News - "The most important force in society"

Säger Alain de Botton i en intervju om sin bok THE NEWS A User's Manual

Under sommaren har vi mött svarta rubriker om ond, bråd död i Orlando, Bagdad och Nice för att bara nämna några platser där ett stort antal människor mist livet på grund av hat och terror. Listan kan göras längre. Media har makten, den mest betydelsefulla makten i samhället säger de Botton. I sin bok problematiserar han den här makten genom att presentera sex olika typer av nyheter som på ett arketypiskt vis påverkar oss: Politiska nyheter, Världsnyheter, Ekonomiska nyheter, Kändisnyheter nyheter om Katastrofer och Konsumtion.  Alain de Botton lyfter fram historiska aspekter och gör historiska kopplingar till vår samtid. Fast det är vårt nu som han har fullt fokus på, ofta med en befriande humor och självklar enkelhet. Han är kritisk men även konstruktivt hoppfull när han menar att både de som producerar nyheter och vi som konsumerar nyheter behöver en ökad medvetenhet om kraften och genomslaget för media i vår tid. Hur kan det mediala livet vara konstruktivt för vår mognad som människor?
   Tillhör du de som kopplar upp dig det första du gör när du vaknar för att se vad som hänt? Inget fel i det men fundera gärna på varför du gör det? Här följer några funderingar utifrån boken som är mycket inspirerande, jag funderar faktiskt över nyheter på ett lite annat vis nu än tidigare. Inte minst hur nyheter sällan är nyheter i ordets egentliga betydelse av att formulera något betydelsefullt som vi tidigare inte vet något om. I och för sig en snäv beskrivning men också värd att reflektera över.

Vad betyder det för oss att vi ständigt är uppkopplade 24-7?

Hur möter vi själva nyhetsflödet som sipprar in i våra själar? Hur förhåller vi oss till nyhetsflödet? Varför kollar vi ständigt nyheterna? Är det såsom de Botton bland annat säger i sin bok att fruktan är en komponent som styr oss. Ett kontrollbehov, vad händer, hur berörs jag?

   Att fruktan är en drivkraft för oss att ständigt följa med nyheterna tror jag är en god iakttagelse. Förutom kontrollbehovet av allt hemskt som är på avstånd från mig själv så finns det hos oss en kittlande nyfikenhet på det som är hemskt. Det räcker med att reflektera över titt-köerna som alltid uppstår vid en trafikolycka. Är du först på plats, larma, se vad du kan göra för hjälpa till  men är du i bil 17 så är det redan någon före dig som agerat, så kör förbi så du inte orsaker ännu fler olyckor genom nyfiket tittande. Det handlar inte om censur men vad tillför egentligen alla nyheter om enskilda människors livsöden mer än fasa eller förundran för stunden?

Vad betyder fotografierna för nyheterna?

På ett intressant sätt resonerar de Botton vad olika bilder betyder för nyheter. "We might usefully divide news photographs into two genres. The first are images of corroboration, which do little other than confirm something we have learned about a person or an event through an accompanying article...Then there is another, rare kind of image, the photograph of revleation, whose ambition is not simply to back up what the text tells us but to advance our level of knowledge to a new point. It sets out to challenge cliché." (s 111)

   Nu figurerar på nytt en liten pojkes livsöde från krigets Syrien och det är fruktansvärt och fasansfullt men är vi ett steg närmar fred genom den nyheten och bilderna på Omran? Bilden på Alan i fjol var lika brutal i sin grymma nakenhet, men vad blev resultatet egentligen? Möjligen för ett tag, öppnade gränser, famnar och humanitära insatser och det är bra men inte närmare fred. Då ska vi betänka alla, ALLA andra barn som inte hamnar på nyhetssidorna, som lider och dör i den stora tystheten förutom föräldrarnas förtvivlan. Bekräftar bilderna bara artiklarna eller avslöjar och uppenbarar de något nytt som ökar vår kunskap? En mycket läsvärd artikeln av Rakel Chukri i Sydsvenskan tar upp funderingar kring vad foton förmedlar.1)

 de Bottons budskap i boken är också att inga nyheter egentligen är några nyheter, eller åtminstone  väldigt sällan om vi nu tar ordet ny på allvar. 

