Den subtila ondskan

kastar sina skuggor över Dig och tränger in under Ditt skinn, in i Ditt blodomlopp och tar Dig i besittning. 

Förändringen kommer smygande, likt en växande cancersvulst. Den är somliga människors vardag och fest. Vad är vinsten för att underhålla denna cancersvulst, denna subtila ondska? Vinsten är bråkdels sekunder av inbillad välbefinnande, inbillad storhet, ett Ikaros-syndrom. Många faller. Andra säljer sin själ till naivitet och omedvetenhet. Vilka rötter har den subtila ondskan? Den finns i de sju huvudsyndernas (dödssyndernas) förbannelse. Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede och Likgiltighet.

Likgiltigheten tar Högmodet i handen, tillsammans vandrar de iväg, för att nå målet. Vägen dit är, att likt Ikaros fokusera på målet, en plats i solen. Det som finns runt omkring försvinner i en Likgiltig dimma så länge det inte ger näring till Högmodet att vilja vara sär-skild, av-skild. 

Girigheten och Avunden ger näring för att nå målet, en plats i solen. Girigt griper Du alla verktyg som finns för att skapa vingar, Likgiltigt går Du över andra, för Avunden på dem som redan ser ut att ha en plats i solen är dragningskraften, bränslet.

Girighetens börs fylls vartefter och Vällusten sprider sig sakta i Dina lemmar, för somliga så starkt att gränsen från Vällust övergår i Frosseri, vilket berör alla områden i livet. Har, vill ha mer och mer och mer…….till varje pris.

Likt en spiral ger synderna varandra näring. Vreden eldar på, men inte den kraftfulla, synliga Vreden utan den subtila. För Vreden är inte tillåten, till skillnad från den medvetna omedvetenheten som rör de övriga synderna.

Så vad händer när Du drabbas av skuggorna från den subtila ondskans spiral, om Du tillhör dem, som inte låter Likgiltigheten och Högmodet i livet fatta varandras händer? 

Att inte bli sedd är Likgiltighetens fullträff. Likgiltighetens språk gör ont, får Dig att tvivla på Din egen förmåga, Din egen existens, Din egen kompetens. Likgiltigheten går som sagt hand i hand med Högmodet. Att bli värderad är Högmodets fullträff. Du blir inte betraktad som sär-skild, av-skild. Därmed avfärdad i en Likgiltig dimma.
Girigheten talar sitt tydliga språk, är Du lönsam – för mig – lille vän? Finns det någon nytta med Dig, finns det användning av denna kontakt, kan den ge något, tjänar jag något på den? Nyttoaspekten överskuggar möjligheten att se och lära känna någon för den personen verkligen är.

Vällust och Frosseri blir i betraktarens ögon till ett överflöd, ett överflöd som kan ge näring till Avunden. Avunden drabbar omvänt, det är mänskligt att vilja ha. Därför tär sig denna synd in i dit inre, utan att Du egentligen är så oerhört medveten om den. Du vill bli sedd, Du vill bli sär-skild och av-skild. Här finns en avgörande punkt i livet; Alla vill ha en plats i solen.

Frågan är bara; På vems villkor och på vilket sätt? Vill Du ta Högmodet och Likgiltigheten i handen för att försöka nå en plats i solen, genom att okritiskt slå in på de sliriga vägar som finns? Eller genom att finna Din egen väg till en plats i solen som inte förtär utan som värmer och ger Dig styrka och kraft?

Väljer Du att okritiskt slå in på den slingriga vägen så har Du fastnat i ett nät som endast Vreden kan hjälpa Dig ur. Vreden som inte längre vill vara en del av den subtila ondskans spiral, utan bli synliggjord. Vreden över att priset Du betalar är för högt, Vreden över att människovärdet ständigt kränks på ett subtilt vis.

Väljer Du att finna Din egen väg så får Du genomskåda de slingriga vägarnas mönster och hålla avstånd till den subtila ondskan.

Etikettering - del 2

Så damp Kyrkans tidning ner i brevlådan med en artikel om vilken ärkebiskop som önskas  när Anders Wejryd går i pension nästa år.

I min förra blogg skrev jag om hur jag reagerat på att sätta etiketter på människor genom en kollegas önskan att nästa biskop är en "kvinna med hbtq-erfarenhet". Genom Kyrkans tidning idag kom en ny etikettering "medial biskop". Kyrkans tidning har gjort en, som de beskriver "begränsad undersökning". 200 personer har tillfrågats och svarsfrekvensen var drygt 50% så lite drygt 100 personer svarade.
En sammanställning visar att:
62 % anser att hen ska vara en bra företrädare för kyrkan i medierna och i mötet med allmänheten
21% anser att personen ska vara en andlig ledare,inspiratör, tydlig,neutral och Jesuscentrerad
6% anser att hen bör vara internationellt erkänd och respekterad
5% att hen kan hålla såväl hög-som lågkyrkligheten i strama tyglar
3% att hen är teol.dr
3% att hen är en hon
0% att hen är en han

Vart är den kyrka på väg som jag älskar och tjänar? 

Vet inte, men undrar. I det fördolda så arbetar vi intensiv överallt i vårt avlånga land. Så fantastiskt mycket bra utförs av olika kyrkoarbetare och samtidigt så är det så mycket problem. Inte minst med bearbetningen av vad det innebär att kopplet till staten är avtaget. Fast det finns all anledning att fundera över om det verkligen är det! Det får bli ämne för ett annat blogginlägg.

