Tillsammans

Predikan 21:a söndagen efter Trefaldighet 

Gammaltestamentlig berättelse ur 5 Mosebok 24:17-22, Epistelberättelse ur
Jakobsbrevet 2:1-8 och Evangelieberättelse ur Lukasevangeliet 19:1-10

Berättelserna som talar till oss på söndagarna har förutom kyrkoårsdatering, som 21:a efter Trefaldighet en överskrift för varje söndag. Idag, Samhällsansvar. Jag måste erkänna, att varje gång jag läser ordet är det något som blir beskt på tungan! Jag funderar fortfarande på varför? Kanske för att det drar fokus från vi tillsammans, till ett dem och vi tänkande. Eller kanske är det den oheliga alliansen mellan kyrka och partipolitik som stör mig. Eller helt enkelt tanken att någon annan tar ansvar för samhället, inte jag, inte du, inte vi. Nåväl överskriften till trots är det innehållet i berättelserna som är det centrala och jätteviktiga därför att de visar att tro också är handling. 

Tro är ett inre förhållningssätt och ett inre liv, det är jag och Gud och du och Gud. 

Vi har vår personliga gudsrelation, formad av en rad olika omständigheter och erfarenheter. Men stannar det bara vid det inre, blir det lätt navelskådande. Tro och liv hänger samman i handling. Vår relation till Gud behöver synliggöras i handling och i relation till varandra.Så Tillsammans tycker jag är en lämpligare överskrift, för berättelserna handlar om att vi bygger våra liv enskilt, i kyrkan och i vårt samhälle just tillsammans, inga ska eller får uteslutas. Det handlar om människovärde, vi uppmanas i Jakobsbrevet att inte göra skillnad på människor och att älska vår nästa som oss själva. Berättelserna i Mosebok och evangeliet talar om samma sak.

Sackaios längtade efter att få se Jesus. Kanske var längtan mer förklädd till någon slags allmän nyfikenhet på den man som var så omtalad, ”ville gärna se vem denne Jesus var.”

För Sackaios fanns ett direkt hinder – ett fysiskt –  han var liten till växten. I den stora folkmassan som också ville se Jesus nådde Sackaios helt enkelt inte fram. Sackaios låter sig inte stoppas av några hinder, han har bestämt sig, därför klättrar han upp i trädet. Struntar i om han blir till åtlöje, han hade inget att förlora, han befinner sig på ett vis redan i ett utanförskap.

   Det finns mycket som kan hindra oss från att ta vår längtan eller vår nyfikenhet på Gud och Jesus på allvar. De fysiska hindren finns inte för oss idag, hindren sitter i hjärtat och intellektet. Och i viljan.

Vilja går bra hand i hand med öppenhet. 

Sackaios ser Jesus och vad mer är, Jesus ser honom, känner honom vid namn. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios sluter sig inte utan ”tog emot honom med glädje”.  Genom sin vilja är Sackaios öppen för vad som möter honom. Mötet med Jesus förändrar hans liv. Han förstår hur han utnyttjat sin maktställning, nu vill han gottgöra detta. Genom sin öppenhet får Sackaios hjälp att se sitt eget liv. Hans tro blir handling. Han tar helt enkelt ansvar för sitt liv och sina handlingar.

   Jesus möter människor och ser oss sådana vi är. Det fungerar även idag när vi undanröjer inre och yttre hinder och är öppna. Jag nämnde att hindren idag sitter i vårt hjärta och intellekt. Varje person har att ta ansvar för att undanröja hindren för sin tro, precis som Sackaios. Men så finns yttre hinder, till exempel i våra kyrkor - oavsett vilken kristen tradition vi företräder - så skyms Jesus ibland. Människor står i vägen på olika vis.

Det finns all anledning till självrannsakan för oss i kyrkan. 

