Ängelns bud

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.” 

Ängel fångar upp två kontraster i våra liv. Rädslan för det okända och vårt behov av glädje. En helt vanlig dag eller snarare natt på jobbet möter herdarna Guds sändebud, och inte bara en ängel, utan en hel himmelsk här. Nog skulle både du och jag med största sannolikhet bli förfärade och undrande, helt enkelt lite rädda. Gud och Guds änglar känner sin mänsklighet, hur rädda vi kan bli för det oväntade, det nya, det vi inte känner igen. Därav ängelns lugnande ord.

   En helt vanlig natt i december förmedlar änglarna ett glädjebudskap, ett ofattbart budskap, som en hemlighet som inte är hemlig. Att Gud låter sig födas in i vår mänsklighet för att befria, frälsa och på ett nytt sätt knyta Gud och människa närmare varandra.

   Det är inte en helt vanlig dag för oss idag, för det är Juldagen då vi högtidlighåller Jesu födelse. En röd dag, när de flesta är lediga utom de som behöver arbeta för att hålla alla livsviktiga och hyfsat viktiga samhällsfunktioner igång. Jesus var noga med högtider men inte på ett rigid vis. Jag tänker att det ändå är alla andra, helt vanliga dagar som Jesus vill att vi ska glädjas över hans födelse och inte vara så rädda.

Det är alla vanliga dagar som Jesus vill att vi ska berätta om honom, om Gud, om vår tros hemlighet som inte är så hemlig.

Att vi gör precis som herdarna, berättar vad som sagts om detta barn, vad de sett och hört. Det var förstås inte så att alla som lyssnade till deras berättelse förstod och genast tog allt till sitt hjärta utan ”Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.” Undantaget Maria då, som redan förstått att det var något alldeles extra och speciellt med barnet hon fött.

   När vi berättar om vår tro för människor runt omkring oss är det också en och annan som häpnar. Eller när vi med envishet i ord och handling står upp för människovärdet i vårt Stockholm, vårt land och vår värld som ännu inte känner av den yttre freden och den inre friden som Jesus förmedlade genom sitt liv. Vi gör det på olika vis, visar vår tro i ord och handling. Idag berättar var och en av oss om det glada budskapet genom att vi har valt att vara här i Gustaf Adolfskyrkan. Vi gör det genom närvaron, orden i bönerna, när vi sjunger psalmerna, i nattvardens gemenskap. 

   Vi gör det i handling genom vår kollekt till barnen och ungdomarna i Den Gode Herdens skola i Betlehem. De som påtagligt vet att freden inte är ett faktum men trots allt behåller friden genom att dagligen gå till skolan för de vet att utbildning, och jag citerar: ”ger oss möjligheter och hopp om en framtid i fred”. I handling finns vi även till för barnen och ungdomarna på barnhemmet i Saikai i Litauen. De har den yttre freden men friden är skör och utmanas ständigt i ett fattigt och hårt prövat samhälle. Trots allt brinner ljuset med en envis låga för hoppet om en bättre framtid.

   En helt vanlig dag så är jag övertygad om att du och jag, utan att vi tänker på det, i ord och handling lever tron med ett engagemang på olika vis, inom kyrkan, i föreningar, i samhället. Ett vänligt ord, en bön, ett par vantar till den som fryser om händerna, en mugg te eller en slant i pappmuggen till de som saknar vad vi äger i överflöd. För att bara nämna något av den medmänsklighet som Jesus visat att vi ska leva i och sträva efter.

Gud valde att bli människa, inkarneras i sin älskade skapelse, inte som en blivande konung med rikedomar utan som en helt vanlig son i en helt vanlig hantverksfamilj.

Jesus var inte ett helt vanligt barn men det var så han föddes och växte upp. Det är vad en stor del av julens budskap handlar om, växt och hopp till befrielse för människan. Det lilla barnet som trots  vedermödor i livet växer upp till den vi gärna i psalmer, liturgier och traditioner benämner som konungslig. Det må så vara att vi kallar Jesus konung, men hans vagga är inte av guld och ädelträ utan en krubba med strå. Hans tron är inte av kristall, hans tron är Israels steniga kullar och grönskande dalgångar, fiskebåtarna, olivlundarna, byarna och de trånga gränderna i Nasaret och Jerusalem. Så många helt vanliga platser. Hans hov är folket som lyssnar till hans ord och följer i hans spår. Han är Fredsfurste över ett rike av annat slag än våra. Ett rike vi kan få en glimt av redan här och nu.

Lyssna, för Gud kallar oss som Gud kallade herdarna den där natten i Betlehem. 

Inget och ingen skall stå mellan oss och Jesus mer än vårt eget val att följa i hans fotspår och leva i hans vägledning. Jesus är ljuset som alltid strålar fram när vi vandrar på livets väg, även när vi inte ser det finns det där. Paulus påminner om att vår religions hemlighet handlar om hur det helt vanliga kan rymmas i det gudomliga agerandet och det gudomliga agerandet rymmas i det helt vanliga. När Gud blir människa i Jesus Kristus, skapar Gud på nytt. Kanske mer av mysterium hur det kan ske än hemlighet. Det vill Gud att vi går ut och berättar om. När vi känner oss osäkra, förundrade, jag till och med rädsla för att göra det, ska vi bära med oss ängelns ord ”Var inte rädda!”.För det vi har att berätta är ett glädjebudskap, en glädje som genomsyrar såväl högtid som vardag. En glädje över att Gud älskar oss och vår värld så mycket så Gud själv väljer att dela mänsklighetens villkor för en tid, på en helt vanlig plats med helt vanliga människor.

   Möjligen är det detta som är den stora hemlighetsfulla gåtan, hur kan Gud vara både bortom vår föreställningsförmåga och närvarande i Jesus? För även om vi inte har Jesus fysiskt hos oss är han närvarande här och nu, andligen, i gemenskapen, i brödet och vinet. Med oss alla dagar till tidens slut. 

Juldagens läsningar

Profeten Jesaja 9:2-7

1 Timotheosbrevet 3:16

Lukasevangeliet 2:1-20

Inre frid och yttre fred

Första Advents Hosiannarop har idag på Andra Advent bytts ut mot de kärvare berättelserna som kännetecknar både Andra och Tredje advent. 

Idag är det lite som att förflyttas två söndagar tillbaka till Domssöndagens berättelser för dagens evangelium är i stort sett det samma som då. För när vi som bäst förbereder oss inför julen med att pynta och smycka våra hem med ljus, dekorationer och blommor, förbereder sig kyrkan för julen med allvarlig eftertänksamhet. Bibelns berättelse kan vara lite som gamla västernfilmer där man vaskar guld. Berättelsernas guldkorn är emellanåt fullt synliga och ibland är de lite sandiga och gyttjiga men guldkornen finns där, lite gömda. Så jag tänker vaska fram några guldkorn ur dagens berättelser.

