Tre berättelser om kärlek

Kärlek är grunden för våra relationer och för växt och mognad.

Som föräldrar eller som annan vuxen, till exempel gudförälder, moster, farbror, lärare, idrottsledare och så vidare rustar vi barnen för att möta livet med allt vad det innebär. Jag tror att vi alla bär på berättelser om betydelsefulla vuxna som funnits med under vår uppväxt. Vår relation till Gud är lika viktig för vår andliga växt. Vår tro är verkligen relationell, det är ett jag och ett du som möts och Jesus personifierar tydligt detta. Han visar på relationen till Gud som Fader. Mer personligt och kärleksfullt kan det knappas bli än mellan förälder och barn, ja, det skall då vara den mellan kärlekspar. Bilden för förhållandet mellan Gud och människa som ett par finns i Höga Visan.

Det vi behöver komma ihåg är att Gud är något mer än en Fader. 

Den dimensionen försvinner när vi enbart ger Gud antropomorfa drag, förmänskligar Gud. Bibelns berättelser ger flera bilder av Gud, klippa, skapare, en höna som samlar sin kycklingar och förstås Guds ande, Hjälparen. Den enda mänskliga bild vi har av Gud som är korrekt är Jesus Kristus, Guds inkarnation, Guds människoblivande. I Jesus kan vi lära känna en del av Guds väsen men det är en begränsad kunskap.

   ”Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.”, skriver författaren i Johannesbrevet.

   Nu har vi bilderna och vi behöver dem för språket är det främsta medlet att tala och dela tro, få kunskap. Även om det förstås finns andra förnimmelser som vittnar om Guds närvaro i våra liv. 

   Det är föräldrarelationsliknelsen som profeten Hosea använder sig av för att påminna folket om att Gud finns där, trots att de vänt Gud ryggen. ”Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta.”Det kan förstås vara en annan vuxen men det är en vuxen-barn relationen som gestaltas för att tala om Guds betydelse för sitt folk. Hoseas ord gäller lika mycket dig och mig. 

Vi tillhör en mänsklighet som i lika stor utsträckning tenderar att vända oss bort från Gud, från ett gemensamt vara i en gemensam värld.

För en del är det är svårt att se och tro på Guds utsträckta hand, som vägleder, stöder, föder, tröstar och uppmuntrar. Vi är rationella, vi vill ha konkreta bevis, inte bara tro på vittnesbörd i gamla berättelser eller ens lyssna till en medmänniska som berättar om Guds betydelse i livet. Jesus påtalar vad det handlar om när han säger: ”Synd: de tror inte på mig.” Han sa dessa ord i polemik mot sin samtid och deras syn på synd, dom och rättfärdighet.

   För Jesus handlar synd om relationen mellan oss och Gud och relationen mellan oss människor. Det handlar om vår bortvändhet från tillvarons grundläggande vara och essens. Gud förväntar sig att vi ska ta hand om skapelsen och varandra. Värt att minnas är att det inte min eller någon annan människas sak att bedöma vem som är syndare, vem som är troende eller inte troende. Det är Guds sak.

Usch, synd tänker kanske någon av er, men faktum är att det är precis tvärtom, vi borde ropa jippie! 

Vi värderas inte utifrån vår prestation, vi är inte fullkomliga, vi värderas utifrån att vi är Guds älskade barn för att hålla fast vid föräldraliknelsebilden. Barn snubblar och faller, barn utmanar och trotsar men i en trygg barn-vuxen relation står relationen pall för detta. Vi vet också att den tryggheten ibland inte finns i mellanmänskliga relationer. Det är därför föräldraliknelsebilden för vår relation till Gud ibland trasslar till det för personer. Det är då vi måste komma ihåg att det är en bild och att  språket begränsar oss. Det finns en skillnad mellan mänskligt och gudomligt. Gud står pall för vårt trots och våra utmaningar, våra tvivel och vår brist på tro.
   När vi möter Jesus i dagens berättelse tröstar han lärjungarna. Jesus vet vad som väntar, lärjungarna är bara fyllda av sorg  när de hör att Jesus ska lämna dem. Vem ska komma istället, Hjälparen, helig Ande, och vem är det? Vad ska Anden visa? Så många frågor utan svar.
   Efter påsken får de antydningar till svar. Jesus besegrade döden, den ultimata ondskan, genom sin uppståndelse. Det är en delseger över ondskan, den fullkomliga segern sker när Jesus kommer åter. Vi vet att ondskan fortfarande har ett hårt grepp om mänskligheten, fast ondskan står inte oemotsagd. Jesus har visat på trons väg som han uppmanar oss att välja. För domen är redan avkunnad säger Jesus: ”Denna världens härskare är redan dömd.” 

