Holy Innocents (December 28th)

O God,

how can this be endured?

Babies slaughtered then,

          children bombed now?

The innocent massacred then,

          villagers mutilated now?

Mothers inconsolable,

systematic torture,

apathy,

mindlessness.....

O God,

how can this be borne,

except by you

and with you

as it always has been?

A.A.

3:e Advent

Läs gärna Galaterbrevet och Lukasevangeliet innan Du läser min predikan!

Dryga veckan före jul brukar tidningarna fyllas av goda råd hur vi undviker julstressen. Undersökningar visar att många önskar sig en mindre stressig och hetsig tid före jul och under julhelgen. I kyrkans rytm är Advent en fastetid, en tid av förberedelser som handlar om reflektion, stillhet, eftertanke i sitt inre. Jublet på 1:a Advent byts under de övriga adventssöndagarna mot kärvare texter. Lite paradoxalt eftersom vi ser Adventstiden som en förfest till julen. Då vi pyntar, planerar, gläder oss men också mer eller mindre våndas under måsten av olika slag.

Att möta sitt inre är ett bra tillfälle att lyssna till rösten som funderar över varför man måste alla måsten.
Blir det en bättre jul av alla dessa måsten? Frågan är, finns det några måsten som vi kan göra oss av med? 

För att bättre kunna njuta av de goda förberedelserna och den kommande julens glädjebudskap att Gud kommer oss så nära genom att bli människa i Jesus. 

Det Jesus säger och gör i mötet med människor under sitt liv är just att påminna oss och visa oss på det större sammanhang av Helhet och Helighet som vi är en del av, det materiella är av underordnad betydelse.

Johannes, den kärve profeten med det mustiga och utmanande språket som vi möter i dagens evangelium är den som bereder väg för Jesus. Johannes levde ett extremt enkelt liv och han uppmanar människor att tänka till och omvärdera sina liv. Han gör det med ett språk som får oss att studsa. Det är ingen av oss som gillar att klassas som huggormsyngel. Eller blir intresserad av att förändra våra liv under hot. Det är lätt att värja sig mot den här typen av texter och tänka att de angå inte oss. Så mycket skiljer oss från då, samtidigt så är Bibelns berättelser tidlösa i sitt budskap. Johannes drevs starkt av sin kallelse att bereda väg för Messias, för den Frälsare man väntade. För de som gick ut till Johannes var längtan bland annat att bli fri från en ockupationsmakt, fri från religiöst förtryck och dubbelmoral. Vi lever inte under de förhållandena men ändå är vi bundna på olika vis.

Johannes bar fram övertygelse att: Alla människor ska se Guds frälsning. 

Den övertygelsen sträcker sig över tid och rum och vill också nå in i Ditt och mitt hjärta. Vad betyder det då för dig och mig att Se Guds Frälsning? Frälsning, ordet är så belastat, fast det är ett av den kristna trons Storord som vi inte kan och bör göra oss av med utan istället utmanas av att klä i 2000-talets förståelse av vad det är som behöver befrias och räddas hos oss och inom oss. Vi lever inte i någon fångenskap – mer än den som vi skapar själva genom vårt sätt att leva – eller med ord från en 60-tals psalmen 289 (Gud kärlek är som stranden..) där vi i en av  verserna sjunger  ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Frälsning handlar om att bli Befriad TILL och inte befriad från.

Det handlar om att ingen ska bli kategoriserad, vi är först och främst människor. Människovärdet är det som upprättas när Jesus kommer. Det är Människovärdet som Jesus vill Befria oss TILL.

Befriad TILL 

i relation till att vi är insatta i Guds sammanhang. Gud är ingen att vara rädd för, Gud vill finnas med så att vi på ett gott sätt tar tillvara på våra liv. 

Befriad TILL 

i relation till varandra vi är inte isolerade öar. Johannes svar på frågan ”Vad ska vi göra?” är giltig även för oss. Hur kan Du och jag i våra liv dela med oss av en skjorta, ett bröd? Hur ska ett ansvarsfullt samhälle gestalta sig? Ett samhälle där alla är Guds barn – det som Paulus talar om; Alla är vi ett i Kristus Jesus. 

Befriad TILL

i relation till sig själv – vad ger mening och vad minskar just nu stress och måsten i advents och julhets. Vad ger istället Vilja, Lust och Glädje i våra liv? Hur lever vi våra

liv utan rädslans stenar i våra hjärta?

Hela veckan har varit fylld av reportage om Nelson Mandela. Det finns några ord om rädsla som brukar tillskrivas honom - men det är en författare som heter Marianne Williamsson som skrivit orden. 

Kloka ord om rädsla som lyder:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad  och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud. Världen är inte hjälpt av att du förminskar dig. Det ligger inget stort i att krympa så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss: Den finns i alla. När vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Grunden för att bli fri från rädsla ligger i att ta emot Befrielsen TILL. Det vill säga Frälsningen som Jesus kommer med. 

