Stororden - Kärlek

Att ringa in kärlekens väsen låter sig inte enkelt göras. 

I antologin Stororden har författaren och fil dr Göran Sahlberg skrivit om Kärleken. Hans bidrag säger mig inte mycket om kärlek, det jag silar ut är de kloka orden "...kärlek skriver man bara om-skrivande om." Han presenterar en berättelse om en man och kvinna och berättelsen har två slut, och man kan fundera över kärlekens plats i dessa slut.
   Epilogen han skriver är även den en liten berättelse om Adam och Gud. Hur Adam frågar Gud om han får göra ett porträtt av Gud och om hur Gud möter Adams synpunkter på vilken sida som är Guds bästa, högra eller vänstra. Till slut visar sig Gud, ansikte mot ansikte och uppmanar Adam att det är klokt att mötas så för då har vi perspektiv. Att fundera kring perspektiv är som en kär lek för Gud. Berättelsens slutord är: " Kär...lek, sa Adam långsamt och smakade på orden. "Kärlek!" Då log Gud." Berättelsen bär på en poäng även om jag har svårt för vissa antropomorfa bilderna av Gud. 

Ansikte mot ansikte perspektivet

Barnets ansikte söker förälderns ansikte och den älskade söker sin älskades ansikte och vännen söker vännens ansikte, medmänniskan söker medmänniskans ansikte. När ansikten möts tänker jag, att oavsett om vi är medvetna om det eller inte, så ser vi tydligt den andre speglas i oss själva. Med det perspektivet kan vi söka förståelse för kärlekens väsen. 
   Så söker vi även Guds ansikte. Det ansiktet vi endast anat genom Jesus Kristus fast vi som lever nu endast möter honom genom orden. Så briljant formulerat av Paulus i 1 Korintiherbrevets 13:e kapitel vers 12 "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig." Vi äger inte den fulla kunskapen varken om Gud eller mänskligt liv och universums liv. Som ett pussel har människan sakta, sakta tillägnat sig mer kunskap om sig själv och om allt runt omkring sig, men fullständig kunskap äger vi inte. Hur frustrerande det än kan vara så är det som det är, och om vi ska tro Paulus, helt i sin ordning enligt Gud. I väntan på den fulla kunskapen har vi tron, hoppet och kärleken och störst av dessa tre är kärleken. Det 13:e kapitlet brukar kallas kärlekens lov och i sin helhet lyder det:

    "Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.  Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."

Kärlek är liv

I Bibelns berättelser speglas mänskligt liv i relation till Gud och i lika hög utsträckning i relation till sin medmänniska, det är livet. När det handlar om liv handlar det om kärlek i skilda bemärkelser. Eftersom kärlek är ett knepigt ord brukar jag säga att det är ett samlingsord som rymmer olika perspektiv på kärlek. Kärleken bär helt enkelt inom sig delord som till exempel, respekt, medmänsklighet, vördnad, nyfikenhet, ödmjukhet, frihet. Det är dessa delord som kan hjälpa oss när mötet ansikte mot ansikte mellan barnet och föräldern, de älskande, vännerna, medmänniskan av någon anledning upphör eller utvecklas till något som är långt ifrån kärlekens delord eller Paulus uppräkning om kärlekens väsen som tålmodig, god, osjälvisk och sanningsbärande. 
   
För mig blir det tydligt att kärlek är liv när jag tänker på det som brukar kallas Lilla Bibeln, Johannes 3:16, jag tycker 3:17 ska ingå i den benämningen också, det lyder: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom." Vi får vara och vila i tilliten att Gud älskar sin skapelse, älskar oss. I den kärleken finns relationen som Gud för vår skull inkarnerat i Jesus Kristus för att vi lite lättare kan närma oss Gud och Guds ansikte. Berättelserna om Jesus konkretiserar Guds vara i vårt vara, inte alltid lätt, många gånger utmanade, inte minst när det handlar om hur vi i våra egna liv gestaltar kärlekens väsen och vara, i relation till Gud och till varandra, kända och okända.
  