I väntan på Jesu återkomst vill Jesus att vi ska tro på hans rättfärdighet, att han är den han utger sig för att vara, sänd av Gud, Guds Son. 

Samt att Gud ständigt finns närvarande i sin skapelse genom Hjälparen, Guds Ande. ”Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss.” Allt i vår tro handlar om Guds kärlek till oss och vår kärlek till varandra. ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”  Vi vet att det inte alltid är så lätt att älska vår nästa men vi kan alltid respektera vår nästa och respekt är en del av kärleken. 
   Att i tro ta emot att Jesus levde, dog och uppstod för din och min skull för att vi ska kunna leva i en god relation till Gud och bära den goda relationen vidare till varandra är en gåva till oss. Hur vi tar emot den gåvan är upp till var och en. Hela livet ställs vi inför val. Ett sådant val är att säga nej, kanske eller ja till Gud.


Predikan i Djurgårdskyrkan på 5 söndagen i Påsktid
Profeten Hosea
Första Johannesbrevet
Johannesevangeliet

Den gode ledaren

Det är den gode herdens söndag idag.

Att vara herde är att i allra högsta grad vara ledare. Jag läser nu några verser ur Johannesevangeliet från både 1 och 2 årgången eftersom det är en enhetlig berättelse.

 "Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan 

genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är 

en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden 

är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren 

hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn 

och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före 

dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans 

röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån 

honom, därför att de inte känner igen främmande röster… 

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de 

känner mig”

Herdebilden är en ovanlig bild för våra breddgrader men för Jesus och hans samtid var det vardag. Som ledare använde sig Jesus av verklighetens bildspråk för att visa på att hans budskap till mänskligheten var relevant och hade bärighet i människors vardagliga livssituation. Därför kan det ibland vara en utmaning för oss i mötet med Bibelns berättelser att förstå att vi kan ha glädje av dem i vår vardag.

   Inför den här gudstjänsten roade jag mig med att göra en bildsökning på orden ledarskap och herde. Bilderna av ledarskap var rätt entydiga, tecknade streckfigurer där en figur var av annan färg än de andra, ofta röd. Den rödmålade figuren står ensam eller går först och har de övriga figurerna bakom sig. Någon enstaka gång står figuren i en cirkel med övriga omkring sig. 

   Herdebilderna varierar med att herden ibland går före,  ibland efter, vid sidan om eller mitt bland hjorden.

När Jesus talar om sig själv som den gode herden, är det med en mångfacetterad betydelse. 

I den här predikan lyfter jag fram betydelsen av Jesus som den goda ledaren. Frågan är då, går det ens att enkelt att ringa in Jesu ledarskap med vår förförståelse och våra glasögon? Ja, det gör det men vi ska hålla i minnet att det förstås finns olika tankar och tolkningar av hur han var som ledare. 

   Jesus säger att han går in i fårfällan, där är han omringad av sina får och som herde känner han dem vid namn och fåren känner hans röst. Ett ledarskap som i överförd bemärkelse är i ögonhöjd. Det finns en ömsesidighet av tillit, att på ett plan känna varandra. Jag vet inte i vad mån Ingvar Kamprad har lärt av Jesus när han gav 12 råd för entreprenörskap. Det 11:e lyder: “Bry dig” om dina medarbetare och låt alla veta att de är en viktig del av helheten. Var och en har rätt att få känna sin betydelse. Ingen kan ersätta närkontakt på alla nivåer.”

   I motsats till detta finns en härskarteknik som ledare på alla nivåer och i olika sammanhang ibland gör sig skyldig till, osynliggörande. Att drabbas av det är fullständigt knäckande. Att inte bli sedd och bekräftad i vem man är i ett sammanhang är förödande för jaget. För vi tillhör alla ett sammanhang, oavsett om det är en arbetsplats, en familj, en skola osv.

Vare sig vi är i en ledarposition eller inte kan vi lära av Jesus att möta varandra i ögonhöjd.