Kyrkans ängslighet hoppas jag beror på att vi är måna om att förvalta och utveckla kristen tro som bär och styrker människor. Jag hoppas att den inte beror på rädslan för att ännu fler lämnar kyrkan och därmed försvinner ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamhet. Som statskyrka har vi levt med guldsked i sekler. Nu är den inte där längre. Vi måste visa att det är värt att vara med i en församling. 

Då kan man ju tänka att det är smart med en "medial biskop", vad det nu är? Det är möjligt att kommunikatörer och journalister kan svara på det.......är det att säga och stå för det som för tillfället är populistiskt riktigt?

I denna i och för sig magra undersökning är det alltså 3 % som tycker det är viktigt att hen är disputerad. Något fler präster anser det, vilket inte är förvånande. Att Svenska kyrkans högsta ledare, biskoparna, har fördjupat sig i teologi borde vara en absolut självklarhet.
Det är i alla fall skönt att 21 % anser att hen ska vara en andlig ledare, hade varit mer inspirerande om det varit de 62% som istället anser att hen ska vara en "medial biskop".

Jag tror att ledarskribenten Erik Helmerson är något viktigt på spåret när han säger "Egentligen tycker jag att det bästa vore om den nya ärkebiskopen inte var det minsta medieintresserad och tänkte på hur han eller hon framstår i media. Det bästa vore att Svenska kyrkan väljer en gudsman eller kvinna........Erik Helmerson är själv katolik och känner därför väl till Anders Arborelius, katolska kyrkans ärkebiskop i Sverige. - På ytan är han hopplös i media. Men han klara det fantastiskt genom att vara sig själv. Så om Svenska kyrkan har tur väljer hon en person som framstår som medial genom att vara sann mot sig själv och sitt budskap."

Att vara grundad i sin tro både på ett personligt och professionellt sätt, att vara sann mot sig själv och sann i sin tro, och här handlar det om både tro och tvivel är något jag önskar av nästa ärkebiskop. Är hen en reflekterande och trovärdig person når personen fram utan att falla offer för kriterierna - vilka dom nu är? - vad det innebär att vara en "medial biskop" eller någon annan lättköpt etikett fastklistrad på frimärksskjortan. Personen kan då också möta "allmänheten" som undersökningen uttrycker det. "Allmänheten" är väl faktiskt kort och gott vi. Vi märker när trovärdighet saknas och det får konsekvenser, som utträden till exempel.

Det är bara att be en stilla bön att kyrkfolket som ska rösta fram ny ärkebiskop nästa år väljer klokt.

Etiketter, så enkelt

när det handlar om marmelad, syltburkar och inlagda grönsaker MEN inte när det gäller människor.

Att snabbt skapa sig en uppfattning om en annan person eller att för sin egen bekvämlighet sortera in personen i något slags fack med etikett på är enkelt. Och vi gör det mer eller mindre medvetet. Jag gör det och du gör det - vill jag påstå utan att känna dig bästa läsare. Etiketterna innehåller en rad egenskaper som vi tror att bäraren av etiketten besitter. Fast en människa är definitivt mer komplex än så.

Problemet med det är, att vi skapar hinder för möten genom våra etiketter. Vi skapar förutfattade meningar och bilder av vem personen är och vad personen står för. Vad sätts för etikett på mig, ja några är: 

Liten till växten - lika med inte så gammal eller möjligen lite bakom flötet (ja, faktiskt har jag råkat ut för det!!!)

Hetero - ringarna på vänster ringfinger, fast det kan man ju inte veta förrän man förvissat sig om att det står ett mansnamn i min vigselring och jag skulle ju kunna vara bi i alla fall.

Innerstadsbo - priviligerad som bor i en hyfsad attraktiv stadsdel, hur priviligerad jag är kan ingen veta med anledning av min bostadsort.

En ordentlig tankeställare som handlar om etikettering av personer

fick jag för många år sedan när jag bodde granne med en person som många i trappuppgången var rädd för genom hens oförutsägbara agerande i mötet med sina grannar. Rädslan förstärktes genom hens klädstil som var "skinhead-liknande". Vid ett tillfälle ringde det på dörren och hen stod utanför och mådde inte bra, behövde prata. Hen visste att jag pluggade teologi. Jag måste erkänna att jag inte var så där oerhört på men något gjorde ändå att jag sa ok, kom in. Det jag kunde göra var att lyssna. De riktigt svåra samtalen i livet handlar många gånger mer om att lyssna än att ha svar. Jag fick revidera min etikett - som jag förstås satt på hen sedan tidigare - ytterligare revidering blev det efter några dagar när det satt en handplockad liten bukett blommor på handtaget vid min ytterdörr.

Den erfarenheten är gott och väl över 30 år gammal men jag har den nära i minnet för att ständigt påminna mig själv om att inte vara snabb i min etikettering i mötet med människor. Jättesvårt ibland men ändå den här upplevelsen tillsammans med några andra har fått mig att bli smått allergisk för etikettering.

Genom diverse bloggar kom jag fram till Dagens Seglora 

och läste ett inlägg om segregation och skola av Helena Myrstener. Hon är präst i Skåne och i presentationen av henne står bland annat följande "Brinner för Kristus, dock inte alltid för Svenska kyrkan, anser att nästa ärkebiskop måste bli en kvinna med hbtq-erfarenhet."

