Ecce homo - Se människan

Två enkla ord och ändå så svåra att leva efter, ta till sitt hjärta och låta sig förnuftsmässigt ledas av. Inte minst när drevet går eller granskningar sker.

Drevet går just nu mot Markus Birro. Två granskningar har berört mig de senaste dagarna. Den ena granskningen, att tågtrafikledning har uppmanat lokförare att fortsätta köra - och därmed fortsätta köra över - personer som blivit påkörda och ligger antingen redan döda eller svårt skadade på spåret. Den andra är DN:s granskning av Svenska kyrkans arbetsmiljö. 

Det som är slående i det som skrivs och läggs ut är bristen på att "Se Människan".

Drevet

Jag följer inte Markus Birro, har knappt läst något av honom. Jag är själv 100% ointresserad av fotboll och det lilla jag läst av hans krönikor rörande tankar om tron har jag enkelt konstaterat att hans tankar sällan överensstämt med mina tankar om tron. Han väljer naturligtvis sitt sätt att skriva och får ta ansvar för det, även när det är provocerande.

Oavsett om du är proffsskribent eller inte så är ordet fritt att skriva och tala. En del missbrukar detta medvetet för att piska upp misstro, hat, våld osv. En del missbedömer sammanhang, har för dålig research, snuttifierar, har skrivit i affekt osv. Så är det alla som skriver och vill undervisa, uppmuntra, stödja, väcka debatt i god bemärkelse, granska, dela med sig, ja, listan kan göras lång på det goda med att ordet är fritt och så lättillgängligt för alla. 

Så händer helt enkelt det att du och jag läser något vi inte gillar, inte håller med om, upprörs över och då har vi vår fulla rätt att också påtala detta.Men STOPP, ta ett steg tillbaka, läs igen och igen, sen är det dags att överväga på vilket vis jag och du ska agera på vår reaktion.

Oavsett om du är proffsskribent eller inte verkar det vara rätt vanligt att hoppa över STOPP-stadiet för att tänka till. 

Kanske är det för att vi är jägare/samlare i grund och botten, amygdala slår till och årtusenden av mänsklig utveckling bokstavligen rinner ur hjärnan till förmån för attack och försvar.

När du talar om drev så är det två olika sätt att jaga på. På ena viset jagar du med drivande hund som spårar upp bytet och förföljer det tills en skytt kan skjuta. På det andra viset så går en drevkedja, det vill säga människor som driver djuret mot skytten/skyttarna.

När drevet går i media har en människa upphört att vara människa och blivit ett djur, fullt legitim att döda genom orden.

Det är fascinerande att ett ord för jakt med syfte att döda har blivit synonymt med journalistisk och medial granskning. Vad säger det om oss människor?

Som en spaning på vad det säger om oss människor funderar jag över granskningen av trafikledningen för tågen. En granskning som visar hur livsviktigt det är med det fria ordet och den fria granskningen för att sätta fokus på missförhållanden. Visst kan drevet ligga snubblande nära även här för att hitta syndabocken, vårt ständiga behov av att nagla någon. Naturligtvis så skall ansvarig ställas till svars. Men återigen STOPP, det är orsakerna, rutinerna, strukturerna osv som måste granskas för de kan leva kvar trots att en person ställts ansvarig. Det är inte så enkelt som att finna syndabocken och sända ut hen i öknen. 

Är det ett riktmärke för trafikledningen, att ett redan hårt kritiserat och ansträngt läge för tågen gör allt för att hålla tidtabeller? Vad är en överkörd, troligen död - men inte säkert - människa värd i relation till hundratals som blir försenade? Vill inte tro att sådan cynism finns. Men varför, vad är orsakerna?

Det är så fasansfullt att tåg på tåg fortsatt att köra så det är svårt att ta till sig att det är sant. Det är fruktansvärt för anhöriga till de förolyckade men även för lokförarna. 

Långsökt, men kör på gör även Svenska kyrkan när det handlar om arbetsmiljö.