Stororden - Tvivel

Tvivel är en form av icke-vetande och icke-vetande manar till överlåtelse i tillit att livet bär. 

Tvivel är inte motsatsen till tro, tvivel är sökandet efter sanning och kunskap. Tvivel är snarare en bisats till tro för vem kan egentligen till 100% veta. Oavsett vad det är vi väljer att tro på. Vårt liv inbegriper hela tiden ett varande i icke-vetande och ett sökande efter sanning. Många frågor får vi svar på, vetenskapligt och existentiellt. Somligt går att verifiera, se här, det är sant, svart på vitt, empiriskt. 

   Världens gamla religioner har lämnat det verifierbara stadiet bakom sig. För kristen tro gäller att ingen nu levande var närvarande i Nasaret, Betlehem och Jerusalem.  En självklarhet, inte ens värd att nämnas kan det tyckas. Men det behöver nämnas för alltför många kristna talar som om de varit där, fysiskt, bokstavligt och min erfarenhet är att det oftare låser än öppnar för evangeliets kraft.
   Maria vet, Josef vet, Maria, Salome och Marta vet, Judas vet, Petrus vet, Johannes vet, ja,ni vet alla dem som vi läser om i Nya Testamentet, de fick kunskapen och sanningen. De levde med Jesus vid sin sida, fysiskt, bokstavligt. Fast tvivlet var förstås en del vardagen även då. Lärjungen Tomas personifierar tvivlet. Evangelisten Johannes berättar att Tomas inte var närvarande första gången Jesus kom till lärjungarna efter sin uppståndelse. Han hade inte samma kunskap som de övriga lärjungarna. Inte förrän han själv fick möta den uppståndne Jesus förstod han att det var sant, det som så många nu vittnat om, kvinnorna som kom till den tomma graven, de övriga lärjungarna och flera andra. Tomas icke-vetande vändes till kunskap och sanning.

"Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." 1)

Ett av mina absoluta favorit Jesusord. Han visste hur svårt det är och uttalar de uppmuntrande orden till Tomas och till alla oss som inte var där. Gud som i Jesus erfarit det mänskliga vet att tvivlet är en bisats, en liten svans som hänger fast vid tron. Och även om tvivlet utmålats som motsats till tron och att vi skönjer det i en del av Bibelns berättelser så är det alltid bättre att lyfta fram tvivlet i ljuset som Tomas gjorde än att försöka mörka och tränga undan det och se det som en brist på tro.

I antologin Stororden skriver den norske professorn i teologi Notto R Thelle om tvivel, han har lagt till underrubriken Tvesyn och sanningssökande. Själva ordet i sig är bärare av tvetydighetens betydelse. Thelle lyfter fram tvivlet både som en väg till förtvivlan och misströstan och som en medvandrare och ledsagare. Så fort vi ställs inför valmöjligheter finns risken att valet leder till misströstan och in på en väg som när det gäller tron innebär att vi stänger dörren. Jag tror att det är därför många blir rädda när de känner tvivel i sin tro och febrilt gör sitt bästa för att negligera och trycka undan tvivlet. Eller kanske skämmas för det.

Tillvarons paradox

Livet är både och, aldrig, antingen eller. Livet är tvetydigt och paradoxalt.  De senaste dagarna har rapporteringen om brutala våldshandlingar med skador och död som följd fyllt nyhetsrapporteringen. Där på sekunden byts det lugna och glädjefyllda mot terror och förtvivlad smärta. Det sköna mot det onda, ständigt, det var inte första gången och det kommer inte vara den sista. 

   Med hänvisning till livets paradox av godhet och ondska som två oförenliga storheter lämnar människor tron. Hur kan vi tro på en god Gud när så mycket ondska finns? Ett svar är att vi kan det när vi tar livet och tillvarons paradox på allvar. Tar tvivlet på allvar och vågar möta det.