"..måste bli en kvinna med hbtq-erfarenhet", egentligen behöver jag ju inte reagera för givetvis så har Helena all rätt att tycka så och föra fram det.  Så varför bryr jag mig överhuvudtaget om att blogga om detta? En enda persons åsikt. 

Jo, för att jag reagerar på etiketten "kvinna med hbtq-erfarenhet". Visst det är helt ok med en "kvinna med hbtq-erfarenhet" som är ärkebiskop MEN sökkriteriet ska väl ändå inte primärt vara hbtq-erfarenhet och måste. Jag reagerar för jag ser och upplever hur trend-känslig Svenska kyrkan har blivit i anställningar både på riks, stifts och församlingsnivå så fler skulle seriöst kunna nappa på den här formuleringen inför framtida biskopsval, som är 2014.

Svenska kyrkan är en föregångare när det handlar om hbtq. Det ska vi vara stolta och glada över. Samtidigt vem vi väljer att leva med, ge och ta emot kärlek av är faktiskt av underordnad betydelse för kyrkans arbete att vara kyrka. Våra erfarenheter är givetvis till nytta på olika vis. Det jag främst önskar av en biskop, av en ledare överhuvudtaget är en mogen person med självkännedom och sund självkänsla, som med både distans och humor kan se på sina starka och svaga sidor. Kort och gott en medveten person som inte stagnerat i sin personliga och yrkesmässiga utveckling.

Lägg därtill att sökkriterierna för nästa ärkebiskop rimligen är en bra, disputerad teolog. För dig som inte vet så behöver man faktiskt inte ens vara präst utan man kan vigas direkt till biskop, fast det är inte önskvärt enligt mig. Att ha haft vanlig prästtjänst samt varit kyrkoherde eller haft annan ledningsfunktion är en god grund för en biskop tillsammans med högre teologiska studier. 

Nåväl då kan vän av ordningen tänka men att vara teol.dr eller professor är också en etikett på sätt ock vis men en etikett som ändå vittnar om ett sakinnehåll. Personen ifråga har fördjupat sig i teologiska studier och bör vara skickad att uppmuntra kyrkans anställda till teologiska studier och reflektion utifrån den aspekt som är till mest nytta och glädje för dennes profession i mötet med människor. För det är vad i stort sett alla Svenska kyrkans anställda arbetar med. Ja, en kyrkvaktmästare och en husmor har också väldigt stor nytta av viss teologisk kunskap.

Visst det är en dröm, en vision men inte en utopi

att vi skulle kunna möta varandra utan etiketter. Bara som människor med en positiv nyfikenhet, vem är du? För att ge varandra ärliga chanser att visa och berätta vilka vi är. En människa är så mycket mer än de etiketter vi sätter på varandra.


PS/ Del 2 av etikett-tankar kommer snart!

Funderingar i hänryckningens tid

det vill säga pingsttankar.

Jag har funderat på varför kulturprogrammet Babel valde just namnet Babel. Kanske någon av er läsare vet?  Kan det vara för att illustrera de många rösterna och språken som finns för kultur?

Ordet kultur kommer från ett latinskt ord som bl.a. betyder bearbetning, odling, bildning. Cicero talar om själsodling. Kultur är också släkt med ordet Kult – vars latinska motsvarighet betyder bl.a. underhåll, vårda, sköta och dyrka.Vi kallar inte våra gudstjänster kult men det är vad det är – kyrkan är vårt tempel och vår gudstjänst är vår rit och vår kult. Ett avskilt tillfälle att underhålla vårt Andliga liv och möta Gud i ritens och bönens gemenskap.

Berättelsen om Babel i 1 Mosebok handlar om kultur, om människors strävan att bygga sina liv. 

Berättelse är hämtad ur den del i vår Bibel kallas för Ur-historien, de första 11 kapitlen är mytologiska tolkningar av vad som är orsak till olika existentiella frågor och brottningar i vår mänskliga tillvaro. Skapelsen grund, och frågor om Gott - Ont, Straff – Välsignelse, Död – Liv. Berättelsen om Babel visar på konsekvenserna av att inte längre vistas i Eden, att inte vara i en paradisisk tillvaro. Människans självständighet söker hela tiden vägar fram för att bygga sin kultur och skapa sin kult.

Babelberättelsen visar på människors möjligheter när dom förenar sina krafter. Det är något gott i sig. Fast i detta finns hela tiden frestelsen att gå för långt, bygga sig fram hela vägen till himlen och själv bli Gud. Det är ett högmod som Gud ingriper mot genom att skapa olika språk. Människorna skingras och har inte längre språket som en gemensam grund för att förena sina krafter.

I kontrast till Babelberättelsen står berättelsen i Apostlagärningarna om den första Pingsten 

Den berättelsen ger en försmak av vad vi kan vänta i framtid vi inte vet något om då vi åter ska leva i Eden. Det är också en berättelse om att vi redan nu kan komma en bit på väg med hjälp av Guds Heliga Ande. Den första pingsten som det berättas om i Apostlagärningarna var en förvirrad händelse. Personer med olika språk förstår helt plötsligt varandra under en kort stund. Det har aldrig hänt igen – eller det kanske det har - jag är öppen för gudomligt ingripande MEN det har inte hänt på det sättet som det hände den första pingsten. Just förvirringen står det om i två verser som inte brukar läsas i våra kyrkor för att den inte står i det som kallas Evangelieboken, där det finns reglerat vilka texter som ska läsas på söndagarna. Varför de censurerats undrar jag? Verserna är, ”I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?" Men andra gjorde sig lustiga och sade: "De har druckit sig fulla på halvjäst vin."