Vi kan sträva efter att ha tillit till varandra som medmänniska.Vi rör oss inom olika fållor, att känna varandra genom att se varandra är viktigt och att känna varandra vid namn är något att sträva efter. Själv har jag lite svårt för det där med namn måste jag erkänna, men ansikten känner jag allt som oftast igen.   Är vi i ledarposition så är ett tydligt mandat väsentligt.Vem eller vilka är ledare? Frågan om mandat anar vi även i Jesus ord, ”den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare.” Det finns gott om skuggor på arbetsplatser, i föreningar osv. som bildligt klättrar in och leder i det fördolda utan mandat och därmed också utan ansvar. Det kan ställa till det riktigt ordentligt. Vi kan bara stilla fundera över Svenska Akademien eller Facebook debaclet.   Ibland går herden före, ibland bakom emellanåt står herden mitt i eller vid sidan om. Det handlar om överblick och vad stunden kräver. Jag har inte kollat - om Hans Rosling var här skulle han säkert säga, gör det! Nu krävs det inte så omfattande omvärldsanalys att konstatera att världen runt ropas just nu på ledare som går före. Det behövs säkert på vissa platser och sammanhang.

En ledare utan förmåga att stanna upp, blicka bakåt och åt sidan kan göra missar som är kostbara.

Det finns det en hel del exempel på.  När herden går bakom finns ofta ett äldre, pålitligt får förtrogen med vägen, som just då leder. Blir det nya vägval byter herden plats för att överblicka eller ta täten. Det är en bild för att ledarskap egentligen aldrig helt och hållet kan vara ett enmansuppdrag. Det formella ansvaret kan bära en signatur men alla ledare har på ett eller annat sätt en kader människor bakom sig. Ensam är stark, är en myt som vi behöver göra upp med.   Så summa summarum, det finns en hel del Jesus kan lära oss om ledarskap. Inte minst att olika ledarstil är en tillgång i en och samma person så länge personen är tydlig, självmedveten och har mognad. Än håller bilden av den Gode herden, inte bara för en gudomlig omsorg om oss och vår gudsrelation utan också som mönster och förebild för mellanmänskliga relationer.

Temagudstjänst om Ledarskap i Djurgårdskyrkan tillsammans med Oscarsbibliotekets vänner.

Johannesevangeliet om den gode herden 10:1-16

Vittna om livet

För stunden verkar de ha glömt att Jesus kallat dem att bli Människofiskare.

Efter påskens omtumlande händelser går flera av lärjungarna  tillbaka till det de var väl förtrogna med, att vara yrkesfiskare. Sorgsna och förvirrade var det tryggt för dem att återgå till vardagen. Till det som gav en inkomst och en trötthet som var av annat slag än att grubbla över påskens oförklarliga händelser. Och att få sörja sin rabbi, sin vän i lugn och ro och den förhoppning om förändring och befrielse som grusades.

   De fick ingen fångst den natten – det var tomt i näten. De vet det inte än, men gryningen och dagen kommer ge dem ett livstolkande mönster för den dagen vid Tiberias sjö, bekräftades deras kallelse. Så vad är det livstolkande mönstret? Det är evangeliets mönster vävt av många trådar, i olika färg och betydelse. Tre trådar ska jag ta upp i den här predikan.

Den första tråden är att gamla livserfarenheter inte alltid räcker till för att tolka nya erfarenheter. 

Det fick lärjungarna erfara när dom sökte sig till tryggheten i det gamla och till vardagen. Just där och då hjälpte inte detta. Vi anar rastlösheten och tomheten som symboliseras starkt av dom tomma näten. Den existentiella tomhet som i allra högsta grad drabbat lärjungarna efter Jesu död. Dessutom bär natten en stark symbolik, mörkret som omsluter oss. Att vakna gripen av tomhet ställs vi alla inför vid skilda tillfällen i våra liv. Det är först när vi genomlidit natten, när våra egna krafter är slut som gryningen kommer. Först när vi vågar och väljer att se mörkret som vi också kan se ljuset.

   När Livets nya erfarenheter genomgår, ja till och med genomlider mörkret kommer gryningen och ljuset med nyskapelse. Det är vad lärjungarna konkret får uppleva på stranden i mötet med den uppståndne Jesus vid glödhögen. Då fick de förmågan att tolka de nya erfarenheterna belysta av nuet och ta tillvara på visdomen i de gamla erfarenheterna. Det är vad vi också har möjlighet att göra i och genom vår tro.

Den andra tråden i det livstolkande mönstret som lärjungarna fick då och som vi får nu, är ljuset. 

