Sorgens dag

Herre, Din sorg gäller hela mänskligheten, hela Din skapade värld.

Det finns inte ett enda lidande, där inte Du lider. Det är vad Golgata lär oss. Överallt, där människor gör varandra illa, är Du den, som blir korsfäst. Herre, vi beklagar inte, att vi är människor men mildra Du, våra hårda hjärtan. 1)

Långfredagens evangelium, Lukas (23:26-49) berättar

När de förde bort Jesus hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"  

   De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde." Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv." Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung. Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." 

   Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas. 

   Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: "Han var verkligen en rättfärdig man." När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans. 

Vi är som Jesu vänner, de som ”stod på avstånd och såg alltsammans.”

När Jesu liv på det mest smärtsamma sätt upphör ÄR det en händelse i tiden - i historien och ändå bortom tidens och rummets gränser. I den sjätte timmen, i den nionde timmen - i varje människas mörker finns Guds närvaro - då - nu - imorgon. Gud som i och genom Jesus med-lider smärta, förakt, grymhet och slutligen död. Vi ber med Bo Setterlinds ord ur Via Dolorosa:
HERRE, vi står inför det fördolda i Ditt mysterium. Du, den Högste, identifierar Dig med den allra minste bland människor. Lär oss att minnas Simon från Cyrene, då vi känner oss övergivna och tycker, att det inte längre tjänar något till att leva, allra minst för andra. Detta att Du utvalt, liksom vore det bara en slump, den som vi aldrig tänkt oss, den okunniga och minst villiga människan till att bistå Dig i Ditt frälsningsverk, det gör oss utan svar. Vi har inte längre någon ursäkt att komma med.  Lär oss därför att akta på den tid, då Du söker även vår hjälp. Hjälp oss att tjäna vår nästa! Amen 

Vi ber med stöd av Jesu sju ord på korset

* Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.
Du visar oss förlåtelsens väg och möjlighet i våra liv. 
Led oss så vi ser att förlåtelse är läkedom för själ
och kropp.

* Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.
Du visar att alla får vara med - en gång förlåten av
Dig - aldrig utesluten ur Guds rike.

* Kvinna, där är din son - Där är din mor.
Du visar att vår gemenskap med varandra sträcker
sig bortom blodsbanden - det finns alltid nya
möjligheter till fördjupad samhörighet - till stöd -
till tröst - till trygghet – nu och in i framtiden.

* Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?
Du visar att du inte är en övermänniska - du är sann
människa. Tro och tvivel - Tvivel och tro.
Ett samverkande par för att växa och mogna, för att fullkomnas.
Du visar modet att ha kontakt med sitt djupaste mörker.

* Jag är törstig.
Du förnekar inte kroppens behov. Hjälp oss att se
att vi är en helhet av kropp och själ och ande.

* Det är fullbordat.
Du visar att ängelns budskap till Maria har gått i uppfyllelse.
"Du ska bli havande och föda en son
och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska
bli stor och kallas den högstes son  ...hans välde
ska aldrig ta slut."

* Fader, i dina händer lämnar jag min ande.
”då formade Herren Gud människan av jorden från marken och
blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande
varelse.”
Jesus Kristus, du visar vårt ursprung, vår väg och vårt mål. 

Amen

1) Ur Via Dolorosa av Bo Setterlind

Stororden - Vrede

Kärleksförtvivlan

Underrubriken för kapitlet om Vrede i Stororden som författaren Vibeke Olsson Falk har skrivit, är kärleksförtvivlan. Det är skillnad på ilska, aggressivitet och vrede, skillnaden är grunden. Hon skriver: Vredens grund är kärlek och längtan efter rättvisa. Det gemensamma för vrede och ilska är att det kan gå över styr och vi kan aldrig på förhand veta resultatet. Hon har hämtat inspiration från Lars Collmars bok Guds kärleks vrede som handlar om de svåra berättelserna som skildrar Guds vrede. 