Om ekonomi skriver han bland annat: "A perfect news service would analyse current events, but also convey a bold sense of the economic principles that should ideally underpin society. It would be guided by a sense of where one should be going, operating with an economic Utopia in mind, a community both prosperous and civilized, concerned as much with money as with its proper ends: fulfillment, fairness, generosity, beauty and kindness....unlike right-and left-wing analyses that grow brittle and tiring through their axiomatic support of predictable means." (s 138)
   De sex olika kategorierna har i sin tur underkategorier och i avsnittet om Kändisnyheter funderar han kring vårt behov av förebilder att beundra, avundsjuka,  längtan efter kändisskap och de kränkningar och men som kändisskap medför. En tes han för fram är: "Celebrity news should, in its mature form, be a serious and respectable medium through which we learn to become more than we currently are." (s166)  Hur det ska gå till kan vi fundera över!

Avslutande reflektion av sonen Samuel Öberg Hansén som också har läst boken.

Alain de Botton och The School of Life (en organisation han varit med och grundat) har en tes om att öka människor andliga välbefinnande genom de humanistiska vetenskaperna och art (konst/kultur). I boken speglar de Botton en bild av mediakonsumtionen som skulle kunna vara riktiga behov för själen. Frågan blir då: Vilken publik ska denna tes bli presenterad för? För ur ett globalt intersektionellt perspektiv blir den tesen enbart gynnade för de rika subjekten som kan betala för nyheter om de fattiga objekten. Ska media användas för andliga/psykiska behov eller vara informativ för den demokratiska medborgaren?

   För att återgå till mig, det rika subjektet, så känner jag att inför nyhetskonsumtionen har jag kanske inte varit ett subjekt utan ett objekt som följer ett repetitivt mönster. de Bottons bok har hjälpt mig att för första gången bli ett subjekt inför nyheterna. Han säger i en föreläsning att vi som barn har blivit presenterade för konst i gallerier och pjäser på teaterscener men ingen har plockat fram tidningen och sagt: Det här handlar om…

Alain de Botton om sin bok The News A User's Manual

1) Syriernas rätt till värdighet, Rakel Chukri Sydsvenskan 2016-08-21

Alain de Botton on the Media

"Ett varmt hjärta - men en kylig hjärna"

Det är många som just nu skulle behöva ett varmt hjärta och en kylig hjärna inför tillståndet i världen.

Det här är ingen formulering som jag har hittat på, det är ett citat av Johan von Schreeb, kirurg och forskare i katastrofmedicin, i programmet Tendens - kortdokumentärer.1)  Lyssnar gärna på programmet som är ett samtal om hans engagemang för Läkare utan gränser. Det är från 2011 men fortfarande högaktuellt och kommer vara tidlöst. På frågan hur man står ut med att arbeta under katastrofer så svarar han bland annat att det gäller att ha "ett varmt hjärta - men en kylig hjärna". Det vill säga det handlar om att agera, fatta svåra beslut om liv och död, överblicka men inte förlora sin mänsklighet. 

   Jag tänker att det är vad vi alla behöver nu, alla vi som inte personligen har drabbats av alla terrordåd. Inte minst behöver media och beslutsfattare på olika nivåer och inom olika områden just detta. Det är klart att skräcken kramar hjärtat och fasan lätt sipprar in i blodet och den malande tanken tänk om... Just detta spelar mången media på, tänk om... Såväl så kallad seriös media som mer populistiska 

Daesh (IS) och andra extremistaktörer vill precis tvärtom, att vi ska få kalla hjärtan och uppvärmda hjärnor som inte kan tänka klart.