   Jag börjar med Berget – bilden av berg används för att i ord klä det som förenar himmel och jord. Vi vet att den främste som förenar himmel och jord är Jesus Kristus, det är hans ankomst, hans födelse vi förbereder oss på att få fira. Det är han som skall lära oss sina vägar och det är hans stigar vi skall följa. Jesus gick ofta upp på ett berg, en höjd. Alla som varit i Israel vet att det är ett mycket kuperat landskap. Det fascinerade mig, jag kunde för mitt inre öga se Jesus vandra där, stå där mitt i Guds goda skapelse och förmedla det han ville ha sagt till oss då som nu. När vi möter Jesus i dagens evangelium handlar det om hans återkomst och inte om hans ankomst, han är så där allvarligt kärv som bara Jesus kan vara. 

Kärleksfullt realistisk känner han sin mänsklighet, hur svårt vi har för att leva med en inre frid och en yttre fred.

Jag brukar säga att tiden både är linjär och cirkulär och när det gäller tron är den på många vis just cirkulär. Ett nytt kyrkoår kommer år efter år och vi läser samma berättelser år efter år. Kan ju tyckas tjatigt men samtidigt så är det ett fantastiskt sätt att hela tiden bli påmind om vårt ansvar i relationen till Gud. ”mina ord skall aldrig förgå”, säger Jesus.Vi kan inte prestera något för att få Guds kärlek därför att den helt enkelt är gratis, av nåd och kommer till oss utan att vi ber om den. Gud älskar var och en av oss för den vi är. Däremot har Jesus med tydlighet visat oss att Gud inte älskar allt vi gör. Viktig skillnad här: Vara älskad för den vi är, men inte alltid för vad vi gör.

   En del tycker att kristna moraliserar och kyrkan har förvisso en historia av kontrollerande moralism. Den behöver vi ständigt göra upp med och vara varse så vi inte faller in och dömer det vi inte ska döma. Paulus formulerade det bra idag; ”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.” Kärnan i Jesu budskap är inte trist moralism utan kärleksfull realism.

Det är därför han uppmanar oss ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas…” 

Vad betyder det att våra sinnen fördunklas? Jag tänker att det handlar om att fly från det som är vår inre frid och vår yttre fred. Den flykten tar sig skilda uttryck i olika tidsåldrar, omåttlighet i mat och dryck har människan över alla tidsåldrar gemensamt. I vår tid kan vi fördunkla våra sinnen med timmar framför mobilen och datorn, gå i affärer som flödar över av varor med budskapet konsumera mera. Det finns människor som utnyttjar både andra människor och strukturer för egen vinnings skull. Omåttlighet i stort som smått.

   Måttlighet är en dygd, den kan vara nog så svår att leva efter, oavsett om det är i det lilla eller stora. Vi har alla våra olika frestelser. Du vet dina och jag vet mina. En frestelse som är svår att motstå för vissa är makt, makt som går över styr är också omåttlighet. Paradisläckan och #metoo visar på omåttlighet som drabbar och skadar människor på ett orättfärdigt sätt och ibland ofattbart brutalt vis.

   Oavsett vad det är vi har svårt att göra måttligt, så går det inte att fly från sig själv och sitt ansvar. Det är detta profeterna talar om och som Jesus personifierar. När vi finner trygghet i tron på Gud löses inte omåttlighetens problem men vi får och har en annan grund att bygga våra liv på. Glädjen i allt det vi har tillgång till i vår kultur kan få rimliga proportioner. För det är som den mycket gamla slagdängan så vist skaldar: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går, du behöver inga penningar när du vid porten står.” Det vi behöver är med Jesu egna ord att  ”stå upprätta inför Människosonen”.

”…be att ni får kraft” säger Jesus. 

Vi behöver kraften att se proportionerna och att livet är mer än det som vi konkret har framför oss. Kraften att förstå, i den mån det går att förstå, att vi är delar av en större helhet. Den helheten är en skärva av Guds rike som redan kommit genom Jesus och hans liv. Jesus säger inte att det är enkelt, han bjuder in oss att anta livets och trons utmaning. Genom bönen kan vi öppna oss för att ta emot den inre friden och leva den yttre freden som Jesus talar om. Även om den yttre freden där svärden omvandlats till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar inte existerar så börjar förändringar alltid i det lilla och utan inre frid blir det ingen yttre fred. Det är därför Jesus lärt oss: ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”

   Den inre friden avspeglas i den yttre freden. Det är inte enbart världsfred utan i lika hög grad mobbnings- och kränkningsfria arbetsplatser och skolor, ja samhället i stort. Vänlighet och öppenhet är yttre fred. En fred som borde vara självklar att den genomsyrar samhället, där rättfärdighet och människors lika värde är riktmärket. Som sagt Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit  er till Guds ära.

   Det är vad vi som kristna förbereder oss på och arbetar för i adventstid och året runt. Kom ihåg att detta kan göras samtidigt som vi pyntar med ljus, dekorationer, blommor och hembakat inför julen. Det ena utesluter inte det andra. I väntan på att få fira Jesu ankomst, hans födelse och någon gång hans återkomst, får vi hoppas och tro, med Guds hjälp och Jesu vägledning, att en bättre värld är möjlig med början här och nu.

Dagens Bibelläsningar på Andra Advent 1 årgången

Mika 4:1-4

Romarbrevet 15:4-7

Lukasevangeliet 21:25-36

Har ni förstått allt detta?

Den frågan ställer Jesus till lärjungarna när han berättat sju olika liknelser.

Lärjungarna svarar ja! Frågan är då om vi förstått allt detta? Nja, svarar jag och säkert en del med mig. Nja, tillsammans med nej blir nog ett vanligare svar än ja. I Matteusevangeliet samlas sju liknelser som kallas för Liknelsetalet. De handlar alla om Himmelriket. Himmelriket är både en tid och plats, samtidigt. Det är tiden när Jesus skall komma tillbaka och Himmelriket skall fullbordas. Skapelsen skall bli återställd, och människor åter leva i harmoni med Gud och med varandra i Guds goda skapelse.

Liknelsernas syfte är att beskriva något obeskrivbart. 

Det ska vi hålla i minnet när vi läser och hör berättelserna. Jag återkommer till liknelserna men först några ord om Profeten Hesekiel och Paulus. Hesekiel målar upp en paradisisk bild när han vill skänka folket tröst och hopp under den Babyloniska fångenskapen, det ska komma en framtid som är annorlunda. Lyfter vi berättelsen in i vårt sammanhang och till vår tid, vill den ge hopp om en tid och plats för frid och helande, rättvisa och rättfärdighet. Helt enkelt Himmelriket. Med Paulus ord är det en tid när ”Gud blir allt, överallt”. En tid och plats där människan vet att hon är en del av en större helhet. Paulus påminner oss vidare om att sedan Adams dagar är döden en realitet, det är ingen som undkommer den. Inte heller Jesus undkom döden men genom honom skedde en nyskapelse, Uppståndelsen. Jesus gav oss också ett löfte om att komma tillbaka. När, var och hur det skall ske vet vi inget om.