Vi skulle bildligt talat behöva klättra upp i ett träd och se oss omkring för att se Jesus och se de som söker honom och vi som redan funnit honom behöver alltid se oss själva i relation till Jesus. Det är känsligt att vara självkritisk, så lätt att gå i självförsvar. Det har vi sett en del av under det här året. När självkritik saknas blir det istället lätt kritik av andra utifrån, som sällan har ett så brett perspektiv. De som gärna gottar sig i det som är felaktigt eller behöver ifrågasättas. Om det sen gäller kyrkliga handböcker, församlingsresor, olika 

teologiska synsätt, ekonomiska frågor, politisering osv. så blir det mesta snuttifierat och snurrar runt i olika sociala media. Ofta blir enskilda personer syndabockar, där det egentligen handlar om strukturella och organisatoriska problem. Jag är absolut för att medier granskar kyrkan men jag skulle önska att vi vore bättre på att granska oss själva och vara sunt självkritiska. Såsom Sackaios var. 

Inre självrannsakan är det som är kraftfullast för det är det som kan få bestående förändring. Det är då tron blir trovärdig och grundad. 

Det gäller både den enskilda personen och kyrkan som församling. Det är enskilt och tillsammans som vi bygger våra liv våra församlingar och vårt samhälle. Det är hur vi ser på varandra som speglar sig i hur vi bygger vårt samhälle. Dagens bibelberättelser lyfter fram att det är tillsammans utifrån de förutsättningar vi har. Ingen ska lämnas utanför. Vi har inte kärvar, oliver och druvor men principen är den samma, delande och delaktighet, tillsammans.

   Sackaios var dömd av sitt samhälle och rannsakar vi oss själva så är det så lätt att vi på ett eller annat sätt dömer varandra. Jesus gör inte det, han räddar människovärdet och vill att vi ska följa i hans fotspår. Vi har inte hans kapacitet, men Gud har stor tilltro till sin mänsklighet, det har Gud visat genom Jesus. Han finns inte hos oss fysiskt men genom Guds Ande är han närvarande, han känner oss vid namn, innan vi känner honom. Vi behöver bli lika frimodiga som Sackaios och ta ”emot honom med glädje.” Mötet leder oss sedan på olika vägar och tillsammans kan vi forma ett bra liv i församling och i samhället.

"Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

Tacksägelsedagens predikan på Tema ungdomsmässa i Oscarskyrkan

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont. 1 Thess 5:16-22

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden." Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa." Luk 19:37-40 

Oavsett hur vår uppväxt har sett ut eller varifrån vi kommer så har majoriteten av oss lärt oss att visa tacksamhet. 

Vi är helt enkelt artiga och väluppfostrade. Frågan är då hur tacksamma vi är mot livet, mot Gud? Det verkar ibland vara enklare att göra till en slasktratt, som vi projicerar allt ont och alla svårigheter på. Hur kan Gud tillåta krigen, svälten, brotten mot mänskligheten, naturkatastroferna. Bilderna som invaderar oss från Syrien, från Haiti, från Etiopien och Jemen? Listan kan göras lång.

   Det är då vi behöver påminna oss om att vi inte är passiva marionetter i Guds goda skapelse. Gud är inte teaterdirektören som rycker i trådarna. Vi är världsmedborgare och medskapare i Guds goda skapelse. Vårt band till Gud är inte en livstråd utan vår andning. Guds andning andas i oss, var och en av oss eftersom Guds avbild är nedlagd i oss. Guds tilltro till sin mänsklighet är så oändligt stor och i grunden fylld av glädje.

Tacksamhet och glädjen över livet och över att Gud är oss nära i våra liv genom sin Ande. 

Det är vad Paulus vill påminna församlingen i Thessaloniki om i orden vi hörde läsas. Släck inte anden, det vill säga släck inte livet, döda inte livet. Förakta inga profetior skriver han. En profetia är främst en förutsägelse om framtiden. Ordet profetia förknippar vi med tro. Men att säga något om framtiden görs hela tiden utifrån en rad olika perspektiv. 