Jag tycker att det är befriande att dessa kommentarer står med i Bibeln. Det är ett vittnesbörd om hur totalt annorlunda och svårt det var att förstå vad som hände. Om det var svårt då, vad ska det inte vara för oss som inte var där.

Det var svårt redan för lärjungarna när Jesus i det det som kallas för avskedstalet i Johannesevangeliet förbereder lärjungarna på att Jesus kommer att lämna dem. Talet är delvis en förbön för dom och i förlängningen även för Dig och mig. Jesus berättar att vi inte behöver oroa oss för vi ska få en hjälpare, den  heliga Anden . Jesus ger lärjungarna sin Frid – Frid i betydelsen sin välsignelse och sin välgångsönskan att det ska gå bra. Att de inte ska vara oroliga för dom är inte ensamma. Jesus berättar att det är sanningens och tröstarens ande som ska hjälpa oss att bevara och förstå allt det Jesus berättat om Gud och människans relation till Gud. 

Jesus revolutionerade Gudsrelationen. 

Han gjorde det genom att kalla Gud, Fader. Egentligen sa han kort och gott Abba, pappa.För en del kan pappa/fader vara ett laddat ord. Erfarenheten av en fadersrelation är inte alltid god. Det är inte Fadersaspekten i sig som Jesus lyfter fram utan en helt ny Gudsbild, en helt ny Gudsrelation. Den avlägsne, onåbara konungsliga Guden visar sig nu för oss så nära som den goda föräldern, En relation i stark kontrast till berättelsen om Babel. Det är den nära och personliga relationen som poängen. Ett jag och ett Du möts, ett språk uppstår som går utöver våra vanliga språk. Ett språk som inte alltid behöver ord.

Vi är insatta i ett större sammanhang som vi bara till delar kan påverka. Det har i alla tider varit frustrerande för människan. Den andra sidan av frustrationen är befrielsen att inse att vi inte behöver ha full koll, inte behöver oroa oss. Det finns en frid att finna i vårt inre som har med Gudsrelationen att göra. Det är det som Jesus kom för att berätta om och att det ständigt fungerar och är verksamt genom Anden – hjälparen. Det är ytterligare en sida av Gud att räkna med i våra liv.

Vi vill gärna vara rationella och förnuftiga och helst ha bevis. Anden låter sig inte fångas på det sättet. Tänk efter och Du kommer säkert på tillfällen i livet då Du blivit överraskad, glad, förundrad inför något Du oroat Dig för, tvekat eller tvivlat inför. Så löser sig saker och ting på ett överraskande sätt. Det är bland annat Andens verk.

I den andra skapelseberättelsen berättas att Gud blåste in liv i människan så att hon blev en levande varelse. Livgivare är ett annat ord för Anden. Ande är släkt med Andning. Gud Andas genom oss – bär oss. Andningen genomsyrar allt levande i hela vår skapelse. Anden är Guds universella språk av gemenskap, fred och frid och genomsyrar olika språkliga barriärer. Anden är verksam och skapande i våra kulter och i vårt fortsatta byggande av våra kulturer.  

Dagens diktinventering

resulterar i tre dikter jag skrev för ett bra tag sedan. Du får dem idag.

Det ÄR vår. Ljuset HAR återvänt. Värmen KOMMER! Sommaren ÄR i vardande.

Vår

Trotsigt bryter sig snödroppen igenom 

den kalla spruckna jorden

Stolt vittnar den om liv

genom död och kyla

De sista snöflingorna tar

farväl och vattnar det

spirande livet genom

ljusets återkomst

1997

Livsförutsättningar

Äpple eller inte

Det är ett faktum

Livets framsteg

och

DU ÄR OMGIVEN

DU ÄR OMSLUTEN

DU ÄR OMGJORDAD

DU ÄR OMTYCKT

Det finns vila i det igenkännbara

Det finns en trötthet på det vanliga

Det finns en motsägelse i livet

Blåa och Vita

Bryter ni igenom sprucken jord

Dödens täcke av förmultnat liv

Späda, sköra och intensivt livsbejakande

Sprider ni hoppets blåa lugn och

Pånyttfödelsens vita tillit

För livets skull

För vår skull

 2003

Sommar

Beströdd av briljanter

glittrar det blekblå

Havet

Ett segel för Dig fram

mot Inseglet till Din

egen källa av

Livskraft

Där finns den milda sältan

som ger Ditt liv

smaken av det 

Eviga

1983

Otippad association

fick jag när jag läste SvD:s kulturdelen  i söndags.

Sedan någon månad tillbaka har SvD gjort om sin layout (den är bra) och tagit bort Kulturdelen på måndagar - lördagar, väldigt irriterande för två frukostläsande personer. Nu är allt paketerat i en del och sedan en Näringslivsdel som varken jag eller maken är särdeles intresserad av, speciellt inte till frukost!!

Nåväl istället läggs krutet på söndagarna då en fullmatad Kulturdel dimper ner. Det är längre reportage och intervjuer, det är i och för sig riktigt bra.