Jesus uppdrag är kristallklart, med många prismor. 

Han berättar om Guds kärlek till sin mänsklighet och han påtalar att vi som är en del av Guds goda skapelse inte alltid är så bra på att ta hand om varandra och den värld vi lever i. Jesus uppdrag är att öppna våra sinnen och vårt förstånd och han gör det med kärlek och stundtals med ett kärvt tilltal. Den kärvheten möter vi i dagens evangelium. Hur kan han som säger att vi skall förlåta inte sju gånger utan sjuttiosju gånger samtidigt säga att en del av oss ska kastas i en brinnande ugn? Den frågan brottas kristna fortfarande med, och mer eller mindre eleganta teologiska lösningar har presenterats.

   Jag avstår från att presentera en lösning för jag tror att vi får leva i den paradoxen och överlåta domen över våra liv till Jesus. Vi får fortsätta brottas med den undervisning som är både kärlek och kärvhet. Lägger vi samman allt Jesus sagt och hans livsgärningar så är det främst kärlek och allvar vi möter. Jesus vill nå alla människor, han vill att alla ska bli himmelrikets lärjungar. Det vill säga leva i och med tron på honom som är Gud och människa. Det är inte så lätt alla gånger att ta till sig Jesu radikala budskap om kärlek, nåd och att leva i en god relation till Gud och sina medmänniskor, det utmanar. Det kräver helt enkelt lite andligt arbete att leva i relationer till Gud och Jesus.

   Egentligen, är inte det konstigare än att det faktiskt kräver en del arbete av oss i alla mänskliga relationer. Relationer kommer inte gratis, inte ens de närmaste mellan älskande par, eller mellan föräldrar och barn, vänner, släkt och arbetskamrater. #metoo uppropet visar med emfas på grava brister i relation kvinna/man. Flyktingströmmar och hemlöshet visar med påtaglig närvaro på brister i medmänskliga relationer.

Jesus använder vardagliga bilder i sina liknelser för att få oss förstå allvaret i våra mänskliga relationer och vår relation till Gud.

För att något lite förstå dagens liknelse behöver i känna till de övriga sex som är i samma kapitel, se helheten, därför nämner jag dem snabbt, ni kan sen läsa själva. I den första liknelsen om Himmelriket liknas ordet vid en sådd som faller i olika jordmån, en del gror inte, en del gror sämre och en del faller i god jordmån. Så har vi liknelsen om de goda och dåliga fiskarna, som samlas in eller kastas bort. En tredje liknelse är om sådd av vete, där en fiende sår ogräs, som sedan rensas bort. Tillsammans handlar dessa tre om gott och dåligt. Så finns liknelsen om det lilla senapskornet som växer till ett träd samt liknelsen om den lilla surdegen som genomsyrar degen så att den blir rejält stor. De fem liknelser presenterar kontraster och paradoxer och fyra av dem handlar om växande på olika vis.

Vi kan ställa frågor till oss själva i relation till liknelserna:

Hur lever vi med livets paradoxer, av det vi vet är dåligt och vad som är gott? Vad är det vi odlar i våra liv? Vad är det som växer inom oss? Hur ser våra val ut? Vad gör vi när vi upptäcker att vi valt galet i relation till oss själva, andra och till Gud?

   Så finns två liknelser som handlar om glädje, hängivenhet och uppoffring. Mannen som hittar skatten i åkern, gömmer den och sen går och säljer allt för att kunna köpa hela åkern. Samt köpmannen som hittar den allra finaste pärlan och som också säljer allt för att kunna köpa pärlan. De behöver göra en uppoffring för att få skatten och pärlan, det krävs något av dem. Tillsammans berättar liknelserna att vår tro behöver växa utifrån sina förutsättningar. Oavsett om tron är ett frö som nyss blivit sått eller en bit surdeg så behöver det lilla omsorg och en god plats att växa på. Vi behöver dessutom rensa, se vad som är gott och dåligt. Tron behöver även vår hängivenhet, glädje och uppoffringar, det senare bland annat i form av tid och val. 

   Tid för bön, tid för andlig läsning, tid för gudstjänst och gemenskap. Det är tiden och valen, ibland med uppoffring som följd samt glädjen och hängivenheten som Jesus vill att vi alla skall upptäcka och prioritera i våra liv för då blir vi himmelrikets lärjungar. 

Någon gång i en framtid vi inte vet något om kommer vi få möta Jesus, Ansikte mot Ansikte. 

Säkert blir vi påminda om både kärvheten och kärleken i det mötet. Då är det tryggt att vila i vetskapen om att Jesus vet vad det innebär att vara människa, inte alltid enkelt men fantastiskt. Så kan vi också komma ihåg orden i 2 Petrusbrevet: ”Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. 2 Pet 3:9 

Domssöndagens läsningar hittar du här:

Profeten Hesekiel i Gamla testamentet 47:6-12

Episteln ur 1 Korinthierbrevet 15:22-28

Matteusevangeliet med tre extra verser 13:47-53

Liknelsetalet kapitel 13 i Matteusevangeliet

Stororden - Evigt liv

Memento mori - kom ihåg att du är dödlig

Döden är oundviklig för oss alla, den bär jämlikhetens alla kännetecken. Däremot hur vi tänker kring döden är olika för oss, som kristen tänker jag att döden endast är ett kommatecken, en övergång till evigt liv. Så vad är då evigt liv? Ingen av oss har ett fullödigt svar, ingen har återvänt och berättat. Berättelser om nära-döden-upplevelser kan ge tröst men är inte facit. Inte ens Jesu uppståndelse är i sig ett facit på vad just evigt liv innebär men det är ett tecken på att livet fortsätter i delvis en annan gestalt efter vår död. Det är det Jesus lovade oss, att uppståndelsen gäller också oss.

Hela Människans Helande

Så lyder underrubriken till Lennart Thörns bidrag i Stororden om Evigt liv. Han är pastor i Evangeliska frikyrkan och har varit lärare i Nya Testamentet i Örebro missionsskola och Göteborgs universitet. Han inleder som jag med att konstatera att döden är oundviklig och att skuggan ackompanjerar våra liv, han är inte rädd för döden men döendet. Det tror jag många av oss kan känna igen oss i. Smärtan, lidandet, ovissheten då hjälper inte de vackra bilderna och orden av en paradisisk tillvaro som väntar oss där vi blir helade. 

Thörn presenterar fyra antiteser om evigt liv, grundade i Bibeln och hos några olika teologer.

   Evigt liv - inte en kvantitet utan kvalitet. Det är den första antitesen och han betonar att båda orden är ofullständiga, var för sig och tillsammans, vårt mänskliga språk räcker inte till mer än symboliskt. Den ende som har liv i absolut mening är Gud men Gud delar liv med människan och genom Jesus delar Gud även evigheten med människan genom Jesus. Evig är inte ett tidsmått utan en kvalitet och en gemenskap hos Gud. Det är en gemenskap som börjar redan här och nu genom vår tro.