Guds vredes grund

De berättelser som innehåller skildringar av Guds vrede eller när Jesus berättar någon av sina liknelser som slutar kärvt och inte stämmer med vår föreställning om Guds och Jesu kärleksfulla och förlåtande hållning blir lätt hoppa-över-berättelser och oj-vi-glömde-några-verser-berättelser. Läser vi dessa berättelser riktigt noggrant så handlar de ofta om brist på medmänsklighet och rättvisa. Det handlar också ibland om att vi inte tar till vara på vårt liv, låter det förspillas. Berättelser som kräver något av oss, för vår medmänniska, för oss själva, ett krav som ofta stavas ansvar.
   Vibeke OF skriver om skillnaden mellan rättvisa och rättfärdighet. Rättvisa är svårt, men det går åtminstone teoretiskt att uppnå. Rättfärdighet är ett trons ord. Hon skriver vidare: Rättfärdighet går längre än rättvisa. Rättfärdighet innebär också upprättelse av det förtryckta, förnekade, fördärvade. Guds vrede gör inte halt om en orättvisa mildras. Guds vrede ropar efter rättfärdighet. Det är inte lätt. Enligt den kristna tron var Gud tvungen att själv bli människa, lida och dö. Det skapande ordet blev kött., lidande kropp. Guds kärlek gör inte halt. Den går hela vägen.
   Det krävs ett kors som går över en gapande klyfta av världens trasighet. En gud som som lider tillsammans med sin mänsklighet skriver Vibeke OF.
   

Den med-lidande Guden

Det finns olika ingångar till teologi om rättfärdiggörelse och om Jesu liv och död som ett försoningsoffer för ett nytt förbund med mänskligheten. Gott så, men jag tänker att det kanske är dags att fundera över de andra komponenter som framkommer i det historiska skede som inkarnationen innebär. Inte offer som en förbundstransaktion utan offer som en med-lidande handling för att öppna våra ögon för Guds kärlek till och närvaro i sin skapelse, hos sin mänsklighet. Det är inte det blodiga offret som är prismat utan lidandet, genom Jesu Kristi sargade, misshandlade och mördade kropp vet Gud på ett nytt sätt vad lidande är, en visshet som tidigare endast varit på distans. Antropomorfa bilder är vanskliga för de är just bilder men för att ta till en sådan bild vet Gud genom Jesu Kristi lidande och död in under huden vad lidande är. Gud är och blir på ett nytt vis en med-lidande Gud.
   För mig personligen är just detta med-lidande en av de avgörande faktorerna som gör att jag är kristen. Guds kärlek förtvivlar så intensivt därav inkarnationen. Det har inte räckt med uppenbarelserna så långt, det har inte räckt med profeternas ord, det har inte räckt med Guds ord till våra enskilda hjärtan, Gud ger sig själv, genom sig själv i det som ytterst är lidande och ondska för att öppna våra ögon. Guds vrede visar sig genom en paradoxal kärlekshandling, ett offer för att vi ska, i den mån vi överhuvudtaget kan, förstå Guds kärlek och närvaro i våra liv. En kärlek som vill rättvisa, som vill rättfärdighet och därför stundom är vred när kärleken brister i rättvisa och rättfärdighet.
 

Stororden - Frälsning

Den genialiska Frälsarkransen

En frälsarkrans, en livboj är det rödvita, runda flythjälpmedlet som kastas ut till nödställda. Numera hör man sällan ordet frälsarkrans utan livboj och det intressanta är att om man googlar frälsarkrans så är det biskop Martins geniala uppfinning som blir träffen. Han skriver följande i sin första bok om frälsarkransen: Många av oss känner hur snabbt vi förs bort av tidens svarta kalla flod, och en del av oss har nåden att fortfarande äga hoppet om möjlig räddning. Frälsarkransen är bunden för dessa nödställda.1) 
Frälsarkransen är till för själens räddning, det handlar också om liv och död. Frälsning att räddas från död till liv, det är att räddas från ondskan och mörkret för vad är väl död om inte just mörker och ondska. Kanske tänker vi inte på döden som mörk och ond när våra gamla, efter ett långt liv lämnar oss. Men vi gör det definitivt när döden kommer tidigt i människors liv och genom våld, krig och obotbara sjukdomar.