Att vilja och våga sätta in sitt liv i ett större sammanhang, Guds sammanhang. Vi ber med psalmens ord:

”Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.” 

psalm 109 v 3 

Svanmöte

var på gång när jag tog en promenad runt ön där jag bor. Vid 33 stycken la jag av räkningen men en 12-15 till var på insimning till mötet. 

Jag undrar vad de avhandlar, de gamla och de unga som ännu inte fått sina vita fjädrar. Kanske en summering att det är skönt att kylan inte kommit än, den var bara här och skrämdes lite. Isen och snön låter vänta på sig. En avstämning vilka tvåbenta som kommer med gammalt bröd. Och för all del också vilka som kommer med det lite mjukare, färskt. Vilka fyrbenta som nosar runt, både de med och utan morrhår. Är reviren för vintern klara eller kan vi samsas? Vem är ledaren, vilka håller nu ihop?  De avlånga turistbåtarna stör inte längre, inte vattenskotern heller eller de vanliga småbåtarna i full fart. Det är lugnare i vattnet. Ja, vad vet jag om svanmöten?

Det är fascinerande med grupper, oavsett om det är tvåbenta, fyrbenta eller de med vingar som möts. Själv har jag i veckan varit på ett tvåbent möte i två dagar. Präst -och diakonmöte, 

med temat Framtid nu@Kristus eller om det skulle skrivas Framtid@Kristus nu, lite tvetydigt där. Ingen punkt i alla fall som biskopen av Strängnäs konstaterade i sitt hälsningsanförande.
Liksom svanarna samlades gamla och unga, både till ålder och tjänsteår. De unga i tjänst med nyfikenhet och förväntan i blicken. De äldre i tjänst, möjligen också nyfikna på att träffa kollegor man inte sett på flera år (dessa möten är bara vart 6:e år) och möjligen med mer realistiska förväntningar. Jag tillhör den senare kategorin, både äldre och äldre i tjänst. I realismens namn reflekterar jag över både ros och ris till det här mötet.

Ett möte som väckt många tankar om grupptillhörighet, makt, stagnation och diffus olustkänsla. Ett möte som påmint om kollegors dagliga professionalitet och tysta arbete i Svenska kyrkan. 

För vi arbetar mest tyst, den stora majoriteten av oss präster och diakoner. För er som inte vet, kan jag tala om att vi gör stordåd i det tysta, i mötet med människor i livets alla situationer, i allt från avgrundsdjup nöd både själsligt, kroppsligt och materiellt till glädjen i det nyfödda barnets blick, det förväntansfulla brudparet, engagemanget hos frivilligarbetare i allt från körsång till kaffekokning. Det är en glädje och en stolthet att veta detta för så sällan talar vi om detta, varken internt eller externt. Det är fint att bli påmind om detta vid ett präst och diakonmötet lite nu och då, se så många kloka personer vid ett och samma tillfälle. Det regnar rosor över det. Jag rosar också första dagens innehåll.

En fin och innerlig morgonbön, som sedan följdes av biskopens ämbetsberättelse, som bland annat utgick från tre frågor ställda till församlingen vilka glädjeämnen, utmaningar och vägval ser ni? Viktiga frågor.En minglande kaffepaus.  Därefter en historisk exposé över Stockholms kyrkliga utveckling sedan Birka och fram till nu, roligt, tänkvärt och spännande att bli påmind om. Minglet fortsatte vid lunchen, en rask promenad behövdes för att sedan slå sig ner och lyssna till ett par konsulter från Kairos Future, ett konsult och analysföretag som höll en framtidsspanande föredragning dels ur kyrkans perspektiv och allmänt om samtiden och trender för framtiden. Det var lite färskt bröd och ett och annat att smaka på och fundera över. Kvinnan och mannen var proffsiga och rappa i sitt framförande. Eftermiddagskaffemingel och därefter föredrag i det som kallades 12 profetiska spår, där man fritt fick välja. Jag valde ett om Svenska kyrkan som Folkkyrka ur lite olika perspektiv, det var bra. 

Första dagen bjöd således på nytt och fräscht bröd och dessvärre byttes det ut den andra dagen till gammalt, smuligt unket bröd.

Smaken av makt, stagnation, olust och starka grupptillhörigheter infann sig efter den goda morgonbönen med världsvid utblick. I kyrkans demokratiska men ack så hierarkiska värld skulle val ske till olika poster i Domkapitlet (ett stifts styrelse, för er läsare som inte är bevandrade i kyrkiska). En präst eller diakon ska väljas som ordinarie och ersättare och företräda stiftets präster och diakoner. Likaså ska en präst väljas som ersättare för biskopen. I demokratisk anda hade sålunda en valberedning bestående av 28 personer, 2 personer från stiftens kontrakt (kontrakt, en sammanslutning av geografiskt närliggande församlingar) arbetat fram förslag på 3 personer, ja just det 3 personer till 3 uppdrag. 