   Evigt liv - inte själens odödlighet utan kroppens uppståndelse. Den andra tesen problematiserar den dualism som finns ända sedan Platons tid om att människan har en odödlig själ och att kroppen är en begränsning. Han betonar den kristna tron på uppståndelsen är kroppslig, det har Jesus visat.

   Den tredje tesen är, Evigt liv - inte själens frälsning utan hela människans. Thörn fortsätter betona att det inte är själen som befrias från kroppen, han skriver: " Det bibliska hoppet om uppståndelse från de döa innebär inte själens befrielse från kroppen utan kroppens, det vill säga hela människans, befrielse från både ondskan, synden och döden och från en möjlig begränsad gemenskap till en obegränsad gemenskap med den evige Guden." Guds Livsande möjliggöra detta och genom uppståndelsen blir hela människan helad. Det förgängliga skall kläs i oförgänglighet som Paulus skriver om bland annat i 1 Korinthierbrevets 15:e kapitel.

   Evigt liv - inte för ett fåtal utan för många. Så formuleras den fjärde tesen som betonar att evigt liv är en gåva av Gud. Att den gåvan är förenad med två ståndpunkter som funnits med sedan fornkyrkan är den dubbla utgången i domen, vilka döms till evig frälsning och vilka till evig undergång? Båda dessa synsätt har stöd i Bibeln. Thörn landar själv i teologen Jürgen Moltmanns ord: "Guds slutdom har ingen dubbel utgång, utan den tjänar det universella upprättandet av den gudomliga rättfärdigheten och rättvisan inför alltings nyskapelse." (ur Den Gud som kommer. Kristen eskatologi Verbum 1997)

Livsande

I andra skapelseberättelsen i vår Bibel, berättas följande om människans tillkomst " då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (1 Mos 2:7) I 1917 år översättning formuleras versen "Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa och så blev människan en levande varelse."

   Livsande, att blåsa in liv, just dessa ord är livsbärande för mig, Gud är med oss och när vår livsande, när vår sista utandning sker så återvänder vår livsande till Gud. Vad sker då, föräras vi en härlighetskropp på en gång eller får vi vänta till Jesu återkomst? Det finns inte något entydigt svar på den frågan även här kan Bibelns berättelser tolkas i båda riktningarna. Personligen tror jag att Gud tar emot oss direkt. En dag får jag vet om det är så. Tills dess är det livet här och nu som är det betydelsefulla. Evigheten finns i ett rum bredvid men ändå bortom räckhåll för oss så länge vår livsandning andas in och ut och in och ut och in tills vårt sista ut.

Stororden - Lärjunge

Följ med och se!

Vi har en stående inbjudan att följa med Jesus på hans vandring i livet. När vi tackar ja, om vi tackar ja, så går vi in på en ny väg i våra liv. Ja, ny och ny, den är upptrampad så till vida att Jesus går där före oss, ibland efter oss eller vid vår sida. Vid något tillfälle i livet kan det också vara så att vi blir burna. Ni vet den klassiska berättelsen om mannen som dör, kommer till himlen och undrar varför det bara var ett par fotspår på en hans livsväg vid några tillfällen. Han kände sig sviken av Gud, det är då Gud svarar, det var då jag bar dig.

Att lämna för att följa

Syster Veronica Tournier, dominikanersyster vid Stiftelsen Berget, har skrivit kapitlet Lärjunge i Stororden. Hon inleder med berättelsen ur Johannesevangeliet när Jesus kallar några av sina lärjungar och gör det just med orden "Följ med och se!" och "Följ mig!".1) Det verkar så enkelt, är det verkligen så enkelt? Nej, det är det förstås inte. Syster Veronica påminner oss om att varje kallelse är unik, hur Jesus söker kontakten med oss är individuell men den gemensamma nämnaren är ändå att vi behöver göra ett aktivt val. Det valet betyder också att vi behöver lämna något bakom oss. Att få en kallelse att leva som nunna eller munk kräver mer av en person men vi alla som säger ja till inbjudan behöver bli medvetna om att vårt fokus i livet skiftar från vårt ego och våra närmaste till att inkludera Jesus i våra liv. Du blir aldrig ensam mer, inte ens när det känns så, det är löftet vi fått när vi säger ja. "Och jag är med er alla dagar till tiden slut."2) 

   Syster Veronica påminner oss också om vår möjlighet att säga nej. Jesus tvingar sig aldrig på en människa.

Lärjungaskap är inte något exklusivt.

Det är inte något för en utvald skara. Visserligen kallade Jesus tolv män att vandra vid hans sida och få undervisning den tid han var synligt verksam. Men tillsammans med dem fanns så många fler, inte minst Jesu mor Maria, Marta, Maria och Lasaros, Maria från Magdala osv. Alla var lärjungar. Det var kvinnorna vid den tomma graven som fick erfara uppståndelsen och Maria den första att möta den uppståndne Jesus.
   Inbjudan att vara en lärjunge är inte villkorad av utbildning och status, enda villkorande är att vi från hjärtat säger ja till inbjudan och gör vårt bästa att följa Vägen som Jesus anlagt. För oss betyder det att leva med orden om Ordet, att leva med berättelserna i vår Bibel. Jesus lärde sina lärjungar vad man behöver tänka på när det handlar om bön och han gav dem det vi kallar Herrens bön, Fader vår eller för er som lärt er nya översättningen, Vår Fader. Lärjungaskap är att också att komma samman och fira gudstjänst, gå till nattvard och uppleva den gemenskap som går bortom orden.

   När vi snubblar, för det gör vi nu och då blir vi uppresta genom förlåtelsen, uppmuntran och hoppet. Petrus betygar sin kärlek och efterföljelse men faller, trots det ger Jesus honom ledaruppdrag. Syster Veronica skriver bra om detta. "Här finns en hemlighet. Du säger: "om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar." 3) Om vi trots allt fortsätter att lyssna till dina ord även när de stör oss och vi inte förstår,om vi följer dig så gott det går med våra tillkortakommanden och våra tröga hjärtan och reser oss igen när vi fallit, så märker vi att vägen leder framåt. Vi förändras."

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. 4)  

Tjänande är en del av lärjungaskapet, att tjäna Gud och medmänniskan.  I sitt avskedstal drar Jesus lärjungarna än närmare sig, ni är mina vänner, säger han. Vänskap inbegriper en närhet som är av annat slag än tjänande, den närheten inbjuder Jesus oss till. En fördjupning av lärjungaskapet. Vi är hans vänner och han är vår Vän. En vän som alltid finns där för mig, går före, går efter, går bredvid och till och med bär mig när det behövs. Tänk vilken vän vi kan få när vi säger ja till att följa med och se.

