Tänk, det är nästan som en pånyttfödelse att stå här i predikstolen igen efter månader av gudstjänsttorka.
Då är det passande med en söndag som har vårt dop som fokus, en källa till glädje och trygghet. När vi tänker på dop tror jag att de flesta av oss ser det lilla gulliga barnet och stolta föräldrar och kanske syskon. Vi tänker tacksamhet och glädje över ett nytt liv och i det ljuset blir Paulus ord om dopet i Romarbrevet en kontrast som nog skaver för många, död, syndig kropp, slavar under synden, inget som vi i första hand vill förknippa med ett dop.
Ni talar så mycket eller ni talar bara om synd i kyrkan, säger en del som kanske inte så ofta går i kyrkan. Visst talar vi om synd i kyrkan, men det är långt ifrån hela sanningen, vi talar mest om så mycket mer. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen, speciellt inte när vi skriver anno 2021. När vi talar om dopet finns förstås en spänning mellan det folkliga tacksamhetsuttrycket och kyrkans teologi. Vid första anblick verkar Paulus utläggning i Romarbrevet förmedla en negativ människosyn. Fast borrar vi lite djupare i orden så kan vi också kalla den realistisk, speciellt med tanke på att de första kristna som döptes inte var spädbarn utan vuxna. Vi behöver förstå de kärva orden mot bakgrund av det. Samt att för Paulus var döden den stora synden därför talar han så mycket om döden, men döden är inte slutet, liksom Jesus uppstod ska vi uppstå.
Dopet är en pånyttfödelse som markerar en tillhörighet till Kristus, till kyrkan, till tro och tradition.
När barn döps är nåden så påtaglig, det krävs ingen prestation. Givetvis handlar det om nåden även när vuxna döps men dopet föregås av samtal om den kristna tron. Det blir ett personligt, aktivt ställningstagande och blir på så vis mer likt en slags initiationsrit, man lämnar något bakom sig för att tillhöra något nytt. Med Guds ord genom Hesekiel, skulle vi kunna säga att vi renas. Hesekiel förmedlar Guds tröstande ord till folket under den babyloniska fångenskapen att deras hjärtat skall fyllas av något annat än sten, som en bild för oro, ångest och prövningar. Gud lovar folket deras land tillbaka och sin närvaro bland dem.
Det är om Guds närvaro och landet Guds rike som Jesus berättar när Nikodemos söker upp honom. Vägen till de döptas land, ett land utan geografiska gränser. Det är ett land som sträcker sig bortom tid och rum går genom en pånyttfödelse i dopet. Förenklat kan vi säga att det finns två väsentliga
innebörder av dopet. Den ena är betydelsen är att vi alltid i relation till Gud är objekt och Gud är subjektet. Gud är Skaparen, vi är skapelsen. Det är vi som äventyrar skapelsen genom synden det vill säga genom att vi har svårt för att klara av att leva ett liv där vi på allvar tar tillvara på att skapelsen är god, att vi som enskilda personer är skapade goda. Och när vi misslyckas med detta, det vill säga syndar finns ändå nya möjligheter till förnyelse genom förlåtelsens kraft.
Det var bland annat kyrkofadern Augustinus med efterföljare som betonade att dopet är till för syndernas förlåtelse. Jag vill påstå att de har gått mer i Paulus fotspår än i Jesu fotspår. Visst talar Jesus också om synden men på ett annat vis än Paulus. För ser man till vad Jesus säger till Nikodeos om dopet, även om ordet dop inte nämns i dagens berättelse så kommer den andra innebörden fram tydligt. Dopet handlar om att födas på nytt genom vatten och ande och att bli tillhörig Gud. I dopet ges löftet om evigt liv och Guds närvaro i våra liv. Ordet anothen, på nytt, betyder även ovanifrån. Ordlekar är alltid svåra att översätta. Jesus som är finurlig har förstås detta i åtanke när han pratar med Nikodemos. Ovanifrån är en bild för att Gud kommer till oss utanför oss själva. En beskrivning av att himmel och jord, ande och kropp förenas.
Gud överblickar allt ovanifrån för att nå vårt inre.
Jesus nämner inte synd i sin uppmaning. Däremot att vi skall lära oss leva i tro, etiskt och moralist efter bästa förmåga. Och att Jesus är med oss. Oavsett vad som sker i våra liv kan dopet inte tas ifrån oss, det kan aldrig raderas. När jag har dop, oavsett om det är spädbarn eller vuxna brukar jag alltid säga att i dopet synliggörs och tydliggörs att Gud är med oss i livets alla skiften, det är något vi inte alltid upplever men det är löftet vi får, med er alla dagar till tidens slut. Det finns inget slut för Guds närvaro i våra liv, de finns där utan att vi kan fånga in den. Som Jesus säger till Nikodemos ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden”.
Vi kan varken fånga vinden eller all kunskap om Gud och Guds handlande i sin skapelse. Fast det finns några synliga tecken som Jesus gett oss, dopet är ett, nattvarden ett annat, heliga handlingar, heliga ord, laddade med Gudsnärvaro alla dagar till tidens slut.
Predikan i Djurgårdskyrkan Första söndagen i Trefaldighet med första årgångens läsningar.