Otippade associationen

dök upp när jag förvånande nog för mig själv läste om countrygruppen Dixie Chicks - som jag aldrig hört talas om eftersom country inte riktigt är min melodi. Kanske var det rubriken som lockade till läsning, " De skulle bli countrymusikens största stjärnor någonsin. Men en dag för tio år sedan förändrades allt. Här är historien om hur ett spontant mellansnack om George W Bush tog död på Dixie Chicks karriär.

Gruppen som steg mot countryhimlens stjärnor under hela 90-talet rasade efter en konsert i London 2003. Tusentals amerikanska soldater befann sig i Kuwait för att invadera Irak, amerikanarna hade 11 september i färskt minne, en stukad nation försökte samla kraft. I England var protesterna stora och högljudda mot det förestående kriget. Sångerskan Natalie tog till orda i mellansnacket på konsertkvällen och sa "Bara så ni vet, så är vi på den goda sidan tillsammans med er alla här. Vi vill inte ha det här kriget, detta våld. Och vi skäms över att USA:s president kommer från Texas."
Sen började raset för gruppen.

Den otippade - och möjligen långsökta - associationen gick till alla ord som skrivits på bloggar, i tidningar och hemsidor om rasism, islamofobi, antisemitism. Dels de mer inomkyrkliga debatterna mellan olika präster och andra engagerade inom kyrkan men också allt som skrivits om REVA och Omar Mustafas vara eller icke vara inom socialdemokratin.

Vapen sårar, dödar och det finns ingen återvändo. Ja, såren kan förstås läkas i alla fall de fysiska och uppståndelsen väntar men det är inte ett liv här!
Orden sårar, dödar och det finns faktiskt en återvändo när den goda viljan finns.

En kort återblick till Dixie Chicks, 

har nu lyssnat lite på dem (tack Spotify - du är ett geni som kom på det), och de är bra. De är värda de musikaliska stjärnorna. Mellansnacket i London blev spiken i kistan även om det visar sig att det fanns ett och annat till som bidrog till karriäravbrottet och det handlade också mycket om ord. I början av deras karriär fick de höra av de mäktiga countryradio-stationerna "vänd aldrig ryggen åt countryradion, så kommer den aldrig att vända ryggen åt er"  Ord som är både löfte och hot. Tjejerna ville mer med sin musik. Det handlade om att tänka utanför boxen, bryta mönster, det handlade om viljan att utveckla countrymusiken. "Tack för att ni lät oss måla utanför linjerna"  var kommentaren vid ett tillfälle när en banjo fått ljuda högre än vad producenterna tyckte! De i hög grad republikanskstödda- och stödjande countryradiostationerna vände dem ryggen efter Londonuttalandet. Den goda viljan att fanns inte att möta orden.

Återigen detta med ordens makt och maktens ord eller avsaknad av ord och maktlöshet. 

Vem äger sanningen och vem äger rätten att censurera åsikter och uttalanden?

Orden kan såra och givetvis kan ord också rent konkret döda, dödsdomar finns runt omkring vår värld. Orden dödar vanligtvis viljan att tänka och måla utanför linjerna. För att vilja och våga tänka och måla utanför linjerna så behövs styrka och mod och glädje. Det behövs givetvis självinsikt och ödmjukhet också. Och förmågan till reflektion och att kunna ta ett steg tillbaka, vad sa jag, hur handlade jag, hur går jag vidare? Säga förlåt när viljan att tänka fritt och förändra sårat och dödat på något vis som inte är relevant för saken.

Det som är svårt är när vi upplever att orden sårar oss eller dödar oss och att det faktiskt är relevanta ord - ord vi måste möta och härbärgera för en stund för att se vad som är vad. Orden är tillsammans med handlingarna det som utvecklar oss hela livet. Vår förmåga och vilja att reflektera, försöka tänka fritt och viljan till att försöka förstå min motparts åsikter och reflektioner hämmas av tystnadens kultur, avsaknaden av ord. Dixie Chicks tystades ner och ibland så känner jag den obehagliga känslan av att de svåra samtalen, de svåra orden tystas ner även i kyrkan, i samhället, inom politiken. 

Att skriva, att tala, ordens makt och maktens ord vad skulle vi göra utan dem? Sluta leva, för avsaknaden av ord skapar maktlöshet både i det nära livsskeendet och i de stora skeendet. Det behöver inte bli farligt men det kan bli det. 

Orden, människans ständiga följeslagare, tillsammans med den goda viljan gör de skillnad.

Du och jag behöver dock vara uppmärksamma, vaksamma och eftertänksamma att

"...min tunga är en snabb skrivares penna." Psaltaren 45 v 2

"...gjorde min tunga till ett skarpt svärd..." Jesaja 49 v 2

Rakt i solarplexus - 11 Nyanser av tystnad

om maktspel och konflikter på arbetsplatser - boktips.
11 Nyanser av tystnad är en riktigt bra bok om härskartekniker.

De flesta av oss slåss inte med knytnävarna utan med ord. Jag ska inte fördjupa mig i likheter och skillnader mellan fysisk och psykisk smärta bara konstatera att en ord-smäll kan träffa solarplexus så vi vinglar till och faller.
Alf Henriksons Ord är så sanna.

Ett ord som en människa fäster sig vid

kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut,

det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja, det påverkar livet på jorden.

Så slarva inte med orden!

I boken 11 Nyanser av tystnad presenterar författarna 11 olika härskartekniker som på olika vis får människor att tystna mer eller mindre medvetet. Tystnadens kultur skapar rädda människor och det blir  rädslans arbetsplatser och andra umgängesplatser och former där rädslan också härskar, t.ex. föreningsliv, politiska partier....