1) Johannesevangeliet 1:35-51

2) Matteusevangeliet 28:20

3) Johannesevangeliet 8:31

4) Johannesevangeliet 15:15

Stenar - Drömmar - Änglar

Berättelserna på Den helige Mikaels dag är rika på trådar att väva av. Då blir det till att välja och jag väljer, stenar, drömmar och änglar.

Vi behöver alla få känna trygghet. Så även Jakob. När han på flykt efter sveket mot sin bror Esau ska göra natt tar han en sten och lägger den vid huvudgärden. Det var väl inte direkt bekvämt, men ett skydd, lite stöd och avskilt vid huvudet. Stenen är en enkel men betydelsefull detalj i berättelsen om hans dröm och Gudsmöte. Som sagt i Bibelns berättelse finns trådar som väver samman de större berättelserna, trådar går från Gamla testamentet till Nya testamentet och tillbaka. Därför ska jag komma tillbaka till vikten av stenen i slutet av predikan.

   Först lite om drömmar. Psykologiskt är drömmar ett tilltal från vårt undermedvetna eller omedvetna. Alla människor drömmer, sen är det inte alltid vi kommer ihåg vad vi drömmer. Fast det går att öva upp. Drömmar kan som bekant vara ganska röriga och färgstarka och har sitt egna mycket personliga språk. Därför är inte all den drömlitteratur som finns, sanningen. Det finns naturligtvis symboler som är universella och som är gemensamma för oss och den kultur vi lever i. Det kan hjälpa oss när vi tolkar våra drömmar men inte ge enkla svar. Drömmen är ett personligt tilltal till oss, en hälsning från oss själva, till oss själva. 

Så kan drömmen vara något mer -  en hälsning från Gud. 

Ett sätt för Gud att kommunicera med oss när vi är som mest öppna och mottagliga. I sömnen släpper vi kontrollen över vårt jag. Jakob hade sin livshistoria. Nu var han på vandring efter att ha lämnat sitt hem och sitt ursprung för att söka sin framtid och sitt liv i ett annat sammanhang. Där mitt i natten

ger Gud sig tillkänna i ett direkt tilltal till Jakob. Helt enkelt andlig vägledning genom en dröm.    Drömmar är allvar – både jagets redskap och Guds redskap för att nå oss. Att Gud använder drömmar för att nå oss vet vi från andra berättelser i Bibeln, det är inget unikt för Jakob. Genom historien och i den framtid vi inte vet något om, kommer Gud fortsätta att använda drömmen för Andlig vägledning, den kan uppenbaras för var och en av oss när vi minst anar det.

   Jakob ser änglar i sin dröm. Jag tycker det är delvis knepigt med änglar, speciellt talet om skyddsänglar. Änglar – Angelos är först och främst Guds budbärare och medarbetare. Ingenstans står det i vår Bibel att vi, var och en har en egen skyddsängel. Kanske är det så ändå, kanske inte. Visst är tanken fantastisk – att vi, var och en har en alldeles egen ängel som vakar över oss och vill oss väl och vi kan tro på det om det ger oss tröst och glädje. Visst kan det vara så att när änglarna bär bud räddar dom ibland också liv. Eller möjligen är det tvärtom, änglar räddar ibland liv – som ett  budskap i sig om den andliga verklighet som finns parallellt med oss. Men besvikelsen finns runt hörnet den dag vi upplever att vår skyddsängel inte beskyddat oss. Det krävs ingen större ansträngning för att fundera över var miljontals skyddsänglar håller hus.

Änglarnas främsta uppdrag är att vara Guds budbärare. 

Änglar bär bud om något, som för Jakob. ” I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den.” Änglarna förebådar Guds tilltal till Jakob och trots Jakobs stora svek lovar Gud att finnas vid hans sida. Änglarna visar alltid riktningen mot Gud och Guds närvaro i våra liv. Några av änglarna vet vi namnet på. I Uppenbarelseboken möter vi Mikael i slutstriden mot ondskan.  Det är en seger som inte kunnat ske utan hjälp av Gud genom Jesus, det förstår vi genom orden; "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde.” Vi vet inget om morgondagen än mindre om framtiden långt framför oss  men vi har löftet om att ljuset ska segra över mörkret.
Det är viktigt att vi bär hoppet om en rättvis framtid vi inte vet något om. Vi var många som var orolig igår för demonstrationen i Göteborg, många av som bad, som gick ut på gatorna för att vittna om ljuset och godhet. Det blev rörigt men det blev inte totalkaos. Vi behöver förmedla de glimtar som trots allt redan finns av ljuset seger över mörkret. Det behöver vi ständigt lyfta fram, så att vi inte drunknar maktlöshet.

Att ständigt arbeta för att välja det goda. Genom tron är Jesus både en förebild och hjälper oss när vi ber om vägledning och stöd såsom vi bad i börja av gudstjänsten med Luthers ord.1)

Det goda sker också när vi förkroppsliga änglarna och säger till ”Du är en ängel” när vi hjälper och får hjälp av varandra.

Så är vi tillbaka till stenen igen. 

Det berättas att när Jakob vaknar tar han stenen som han haft vid huvudgärden och reser den som en stod. Som ett minne för ett Gudsmöte och en helig plats. Som en tråd från stenens symboliska bild för mötet med Gud leder berättelserna fram till möten med Gud i mänsklig gestalt - i Jesus. Jesus liknas vid en hörnsten dvs det viktigaste elementet i en byggnadskonstruktion, en grundsten i vår tro. 
   När Jesus kallar sina lärjungar så ser han med gudomlig blick, bortom mänsklig blick, det är så han ser Natanael. Jesus ser att Natanael är en person som är öppen för att se och ta till sig Guds närvaro, själva ordet israelit finns bland annat betydelsen av den som ser Gud och kämpar för Gud. Här kallar Jesus Natanael att bli en av alla de som ska bära budskapet om att en ny sten läggs till för tillbedjan. Hörnstenen, Människosonen, Jesus, han som mer än änglarna förbinder himmel och jord, mänsklig och gudomligt.  Jesus som berättar genom sitt vara, att Gud är här, himlens port finns på jorden, den är vår tro. Därför kan och får vi lika trosvisst som Natanael instämma i, ”Rabbi, du är Guds son”. 

1) Bön av Martin Luther

Tack käre himmelske Fader, för att du i natt har bevarat oss för allt skadligt och farligt. Vi ber om skydd också i dag mot synd och allt ont, så att vi får leva efter ditt sinne. I dina händer anförtror vi med kropp och själ, allt. Låt din heliga ängel vara med oss så att ondskan inte får någon makt över oss. I Jesu namn. Amen

Predikan på Den helige Mikaels dag i Djurgårdskyrkan. 3:e årgångens läsningar

1 Mosebok 28:10-17

Uppenbarelseboken 12:7-12

Johannesevangeliet 1:47-51

Vänskaplig ärlighet

Det är gott att vara bland vänner och när vi i dagens berättelse möter Jesus är han bland vänner, hemma hos Marta, Maria och Lasaros. 