   Om vi tar fasta på att en profetia handlar om vårt nu och framtiden som möter oss, oavsett om det gäller andligt eller världsligt så behöver vi använda det förnuft som vi har.  Det som ger oss en särställning i relation till andra levande varelser. Vi behöver öva oss i att pröva allt. Det låter ju ganska jobbigt, men det är livsviktigt. Inte minst nu då orden flyger på en nanosekund över jorden, in i våra telefoner som vi ständigt bär på. Fantastiska uppfinningar av den mänskliga hjärnan, något att vara så glada och tacksamma över, att vi så lätt kan nå varandra oavsett avstånd. Det är även en livsviktig hjälp vid katastrofer för att snabbt samordna hjälpinsatser för de som drabbats. Så fantastisk är människan med alla sina uppfinningar. 

   Så skrämmande är hon med alla sina uppfinningar som förgör, som bidrar till krig, utsugning av natur och skev fördelning av resurser. Det går inte att skylla på Gud. Vi är inte marionetter, vi är världsmedborgare och medskapare och därför behöver vi pröva allt som möter oss. Vi behöver öva upp vår förmåga att se vad som är bra för människor och vad som är ont för människor. Jag vet, det är inte enkelt men inte heller oöverstigligt svårt om vi verkligen vill och vi gör det vi kan utifrån våra förutsättningar.

Så väsentligt är det för Gud att påminna oss om det ansvarsfulla och glädjefyllda i att vara människa så att Gud själv blir människa i Jesus Kristus. 

Jesus möter människor, berättar, undervisar och upprättar människor under en kort tid i vår historia. Den korta tiden är så intensiv att den gett avtryck in i vår tid. Hade det inte varit på riktigt hade berättelserna om Jesus och om hur vi på ett bra sätt ska ta hand om våra mellanmänskliga relationer, aldrig överlevt. Det fanns då precis som nu kritiska personer till Jesus. Vi hörde i evangeliet om några som invänder mot lärjungarnas hyllning till Jesus för allt de sett och varit med om. "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta."

   Jesus vet hur livsviktigt det är att förmedla det han förmedlar, för det handlar om liv. Lärjungarna hade det korta perspektivet framför ögonen, här fanns en man som såg och berörde på ett nytt sätt, här fanns hopp om förändring. De flesta trodde det skulle handla om en politisk förändring. Först efter Jesu död och uppståndelse förstår lärjungarna att det rike Jesus talat om  snarare är en livshållning än ett faktiskt rike. 

Det fullkomliga riket, himmelriket kommer inte på ett sådant sätt som de eller vi tror. 

Men Jesus låter sig hyllas för han vet sitt uppdrag. Han vet att det kommer att spridas ut, det går inte att tysta ner. Och skulle det bli så, svarar Jesus, då kommer stenarna att ropa. Än har vi inte hört stenarna ropa, det är bra. Vi har inte hört stenarna ropa för det budskap Gud gett genom Jesus har överlevt århundrade efter århundrade. Stenarna ropar inte för att trots allt så är vi så många som tillsammans tar ansvar och som känner glädje och tacksamhet över livet fast det också är fyllt av svårigheter och mörker. 

   Det är den tacksamheten som vi som har det så bra får dela med oss av på olika vis. Just här och nu genom att ge en riklig kollekt som via Svenska kyrkans internationella arbete går till dom som just nu, in på bara skinnet och in i själen upplever hur människa krigar mot människa. Med Paulus ord, släcker anden, dödar liv, där varenda en bär Guds avbild, Guds andning inom sig. 
   Guds andning andades på ett speciellt vis i Jesus eftersom han var den han var. Just därför har allt han gjort och sagt överlevt, för att fortsätta vara vägledande för oss. Det finns några kärnord som sammanfattar allt. Ett som vi även delar med människor av annan tro runt om vår värld, snarlikt formulerad. Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12