Redan här börjar olusten och smaken av makt ge sig till känna. Hur kan någon tro att 600 personer rakt av kan enas om 3 personer. Nu fanns möjligheten att plädera för ytterligare personer, vilket också skedde. Jag är ingen föreningsräv och det är kanske så att det i landet mellanmjölk alltid ska råda en konsensus om vilka namn som föreslås, men risken är att det blir oerhört statiskt och förutsägbart. Statiskt och förutsägbart för det ofta handlar om val av personer som redan är inne i en grupptillhörig som kretsar kring makten. Både den synliga makten och den osynliga makten. För det finns både ock, kyrkans värld är en liten värld. En som känner en, som känner en berättade att en del i valberedningen ville ha fler förslag på personer till valet, men blev nedröstade. Varför? Antagligen en fråga jag aldrig får svar på.
Ingen skugga på de som blev valda men en stor skugga över tillvägagångssättet och urvalet. 

Framtiden och nuet med Kristus var alltså temat för mötet tyvärr avspeglades det inte praktiskt, den andra dagen blev det stagnation.

Efter valet och lunchen var det dags för det avslutande panelsamtalet under ledning av en välrenommerad journalist. Eftersom det handlar om framtiden - utan personligt påhopp - anser jag att den här personen faktiskt passerat bäst-före-datum. Vi har alla ett sådant datum och jag kommer vara tacksam om någon påminner mig om det när det är dags. Det handlar inte om åldersfascism, jag är mycket för erfarenhet och klokhet som kommer med åren MEN det kommer ofta också en lite tröttsam det-var-bättre-förr attityd smygande också, kanske lite oskärpa och ibland också brist på respekten för att förbereda sig . Varför inte anlita en lika professionell och alert moderator som de professionella personerna från Kairos? Antagligen en fråga jag aldrig får svar på.

Jag har sällan varit på panelsamtal som ger något. Det blir för det mesta ett navelskådande som i kraft av ord ska förvandlas och göras allmängiltiga, konceptet lyckas sällan. Det måste i så fall vara en knivskarp moderator med stor närvaro. Deltagarna i gruppen bör ha en förmåga att lämna sin egen jordaxel i fontanellen och metareflektera för att det ska bli intressant. Ingen skugga över dessa deltagare på detta möte. Rent generellt gäller det många panelsamtalsdeltagare i en rad olika sammanhang. Jag lämnade det torra och smuliga brödet och gick ut. Där träffade jag en mycket klok kollega, yngre i tjänst, framtidens präst och vårt samtal om stort och smått gav så oändligt mycket mer. Så det var kanske det som varit poängen att vi fått gå ut i smågrupper för att samtala med varandra utifrån temat från mötet. Det teologiska anslaget första dagen byttes mot ett försiktigt spanande andra dagen, tråkigt.

Mogna för men rädda för att tala teologi.

Teologi har varit i centrum i olika media genom ärkebiskop electa Antje Jackeléns val av ord och tankar kring en rad olika frågor liksom ärkebiskop emeritus KG Hammars ord och tankar. Två frontpersoner i Svenska kyrkan. Tyvärr så har samtals och debattklimatet varit ett riktigt lågvattenmärke och det är så lätt att angripa person istället för att tala om det som verkligen sägs, det vill säga, vad är det de och andra vill tala teologi om. Ibland undrar jag om det är så att vi både på församlingsnivå och stiftsnivå är så rädda för att tala teologi för att vi vet att vi har olika ingångar och teologier så vi nöjer oss med trevligheter.

Det är i och för sig inget nytt, Hebreerbrevets okända författare talar om att församlingen tydligen behöver mjölk istället för fast föda .  Det vill säga grundläggande undervisning och samtal om tron, istället för att gå vidare och bita tag i fast föda, det kan vara svårtuggat men ger en större och längre mättnad. Den mättnad och påfyllnad vi behöver för att kunna möta och vägleda människors längtan och sökande.


PS/
Jag har även mailat mina tankar om diakon-och  prästmötet till biskopen som direkt feed-back.
PS 2/
17/12 Jag är glad över att jag fått respons från biskop Eva och belysning av mina funderingar. Tack!

Återträffens träffsäkerhet

Den är inte enkel, Anna Odells film, Återträffen. Helt klart är den mycket sevärd, tänkvärd och säkert ångestskapande för en del, både för den som blivit mobbad och för den som mobbat och för all del även till vittnen av mobbning, den tysta massan.

Jag var lite orolig när jag gick iväg för att se filmen för jag har alltid deklarerat, att gå i skolan det är det värsta jag gjort i mitt liv. Jag har inget emot att lära mig saker, tvärtom. Men skolmiljön är något jag tänker tillbaka på med avsmak och utan rosa skimmer. Jag tror jag definitivt var mer pirrig i magen när äldsta sonen skulle börja nollan än vad han var.
Jag fick inte ångest av filmen, men minnena kom. Jag minns hur jag i femman kom till en ny skola och en ny klass, vi var tre nya tjejer i klassen och vi skulle testas. Jag minns inte exakt vad testerna gick ut på, lite det här av att vara tuff, vad man stod för, vad man vågade göra, osv. Jag blev nummer två som "blev godkänd" vilket innebar att jag mestadels blev osynlig. Vilket var en strategi som jag mottog och förvaltade. "Tuffa K" var nummer ett som blev "fullständigt godkänd" och en i gänget som leddes av två tjejer. "Konstiga K" blev nummer tre som nätt och jämt "blev godkänd".  Hon blev retad, förlöjligad och var definitivt inte med i gänget. Vilket ju inte heller jag var, men ändå accepterad som "osynlig", så "Osynliga Jag" slog mest följe med "Konstiga K". Även om jag ibland var med "Tuffa K" eftersom hon bodde i porten bredvid mig och jag var ju inte "konstig", bara "osynlig".