Den norska psykologen Berit Åhs nämns ofta när det handlar om härskartekniker
och hon gjorde ett banbrytande arbete på 70-talet när det handlar om mäns härskartekniker som utövades mot kvinnor. 

Ursprungligen beskrev hon 5 förhållningssätt för att utöva makt;

Osynliggörande, Förlöjligande, Undanhållande av information, Dubbelbestraffning och Påförande av skuld och skam. Senare lade hon till även Objektifiering och Våld eller hot om våld.

Utifrån detta har en rad olika böcker skrivits i ämnet och det handlar förstås inte enbart om man kontra kvinna, härskartekniker förekommer i alla relationer oavsett kön, ålder, ursprung.

Författarna till boken betonar just att härskartekniker alltid är relationella och genom detta har också båda parter ett ansvar även om detta ansvar inte alltid är jämlikt.
Det som är bra med boken är att i de 11 kapitlen få exempel på ur komplext detta med härskartekniker är och aspekten av att dessa är relationella. Visst finns exempel på över och underordningens perspektiv i flera av berättelserna men författarna försöker inge oss medvetenhet om att vi inte behöver gå in i offerrollen utan kan använda oss av vår valmöjlighet att agera och förhålla oss till situationer när vi blir utsatta. Det är bra, sen kan jag tycka att perspektivet hur svårt det faktiskt kan vara att konfrontera den person som utövar härskartekniken inte är så enkelt som det ibland ges sken av.

Min erfarenhet - egen och delgiven - är att härskartekniker ofta överrumplar, ibland kanske vi inte ens landar i upplevelsen förrän efter ett tag. När det sker så är det lätt att hamna i offerrollen eller skuld och skamfällan. Upplevelsen blir så stark så det känns som livluften går ur oss. Bra bild för det är dementorerna i berättelsen om Harry Potter - dementorer är varelser som suger ut livsglädje, hopp och kraft genom en "kyss" (för er som inte läst böckerna/sett filmerna - dementorerna är verkligen inga trevliga varelser).
Det är långt mellan en "dementorskyss" och den "vänlighet" som en del använder sig av som härskarteknik men effekten är den samma. Några av de härskartekniker som presenteras i boken där vänlighet ingår är "Vad du är duktig!" "Den goda människan", "Den trevlige härskaren".

Jag kände så väl igen mig just  i kapitlet "Vad du är duktig" och att det beror på vem som säger just de orden och vad det är som man får beröm för. Det kan var genuint och det kan vara ett förminskande av ens professionalitet och det man utfört. När jag själv drabbades av det så hade personen tidigare genom sina handlingar och sina ord signalerat ett hävdelsebehov som förvånade mig och orden "du är så duktig", var inte genuina utan gav mig bara känslan av att ha blivit klappad på huvudet. Till saken hör att hen i egenskap av sin ålder och sin profession har en pondus som gör en del rädda. Hen gör inte mig rädd men obehaglig till mods och det är granne med rädslan. Det var en aha-upplevelse att läsa det här kapitlet och därmed trillade en del av upplevelsen på plats.

Författarna presenterar en strategi för att ta sitt eget ansvar i sådan här situation av förminskande och frammanande av osäkerhet.

"En sak som är värd att prova är visualisering. Det handlar om att medvetet för sitt inre frammana positiva utfall av en situation, att forma de bilder man vill se i ställer för att fokusera på de bilder och utfall man är rädd för. I stället för att se sig som en värdelös medelmåtta, en bluff som får stå där övergiven och hånad, så kan man lägga kraften på att se sig som en klok och uppskattad person som genom ett kokt agerande vinner i längden." s 135f

Åter en bild från Harry Potters värld - visualisering är lite som en Patronus, ett skydd - den drabbade frammanar - ett djur som likt en sköld skyddar personen. Visualisering är också att tänka sig Jesus mellan sig och personen ifråga, både som skydd och som förebild i att möta härskartekniker med något annat än rädsla  och offerkänsla. Du ÄR värd något i Din egenskap att vara just Du.

Jag brukar inte alltid vara så förtjust i exempel-böcker men den här boken åskådliggör de olika härskarteknikerna genom berättelserna på ett mycket bra sätt.
Det som också ger en tankeställare på ett tydligare sätt än till exempel utgångspunkterna för Åhs kategorisering är, när faller jag in i mönstren för härskarteknik. Vi vill ju gärna se oss själva som goda och ytterst välfungerande men handen på hjärtat nog finns det tillfällen då vi mer eller mindre medvetet utnyttjar ett härskarmönster, eller?

Som en appetizer nämner jag titlarna på resterande kapitel också, "Expertmakt och kompetensavklädning",
"Kompetenskriget", "Se på mig!", "Med kvinnlighet som vapen", "Den mystiske kung Uno",
 "Tillsägelser, kontroll och gullegull", "Hon som använde vi-strategin" och "Tystnaden härskar"

God läsning!

Heléne Thomsson och Ylva Elvin-Nowak, 11 Nyanser av tystnad, Bonnier Existens

Fundersamt berörd och oberörd av dagens gudstjänst

Det är det här med paradoxerna inom oss, som idag när jag blev både berörd och ändå oberörd av gudstjänsten jag var på och därmed oerhört fundersam. Vad gör jag då och vad gör du?