Den här berättelsen är inte den enda där vi möter dessa tre nära vänner till Jesus. Med mycket nära vänner kan man vara väldigt uppriktig, det finns en trygghet som inbjuder till ärlighet och inga onödiga sociala konventioner. Jag och min familj har till exempel några nära vänner som vi ofta testar nya recept på. Många gånger blir det väldigt bra, några gånger mindre bra, men alltid ätbart. Kanske var det så för Marta när Jesus kom till dem i Betania. Marta hade riktigt mycket att ordna med, kanske hade hon ett nytt recept på gång. Hade Jesus inte varit den vän han var till familjen hade Marta aldrig stegat fram till honom och ställt honom till svars för att hennes syster Maria satt sig ner för att lyssna till Jesus. Kort och gott, det är en trygg miljö och det ska vi hålla i minnet när vi tittar närmare på vad Jesus säger.

   För när man reflekterar över den här händelsen är det så lätt att det blir ett antingen eller perspektiv som skammar mer än den bygger upp. Det ter sig fromt och bra att framhålla Marias val och bekymmersamt beklaga Martas hållning. Under årens lopp har jag i olika samtal mött både kvinnor och män som misströstar för att de inte lyckats leva upp till Maria idealet. Jag vill påstå att många av oss lättare identifierar oss med Marta. Då kan vi hamna där med vårt dåliga samvete för att vi inte hinner med det goda andliga livet!

Kan Jesus verkligen ha menat det så?

Jag har svårt att tro att kärnan i hans budskap är antingen eller, för det är så berättelsen ofta har förkunnats. Det perspektivet förstärks av söndagens överskrift Ett är nödvändigt Evangeliebokskommittén har återigen överträffat sig själva genom att sätta en etikett på berättelserna för söndagen, som låser mer än den öppnar upp.

   Är vi realister så vet vi att det sällan är så enkelt som att det bara finns ett alternativ, en möjlighet. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Det visste Jesus. Han ser Marta, han upprepar hennes namn ett par gånger. Vill man vara illvillig kan man tolka det som nedlåtande, det gör inte jag. Jag tänker att det handlar om omsorg. Jesus ser verkligen Martas bekymmer och oro, det Marta gör är inte oviktigt men just i denna stund är Jesus där och han har uppenbarligen något mycket intressant att berätta eftersom Maria slår sig ner och lyssnar.

   Vad det är som är så intressant så att Marias aktivitet avstannar det framkommer inte, mer än att det är något gott, något bra, i vår bibel är det översatt med ”det som är bäst”. Just detta lilla värderingsord kan krångla till det, värderingen att det andliga är bäst.

Berättelsen vill förmedla mer av en ögonblicksbild än en värdering.

De flesta av oss har säkert varit med om tillfällen när livet stannar upp av olika skäl, glada såväl som smärtsamma. Det man har för händerna släpper man för att ta in vad som ska tas in, lyssnar, sätter sig ner. En del av oss gör det omedelbart medan andra av oss har svårare att släppa på en gång, vill fixa, vad det nu än är vi håller på med. Jesus uppmanar Marta att släppa, för han har något viktigt att berätta. Just där och då var det, det bästa. Jesus talar om för oss att även i vardagsbestyren behöver vi stanna upp, sätta oss ner och lyssna in Guds närvaro och ta emot Guds nåd. Vara och lyssna.

   Det finns en gudomlig omsorg i Jesu ord om att vi inte ska bekymra och oroa oss så mycket. Visst lätt för honom att säga. Han lagde inte någon mat under sin tid på jorden, därför att han var man och framför allt för att hans liv var ämnat för något mycket mer än att bekymra sig för livets praktikaliteter i livet. Samtidigt så är han inte oförstående inför att det är en del av livet. Det vet vi bland annat från berättelserna om bröllopet i Kana och brödundren. Samt det genialiska att koppla minnet av honom till något så konkret som nattvarden, en måltid av bröd och vin. Även om det naturligtvis i första hand handlar om den religiösa kopplingen till påskfirandet så laddas nattvarden med ytterligare en dimension och innebörd av  Guds närvaro, omsorg. 

Vi behöver föda för såväl själ som kropp.

Omsorgen om kropp och själ möter vi även i Paulus brev till filipperna. Han tackar församlingen för allt de gjort, den praktiska vardagliga omtanken är viktig. Så viktig att den skjuter nya skott, det vill säga ger kraft till att arbeta för evangeliet, det Paulus brinner för. Sen är Paulus som han är, stoisk i sin livshållning till vad som möter honom av både överflöd och prövningar. Paulus är en förebild när han påminner oss om att visa tacksamhet till varandra och att oavsett förhållanden omkring oss i livet är vi burna av Gud. Gud ger oss kraft. Även Marta och Maria kan vara förebilder för oss på olika vis. Maria hade inte satt sig ner för att lyssna om den aktiva Marta inte bjudit in Jesus. Och Marta hade inte fått upp ögonen för nödvändigheten av den andliga balansen i livet om inte Maria hade satt sig ner för att lyssna till Jesus.

Det val som Maria gjorde genom att sätta sig ner och lyssna, ”skall inte tas ifrån henne”, säger Jesus. 

Det är precis som om han kunde ana, att det skulle bli ifrågasatt att hämta föda för själen. Att i stillhet få sitta ner och lyssna, möta Gud och sig själv. Livet är ett både och, av aktivitet och av vila, av handlande och lyssnade. Jesus vill göra Marta och oss uppmärksamma på det. Det andliga ska inte tas ifrån oss och det är inte heller något vi själva ska välja bort i våra liv. Att finna balans i tillvarons alla vardagliga måsten och att bereda plats för det goda andliga livet är alltså inte antingen eller, utan både och. 

Predikan i Djurgårdskyrkan 15:e söndagen efter Trefaldighet

GT 5 Mosebok 4:29-31

Epistel Filipperbrevet 4:10-13

Lukasevangeliet 10:38-42

Svenska kyrkan som valbarometer

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt. Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen är av salighet full. 

   Första versen i psalm 269 får bli en "from" sammanfattning på gårdagens kyrkoval. Visst är det glädjande att när detta skrivs, så är prognosen för ökat valdeltagande 5.49 %, från 12 till 18 procent. Jätteroligt, men där slutar det roliga. 

   För när vi tittar på hur rösterna fördelar sig till kyrkomötet, det som kan liknas vid Svenska kyrkans riksdag så ser vi att de öppet politiska nomineringsgrupperna har ökat och mest av dessa SD, därefter C och S. Den dolda politiska nomineringsgruppen VISK har ökat med 3 mandat och partipolitisk obundna POSK med 5 mandat. (Detta är fortfarande en prognos, för aktuell info se länk ) 185 mandat har gått till politiska partier, 64 mandat till partipolitiskt obundna grupper. Siffrorna talar för sig själv.

Det jag ändå tänker är att detta är ett otvetydigt bevis på att en förändring måste komma till stånd. 