Frälsning - Att komma hem till sig själv

Så lyder rubriken för kapitlet om frälsning i Stororden, författare är Peter Halldorf, pastor i Pingströrelsen, författare och redaktör för tidskriften Pilgrim samt verksam som andlig ledare på Nya Slottet i Bjärka-Säby utanför Linköping. Han rör sig kyrkohistoriskt i fornkyrkan och jag börjar med att lyfta in ett längre citat för att det för mig personligen tydliggör mer vad frälsning handlar om än vad vi vanligtvis får oss till livs.

   I fornkyrkan uppfattade man de bibliska texterna annorlunda. Själva frälsningsakten, Jesu död på korset, sågs inte främst som en fråga om hur Guds krav på rättfärdighet skulle stillas men som en kamp mellan Gud och Djävulen, där inte bara människans liv stod på spel - hela kosmos var inbegripet. Det var inte motsatsparet skuld - rättfärdiggörelse som utgjorde det raster genom vilket evangeliet tolkades, utan död - liv. Frälsning, inte främst som rättfärdiggörelse, utan som en seger över döden. Syftet med Jesu död var inte så mycket att uppfylla ett rättsligt krav som att besegra dödens ohyggliga välde över hela skapelsen. Fråga om varför Gud blev människa besvara nu ur ett större perspektiv: " för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen maktlös" (Hebr 2:14) Huvudmotivet är ett annat: "Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk." (1 Joh 3:8)

Halldorf skriver vidare: Arvet från Adam är inte skuld utan förgänglighet...Dödens intrång försvagar människan. Hon tvingas in i en ond cirkel där hon kämpar en fåfäng kamp för att bli en bättre människa, och till sin förtvivlan upptäcker hur varken de godaste föresatser eller den mest förfinade etik tycks hjälpa. Halldorf förnekar på inget vis försoningstanken och att syndernas förlåtelse är en väsentlig del av frälsningen. Men det är mer än så. Frälsning är att övergå från döden till livet genom delaktigheten i Kristus. Detta får sitt tydligaste uttryck i dopet. 

Halldorf beskriver frälsningen som en rörelse, ett växande. Han lyfter även in ytterligare betydelser av det grekiska ordet sozein=frälsning nämligen läka, återställa och bevara. Detta sammantaget ger en helt annat bild av frälsningen än den juridiska transaktion som försoningslärorna har försett oss med under århundraden. 

Livboj

Om vi lyfter in paret synd - rättfärdiggörelse som en del av motsatserna död - liv  tror jag att vi skulle ha lättare att se Guds storhet i den nyskapelse Gud genomför genom Jesus Kristus. Gud öppnar för en större förståelse av mänskligt och gudomligt och hur de är delaktiga i varandra och hur de är relaterade till varandra. 

   Luther lyfte av oss ett ok genom att betona nåden, Guds fria och förlåtande kärlek till sin mänsklighet men kanske har vi dragit för långtgående slutsatser av Luther och missar att vi faktiskt behöver samverka för relationen mellan Gud och människa kräver också människans medverkan, hennes ja, hennes vilja och hennes önskan om ett växande i tro och relation till Gud medvetna om att vi aldrig här växer klart. I det växandet kan biskop Martins geniala frälsarkrans vara en hjälp. En del beskyller den för att vara barnslig, banal och enkel, kom då ihåg Jesu ord:"Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Markus 10:14-16

   Frälsning är livets seger över döden genom Jesu liv, död och uppståndelse, det är nyskapelse och räddning för varje själ. Genom trons delaktighet får vi insikter som läker och bevarar oss.