Två år i den här klassen kunde uthärdas och därefter splittrades den inför sjuan vilket berodde på vilken sida om järnvägsspåret vi bodde. "Konstiga K" och "Tuffa K" och "Osynliga Jag" hamnade ånyo i samma klass. Den skapades på nytt, då alla i klassen kom från olika skolor. Det intressanta är att våra roller följde med in i sjuan. Jag förblev "den osynliga" eleven under hela min resterande skoltid tills mitt inre protesterade och jag hoppade av gymnasiet. Det berodde visserligen på olika saker men med blicken i backspegeln så tröttnade jag på den givna och påtagna rollen av att vara "osynlig".

Återträffen handlar inte enbart om mobbning utifrån ett syndabocksperspektiv utan också mycket om att få roller, ta roller och vidmakthålla roller i gruppen. 

Anna Odell går inte så djupt in i den gestaltningen,men den finns där, fullt synlig i all sin nakenhet, dråplighet och sorglighet när klassträffen kickar igång med några glas innanför västen. Och gestaltningen utvecklas på ett oväntat sätt i filmen. Det är skrämmande att se vad en längre tids rolltagande gör med en människa. Nu tänker jag inte enbart på att vara ett offer för mobbning utan rent generellt på de olika roller som uppstår i grupper som en klass, på en arbetsplats mm. Det krävs oerhört mycket av självreflektion och mognad hos oss för att inte fastna i givna och påtagna roller av olika slag. Det tål att funderas över hur bekväma och obekväma vi är i alla roller vi får och tar, frivilligt eller/och ofrivilligt? Dessvärre tror jag att för många, för ofta, fastnar i den bekväma existensen även om den i sak är obekväm. Det tog några år för mig att inte acceptera "osynlig". 

Så är vi så mycket mer än våra givna och påtagna roller. Tänk om vi verkligen kunde börja se varandra på ett öppnare, mindre schablonmässigt vis. Istället vara positivt nyfikna på vår medmänniska och lära våra barn att ha ett öppet sinne för andra och för den som är olik och okänd.

För att vara olik och okänd är inte samma sak som att vara konstig, farlig, hotande, osv. Att vara olik och okänd är vi enbart så länge vi inte ser likheten i vår medmänniska. För likheten finns där i varje människa du möter, just därför att du är människa. Så fort vi öppnar oss för det okända så blir det känt och därmed mindre hotfullt.

Återträffen är en film som jag varmt rekommenderar. Det är definitivt en film att lägga på minnet i utbildningssyfte, den är fylld med många bottnar och aspekter varav jag endast reflekterat över en liten del. Bara slutet är värt att filosofera över, men jag hoppar det så länge så jag inte sabbar för er som vill se den! 

Läs Friends om Återträffen

Helig Fred - Rättfärdig Fred

är temat för Globala veckan som är ett initiativ av Sveriges Kristna Råd. Började i söndags och vi hade TUM :) Tema Ungdoms Mässa. Några predikotankar om Fred från mig och ungdomarna.

 

Profeten Sakarja skriver: "Jag ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen ska förintas. Han ska förkunna fred för folken, och hans välde ska nå från hav till hav, från floden till världens ände."

En Ungdom: Fred för mig är när ingen människa behöver gå hungrig. 

Jag vet, det är inte 1:a advent än men Profetens ord från Sakarja tål att upprepas alla tider på året. För profetian är bara uppfylld till viss del. Jesus kom, han förkunnade fred för folken och hans välde når från hav till hav och från floden till världens ände eftersom Kristen tro är spridd över hela jorden. Varje stund på dygnet firas gudstjänst någonstans och någon ber Fader vår – Jesusbönen framför alla. Men krigens vapen är inte förintade – tvärtom – de har under mänsklighetens historia utvecklats och förfinats på ett djävulskt vis – bilder från Syrien efter attacken med kemiska vapen finns på näthinnan och vi kan fortsätta att göra listan mycket lång. 

Det vore förmätet av mig att tala om vad vi ska göra för att få det som verkar ouppnåeligt, Fred på jorden. Samtidigt så börjar alltid förändringar i det lilla. Så en väg till Fred är bland annat en rättfärdigare ekonomisk politik för en del av Freden är att: Ingen människa ska behöva gå hungrig. Våra globala naturresurser är ojämnt fördelade – Vi har rent och gott vatten, vi har råd att köpa färsk frukt och grönsaker alla tider på året från jordens alla hörn. Vi ska inte ha dåligt samvete för det leder ingen vart. Däremot alltid komma ihåg att vara medvetna och tacksamma. Och göra vårt bästa för att se hur vi var en kan bidra och agera för en mer rättfärdig ekonomi. Det går att förändra och påverka.

