Sinnligheten i att vända blad

får inte gå förlorad. Känslan i fingertopparna, strävheten i boksidans papper eller doften av trycksvärtan från dagsfärsk tidning. Pennans lek mellan fingrarna för att stryka under det som talar direkt till Ditt hjärta, Dina sinnen, Ditt intellekt, Din humor......

Jag tror att det är en livsnödvändighet att följa med sin tid. Fast jag har inte skaffat en läsplatta än! Yngste sonen kom hem för något år sedan med en läsplatta som han lånat i skolan. Vi konstaterade att pappersvarianten fortfarande var klart överlägsen för läsupplevelsen. 

Nu och då ser jag personer på bussen djupt försjunkna i läsplattans -trots allt - ganska stumma bokstäver. Samtidigt. är det möjligt att genom läsplattor få människor att läsa mer så är det förstås till välsignelse. Det har varit en del skriverier och inslag den senaste veckan angående just läsning och att svenskar läser allt mindre och framför allt barn och ungdomar läser för lite. I dagens SvD finns en läsvärd och tänkvärd artikel som handlar om Amazons frammarsch och eventuella etablering i Sverige. Många hävdar att det skulle underlätta för författare att komma ut med sina alster och att lättare kunna leva på skrivandet genom att publicera e-böcker.Förlagens skräck - författarnas framtid är rubriken på artikeln i papperstidningen. 

Det skrivna och tryckta ordet på ett papper står där, går inte att ändra hur som helst, på gott och på ont. Artikeln avslutas med en kommentar från en författare om att få direktrespons från läsarna när man publicerar via nätet och att detta kan få konsekvenser för innehållet i det man skriver. " Jag skulle kunna skriva en bok och lägga upp den direkt. Så hör läsarna av sig och säger att det är en bra bok men ett taskigt slut. Okej, kanske ska hjälten få överleva? Då skriver jag om slutet och markerar ”ny version” på omslaget. "

Vad gör det med yrkesstoltheten, att falla för trycket att ändra? Vad gör det med författarens ursprungliga idé och integritet i skrivandet? Vad gör det med läsaren när hen "får ändra" innehållet? 
En stor del av tjusningen, sinnligheten och utmaningen är att förhålla sig till orden och innehållet som möter dig i boken/tidningen. De står där och ibland måste du brottas med dem. Orden och budskapet går inte alltid direkt till hjärtat. Ibland dör helt enkelt hjälten. 

Utveckling? Ja! Fast inte på sinnlighetens bekostnad av att känna, dofta och jag tror att man även kan smaka , se och höra ordet på ett annat sätt genom pappret än genom läsplattan!

Så jag måste göra upprop för det tryckta ordet i pappersform!

" Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ" - Cicero

och så får ett annat klokt ord slinka med också

" The world is a book and those who do not travel read only one page" - Augustinus

20 minuters svammel

lyssnade jag till igår i en vacker och andligt tät Sörmländsk kyrka med sina äldsta delar från 1100-talet. De väggarna har hört ofattbart mycket och många fysiska öron har fått sig åtskilliga predikningar tillgodo. 

Igår var det alltså jag och min man vars öron var redo, vi lämnade Stockholm för Sörmland . Kollegan inledde med ord från Oremus (katolsk bönbok) i beredelsen, hur lever vi nära Gud och ärar vi Gud, helt ok. Så kom vi till predikan som började med Titanic och något som jag faktiskt inte hängde med på i resonemanget, hen gick vidare till en utläggning om vådan av att sitta på tåg/bussar och skriva på datorer och prata i mobilen. Jag är långt ifrån data-nörd men så mycket förstod jag att hen hade noll koll på datorer och mobiler! När det var avklarat avhandlades vädret och vi skulle vara glada för att det var fint så vi inte blev bottenfrusna!! Så bjöd hen på sång, några strofer av Povel Ramel. 

Efter denna inledning som säkert tog minst 6-7 minuter - jag ångrar att jag inte klockade hen ordentligt - så landade hen i dagens evangelium på Den helige Johannes Döparens dag. Vid det här laget hade våra öron valt det selektiva lyssnandet så vad hen egentligen hade för tankar om Johannes Döparen försvann i ett töcken av vad nu Titanic, datorer, mobiler, vädret och Povel Ramel hade med Johannes att göra.................

Jag känner stor ödmjukhet inför det uppdrag jag och mina prästkollegor Sverige runt har och det grannlaga arbete det är att skriva och skapa en relevant, fängslande, andlig och givande predikan för vår tid. Där ett frö kan sås för vidare kontemplation och medmänskliga och kärleksfulla handling. 