Ljuset representerad i Jesus. Johannes, som traditionen namngett den lärjunge Jesus älskade, är den som först ser ljuset. När Jesus i sitt liv gav sin gudomlighet tillkänna genom att använda och förtydliga Guds ord till Mose, "Jag är den jag är” 2 Mos 3:14 använder sig Jesus av vardagens verklighet. ”Jag är världens Ljus – den som följer mig skall inte vandra i mörker utan ha Livets ljus.”  Joh 8:12 Det ljuset möter lärjungarna där på strandkanten. 
   Lärjungarna möter också den subtila hälsningen om ljuset, om tron och om gemenskapen som Jesus ger dem, genom glödhögen med fiskarna och brödet. Han bjuder in till tro och tillit visad i måltidsgemenskap:  "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:35
   Innan Jesus bjuder in till måltid har han även påmint dem om vem han är genom de vägledande orden att kasta ut näten på högra sidan för att få fisk. Fisk får de med råge. Kanske någon av dem börjar minnas att de fått sin speciella kallelse av Jesus att bli Människofiskare. Allt visar att Guds ord till profeten Jesaja gått i uppfyllelse; ”Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme.” Lärjungarna är kallade att bära vittnesbörd om den som ger räddning, Gud i och genom Jesus Kristus.
   Till slut kände dom igen Jesus där på stranden men vågade inte riktigt tro och gå till honom. Inte förrän han bjuder in ”Kom och ät”.  

Det anknyter till den tredje tråden i det livstolkande mönstret. Mitt i vardagen finns heligheten och Kristus är närvarande i den. 

En påminnelse till oss därför att det är så lätt att göra som lärjungarna glömma den närvaron. Nu blev lärjungarna på nytt bekräftade i sin kallelse att bli vittnen för evangeliet. Deras möte med den uppståndne Kristus på stranden mitt i vardagen är livsbejakande och nytolkande. Mötet blir sändande för att gå ut dela tro och dela bröd i vardagen

   Den kallelsen möter vi på ett åskådligt sätt även hos Paulus. Han mötte den uppståndne Kristus på ett annat vis, efter att nitiskt ha förföljt troende och motarbetat tron. Paulus är ödmjuk på gränsen till melodramatisk när han beskriver sig själv. Vilket antagligen är lätt med tanke på de erfarenheter han hade av sitt tidigare liv och det radikala mötet med Jesus som förändrade hela hans liv. ”…genom Guds nåd är jag vad jag är”, skriver han.

   Paulus livsavgörande möte med Kristus gör att han går ut och bär vittnesbörd om evangeliet. Lever heligheten i vardagen genom att vara och vila i Guds nåd.

   För lärjungarna blev det vardagliga mötet med Jesus vid glödhögen en ny bekräftelse på att Jesus kallat dem. Stärkta av mötet lämnade de än en gång sina nät och följde Jesus, men nu på ett nytt sätt. Fyllda av nya erfarenheter speglade i gamla erfarenheter. 

   Jesus fortsätter att kalla människor till evangeliets livstolkande mönster. Han kallar på oss från glödhögen, ”Kom och ät! Vi möter honom i berättelserna, i gudstjänsten, i gemenskapen, i bönen och

i nattvarden. Här möts helighet och vardag Gudomligt och mänskligt. Det rustar oss för att gå ut och  bära vittnesbörd om Jesus.

2 Söndagen i Påsktiden Predikan i Gustaf Adolfskyrkan

GT Profeten Jesaja 43:10-13
Epistel 1 Korinthierbrevet 15:1-11
Johannesevangeliet 21:1-14

Fira Livet!

Glad Påsk hälsar vi varandra idag, det är lite som att säga, Fira Livet! 

För det är vad vi gör idag, vi firar livet. Vi firar en nyskapelse, en pånyttfödelse som vi har glädje av både här och nu i våra liv och den dag vi tar vårt sista andetag här på jorden. Det andetag som blir det första i uppståndelsens liv hos Gud.

Vi förflyttar oss för en stund till gryningen den första Påskdagen. 

Lukas berättar att kvinnorna, för de var fler än Maria, Johanna och Maria, efter gravläggningen på fredagen gått hem och gjort i ordning välluktande kryddor och oljor för smörjelse innan de sedan gick in i sabbatens stillhet. Nu stiger solen i öster och värmer sakta upp dagen som väntar dem. En överraskande och omtumlande dag som kommer gå till historien, inte bara för dem i deras levnad utan för all kommande tid. Det är klart att de var sorgsna, kanske arga, fast de inte ville erkänna det för sig själva. Ilska är en vanligare känsla i samband med sorg än vi kanske alltid vill kännas vid. Och visst fanns det anledning att känna vrede för vad som hänt Jesus.