Evangelisten Markus skriver ”Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni få det salt igen? Bevara er sälta och håll fred med varandra."

 

En ungdom: Fred för mig är när min bror och jag inte bråkar i badrummet. 

Fred kan definitivt börja i badrummet. Att bli fredsmedveten måste ju börja i det lilla för att vara trovärdigt. Att vara fredsmedveten är med bibelns ord att vara Salt. Vi har som kyrka uppdraget att bevara vår sälta och ge det vidare. Salt var under biblisk tid mer livsnödvändigt än för oss eftersom det användes för att konservera mat. För oss är det en krydda som vi enligt hälsospecialister ska akta oss för att använda för mycket, även om våra kroppar behöver salt. 

Samhället behöver definitivt Salt, behöver kyrkorna som har sagt Ja, till att följa Jesu budskap att förkunna Fred och Frid. Det är ett ansvar både Du och jag har, från det lilla som kan ge ringar på vattnet till det stora. Då och då får jag höra av sökande och tvivlande personer: Ja, kyrkan har ju också en mörk historia när det handlar om direkt och indirekt medverkan vid krig och ofred. Svaret blir: Ja, så är det MEN det har alltid funnits och finns såväl enskilda personer som kyrkor/församlingar som har varit Saltet – som varit och är trogen Jesu Fredsbudskap.

Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred.” 

 

En ungdom: Fred för mig är förståelse.
En väg till Fred är förståelse och att förstå på många olika plan för att bara nämna några så handlar det om att förstå Historisk bakgrund till konflikter och krig. Att förstå olikheter och likheter. Att förstå att olikheter inte behöver vara ett hot utan att vi kan mötas i det som verkligen förenar.  Att vi är en enda mänsklighet – det finns på ett plan inget som skiljer oss åt – vi föds och vi dör på samma vis och vi kan inte ta med oss något när vi dör. Allt är till låns, själva livet är ett lån. Det handlar om att leva och förvalta sitt liv i fred och frid med andra.

Inför de riktigt stora frågorna är det lätt att resignera – Vad kan Du och jag göra? Vi behöver uppmuntra och stötta varandra så att vi inte resignerar för Ofred och Ofrid. Jesu budskap till oss från Gud är flera, ett av de väsentligaste är att verka för Fred och Frid mellan människor. Det är därför vi ska vara medvetna om och göra vad vi kan för att ingen ska behöva vara hungrig. Vi ska vara Salt – påtala orättvisor, missförhållanden och ofrid i det lilla. Det kan börja både i badrummet, i skolan, på arbetsplatser, i det sociala och politiska samhälle.........överallt. För att klara av detta behöver vi öva oss i villigheten att förstå vad som är orsak och verkan. Få en så hel och klar bild som möjligt. På vägen kan vi behöva vara kritiska, skarpa och uthålliga. I det arbetet får vi bära med oss evangelisten Johannes uppmuntrande ord:

”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.”

Ansvarstagande självständighet

är ett krav jag anser att vi kan ställa på våra förtroendevalda i Svenska kyrkan. Samtidigt lyser det självständiga ansvaret med sin frånvaro vid tjänstetillsättningar, främst av kyrkoherdar. 

Det har blivit vanligt i Stockholms stift att anlita rekryteringskonsulter vid kyrkoherde-
tillsättningar. Det är ett val som varje enskild församling givetvis gör. Fast det har blivit så vanligt så stiftet har skrivit avtal med en specifik rekryteringskonsult som man tipsar församlingarna om. Sen är det förstås upp till varje församling att använda sig av hen.

Visst, det är stor skillnad mellan att vara kyrkoherde och komminister och det är bra att det numera är krav på ledarskapsutbildning för att komma ifråga för tjänst som kyrkoherde. De förtroendevalda är så rädda så de sneglar mot näringslivet och tar in konsulter när de ska nyanställa för att de är rädda att misslyckas och ta ansvar. Det är lätt att skylla på konsulten när något går fel.

Jag blev därför oerhört glad idag när Kyrkans tidning kom och debattinlägget av biskop Per Eckerdal med frågan Vem är bäst lämpad att rekrytera prästen? Det borde vara en osannolik erfarenhet som Per Eckerdal varit med om, men nej, verklighet överträffar som vanligt dikten. Läs!
 

Jag ställer mig undrande och frågande inför den brist på ansvarstagande självständighet som kyrkoråden enligt min mening ger uttryck för genom att köpa in bedömningsmallar genom rekryteringskonsulter som främst har sin skolning i näringslivssammanhang.

Att vara öppen för utveckling och lärande med inspiration från olika sammanhang är bra. Bra så länge man inte tappar bort sin egen själ.

Jag tror att kyrkan är snubblande nära att tappa bort sin själ när det handlar om organisation och ledarskap.