"Det är så livet är, och på allt vilar din orörliga, tårlösa blick, och mörkret är dig lika kärt som ljuset."2)

Thelle lyfter bland annat fram den walesiske prästen och diktaren R S Thomas som beskrivit och brottats med tillvarons paradoxer och tvetydigheter i liv och tro. Thomas kommer fram till att Gud är en Gud som ser, allt, och Gud viker inte undan blicken. Det finns en realism hos Thomas, livet är både mörker och ljus, både godhet och ondska. 

   Tar vi till oss realismen och ett icke-vetande förhållningssätt till livet och tron blir inte tvivlet ett hot utan en möjlighet till fördjupning i vårt sökande efter sanningen om tillvarons djup och tron på Guds inkarnation. 

1) Joh 20:29
2) R S Thomas: Därför ur Minnen av eld


PS/ Lyssna gärna på filosofen Jonna Bornemarks sommarprat, hon talar mycket klokt om icke-vetandets förhållningssätt. Sommar med Jonna Bornemark

Stororden - Omvändelse

När jag söker Vägen så är det frestande att hitta genvägen, den visar sig vara en återvändsgränd, det går inte ens att hoppa eller klättra över till Vägen. Det är bara att vända om.

Att nyfiket söka och vandra den kristna vägen betyder att vi någonstans på vägen behöver vända om, med klassiskt kristen språkbruk nå fram till omvändelsen. Ändrad färdriktning har prästen Hans Lindholm som underrubrik till kapitlet om Omvändelse i Stororden. Jag delar en del av hans tankar om omvändelse och somligt har jag andra tankar om. Det som är bra är att han inledningsvis lyfter fram ett faktum vi alltid behöver hålla i bakhuvudet och det är att Bibelns ord, vår främsta källa till kunskapen om vår tro, är översatt. Det är nog endast exegeter och "nördar" som till vardags sätter sig och läser berättelserna på hebreiska (Gamla testamentets språk) och grekiska (Nya testamentets språk). Själv så läser jag grekiskan i vissa predikoförberedelser men i övrigt så står Novum där i bokhyllan.
Lindholm lyfter fram hur ordet metanoia har översatts med olika ord i olika bibelöversättningar och då ska vi hålla i minnet att varje översättning också är en tolkning. Han tar sin utgångspunkt i Markusevangeliet 1:15 "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." I Bibel 2000 har metanoia översatts med omvänd er och Lindholm anknyter till tanken på att ändra färdriktning i våra liv, att vi gått vilse och ska hitta hem igen. Att det är som att ha mist kontakten med sitt ursprung och nu får man vända om. Att vi mist vår kontakt med vårt ursprung kan jag instämma i. Då kan man undra, vilket ursprung? Jag anser att det är insikten om att vi är delar av skapelsens helhet och generationers varande före oss och i skapelsen och varat är vi inte störst, det är Gud. Gud som är bortom vår fullständiga förståelse och kunskap om vad Guds vara innebär. Vi kommer som Paulus säger alltid här i livet se som i en dunkel spegelbild men med hjälp av våra sinnen kan vi förnimma tillräckligt mycket för att ändra färdriktning. Genom berättelserna i vår Bibel, inte minst om Jesus, kan vi ana klarare partier i den dunkla spegelbilden.

Gör sinnesändring

Så kan man också översätta metanoia, den översättningen finns inte i någon etablerad bibelöversättning men ofta i kommentarer. Jag minns att just det sättet att förstå omvändelsebegreppet gjorde stort intryck på mig när jag pluggade teologi och har följt mig sedan dess. Det finns en sinnlighet och ett helhetstänk kring uppmaningen att göra sinnesändring, inte tänka om och omvärdera lite grann utan göra en total, enhetlig förändring av sina sinnen, hur vi uppfattar verkligheten och förstå att vi enskilt endast är delar av något mycket större. Det finns, som Lindholm skriver, "...en frihet att gå mot strömmen."