Efter 25 år som präst vet jag att det inte alltid är så att man jublar över det man åstadkommit i predikoväg MEN vi har en skolning som gör att vi bör prestera good-enough-predikningar. Det vi upplevde igår var långt ifrån good-enough. Med lättnad noterade jag att de som var i kyrkan var trogna kyrkobesökare som tack och lov skulle komma tillbaka nästa söndag och nästa söndag och nästa söndag. I kyrkan satt ingen kyrkoovan som av Guds fördolda röst bestämt sig för att just den här söndagen gå till just den här kyrkan. För hade så skett är jag tämligen säker på att hen inte skulle fått ut någonting av predikan, troligen blivit bortskrämd.

Nu är förvisso en gudstjänst mer än predikan och jag och min man kunde tillgodogöra oss nattvarden, bönerna, psalmerna, texterna som mötte vårt inre. Men är man ovan kyrkobesökare är det inta alltid lätt att ta till sig detta heller.

Summa summarum så landade hen i att det var bättre förr och det var bättre att somna i kyrkan än att somna över ett ölglas på krogen...............Min man som slutit sina ögon för att lyssna och satt med ett lätt böjt huvud - dock icke sovande - var nog inspirationen till den kommentaren från hen som en av slutklämmarna på predikan.

Det talas om kyrkans kris och det är en komplex kris i den mån det är en kris. Jag är övertygad om att en del i denna kris är just predikans kris. I vår iver att vara tillmötesgående, roliga, trevliga och med uppmaningen att locka folk till kyrkan säljer vi får predikosjäl på populismens altare.

Predikan är textutläggning, då och nu ska kraftfullt mötas, läggas ut. Vad är det dessa mångtusenåriga texter av Gudserfarenhet och människoerfarenhet kan säga oss idag? Hur möter vi det vi inte förstår? Hur tar vi upp det som är stötande? Allt detta är utmaningar och därför inte lätt. Jag har en känsla av att många av oss präster pressas av orimliga krav på att vara populistiska för att öka besöksstatistiken. Värt att komma ihåg då är Jesu ord, "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Matteus 18:20 

Det ska vara lättsamt, inte svårt, inte utmanande. Och visst det är jättekul med en fullsatt kyrka. Har den blivit fullsatt för att prästen sålt sin själ till populism är risken stor att det blir utarmande, platt och fullständigt ointressant. Då söker människor andra andliga vägar för de får inte näring för själen, de får inte allvaret av att få uppleva en förlåtande, befriande och kärleksfull Gud som har ögon för varje enskild människa. De får inte tilltalet av att Gud är med "alla dagar till tidens slut".

Tack och lov har jag och min man fått uppleva nåden av att vara burna därför kunde vi trots allt uthärda dessa ca 20 minuter av svammel!

Mycket gror för att formuleras,

i väntan på dessa inlägg bidrar jag med söndagens predikan. 

Vi firar 3 söndagen efter Trefaldighet i våra kyrkor. Läs gärna Bibeltexterna för söndagen 

Efesierbrevet 2:1-10 och Lukasevangeliet 15:8-10

Jag tror att vi alla har erfarenhet av att ha tappat bort något värdefullt eller någon person som står oss nära. När vi sen hittar det eller den så blir vi lika glada som Guds änglar i berättelsen med kvinnan som tappat sitt silvermynt. 

Idag är Glädjen i centrum – fast jag vet att det kan vara lätt att snubbla på glädjen när den förmedlas genom orden Nåd, Frälst, Synd och Omvändelse. Det är kristna nyckelord, Ibland kallas dom för Stororden och utan tvekan uppfattas dessa ord rätt ofta som belastade. 
De har utnyttjats för att utöva makt över människor och de är behäftade med många förutfattade meningar om vad de står för.Orden är ändå oumbärliga för att förstå tron. Vi kan inte göra oss av med dem men vi kan återerövra dom och se relevansen för dom i våra liv. Orden i sig är inte heliga, men de speglar en erfarenhet av mänskligt och gudomligt liv och därmed helighet.

Kvinnan letar efter sitt borttappade mynt. Vi letar inte silvermynt, det är långt från vår verklighet. Berättelsen om det förlorade fåret och den förlorade sonen står precis i anslutning till den här texten. Får tappar vi inte bort så ofta heller men barnberättelsen är lättare att känna igen sig i. 

När Jesus berättar liknelserna om det som är förlorat, fåret, silvermyntet och sonen så är det en bild för att ingen är utesluten från gemenskapen med Gud. Vi är skapade för att leva i gemenskap och vi är insatta i ett större sammanhang. Det är här Stororden kommer in.