1) s.7 Frälsarkransen, Martin Lönnebo 

Repressalier behöver vi prata mer om

Tystnadens orsak

Det har varit tyst så länge, skammen har burits och känslan av skuld. Sen öppnades dammlucka på dammlucka och berättelserna forsar fram för att skammen och skulden ska hamna där den hör hemma, hos förövaren. En  person fick mig på spåret till något jag tror vi behöver prata mer om till följd av #metoo. Tystnaden är inte enbart en följd av övergreppet och kränkningar utan en följd av uttalade och outtalade hot om repressalier om hen berättar. Här handlar det inte enbart om sexuella övergrepp och kränkningar utan lika mycket mobbning av skilda slag, oförrätter på arbetsplatser, lärosäten i allt från dagis till universitet och i samhället i stort från kärnfamiljen till globala arenor. Säg inget..., rapportera inte..., ta inte kontakt med...För om/när du gör det, då...
   Så finns de outtalade hoten om repressalier, de som sitter i kulturen, "alla vet väl hur det är inom...", "alla vet väl hur män/kvinnor är...",  "alla vet väl hur barn är...", "alla vet väl..." - Vet vi?
Den bortvända blicken, tungan som klistrar sig fast i gommen så orden inte faller över läpparna har sin grund inte i tystnaden i sig utan i det som handlar om repressalier för att tystna ner. Uttalade eller outtalade hot om bestraffning av olika karaktär sätter en osynlig munkavle på offret, på den som blir utsatt.

Hur bryter vi repressaliekulturens förlamande grepp?

Ja, hur? Nu har jag varit i arbetslivet i 40 år, varav 30 år inom kyrkan och aldrig någonsin på någon arbetsmiljöutbildning eller träff om arbetsmiljö har det talats om repressalier. Det talas om att vi behöver motarbeta tystnadskulturen, få människor att berätta om missförhållanden av olika slag. Gott så, men om grunden för tystnaden är rädslan för straff spelar det ingen roll hur ofta vi talar om tystnadskultur och hur många utbildningar vi går på. Det är roten till tystnaden vi måste tala om.
   Dels är roten ofta pålagd skuld och skam, ofta vid sexuella övergrepp och verbala kränkningar. Vem tror offret när endast hen och förövaren varit närvarande? Skammen tystar, liksom tvivlet på egen skulden, var kjolen för kort, var hen för flirtig, för utmanande, var hen för full osv. Inte ens rättsväsendet går fria från förutfattade och föråldrade inställningar till manligt respektive kvinnligt, så väl gällande sexualitet som könsidentitet, samt synen på olika funktionsvariationer.
   Roten till tystnaden är också de uttalade och outtalade hoten. Det kräver mod och beslutsamhet, hur många whistleblowers har inte vittnat om detta men trotsat hoten och påtalat missförhållanden. Ett mod och en beslutsamhet som fler av oss borde våga ha, för vardagliga missförhållanden som inte hamnar på löpet i kvällstidningarna kan genomsyra och fräta sönder en arbetsplats, en förening, mm. Kejsaren och även hela hovet kan vara nakna men ingen påtalar det av rädsla för repressalier, utfrysning och härskartekniker som kväver, lönestopp, karriärvägar som stängs eller att helt enkelt sparken.

 Så stark är repressaliekulturen att även den som står vid sidan om tystnar.  

Hur kan vi hjälpas åt att bryta repressaliekulturen? Det svåraste är kanske att erkänna att den finns och är en grund, bland flera, till tystnad. För talar vi bara om tystnaden är risken att skammen och skulden som upplevs av offret inte lyfts av för att hamna där den skall vara. Det finns en risk att de som står vid sidan av offret lätt gömmer sig bakom tystnaden med en falsk förstående inställning istället för att visa på repressaliegrunden som en grund för att hen har tystnat.
   Den som står vid sidan av den mobbade och utfryste kan bli nästa offer för repressalier om hen öppnar munnen och påtalar missförhållandena. Det är så oerhört starka krafter, hot och hämnd, det ligger inom ondskans kraftfält. Det behövs mod och beslutsamhet att gå emot hot och hämnd, som tur är händer det. Låt oss alla inspireras av dem som går före oss i mod och beslutsamhet.