Den ljusa, rätt så stora och sobra kyrkan erbjöd rymd och välkomnande till alla som sökt sig till gudstjänsten. En välsjungande stor kör, vakna kyrkvärdar och seriösa präster ledde oss genom Högmässan. Temat för dagen var Bönen också påbjuden överskrift i vår Evangeliebok där vi hämtar söndagens läsningar från en bestämd ordning. Bönen en av hörnstenarna i vår tro, ja inte bara i kristen tro utan i all religiös dyrkan även om det kan gå under andra benämningar. Ett stort och allvarligt och glädjefyllt ämne som spänner över så många dimensioner.

Så långt är jag berörd av det heliga rummet och den omsorg som jag vet läggs ner på varje gudstjänst som firas i Svenska kyrkan. För tvärt emot vad som ofta skrivs och raljeras om så är Svenska kyrkan fylld av goda medarbetare i olika uppgifter. Jag vet att jag kommer dela innerlighetens mysterium - nattvarden - om en stund och det är en av anledningarna till att jag valt att gå till den här kyrkan i dag, för att det firas nattvard.

Så händer det som gör att jag går från berörd till oberörd. 

Första applåden kommer efter andra sången, lite trevande men sedan, applåd och så blir det efter varje sång förutom den vid nattvarden. Jag tänker att jag är ett ufo, reaktionär och gnällig. Vi firar en gemensam gudstjänst, tjänst inför och med Gud, tillbedjan, överlåtelse, delaktighet och inte konsumtion och underhållning. Någon undrar säkert men om nu kören är bra, varför inte applåder? Ja,ok men applådera gärna hela upplevelsen efter gudstjänsten. När det sker i gudstjänsten går närvaron av delaktighet, att vi gör det här tillsammans lätt förlorad när bekräftelsebehovet i stunden hos både givare och mottagare pockar på. Körens medverkan i en gudstjänst är inte en konsertmedverkan.
Gudstjänst är avdelad tid, helig tid, jag skulle vilja säga att det är en tid som går utanför tidens ram för dåtid och framtid möter nutid. 
Det är en särskild tid för oss och Gud. Även om vi har Gud med oss och kan känna Guds närvaro när vi skalar potatis, sitter på bussen, solar, duschar, you name it, så är just gudstjänsten en avskild tid. Då är det skönt att också slippa bekräftelsebehov, slippa prestationskrav, slippa mänsklig ängslighet. Det är den fasta ordningens vila som gäller, igenkännandets ordning och ordets ordning om det sen är i musiken, i liturgin eller i bibelläsningarna. Sen får det gärna vara predikans ord som ruskar om och sätter igång beröringsspröten inom mig.

Så del två av att vara berörd och oberörd.

Texterna läses med inlevelse och närvaro, först från Gamla testamentet och sedan Episteln från Nya testamentet och sedan kommer Evangeliet också från Nya och där sugs det berörda ut ur mig och in i det fundersamt oberörda. Varför? Jo, därför att prästen läser inte hela evangeliet som det står i evangelieboken utan hoppar över de tre sista verserna, läs gärna själva Lukasevangeliet 11:1-13  Det är en fantastiskt text om bönen, den har så många ingångar att fundera över och den är rent igenom uppbygglig och så kommer de tre sista verserna som en sten i skon och börjar skava..............Vad menar Jesus? Vad menar prästen med att hoppa över verserna?

Återigen tänker jag att jag är ett ufo, reaktionär och gnällig. Jag vet så väl att vi präster undrar hur de som arbetat med att ta fram Evangelieboken tänkt när det valt ut bibeltexterna och framför allt vilka verser man valt att ha med och inte ha med. En hel del frågetecken finns! Själv blir jag verkligen lätt oberörd och nästan irriterad, i alla fall mycket fundersam när kollegor försöker smita undan sitt ansvar och inte går i närkamp med texterna, hellre ärligt säga, jag förstår inte det här, jag tycker inte om det här osv Då blir det intressant.

Färgad av undran varför evangeliet blev som det blev och inte fullständigt lästes ska jag erkänna att jag inte var 100 % koncentrerad på hens predikan men det jag hörde var helt ok.
Så kommer nattvarden och än så länge har jag aldrig gått oberörd från nattvarden så nu var jag tillbaka berörd till stora delar bortsett från de små versstenarna i skon som låg där och skavde.

Del tre av att vara berörd och oberörd.

Det här duger inte - är jag ett ufo, gnällig och reaktionär - nej, helst inte (inte för ofta i alla fall :) )
Efter en gudstjänst så är man rätt upptagen som präst, folk vill tacka, hälsa, konfirmander vill ha påskrifter i sina gudstjänstböcker därför är det inget lämpligt tillfälle att dyka på en kollega med frågor. Så gick jag därifrån fundersamt berörd och oberörd. På vägen hem i solen bestämde jag mig för att här får jag gå in och ta ansvar för min undran och hålla reda på flisor och bjälkar i alla ögon! Väl hemma mailar jag frågan till hen.
Och vilken lättnad när jag får svaret - alla flisor och bjälkar brinner upp - hen hade förvånade för hen själv tappat verserna och hen visste inte riktigt varför men betonade att det inte hade något med svårigheterna eller utmaningen i verserna att göra.
Genom hens svar kunde jag också dra mig till minnes att hen i sin predikan berörde även det som kan uppfattas som knepigt i texten som lästes.

