Att se och vända bort blicken är lätt. Att se och inte vända bort blicken är svårt.
För egen del befinner jag mig någonstans mitt emellan, ibland svarar jag på hej, hej utanför affären eller som en av våra välkända tiggare utanför lokala matbutiken brukar hälsa, tjena, tjena, läget mama. Han har förstås sett min prästskjorta. Jag svarar, tjena, tjena, tack bra, hur är det själv, bra, bra har svaret hittills varit. Men ibland gör jag som min prästkollega i berättelsen om den barmhärtige samariern, jag går förbi, fast på andra sidan gatan. Det finns en rad skäl till att jag gör det ibland.
Var är din bror Abel,
frågar Gud Kain. Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa, frågar Jesus den laglärde. Den brännande frågan vem som är vår nästa är lite svår att svara på, kan jag tycka, det går helt klart att problematisera. Hur definierar vi nästa? Vad lägger jag, du, vi in i ordet nästa. Gud har gett oss ett tydligt och klart riktmärke, Guds
avbild finns i varje enskild människa. Vi bär alla, hur olika vi än är, på en likhet, och genom den likheten blir varje med-människa vår nästa.
När vi ser in i en annan människas ögon, möter vi djupet av Guds fördolda närvaro hos den människan, även hos en person som vi kanske har rysligt svårt för, eller som gjort oss illa på något vis. Det är en utmaning, en utmaning vi så klart mänskligt sätt kan ha väldigt svårt för i vissa situationer. Gud uppmanar oss trots det att visa barmhärtighet såsom Gud visar oss barmhärtighet. Uppmaningen har sin grund i lagen, det vi brukar kalla
dubbla kärleksbudet, fast jag kallar det för trippel kärleksbudet, du skall älska din Gud, din nästa och dig själv. Jesus exemplifierar budet med liknelsen om den barmhärtige samariern.
Berättelsen visar också på det djupt mänskliga att inte orka eller vilja se och agera.
Inte så vackert och medmänskligt men en följd av att vi lever utanför Eden, paradiset finns inte på jorden. Grymt skildrat i berättelsen om Kain och Abel, där Gud
ställer frågan till Kain, Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Det är en fråga som Gud ställer mig när jag går över på andra sidan gatan och inte orkar med tjena, tjena. Gud ställer den frågan till dig som är här idag när du vänder bort blicken och inte vill eller orkar se.
Berättelsen om Kain och Abel är en del av det som brukar kallas Urhistorien, de första 11 kapitlen i 1 Mosebok. Urhistorien ger oss både bilder och språk för relationen mellan Gud och människa och våra mellanmänskliga relationer. När det handlar om relationen Gud/människa så är Gud den livgivande, subjektet, alltings ursprung, mening och mål. När Gud ger liv till sin skapelse är tanken att Guds strålglans, Guds livgivande subjekt ska få återspeglas i skapelsen, i oss och i våra mellanmänskliga relationer.
Brodermordet, är inte bara ett brodermord utan lika mycket en bild för det mellanmänskliga, inte bara om syskonrivalitet utan generellt om hur vi jämför oss med varandra, är giriga, avundsjuka, svartsjuka, svekfulla. Kains upplevelse av Guds svek får sitt utlopp i mordet på sin bror. Kanske just därför att det är ett brodermord blir berättelsen så talande grym. Så grym som vår verklighet är än i dag med allt från familjevåld och skjutningar, mobbning, arbetsplatskonflikter till globala konflikter och terror.
Kains insikt om vad han gjort kommer följa honom livet ut. Gud skräder inte orden när konsekvenserna blir tydliga men trots det Kain gjort sätter Gud ett tecken på Kain så att han inte ska råka ut för hämnd. Vad det tecknet är har teologer funderat över sen dess. Jag tänker på det som barmhärtighetens tecken.
Gud är outtröttlig i sin barmhärtighet för att få oss att förstå Guds gåva till oss, livet.
Liv till oss alla, det är därför även en person som vi tycker är en främling är vår nästa, även den vi inte gillar så mycket är en nästa. Gud visar – tack vare sin inkarnation i Jesus Kristus, att
Gud inte har tröttnat på oss trots att vi inte så bra klarar av att leva i den efterföljelse som Gud vill. Gud orkar fortfarande med oss. När vi, likt Kain, kommer till insikt om att vi brister i omtanke och medmänsklighet när vi har syndat, får vi trots allt, precis som Kain, nya chanser. Episteln vi hörde uttrycker det med orden : Detta är
kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Berättelserna idag handlar om att vi trots skillnader och tillkortakommanden hör ihop, just för att vi är människor. Vi hör ihop när det är svårt på olika vis. Tillsammans kan vi göra skillnad och jag hörde en så bra sammanfattande mening av alla dagens berättelser i ett helt annat sammanhang, ett sommarprat med läkaren Ulla-Karin Nyberg. Programmet handlade om psykisk ohälsa och vad det leder till. Hon uppmanade att: Inte vika undan för det som är svårt.
Samariern vek inte undan för det svåra. Den vi betraktar som främling kan lära oss vem som är vår nästa och att det kan vara den oväntade och vi kan vara den oväntade för en nästa. De laglärda betraktade inte samarierna som sanna judar på grund av historiska skillnader och tolkningar. Prästen och leviten som går förbi tillhörde den laglärdes folk medan samariern var en främling. Nu gav Jesus den laglärde något att tänka på, att den vi betraktar som främling, ja till och med som motståndare eller fiende är vår nästa.
Samariern lär oss något mer och det är att be om hjälp och att hjälp kostar, i alla falla i vissa sammanhang. Det är värden som får uppdrag att sköta om mannen och vem vet kanske han i sin tur ber om hjälp. Tillsammans och med trygg förvissning om att Gud är med oss och är barmhärtig kan vi göra vårt bästa att leva efter trippelbudet och inte vika undan för det som är svårt.
Predikan i Djurgårdskyrkan 13:e efter Trefaldighet 1 årgångens läsningar