Svenska kyrkans arbetsmiljö granskas på nytt, denna gång av DN. Jag läser igenom vad som skrivits och inser att det är inget nytt som förmedlas, inte heller ärkebiskopens yttrande bidrar till något nytt. ÄB tycks dessutom ha fastnat i ekonomin och med mycket makt i ryggen fjärma sig från att Se Människan. Det är alltid komplext med konflikter och alltid nödvändigt att hålla fokus på att se varje enskild inblandad, se människan bakom konflikten och orsaken till konflikten.

Att arbeta professionellt med det som hjärtat brinner för och är fullt av är inte lätt. Att hålla rågången mellan privat - personligt - professionellt kräver arbete med sig själv och det gäller alla som arbetar i kyrkan oavsett tjänst. Vaktmästare, värdar, musiker, klockare osv möter hela tiden människor i livets olika situationer och därmed också det svåra samtalet även om det inte är deras främsta uppgift. 

Den uppgiften ligger på vigningstjänsterna och i viss mån på pedagogtjänsterna.

Stödet i form av team, utbildning, handledning och organisation ser förstås väldigt olika ut i olika församlingar. Olika "andlighetskulturer" sätter också sina spår. Att be förbön för konflikters lösande är förvisso gott men mycket sällan det som löser upp konflikten. Här särskiljer sig inte Svenska kyrkan från någon annan arbetsplats.

Det som alltid fascinerar mig när detta kommer på tal är hur lite man granskar förtroendemannasidan och hur de sitter där de sitter till nästa val och då oftast till nästa val. Jag tror att kyrkan måste ta sig en allvarlig funderare över strukturen och organisationen. 30 000 förtroendevalda och 23 000 anställda. Siffrorna är skrämmande. Efter snart 27 år som präst ser jag hur förtroendemannasidan har så stora brister så skulle detta vara i ett annat sammanhang där styrelser har så undermålig kompetens hade styrelser för länge sedan sparkats.
Det är också en fråga som påverkar arbetsmiljö, inte alltid direkt men väldigt ofta indirekt. Budget är bland annat ett viktigt styrmedel och maktmedel. Likaså policy och visionsarbete av olika slag.
Givetvis finns många mycket kompetenta och seriöst arbetande förtroendevalda, men dessvärre tillräckligt många som inte är det.
Jag skulle välkomna en stor granskning av förtroendevaldas makt i relation till sitt uppdrag och i relation till anställda. Skrivs och talas alldeles för lite om detta.

Vibeke Hammarström skriver i senaste numret av Kyrkans tidning att kyrkan bör koncentrera krafterna till orsakerna och inte symptomen på vad som leder till utköp och vad som ligger bakom den bristfälliga arbetsmiljön i kyrkan. Klokt.




DN granskar Svenska kyrkan

Vibeke Hammarströms öppna brev till ÄB

SVT granskar järnvägen

Tidskriften Evangeliums försök att se människan i Birrodebatten

Dagens försök att se människan i Birrodebatten

WWJD på 21:a söndagen efter Trefaldighet

Texterna läser du här Gamla testament 2 Mosebok 23:1-9,  Episteln ur 2 Korinthierbrevet 8:9-15 och Matteusevangeliet 12:15-21

WWJD står det på armband av tyg eller gummi, ibland ser vi bokstäverna på en vägg eller så. 

Bokstäverna står för orden What Would Jesus Do – Vad skulle Jesus göra? Vi behöver inte ha armbandet för att bära med oss frågan som en påminnelse vad det innebär att vara kristen. Att följa ”med honom”, som folket gör i berättelsen ur Matteus. Alla berättelser idag handlar just om att följa med och om att ta ansvar för sitt eget liv och för sin medmänniskas liv.
Oxarna och åsnorna kan vi lämna – även om det går att i överförd bemärkelse säga en hel del om dem. Däremot att inte sprida falska rykten, inte vittna falskt, inte följa mängden i det som är ont, inte vränga rätten för den fattige, inte komma med falska anklagelser, inte ta mutor och inte förtrycka invandraren.