   Väl framme vid graven möts de av den bortrullade stenen, bara där kan jag tänka att fjärilarna började dansa i magen och de små grå gå igång på högvarv, vad har hänt? De går in och graven är tom och som Lukas skriver: De visste inte vad de skulle tro. Ännu mer förvirrande blir det när männen, eller snarare änglarna - kläderna avslöjar dem – ställer den uppfordrande frågan: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”

   En retorisk fråga för samtidigt ger de ett svar. De påminner kvinnorna om vad Jesus själv berättat: "att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Då minns kvinnorna.

   Fyllda av upplevelsen återvänder de till lärjungarna och alla andra som var samlade i sorg och bestörtning över vad som hänt. Lukas berättar att den enda av lärjungarna som tog kvinnornas vittnesbörd på allvar var Petrus som rusar iväg för att se. När han kom fram kunde han bara konstatera att kvinnornas vittnesbörd var sant och ”han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.”

Visst kan vi känna igen oss i Petrus och vara fulla av undran över det som hänt. 

Men det har hänt, annars skulle vi inte vara här och fira Påskdag. Petrus undran vänds till vittnesbörd som vi hörde i episteln. "Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om." Gud har skapat på nytt. Aposteln Paulus uttrycker det så starkt i Första Korinthierbrevet: "när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen."

   Döden är endast en punkt i våra liv här och samtidigt är den en övergång till livet efter livet. Frågan hur denna nyskapelse skett har människan brottats med i tusentals år och försökt ge svar på. Det finns mängder av teologiska dogmer, intellektuella brottningskamper och forskning för att förstå. Det är gott, så klart vi vill försöka förstå och veta så mycket som möjligt. Men än har hur, inte fått sitt svar.    En gång kommer vi få svar, men till dess får vi helt enkelt bara överlåta oss i tro och tillit till det våra medmänniskor vittnat om och som vi har i Bibelns berättelser.

Om uppståndelsen inte är på riktigt tror jag aldrig att berättelsen överlevt 2000 år. 

Att tro är att ibland famla efter vad som är sant, rätt och riktigt. Det är här berättelser kan hjälpa oss för de är fyllda med människor som gläder sig i tron, som tvivlar och som söker sig fram. "Varför söker ni den levande här bland de döda?” frågar änglarna. En fråga som är relevant även för oss. Vi behöver söka den levande Kristus i berättelserna, i kyrkans gemenskap, i nattvarden, i bönen, enskilt och tillsammans. Lyssna till dem som på olika vis mött den uppståndne Kristus. "Låt oss lära känna honom. Låt oss sträva efter kunskap om Herren." skriver Hosea

   Ett sätt att lära känna Herren och att ta emot uppståndelsens gåvan i tro är genom dopet. I dopet sker en pånyttfödelse som vi har glädje av i våra liv här och nu. I dopet påminns vi om Guds kärlek till sin mänsklighet. Vi påminns om att Gud vill vara en del av våra liv. I den första kristna kyrkan var uppståndelsen, från död till liv, från mörker till ljus tydligt kopplat till dopet. Påsken var den stora dophögtiden och därför är det med extra stor glädje som vi idag får knyta an till den traditionen när N kommer döpas i gudstjänsten.

I dopet får vi inte våra namn, namnen har vi när vi kommer till dopet. 

I dopet tydliggörs däremot att Gud känner oss alla vid namn. Att Gud kallar oss att leva tillsammans i Kristi efterföljd. När vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset synliggörs ytterligare vår förbundenhet med Jesus. Våra jag hör ihop med Guds Du i Kristus och Guds Jag i Kristus hör ihop

med vårt du. Här och nu och i livet efter livet. Som en påminnelse om det får ni alla ett litet Kristusljus att bära med er hem.  Det är fullbordat som Jesus säger och som Jesaja profeterade: ”Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, han kom till vår räddning.” Glad Påsk = Fira Livet!

Predikan Påskdagen i Djurgårdskyrkan

Gamla Testamentet Hosea 6:1-3

Epistel Apostlagärningarna 3:14-16

Lukasevangeliet 24:1-12