Det går inte att trycka ctrl c och tro att näringsliv och företagande är den mall som församlingarna ska organiseras och ledas efter. Fast det är enkelt förstås, mycket enklare än att vända blickarna till sitt eget sammanhang och sin egen historia (att vara statskyrka) och göra upp med den. Det är som om Svenska kyrkan inte har kraften, modet eller viljan att gå igenom den genomgripande processen. Samt att utifrån det skapa en god organisation och ett gott ledarskap baserat på genomreflekterad teologi. Det behöver vara steg ett. Det hindrar inte att vi följer med vår tid och även använder oss av kloka tankar från organisations- och ledarskapsteorier som steg två. Svenska kyrkan med alla sina anställda är som vilken arbetsplats som helst på ett plan och på ett annat plan inte. Det är en utmaning och en styrka. Det är en utmaning som måste antas för styrkan finns i balansen av att vara i världen men inte av världen. Styrkan finns alltid i utmaningarna som får undersökas, ventileras, utvecklas, kastas bort, omvärderas, kort och gott antas utmaningar växer både enskilda och gemenskaper av olika slag. Kyrkan är både andlig gemenskap och vanlig arbetsplats, hur gestaltas detta på bästa sätt, hur leder hen på bästa sätt i en sådan kontext.

Då kan vän av ordningen fråga vem avgör vad som är genomreflekterad teologi och kloka tankar? Här ska jag inte vara så kritisk för Svenska kyrkan har hunnit en bra bit på väg när det handlar om att Se Människan och det är bra. Vi gör inte skillnad på kön i ämbetsfrågan, i äktenskapsfrågan utan människan är i centrum. Det är bra. Så långt genomreflekterad teologi när det handlar om människosyn.
FAST nu är ju inte människan det stora subjektet utan det är Gud. Vad betyder det i ett ledarskapsperspektiv? Det är förstås här det blir krångligt för Gud är tre bokstäver som inbegriper en verklighet som vi inte konkret har framför våra ögon. Vi kan inte ta på Gud, inte fånga in, inte säga, här är Gud. Det mest konkreta vi har är Jesus och då är det knappast konkret eftersom han inte heller finns i fysisk gestalt i vår närvaro. Det mest konkreta vi har är Kyrkan, gestaltad av människor i församlingar som vill leva evangeliet. Människor som vill berätta berättelserna om hur Gud och Jesus är viktiga delar av deras liv. Gud är subjekt i deras liv.

I Människans lilla subjekt finns avbilden av Guds stora subjekt.

Första Skapelseberättelsen ger oss riktlinjerna för Guds stora subjekt och människans lilla subjekt. "Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem.." 1 Mosebok kapitel 1 vers 26-28 a

I en narcissistisk tidsålder som har skarpa fartränder är det inte så populärt att komma och påstå att det är Gud som är subjekt! Nu gör jag det ändå, vilket inte innebär att människan i sig inte skulle vara subjekt i sitt eget liv. Det är här Martin Buber är så spännande när han utvecklar sina - stundtals ganska svåra - tankegångar om Jag - Du som speglas i varandra.

Just i vetskap om att vi, som troende inte har "Jordaxeln genom fontanellen"*, allt cirklar inte kring vårt subjekt, det är bara en liten del, borde vi kunna ha självkänsla och ansvarstagande i att både förvalta och utveckla kyrkan när det handlar om ledarskap och organisation utan att ängsligt snegla åt eller snarare härma det som endast rör profana arbetsplatser. Jag säger inte att det är lätt, som sagt en utmaning?

* Detta suveräna uttryck är myntat av psykologen och ledarskapskonsult Leif E Andersson

 

Förtröstan och Tillförsikt

Dessa två ords styrka kom till mig då jag var involverad i ett samtal om Tro och Tillit. Med en allvarlig lekfullhet tänker jag följande om Förtröstan och Tillit.

FÖR 

handlar om att Gud är för oss, inte emot oss. Det handlar också om att Gud har gått och går före oss, bland annat i Kristi gestalt.

TRÖST 

handlar om att Gud är tröstens Gud och tröst är besläktad med tro. Tröst och tro håller varandras händer och omsluter oss och vi kan ta våra händer och fatta tröstens och trons utsträckta händer.

AN 

handlar om tiden, att se tiden an. Det handlar både om att leva i nuet och att välja och orka vänta och se tiden an. Allt kan inte ske i ett omedelbart nu. 

Tiden är främst vår vän men kan som alla vänner också bli fiender och motarbeta oss. Därför måste vi alltid leva ”i tiden”, vi kan inte kliva av med hänvisning framåt eller bakåt, eller bådadera. 

Vi kan lära av dåtid och planera för framtid och själva tiden är NU. 

Tiden är paradoxal och gränslös. Den paradoxala tiden gör inte skillnad på gott och ont, tiden betjänar både godhet och ondska och är därför både vår vän och vår fiende. I sin gränslöshet är tiden också både vän och fiende beroende på omständigheterna som tiden verkar i. Det är därför vi alltid måste vara varsamma och leva NU.

TILL 

handlar om rörelse, livet är ständigt till, oändligt pågående, riktad till någon och något, till är ett relationsord, som handlar om oss själva, vår medmänniska och om Gud. Till är växelverkan mellan Jag och Du, transcendent och immanent.