	2017			2013 (Se val 2013)
Nomineringsgrupp	%	Antal	Mandat*	%	Antal	Mandat
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna (s)	30,45	281574	76	29,37	199588	73
Borgerligt alternativ (BorgA)	8,83	81659	22	12,57	85386	31
Centerpartiet (c)	13,90	128588	35	11,90	80841	30
Fria liberaler i Svenska kyrkan FiSK (FiSK)	2,92	27017	7	3,29	22350	8
FRIMODIG KYRKA (FK)	3,94	36409	10	4,76	32313	12
Gröna Kristna (Gk)	0,16	1487	0
Kristdemokrater i Svenska kyrkan (kr)	2,98	27604	7	4,76	32319	12
Kyrklig samverkan i Visby stift (KysV)	0,12	1152	0	0,18	1239	1
Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK)	2,33	21558	6	4,69	31880	12
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (posk)	17,10	158094	43	15,26	103665	38
Sverigedemokraterna (SD)	9,22	85301	23	5,97	40571	15
Trygghetspartiet i Svenska kyrkan (TP)	0,04	363	0	0,22	1505	0
Vägen (Vägen)	0,08	755	0
Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK)	3,58	33089	9	2,36	16057	6
ÖPPEN KYRKA -- en kyrka för alla (ÖKA)	4,34	40115	11	4,63	31479	11

* Av 251 kyrkomötesmandat är 2 reserverade för utlandsvalkretsen. 

Valbarometer för det ordinarie valet 2018

Detta är mycket bekymmersamt, mycket. Att ett nazistiskt parti ökar sitt inflytande i ett kristet samfund, en religiös organisation, en eker i Guds världsvida kyrka för att tala i bilder från gårdagens predikan gör mig bestört. Jag får ont i magen och vet inte vad jag ska tänka, ärligt! Det finns inget att glädjas över i det här resultatet, att fem procent fler reste sig och gick till valurnan. Därför att resultat visar att kyrkovalet endast har blivit en spelplan, ett genrep för de politiska partiernas valsatsning 2018. Vad grundar jag detta på, jo, vi människor är politiska varelser och det är klart att många av oss kyrkfolk är solidariska med de grupperingar som vi normalt lägger vår röst på i vanliga val.

Gud och Jesus då, jo men de finns ju där, men oj vad svårt det är att släppa taget och våga stå för att det som är politik i kyrkan är av ett annat slag än partipolitik. Politik i kyrkan har sin grund i evangeliet, i skapelseteologin, i dubbla kärleksbudet, 10 budorden, gyllene regeln, Lilla Bibeln osv som är grunden för politik i kyrkan.  Ja, det är inte enkelt, men det är det som måste vara utgångspunkt. Politik i kyrkan ska slå till höger, till vänster, 360 grader, inte vara partipolitisk lojal. 

Måtte min profetia vara falsk!

SD blir andra största parti i valet 2018. Andra största parti, ett nazistiskt parti, ofattbart.

C går starkt framåt.

M hinner inte hämta upp sig i någon större utsträckning, tappar väljare till SD och C.

MP har väljare som gått till V.

S känns tryggt, som en gammal kofta.

L och KD, ligger där de ligger om nu några stödröstar på KD för det lär de behöva om de ska vara kvar.

Någon av er läsare kanske tycker att jag överreagerar, ja, kanske. Men om SD mobiliserar sådan kraft som de gör i ett kyrkoval. Där de kommer in i kyrkofullmäktige i församlingar som de aldrig varit i tidigare och ökar i stiftsfullmäktige så är det allvar. Svenska kyrkan som folkkyrkan är en spegling av vårt samhälle, just nu är Sverige på väg att normalisera nazism. Opinionsundersökningar vajar men en av de senare gjorda finns en här.

Navet - Jesus Kristus

Ett cykelhjul som med sitt nav och sina ekrar, bra pumpat med spänst i däcket, rullar fram på livets väg.

Är en enkel bild som jag tror att några av er kanske har hört mig relatera till tidigare, så det blir lite av en favorit i repris. En enkel bild för det svåra med enhet. Ekrarna har sitt fäste i navet och i däcket. För mig är detta en bra bild för evangeliet och episteln som båda är fokuserade på att Jesus är centrum, är navet, varifrån vi alla utgår. Med Paulus ord, vi hör till Kristus, han kan inte delas. Vi hör inte till Luther eller någon annan teolog under kristenhetens historia. Kort och gott vi tillhör Kristus, synliggjort i dopet. På så vis är vi kristna en enhet och en helhet, en helig gemenskap i tron på Jesus Kristus, oavsett vilken tradition vi tillhör.

   När vi talar om enhet i kyrkan handlar det ofta om den utopiska drömmen om att vi skulle kunna vara en enda kyrka över hela världen. Jag säger utopisk, för jag tror faktiskt att det är en utopi. Jag tror inte vi blir en enda kyrka förrän Kristus kommer tillbaka, som löftet är, hur, var och när vet vi inte. Så det vi har att förhålla oss till är att leva i tron här och nu. När vi talar om enhet har vi lätt att förknippa det med likriktning, allt skall vara likadant, alla skall tro på exakt samma sätt. Strävanden att forma en enhetskultur misslyckas ständigt. Som vi lätt ser av Paulus brev förstår vi hur olika grupperingar fanns redan från början i den kristna gemenskapen.

Istället för att lägga kraften på organisatoriska utopier av att försöka förena kristenheten i det yttre behöver vi fokusera på den inre enheten. 

Det är kärnpunkten i enhetstänkandet, det är vem som är centrum, vem som är navet. Det är Jesus Kristus och kan inte vara någon annan i kristen tro. Det är omkring honom och hans liv, död, uppståndelse och vi ska stå eniga. Att stå eniga innebär att säga ja till bekännelsen, de som vi kristna har gemensamt, den apostoliska, nicenska och athanasianska. Det är tron på Guds treenighet, Fader, Son och Ande. Det är navet. Därefter blir våra olika kyrkor och samfund ekrarna som utgår från navet. Ekrarna är inte identiska men liknar varandra såsom kristna traditioner gör världen över, som kristen kan du alltid känna igen dig i en annan kyrka även om det inte är precis likadant. Så förenas ekrarna i däcket som gör att kristen tro rullar vidare generation efter generation, århundraden efter århundraden. 

Ibland blir det punktering! 

Pyspunka möter vi redan i episteln när Paulus tar upp frågan om Kristus har blivit delad för att det finns motsättningar mellan de som säger sig höra till  Paulus, Apollos och Kefas. Det handlar om den första generationens församlingar och teologer. De som förkunnar evangelium, undervisar och predikar. Paulus grundade flera församlingar, ledarskapet för dessa lämnade han till olika medarbetare. Så redan då var ekrarna där. Det glömmer vi lätt. Paulus skildrar pyspunka hos korinthierna och betonar att de behöver koncentrera sig på navet, på Kristus.

