När vi snappar upp vår egen eller andras funderingar kring hur midsommarhelgen ska firas så kan det ibland upplevas nästan lika stressande och hysterisk som julen, bortsett från julklappsjakten förstås. Jag tror att det ofta finns en underliggande perfektionism och kanske dröm som handlar om att fira den optimala midsommarhelgen. Tips om sillinläggningar och goda varianter av efterrätter med söta, svenska jordgubbar och goda grillrecept översvämmar oss. Inget fel i allt detta, det är gott med både sill och jordgubbar.
Det är balansen och perspektivet som ibland fattas oss.
Om julens budskap ibland har svårt att tränga igenom bruset av rött, glitter och guld så har midsommar trots allt en fördel. Skapelsen, den blommande och grönskande naturen talar för sig själv och sammanfaller med det som är evangelium för Midsommardagen. I midsommartid får vi uppleva glädjen och tacksamheten på ett speciellt vis. När ljuset och naturen är så starka i sitt vittnesbörd om Guds goda skapelse och vår fantastiska värld.
Av dagens berättelser är episteln en av mina absoluta favoriter. Paulus är ute och reser och är i Aten, han går runt och kommer fram till areopagen, en klippavsats vi foten av Akropolis. Där får han syn på ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Palus konstaterar diplomatiskt: Atenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting...och fortsätter i missionerande anda med orden, Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.
Om Paulus hade sett en del av
oss kring midsommarstången igår skulle han kanske sagt något liknande till oss. För hur ofta tänker vi på att midsommarstången till sin form är ett kors med oändlighetens och fulländningens cirklar hängande i varsin korsarm. Den lodräta stammen förenar himmel och jord och den lodräta omfamnar skapelsen och oss. Vi samlas och dyrkar det vi inte längre funderar över ursprunget till. Den Gud som var långt borta har kommit oss nära genom Jesus. Jesus har gjort Gud synligare för oss och påminner oss om perspektiv och balans på tillvaron.
Förut var Midsommardagen Johannes döparens dag, profeten som förebådade Jesu ankomst men den dagen firas numera imorgon. Idag firas Gud som skapare och Jesus tar naturen till sin hjälp för sitt budskap, som han ofta brukar göra. Jesus är kärv, sådär som bara han kan vara i kombination med sin stora kärlek till sina lärjungar och till oss. Han kallar oss för trossvaga. När Jesus är kärv, tänker jag att han är det för att han vill väcka oss. Just i den här berättelsen är det en påminnelse till oss om att inte ta allting på för stort allvar så att vi tyngs ner. Vi fastnar lätt i det materiella, i allt som handlar om produktion, distribution och konsumtion. Det mesta finns faktiskt i ett överflöd men det är inte jämt fördelat så självklart finns det anledning till oro och bekymmer, inte minst just nu för höjda matpriser, elpriser osv. Listan kan göras lång för det som oroar och skaver för att få livet att gå ihop. Inte minst våra diakoner kan berätta om det.
Då kan det vara tufft att höra dagens berättelser som vill stämma till eftertanke hur vi förhåller oss till det vi har och inte har och att vi faktiskt har allting till låns. Vi lever inte för evigt, vi lånar av kommande generationer. Ur ett skapelseperspektiv kan vi egentligen aldrig äga någonting. Därför är Jesu fråga ständigt aktuell;
Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
Till och med Job i alla sina prövningar gör sitt bästa för att leva i nuet och ha perspektiv och talar om Gud som har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande. Eftertanke gäller inte bara oss personligen, i våra egna liv utan det gäller även oss som kyrka och församling. Hur förvaltar, lever och tydliggör vi vår kristna tro idag? Paulus fortsätter sitt tal med orden: Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand… När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
Det är inte kyrkorna och
tingen som är heliga, inte guld, silver, sten och textil. Det är mötet mellan Gud och dig och mig som är heligt. Likaså är mötet mellan oss människor heligt för vi bär Guds avbild inom oss. Så låt oss hjälpas åt att göra vårt bästa för att möta varandra med glädje och tacksamhet för att vi lever här och nu och att vi är och får vara dem vi är.