FÖR 

handlar om att Gud är för oss, inte emot oss. Det handlar också om att Gud har gått och går före oss, bland annat i Kristi gestalt.

SIKT 

handlar om vårt seende, om vår sållning, vårt selektiva seende som utmanas av den klara sikt som Guds seende har och som 1 Mos 1:3-4 berättar om: "Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.” 

Gud skapade sikt och sikten är god.

Gud välsigne er

Han sa orden till slut, kyrkoherden Albin i 4:ans humorserie Halvvägs till himlen. Mitt hjärta gladde sig, även om det nu bara är en humorserie.

Dilemmat är inte konstruerat utan i allra högsta grad en verklighet. Skolavslutningar skall enligt skolinspektionen vara icke-konfessionella. Så här formulerar man sig i sin helhet och för att citera några korta rader: "rektorn, som har ansvaret enligt lag, också har kontroll över avslutningens innehåll och utformning. Alla elever ska kunna känna sig välkomna till avslutningen och föräldrarna ska kunna låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade. Enligt skollagen ska undervisningen i skolan vara icke-konfessionell. Den ska vara saklig och allsidig. Trots det kan en avslutning som hålls i kyrkan vara tillåten. Tonvikten bör då ligga på den gemensamma samvaron och inte på religiösa traditioner. "

Låt oss bena lite i detta. Självklart ska skolan vara icke-konfessionell, det är på något vis en sådan självklarhet att argumenten får utebli och jag nöjer mig med att konstatera att grunden givetvis är att vi är en sekulär stat, inte en teokrati som till exempel Iran. Nu har vi också religionsfrihet i vår sekulära stat sedan 1951, skrämmande sent och det tål att fundera över vad det har inneburit. Är det de sista resterna av ett homogent samhälle som dröjer sig kvar genom att skolor trots allt bokar in sig för skolavslutningar i Svenska kyrkans kyrkor, för man gör det ju inte i Katolska kyrkan, eller i Equmeniakyrkans kyrkor?

"Trots det" kan alltså en avslutning ske i kyrkan om tonvikten läggs på samvaro och inte religiösa traditioner. Skrivningen stämmer till eftertanke för oss i kyrkan. För en kyrka är inte en samlingslokal vilken som helst utan en invigd, välsignad lokal för gudstjänstfirande. Det är en poäng att kyrkan är sakral och inte sekulär. Den är avskild men absolut inte frånskild det sekulära samhället, dörrarna är öppna, trösklarna är låga, i alla fall i Svenska kyrkan. Vad är det då som är så viktigt för skolorna att ha skolavslutningar i kyrkan? Ja, kyrkorummen är vackra, det är bra akustik, de är ofta stora, rymmer många, har välstämda pianon, ofta lite halvtaskiga högtalaranläggningar men på det hela taget, kyrkan är en fantastisk lokal.

Den blomstertid nu kommer är "en kul sång" säger kyrkorådets ordförande och rektorn replikerar att skolan ser den som " en traditionell visa ur det svenska kulturarvet". Kyrkoherde Albin försöker säga att den handlar om Gud som Skapare.

Scenen är underbar och träffsäker. Min yngsta son konstaterar lakoniskt, varför ska jag gå på skolavslutning i kyrkan när man ändå inte får säga något om Gud och samtidigt så sjunger man psalmer, det går liksom inte ihop. Nej, det gör ju inte det, som mycket här i livet som inte går ihop. Men har vi blivit så stukade i Svenska kyrkan att vi måste sälja vår själ på populismens altare genom att år efter år fortsätta att säga ja till skolavslutningar i kyrkan. Eller är det goodwill? Jag vet inte, varför inte ta betalt av skolorna för upplåtande av lokal, Svenska kyrkans församlingar behöver pengar för det börjar sina i plånboken. 

Om tradition är så viktig, varför då inte visa våra systrar och bröder av annan konfession att vi ber för sommarlovet och jullovet och vi välsignar?

Jag vet, det är en utopi numera, det var inte det på 90-talet. Jag minns hur jag hade samlingar och skolavslutningar i Spånga kyrka och det var inget problem, alla var såklart välkomna oavsett tro eller icke-tro. Jag minns avslutningar och samlingar kring krubban med de mångkulturella barngrupperna där vi gemensamt kunde se likheter och skillnader i de abrahamistiska religionerna. Det var tydligt och det var inget hot, det var respekt. Något hände där på 90-talet, det blev kyligare, vi blev räddare. Och ja, det är givetvis en exkluderande avslutning därför en del fick inte gå in i kyrkan för sina föräldrar. 