Det grekiska ordet för Synd är en bågskytteterm. När pilen missar tavlan, missar den målet. I överförd bemärkelse kan vi missa målet med våra liv. Det är något som drar oss bort ifrån Gud, oss själva – och från det sammanhang och den gemenskap vi tillhör. När det händer finns Omvändelsen. Det handlar om att återvända till Gud och till sig själv och till sitt sammanhang. Det grekiska ordet för omvändelse kan  också översättas med att tänka annorlunda. Egentligen förändra sina sinnen. Det är inte så lätt, speciellt inte när vi brottas med våra skuggor som ofta får konsekvenser för hur vi är mot varandra.

Jesus gjorde inte skillnad på människor och därför sökte sig människor till honom som för övrigt var eller kände sig uteslutna ur gemenskapen. 

Något som förargade fariséerna och de skriftlärda. Det är i sån situation som de här liknelserna berättas av Jesus. Jesus sa ofta Omvänd er, det vill säga förändra er sätt att tänka kring Gud och tro.

En personlig erfarenhet av att både bli utesluten och att förlora och hitta dök upp i mitt minne i ljuset av dagens texter.

För 17 år sedan var jag och min familj i Kalamata i Grekland,  känt område för sina goda oliver. Vi tog en paus från bad och solande för stadssightseeing och går in i stadens stora katedral. Väl inne gick vi runt med 1-åringen i vagnen efter en stund kommer en man fram till oss och börjar skälla. Vi förstår ingenting mer än att det har något med barnvagnen att göra. Då kommer en kvinna fram som på god amerikanska tolkar och berättar att man inte får ha barnvagn för det kan bli märken i  golvet av hjulen. Vi går ut och hon följer med och det visar sig att  hon är barnfödd i Kalamata men nu bosatt i USA, vi får ett trevligt samtal på kyrkbacken.

Så upptäcker vi att vår 7-åringen är spårlöst borta. Mormor, som också är med tar hand om 1-åringen i barnvagnen och jag och min man delar på oss och sätter igång med letandet. Jag går tillbaka in i kyrkan och försöker så högt som möjligt och ändå tyst ropa Dan. Jag vet inte hur länge jag gick där, kanske  några minuter så hör jag Hej mamma, här är jag…Jag tittar mig omkring och undrar var han är, Mamma här är jag, rösten kommer uppifrån och där står han i predikstolen och är jätteglad. Lättad, full i skratt och samtidigt med sträng mammaröst – beordrar jag honom att genast komma ner. Jag tänker på arga Vaktmästaren som kört ut oss för vi gick med barnvagnen. Vad ska han säga om en unge i predikstolen………Vi hann osedda smita ut.

Den arga vaktmästaren blev en sinnebild för fariséerna och dom som ständigt hade synpunkter på vad Jesus gjorde, vilka han umgicks med, vad och hur han undervisade och talade om Gud.

Gemensamt för då och nu är att vi är snabba på att dela in människor i kategorier. 

För fariséerna var det syndare och tullindrivare. För vaktmästaren var vi okänsliga turister, att nu två av dessa okänsliga turister tänkt komma till söndagens gudstjänst visste ju inte vaktmästaren och att de dessutom råkade vara präster!! Vi gick aldrig till gudstjänsten för Jesus ord ringde i våra huvuden Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Vilket är viktigast golven eller barnen?

Jag ska inte döma vaktmästaren för hårt, han hade säkert sina instruktioner. Men instruktionerna var i våra ögon inte i Jesu anda av gemenskap och att människan är god och i varje människa finns Guds andning och Guds avbild. När vi bryter mot det goda finns alltid möjlighet att vända om precis som den förlorade sonen gjorde. I omvändelsen blir vi frälsta. 
Storordet Frälst betyder räddad, befriad. i frälsningen överlämnar vi våra liv till Gud som bär precis som en livboj, en Frälsarkrans som bär oss på mörkt och djupt vatten. Vi tycker kanske inte att vi behöver Guds frälsning men Jesus förmedlar att glädjen blir stor när vi låter oss finnas. Gud söker oss ihärdigt, som kvinnan efter myntet eller som jag och min man sökte efter vår son.

Att Gud söker oss och vill återföra oss till sig, till oss själva och till god medmänsklig gemenskap är Nåd. 

Jag skulle vilja  tillägga att Nåd är ren kärlek. Många gånger tänker vi att vi måste förtjäna kärlek, ge en motprestation. Om du älskar mig – älskar jag dig. Guds kärlek till oss är annorlunda. Den bara är och i den kärleken får vi vara, vila och bli burna. 

Guds nåd och kärlek är gratis.