   Med våra ögon, öron och känsel kan vi upptäcka vår egen plats i helheten. Vi kan smaka och dofta det gudomliga i nattvarden. Och oavsett om det är en liten 3-månaders baby, som inte har orden än eller en 40-åring, som känner dopvattnet över sin hjässa, är det helighet. 

1917 översatte man metanoia med, gör bättring och ännu äldre översättning uppmanar, gör bot! För mig snuddar dessa båda översättningar vid det ytliga, det som syns. Se här, jag har gjort bot och bättring. 

   Jesus lär sina lärjungar att be i det fördolda, Matteus berättar: "...när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 6:6-8 Omvändelsen inbegriper vårt hjärtas sinnesändring och därefter blir den synligt i våra liv och i vårt intellekt. Återigen kan vi påminna oss om barnet med sina öppna sinnen som ser, hör, känner, smakar och doftar. Tron är på så vis kroppslig. 

Daglig omvändelse

Medvetenheten om att vi är delar av helheten, att Vägen vi söker är personifierad av, i och genom Jesus Kristus är inte en en gång för alla given, det är något vi dagligen behöver påminna oss om för det är så frestande att ta en genväg. I varje människa som förnimmer och hörsammar Guds dragningskraft till sig, kommer till en punkt i livet som är omvändelse. För en del är det en omvälvande och dramatisk punkt, för andra är det som en stilla susning och för en del är det inte ett givet ögonblick utan ett stilla växande. Vi behöver även lita på att i dopets vatten anges vägens riktning, något nytt föds i oss. Många får med sig det som baby, andra tar emot när de är 40, eller nått. Det finns inget karbonpapper eller ctrl+c när det handlar om omvändelse. Gud ropar våra namn på olika vis och vi har olika vägar att förändra våra sinnen och leva i den dagliga vanan att vara vänd mot Gud. Förändrat fokus i våra liv, om-vända.

PS/ Som en liten gudomlig blinkning eller en väldigt stor slump, handlar dagens Under strecket i SvD om just sinnen. Varsågod, bonusläsning! Förnimmelserna som blåste liv i förnuftet, Fabian Kastner SvD 2017-07-17

Stororden

Eller störstorden, som Torgny Lindgrens predikant i Merabs skönhet brottas med, är det många som brottas med. De stora orden i kristen tro.

1999 kom en antologi, Stororden, där olika författare från skilda kristna traditioner skriver om de kristna stororden. Tyvärr så är boken slutsåld men går nog att hitta i något antikvariat. Orden är de som många ryggar inför därför att de missbrukats, är svåra att förstå, upplevs som ålderdomliga och/eller inaktuella. Jag tror att vi behöver återerövra dessa ord, inte vara rädda för att använda dem utan göra  som predikanten i Merabs skönt, vända och vrida och brottas med dem för att möta orden i våra egna liv. För mig är störstorden eller stororden bärare av något utöver sig själva, en visdom buren genom århundraden. En visdom som behöver sättas in i vår kontext 2017. En visdom som är tidlös och samtidigt gränsöverskridande. En visdom att vila i och en visdom att utmanas av.

   Så välkomna att följa med mig på en reflektions- och återläsningsvandring bland Stororden. Vilka är då orden som tas upp i antologin Stororden: tro, tvivel, synd, omvändelse, nåd, frälsning, försoning, förlåtelse, kärlek, lärjunge, helighet, helgelse, rättfärdighet, vrede, barmhärtighet, gudsfruktan, enkelhet gemenskap, evigt liv, himmel och helvete, salighet, ödmjukhet.
   Stororden behöver inte läsas i någon kronologisk ordning, den är som en skål med goda frukter, frukter som är söta, lite syrliga, lite beska, men allesamman supernyttiga. Därför plockar jag frukterna i den ordning som jag tror är ett klokt sätt att närma sig Stororden. När jag plockat en frukt så smakar jag på författarens presentation av smaken, kanske stämmer den överens med min smak, kanske inte alls eller möjligen lite grann.