Terror är ursprungligen ett latinskt ord med betydelsen skräck. Just skräck är det som extremister vill plantera och ju närmare det alldagliga, vardagliga livet som att fira nationaldag, fira mässa, handla på ett shoppingcenter, åka tåg eller ha en funktionsvariation som gör att du behöver ha ett särskilt boende, desto bättre enligt extremisterna. Det är maktdemonstration som har skräcken som livsluft. Det är en maktdemonstration som polariserar för att skapa kalla hjärtan och ljumma hjärnor som inte kan tänka klart. Det är en maktdemonstration som vill vända människor mot människor, religion mot religion, politisk ideologi mot politisk ideologi.
   Jag tror inte de kommer att lyckas men vi ska vara realister och minnas att extremister har lyckats förr med diktaturer som följd och ofta med krig och folkmord som resultat. Tillräckligt många lamslår de stater som Syrien och Irak, De finns på skilda håll i vår värld, till exempel Nordkorea. Det snurrar en orange varningslampa i Turkiet och till och med i USA (som brukar vara en sinnebild för frihet) för att bara nämna två aktuella stater men listan kan dessvärre göras längre inte minst med Europeiska stater som Bulgarien, Rumänien, Polen. Vi ska inte klappa oss på hjärtat och tro att allt är bra här hemma, med SD i riksdagen och i många kommuner, de kan verka rumsrena men minns var de har sina rötter, i extremism.

Vi har alla ett ansvar att stå emot infiltrationen som blir följden av extremisternas skräckhandlingar.

Det stora ansvaret ligger förstås hos beslutsfattare på olika nivåer i ett land, i EU, i FN för att nu bara nämna några som också har makt behöver ta ett steg upp för att överblicka och ett steg framåt för att våga fatta beslut som kanske kortsiktigt kan verka obekväma men långsiktigt kan rädda fred och frihet för människor. Är det rädslans handlingsförlamning för att bli kallad rasist och islamofob när det handlar om att motverka den delen av terror? Varför så ovilliga och naiva att se allvaret i både höger och vänster extremisters handlingar? Är det bristande kompetens, sparkrav eller vad som gör att människor med svåra psykiatriska diagnoser inte får omhändertagande utan släpps ut med förödande konsekvenser?
   Ett stor ansvar ligger också hos media, hur rapporterar man? Hur följer man upp? Hur granskar man? Hur ifrågasätter man? Så har vi som lever i demokratier vår del av ansvaret för den röst vi lägger på olika partier, vi har ansvar för vad vi delar/skriver och inte delar/skriver i social medier.
   Extremister vill att vi hamnar i offerrollen, där hjärtat kallnar och hjärnan blir ljummen. Där våra tankar, känslor och handlingar blir påverkade av den skräck extremister sår. De ska inte få skörda. Jag vet att detta inte är lätt. För rädsla är en del av våra liv och ibland är det sunt att känna rädsla och agera efter den. Men när vi inte är personligen drabbade så är det förödande att blir infiltrerad med rädsla, det skrämmer mig att så många redan är rädda och hjärtat har blivit kallt och hjärnan så uppvärmd att den inte kan tänka klart.

Sorgen då?

Normalt medkännande människor känner så klart sorg och smärta över meningslöst våld som inte drabbar en personligen. Självklart behöver vi ge uttryck för det men jag tror att den ibland slår över och blir till projektionsyta för annan sorg och smärta som vi bär inom oss. Det handlar om att att ta reda på vad som är vad. Det är ett svårt arbete räddningspersonal och vårdpersonal har när det kommer till katastrofområden oavsett om det beror på naturkatastrofer eller terrorhandlingar. Det handlar om att inte förhärdas utan fortsätta ha ett varmt hjärta men en kylig hjärna för att kunna agera.
   Som präst ställs jag ofta inför små katastrofer som kan upplevas som nog så stora, som för de som mister anhöriga genom döden. Ibland får jag frågan om det inte är svårt att ha begravningar. Mitt svar är nej, det är inte svårt mer än ibland. Det är svårt när det är grymma omständigheter, det kan vara svårt när jag på något vis känner den avlidne och/eller de närstående. Oavsett vad så behöver jag i min profession behålla en kylig hjärna och varmt hjärta för att kunna genomföra en värdig begravning. Alla kan bära tanken på varmt hjärta och kylig hjärna med sig så länge vi inte är personligen drabbade, vilket oerhört få i vårt land är. 

   Det är så enkelt att appellera till människors känslor, det är så lätt att svara an på appellen eftersom vi av naturen är känsliga varelser och kylan kramar våra varma hjärtan, men kylan får inte fastna. Vi är också begåvade med förmåga att tänka, reflektera, undersöka, pröva och ifrågasätta med kyliga hjärnor, de får inte bli ljumma. Vår frihet och fred hänger på det.

   

   

"Ett varmt hjärta - men en kylig hjärna" Johan von Schreeb i Tendens