet. Jag anser att det är värt att komma ihåg att förlåtelse får aldrig bli prestation.
Jag instämmer i Lena Bergströms funderingar om att vi som kyrka anammat vår tids sammanblandning av skuld och skuldkänslor. Skuldkänslor kan inte bekännas och förlåtas de kan endast beklagas och väcka medkänsla. Skuld däremot handlar om att att se sin synd, sin skuld och då behöver vi också få en tyngd i förlåtelsen, med Svenska kyrkans ord Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Det ÄR löftet Jesus gett oss och i kraft av sin Ande fortfarande ger oss. Det är även ett mönster för våra mellanmänskliga relationer att våga bekänna sin skuld och våga förlåta, ge och ta emot förlåtelse.
Slutligen
Jag citerar Lena Bergströms sista meningar.
Stororden rymmer alltid mer... Jag blir aldrig färdig med förlåtelsen. Något lär jag mig, varje dag. Inte minst genom dem som lever närmast mig, de som jag bråkar med och älskar. På vägen stavar jag på den enda bön jag verkligen behöver: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig, syndare.