Sensmoral - Fråga, fråga, fråga - Vad menar Du? Hur tänkte Du? På vilket sätt? Nyfiken på hur det kom sig? 

Jag hade kunnat skriva ett ganska surt blogginlägg om ett misslyckat gudstjänstbesök där jag kanske framför allt retat upp mig på versstenarna mer än applåderna - dessa går att leva med :-) - nu behövde det inte bli det för jag fick svar på det som skavde och irriterade mig och jag känner att gudstjänsten till största delen var givande till slut och berörande.

Tänk om vi kunde vara raka mot varandra och nyfiket och respektfullt ställa frågor innan vi är så snabba med att dra slutsatser. Inte minst gäller det för oss som arbetar i kyrkan, tonläget i olika media är så destruktivt och okonstruktivt emellanåt. Vi lever nu i svallvågorna, ja kanske vågorna efter påhopp och destruktiva beskrivningar av personer och händelser som berört flera personer som arbetar i kyrkan. Sen har vi hela Omar Mustafa/socialdemokratiska historien.  

Jag tror att det till delar beror på att vi inte vill/vågar/bemödar oss med att ställa öppna frågor till varandra. Vi tycker inte lika, vi tolkar inte lika och vi kan vara mycket undrande för andras åsikter och tro, val och livsval men slutar vi att respektfullt fråga innan vi kommer med slutsatser är vi inne på en destruktiv väg.

Sinnesro = Tro, Hopp och Kärlek

Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

Jag tänder ofta tre ljus i ljusbärarna när jag är i kyrkan, så gjorde jag även på kvällsmässan i S:t Ansgars kyrka. Tre ljus för Tro, Hopp och Kärlek. De tre ljusen är också ofta för tre personer som står mig särskilt nära och för dem eller det som just då behöver bedjas för.

Igår när jag tände ljusen kom Sinnesrobönen till mig. Det är en bön och samtidigt tre i en och både Tro, Hopp och Kärlek gav bönen ny dimension den här kvällen.

Tro - Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Tro är för mig överlåtelse i tillit. Tillit till att Gud är mig nära. Jag skulle kunna säga bär mig, fast det låter så passivt och det stämmer inte riktigt med min bild av Gud och min människosyn. Fast ja, det är ändå så att Gud bär mig när jag inte orkar - vid dessa tillfällena känns det inte alltid som Gud bär, det är här överlåtelsen kommer in, tilliten. Gud är där oavsett vad jag känner. Löftet är så tydligt i Matteusevangeliet när Jesus säger "Jag är med er alla dagar till tidens slut." Hittills har livet, även i de svåraste stunderna, visat mig att det är så, även när jag känt mig djupt frågande inför allt som sker. Att be om sinnesro för det vi inte kan förändra, det är att leva i tillit, i överlåtelse.

Det finns mycket vi kan  förändra i våra liv, i vårt samhälle, i vår värld. Så finns ändå det som du och jag inte rår på, olyckor, naturkatastrofer, "omöjliga relationer", sjukdom.............

Hopp - Mod att förändra det jag kan. Hopp är för mig tåla-mod, det som stilla gror i väntan på att saker och ting ska lösa sig. Tiden verkar för mig, det är inte passivitet utan tåla-mod, förmågan att i vissa lägen vänta in. Hopp är för mig också mod att snabbt reagera och agera. Vid förändringar behövs båda inställningarna. Att  växa i insikt när det är mod eller tåla-mod som gäller är en utmaning i livet. Hoppet signalerar, ge inte upp, det finns möjligheter till förändring. Förändringar som enbart rör mig, förändringar som inbegriper andra relationer, förändringar som griper in i samhällen och nationer.
Det behövs både mod och tåla-mod att fatta förändrande beslut.

Kärlek - Och förstånd att inse skillnaden. Jag skrev om Kärlekens delord i mitt förra inlägg därför att ordet Kärlek både är så belastat och för att det är ett av Stororden (både Torgny Lindgren och Sara Lidman talar om Stororden). Störst av allt är Kärleken skriver Paulus i 1 Korinthierbrevets trettonde kapitel. Guds kärlek till oss är störst. För oss kan kärleken till Gud vara störst men också kärleken till en partner, till våra barn, till någon vid vår sida. Kärlek brukar sällan vara förknippad med förstånd, ganska ofta tvärtom. Kärleken griper tag i oss, förirrar oss ut på alla möjliga och omöjliga vägar emellanåt. Fast kärleken är också en av de viktigaste grundstenarna i vårt personlighetsbygge. Hur kärlekens mänskliga grundsten har lagts och ser ut i våra liv är olika. Fast kärlekens gudomliga grundsten den är lika för oss alla eftersom vi alla bär Guds avbild inom oss "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem" 1 Mosebok 1:27 f
Jag tänker att i Guds kärleks avbild inom oss finns också vårt förstånd, vår vishet. Det kan ligga djupt inkapslat. Vi kan tvivla på vårt eget förstånd och när det händer önskar jag kloka medvandrare i vår väg som kan göra oss uppmärksamma på att vi har förståndets kapacitet inom oss och den är grundad av Kärlek. Gudomlig kärlek och förhoppningsvis en rejäl dos mänsklig kärlek också eftersom vi tar efter varandras beteenden som en del av vårt lärande. Får vi och ger vi kärlek vidare så sprids förståndet.

Sinnesrobönen är bland den klokaste böner som någonsin formulerats och att den fungerar i så många olika sammanhang.