   Profeten Amos ger oss i sin profetia en bild av en paradisisk tillvaro, där är vi inte än, men Gudslöftet lever. Guds människoblivande i inkarnationen är ett tecken för löftet. Och i väntat på att Guds riket ska fullkomnas helt behöver vi enas kring Jesus Kristus och förenas så att evangeliet rullar vidare generation efter generation. 

   Historien har förstås några stora kyrkpunkteringar, 1054 när öst och väst blir två storheter med Rom och Konstantinopel som trons huvudstäder. Och så förstås vår gode Luther som inte ville splittra kyrkan och likt flera före honom, som var konstruktivt kritiska. En kritik som upplevdes som hot mot kyrkan istället för reformation. Det blev en ordentlig punktering igen. De reformatoriska tankarna bidrog till att nya ekrar fästes på hjulet. Så har det fortsatt med frikyrkorörelsen osv. 

   De stora punkteringarna är provisoriskt lagade. Olika kyrkotraditioner möts i dialog och gemenskap, i ett ekumeniskt arbete, det är Jesus Kristus som förenar oss. Det är där vi behöver mötas i navet och i respekt för däcket som gör att tron rullar vidare, som gör att människor i olika delar av vår värld, inom olika traditioner möter Jesus i sitt liv.

Jesus ber för sina lärjungar och han ber för dig och mig i dagens evangelieberättelse. 

”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig.” Deras ord, det är lärjungarnas ord som kommer till oss genom Bibelns berättelser. Det är trons ord som Jesus vill att vi ska bli en del av så att vi ingår i en helhet som är lika organisk som Jesus är ett med fadern, vi blir ett tillsammans. Jesus är den enda som lyckas vara två i en, Gud och Människa och som ingår i en ännu gåtfullare matematisk konstellation av att vara en i tre som Fadern, Sonen och Anden.

   Enheten i Kristus är inte fokuserad på enheten gestaltad i någon slags yttre enhetlig gemenskap, det är en utopi med dimensioner som förverkligas i framtidens Gudsrike. Enheten handlar om tron på Jesus Kristus. Det är han som är i centrum, det är Jesus som är enheten som samlar oss. Han är navet i vårt inre. Vi ska vara ett i vår bekännelse, det är Jesu bön för oss. Därför att det så viktigt att lyfta fram det som förenar och inte det som skiljer oss åt inom olika traditioner. Vår tro har genom olika  traditioner och olika vägar överlevt 2000 år. Det säger något om dess styrka och bärighet. Vi i Svenska kyrkan är en eker i ett ständigt rullande livshjul som bärs av navet Kristus och Guds Andes livgivande och kärleksfulla luft däcket.

Dagens predikan i Djurgårdskyrkan 14:e söndagen efter Trefaldighet

Dagens Bibelberättelser

Profeten Amos i Gamla testamentet 9:11-15

Episteln ur 1 Korinthierbrevet 1:10-13

Johannesevangeliet 17:18-23

Stororden - Helighet

Helighet är inte perfektionism

När vi i vardagen refererar till helighet eller helig så finns det två diken (minst). Det ena är präktighetens dike och det andra är oreflekterade dyrkans dike. Det finns personer som lyfts fram som heliga och sägs förmedla helighet och så fort jag möter det blir jag skeptisk, präktigheten skrämmer mig. Liksom den ofta oreflekterade dyrkan av en medmänniska, må så vara att personen på ett extraordinärt vis verkar eller har verkat i vår värld för det absolut goda. Jag skulle kunna rada upp namn, nutida och historiska men avstår. Jag nöjer mig med att konstatera att personer som benämns som heliga och sägs förmedlar helighet givetvis kan vara förebilder, och väldigt kraftfulla sådana. Förebilder som kan inspirera oss i våra liv på olika vis, att leva med lite mer helighet som vägledning i livet.

"Helighet - att vara hel och inte halv"

Så lyder rubriken i Stororden och det är Runar Eldebo, pastor i tidigare Missionsförbundet (numera Equmeniakyrkan) och före detta lektor vid Teologiska Högskolan i Stockholm, som skriver kapitlet om Storordet Helighet. Redan på första sidan fastnar jag för en mening, "Stororden ska inte mätas med vår eventuella duglighet eller med vår verklighets mått och rymmas i dem, utan är erbjudanden "utifrån" att växa i riktning mot, att låta sig utmanas av och att låna färg och himmelsk materia från." 

   Eldebo konstaterar: "Att vara kristen är att vara helig." Helighet är inte perfektionism och präktighet utan det är att vara avskild i bemärkelsen att kartan för livsvägen hämtas i vår kristna tro. Vad det innebär citerar jag direkt: "Den verklighet som helighet tecknar har med Gud och hans helhet att göra. Heligheten innebär avskildhet till honom. Men helighet innebär inte ett avskilt eller avskärmat liv i bemärkelsen halvt och tillkortakommet."

   Just detta att helighet är något som tillhör våra liv avdramatiserar begreppet och öppnar upp för att både undersöka och ta emot den helighet som Bibelns berättar om och som får sin ultimata gestaltning i och genom Jesus. Det är inte något för några enstaka personer utan genom vårt ja till Gud anger vi en viljeinriktning att tillhöra en gemenskap som sträcker sig bortom tid och rum samtidigt som vi är här och nu. Vi blir heliggjorda genom vår tro på Gud som är Helig med stort H, som kommit oss så nära genom Jesus, helighetens inkarnation.

Helighet är gemenskap

Att vara helig, ha en viljeinriktning att välja kristen tro som livsideal, är att säga ja till att ingå i Guds fullkomliga helighet. Därför är våra församlingar och gemenskapen i våra kyrkor så viktiga, vi kan inte bära helighet ensamma, det är något vi bär tillsammans med Gud i vår mänskliga gemenskap. 

   Eldebo påminner oss om att kristen tro är ett fallande, dvs det svåra, det som verkar omöjligt, det som utmanar, det som ger oss smärta är något som inte utestängs i kristen tro. Eldebo ger ett exempel från sitt eget sammanhang där par träffats för att dela erfarenheter och det blev en stor utmaning för honom genom den öppenhet som delades av många av deltagarna. Deras liv var inte perfekta och genom att bjuda på den erfarenheten gömde de inte undan det svåra och utmanande. De delade.

   Jag tänker på mitt eget sammanhang, jag vet att vi är så många präster och diakoner som inte viker undan för det svåra i vardagen. När stora katastrofer inträffar finns kyrkans folk där och allt det goda arbetet görs offentligt. Summa summarum blir att kyrkan ska finnas där och vi ska krishantera och så vidare, gott så. Men de enskilda människornas små stora katastrofer, små i bemärkelsen att det bara rör dem och ett fåtal och stora därför att de förändrar liv, sker dagligen och där finns många gånger kyrkan med. Det borde vi tala mer om, för det är helighet, det är att bejaka att vara hel och inte halv.

Stororden, 1999, kapitlet Helighet s 81f