Det är tufft, – det mänskliga livet är sig likt – trots några tusen år mellan oss och berättelsen ur 2 Mosebok gäller buden i lika hög grad oss idag. Kanske någon av er tänker usch, nu skuldbelägger prästen oss igen. Kanske någon av er får rysningar och back-flash till någon nitisk kollega till mig som inpräntat alla no, no. I så fall glömde den kollegan, evangeliet och nåden som går hand i hand med vårt ansvar för oss själva och vår medmänniska. Förlåtelsen evangelium och Hoppets evangelium möter vi i episteln och evangeliet idag.

Paulus är väldigt tydlig med att ansvaret går hand i hand med nåden och hoppet. Han skriver till församlingen i Korint för att församlingen i Jerusalem behöver konkret hjälp. Paulus skriver om Jesu stora gåva, att han finns med och vägleder oss i relation till vår medmänniska. Vår goda vilja är början – att sätta vår goda vilja i samklang med buden som Jesus på väldigt radikalt sätt förtydligade och fördjupade genom sin undervisning, sina handlingar och till sist genom att ge sitt liv för oss.

Vi bedöms inte efter vad vi inte har utan vi bedöms efter vår goda vilja – det är ett ständigt flöde av utveckling – vi är aldrig färdiga som människor. 

Vår goda vilja att leva i Jesu efterföljelse är det som räknas. Så när vi brister och t.ex. pratar illa om varandra – för det gör vi - eller vänder bort blicken från den romska tiggaren så är vi inte för evigt dömda eller förtappade på något vis. Det är då det är bra att komma ihåg WWJD – Vad skulle Jesus göra? Det Jesus bland annat gjö är att ständigt betona bönen som en väg till medmänsklighet därför att då står vi i relation till Guds skapande och livgivande kraft som hjälper oss i våra liv. ”förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”  ber vi i den främsta bönen Jesus lärt oss.

Förlåtelsen och uppmaningen handlar om att det finns nya möjligheter, nya chanser att försöka stå emot när skvallernerven kittlar, eller ”har-du-hört-nerven går igång. Eller när vi vänder bort blicken från den nöd vi ser på våra gator. Jag tycker det är plågsamt svårt att se dom romska tiggarna   – ibland ger jag – ibland inte – det blir ett hej-hej, och det känns i hjärtat hur svårt det är. Jag har lika lite som någon annan ett enkelt svar på frågan: Hur vårt överflöd kan hjälpa deras brist för att det ska bli jämvikt? Jag vet bara att enskilt ansvar och gemensamt ansvar är vägen fram. Hur vägen ska byggas är också vårt gemensamma ansvar.Vi bedöms inte efter vad vi inte har utan efter vår goda vilja att sträva mot jämvikt.

Jesus förkunnade rätten för folken inte genom revolution utan genom identifikation och relation.

Identifikation med mänskligheten – han kände och känner genom sitt liv, sin Ande människor innan vi känner honom. Jesus skapar relation och han bryter inte det knäckta strået eller släcker den tynande lågan utan hans väg är att föra rätten till seger: Även om Jesus inte finns konkret hos oss fortsätter han att skapa relation och närvaro genom Anden och genom att vi säger vårt Ja till tron på att han har betydelse i våra liv. Matteus citerar Jesaja om att Jesus är utvald och att Guds ande ska komma över honom. 

Guds ande har även utvalt oss att vara redskap för rätt och godhet. Tro är på sätt och vis ett inre förhållningssätt och ett inre liv – det  är jag och Gud och Du och Gud. Men stannar det bara vid det inre blir det navelskådande. Tro och liv hänger samman i handling. Vår relation till Gud behöver synliggöras i handling. Det goda samhället där den goda viljan och rätten är 100% finns inte. 

På något vis är vi på väg och ”han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.”

En seger har Jesus vunnit, den över döden – inte så att vi inte dör MEN han har öppnat Evighetens portar efter vår död. Det är en seger som ger tröst och hopp men som inte förändrar vår verklighet här och nu. Det är här och nu som vi lever och det är här och nu som vi behöver hoppet om den goda viljan att följa kloka bud – livsregler – att ta ansvar och att handla. Till hjälp har vi bönen, inte minst Fader vår – be den gärna långsamt och eftertänksamt när du ber den, kanske lättast enskildhet. 