Ödmjukhet

Inför tillvarons djup och grund behöver vi vara ödmjuka. Det är svårt, både i relation till vad det innebär att vara ödmjuk och till själva tillvaron i sig. Ödmjukhet kommer med förmågan att reflektera utifrån mötet med mitt eget jag, medmänniskans du och den Gud som är Varats grund, både Jag och Du.

   I Stororden skriver teologen, terapeuten och författaren Tommy Hellsten om Ödmjukhet med underrubriken Självkännedom. Han skriver att ödmjukhet inte längre är ett ord som känns bekant i vår kultur för vårt samhällsklimat är så fokuserat på "effektivitet. självkänsla, intelligens, snabbhet, konkurrenskraft, prestation." Det är ord som inte rimmar så lätt med ödmjukhet, där vi behöver ta ett steg tillbaka för att kunna se oss själva, vår medmänniska och de glimtar av Guds närvaro som hela tiden uppenbarar sig när vi mjuknar och inte förhärdas. 

Ödmjukhet handlar inte om att utplåna sig, vara tillbakadragen eller snäll. Den stora förebilden i ödmjukhet är förstås Jesus, han som också uppmanar oss att vara ödmjuka och han gör det bland annat på ett oväntat vis. Evangelisten Lukas berättar: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."Lk 10:21 Barn är mjuka och de har sina sinnen öppna, de har nära till sina känslor, sin nyfikenhet och vetgirighet. Just den mjukheten och öppenheten inför tillvaron rimmar med ödmjukhet. Barnet buret bär den vuxne, skrev författaren Gunnar Edman, en strof som på ett briljant sätt formulerar att vi behöver ha tillgång till hela vår livshistoria för att också kunna möta de existentiella frågorna.

Barn far också illa, långt ifrån alla har en harmonisk och trygg uppväxt. Barnets mjukhet och öppenhet omvandlas, hjärtat och huden hårdnar, sinnena sluts, allt för att kunna överleva. Det händer oss alla och på ett särskilt vis för alla som farit illa under sin uppväxt. Att då i vuxen ålder våga och orka lyfta upp sitt inre barn och bära det handlar om självkännedom. Även upplevd smärta av olika slag kan mjukna till ödmjukhet där främsta syftet är att inte döma sig själv utan lägga tillbaka ansvaret för erfarenheterna där de hör hemma,hos en förälder, lärare, syskon, utomstående, vem det nu än är. Vi överlåter inte våra liv till ett passivt öde utan inkorporerar våra erfarenheter för att inte stelna och bli hårda. Barnet bär inte skulden även om barnet bär erfarenheten. Jag tänker att det är där Hellstens underrubrik kommer in. Lär vi känna oss själva, inte bara vårt vuxna jag utan hela vår livshistoria växer ödmjukheten. 

   

I takt med att ödmjukheten träder in i våra liv blir vi mindre dömande både mot oss själva och vår nästa. Vi har lättare för att respektera varandra och att respektera betyder inte att vi håller med om allt som en medmänniska säger, gör eller står för men vi respekterar personen i egenskap av att vara just människa. Det kan vara nog så utmanade. Ödmjukhet är en bra kompanjon både till kreativitet och mod för när vi når ödmjukhetens sträng inom oss förstår vi också att det är ok att pröva och misslyckas. Vi får ny chanser, precis som barnet som lär sig gå och med stor vilja och envishet reser sig gång på gång och till slut bär barnet sin egen vikt och en ny dimension av liv har börjat. Jesus visste detta därför ger han oss med frimodighet olika bilder av att trons väg är som barnets väg. Minns vi detta kan vi tona in oss på Guds våglängd och nya dimensioner öppnar sig i våra liv.

Smaka gärna ödmjukhetens frukt!

Stororden s 161 Ödmjukhet, Tommy Hellsten

Redaktör Magnus Sundell, förlaget Trots allt, 1999