Till vår hjälp har vi hoppet genom WWJD- ja du behöver inte bär armbandet för att komma ihåg

What Would Jesus do – Vad skulle Jesus göra?

Ett andetag skiljer oss mellan liv och död.

Döden är livets slutgiltiga skugga.

Döden är definitiv ur biologisk synvinkel. Visserligen kan mitt hjärta klappa vidare i en annan människas kropp, mina lungor kan andas liv i en medmänniska och mina njurar rena. Men mitt jag kan inte leva för evigt i den verklighet som är här. Däremot är det min fasta övertygelse att mitt jag lämnar denna livsdimension för att gå över till en verklighet som Gud gett oss genom Jesus Kristus. 
Vi har ingen egentlig kunskap om dess existens, inte mer än den som Jesus Kristus visar oss genom sin uppståndelse. När vi tar vårt sista andetag här är det vårt första hos Gud. 

Teologiskt finns olika tankar om när uppståndelsen sker, vid Jesu Kristi återkomst eller direkt vid vår död. Personligen tror jag att den sker vid vår död som blir vår födelse i evighetens liv. Framför allt är det två bibelord bland flera som stärker mig i denna tanke. 
Jesus ord till rövaren på korset: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Luk 23:43 Samt det som Jesus säger till Marta när hennes bror Lasaros har dött,"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Joh 11:25-27

Tron på är porten, porten till livet här och porten till evighetens liv bortom vår fattningsförmåga. En verklighet som är fördold för oss här och därför blir döden en skugga. En skugga som kyler när vi tänker på att vi ska skiljas från livet här och från alla de som står oss nära på olika vis.

Jag började skriva på det här inlägget redan i våras när min mamma och min svärmor dog med åtta dagars mellanrum. 

Med ett halvårsperspektiv på dödens skugga blir verkligen livet mer synligt. Varför undrar jag? Jo därför att nu finns ingen traditionell buffert mellan mig och döden. I den klassiska ålderstrappan står jag närmast på tur. Nu är förstås livet inte konstruerat på det viset, för dödens skugga bryter livet i alla åldrar utan barmhärtighet. Därav kanske ännu viktigare att vi talar om döden och dödens skugga oftare än vi gör, fast vi skyggar för dess definitiva kyla. Tala om döden för att få syn på livet.

För många år sedan när jag arbetade i Spånga församling kom en kvinna fram till mig och sa "Ni talar alldeles för sällan om döden i kyrkan". Hon är inte den enda, men en av få. Att tala om döden som en del av livet är svårt, även i kyrkan. Varför? Det borde vara något av det viktigaste för att få perspektiv på livet och vad som gör livet gott att leva för alla eftersom vi inte kan ta med något annat än vårt jag när vi dör. Vi är avklädda allt materiellt endast andningen, Guds Ande som andas i oss bär oss här och in i evigheten.

Gud du andas genom allt så att hela världen lever 

varje natt och varje dag, andetag för andetag.

Vi som döptes till ditt ljus leds av dig mot mörkrets hjärta

för att möta Kristus där; han som alla bördor bär.

I den natt han blev förrådd bröt han smärtans bröd som helar

all vår söndring, skuld och skam, vi befrias i hans namn.

Ingen av oss vandrar nu ensam ut i arbetsdagen;
i vår vardag tjänar vi honom som ger världen liv.

Frihet är det bästa ting när vi ger den åt varandra.
Mitt i stress och rastlöshet lyser Kristi hemlighet.

Många har gått före oss genom seklers tyngd och bråte;
deras sång skall möta vår när en gång vi himlen når.

Vad vi än får bära här vet vi, Herre att du bär oss
varje natt och varje dag, andetag för andetag.


Psalm 870 i Psalmer i 90-talet
Text Ylva Eggehorn
Musik Fredrik Sixten