Tänk efter, varför då inte ha avslutningen i aulan, eller annan lämplig icke-konfessionell lokal. Vi vet att det är barnen som såklart är i centrum med sång, verser, stipendieutdelning mm och så ska rektorn hålla tal. That's it. Vad i hela friden har prästen för roll i en skolavslutning? Jag har aldrig fått ett tillräckligt bra svar på den frågan för att motivera min medverkan. Nu är jag djupt tacksam för min förstående kyrkoherde och tillika förstående kollegor så jag står absolut längst ner på listan över att ta skolavslutningar. Jag betonar att jag står till förfogande för alla begravningar som tänkas kan i skolavslutningsveckorna. Jag ägnar mig inte åt arbetsvägran men jag hamnar faktiskt i själsnöd för det är som att sälja min själ varje gång jag måste ha en skolavslutning. Jag är inte ceremonimästare  det kan låta raljant att säga så men det är så jag ser på funktionen. När ska banden till statskyrkan på allvar klippas? Klipp nu, vi är ingen statskyrka längre. Låt oss våga säga nej till skolavslutningar i kyrkan.

Öppna ögonen!

Är en uppmaning till oss alla men framför allt till våra folkvalda politiker. Inse allvaret att det mörknar i Europa och Sverige är en del av Europa även om vi ibland tycks glömma det.

I gårdagens SvD på sidan 25 finns en artikel om hur Europas högerextrema kraftsamlar till en enig vallinje i EU-valet . Det är en skrämmande läsning. Den borde stått på förstasidan, därmed inte att förringa de som drabbats av narkolepsi på grund av svininfluensavaccinet och som inte får adekvat ersättning. Det är också skrämmande läsning och på sätt och vis kryper den läsningen mer under skinnet. Personer som i tron att skydda sig för en allvarlig sjukdom istället drabbas av ett livslångt handikapp. Det är nära nyheter, nyheter som väcker medkänsla.

Vad berör Europas högerextrema Dig och mig? De kryper inte in under skinnet, eller?

2010 var valår och jag sitter med några bekanta och äter lunch, valet är om några veckor. Politik är inget direkt lunchämne bekanta emellan i vårt land. Hur som haver kom vi in på valet och en i lunchsällskapet var politiskt aktiv, det var ingen hemlighet så hen tog till orda och berättade för oss övriga i sällskapet att hen funderade på att rösta på SD. Vi övriga i sällskapet höjde förvånat på ögonbrynen, om jag minns rätt var jag bland dem som skrattade till, som om det var ett roligt skämt, tills vi förstod att hen menade allvar och skrattet fastnade i halsen. - På allvar, menar du allvar, minns jag att jag frågade. Svaret var tveksamt, inte självklart ja men en utläggning kom varför hen funderade på en SD-röst. Hens argument kröp in under skinnet och väckte obehag.

Jag vet inte om hen röstade på SD men många gjorde det och vi har resultatet. 

Jag har under de tre år som gått ibland fångat upp, ibland lika oväntat som på lunchen, att en del funderar över om en röst på SD kan vara möjlig. Man är trött på de traditionella partierna som har stelnat och inte vågar, orkar eller vill se att det faktiskt finns en hel del som måste problematiseras och åtgärdas i vårt land, integration, skola, arbete, vård och omsorg. Krisrapporterna duggar tätt men ingen förändring sker, riskkapitalisterna blir bara rikare och många blir utslagna eller kommer aldrig in i samhället. Hela skalan från rött över grönt till blått väljer att ignorera och försöka i bästa vuxenmobbning stil frysa ut. Det vet vi alla som har erfarenheter från vuxenmobbning på arbetsplatser. Det fungerar inte att tiga ihjäl. Det går inte köpa ut hela SD från riksdagen! Eller så hamnar de partier som vill värna människovärde och mångfald  i ett föråldrat och föga relevant höger-vänstertänkande. En strategi som är dömd att misslyckas. Var finns det parti som SER MÄNNISKAN och inte etiketten på hen. Jag vet, det är så lätt och bekvämt att sätta etiketter. Kämpar själv med det, ofta!

I SvD artikeln om enandet av högerextrema krafter menar EU-parlamentarikern Olle Schmidt att inte är ett reellt hot med hänvisning till att den ekonomiska regressionen fått fart på andra partier att värna EU. Samt att det inte är första gången högerextrema försökt gå ihop och det har tidigare misslyckats. 

Vi hade kyrkoval för en månad sedan. Där ökade SD sin representation med mer än 100% i Kyrkomötet.

Röster betygade att kyrkovalet inte alls speglar det kommande riksdagsvalet 2014 eller EU-valet, men jag är inte lika säker tyvärr. Jag tror verkligen att kyrkovalet i viss mån speglar den politiska verkligheten mer än vi vill kännas vid. Kyrkovalet borde ju handla om något annat än politik, och gör lite grann MEN statskyrkoränderna har inte gått ur än som vi såg av resultatet. Jag är inte pessimist, jag är realist. Ingen skulle bli gladare än jag om mörkret skingras och goda motkrafter börjar arbeta för en hållbar mänsklig framtid. Tröskeln för vem som har ett människovärde har blivit hög och graderingen av människor går inte enbart vid hudfärg och ursprung. Det elitistiska draget av ett övermänniskoideal blåser till rätt som det är. Det är kalla vindar både i Sverige och Europa. Istället för att gömma oss inomhus i ollar, halsdukar och vantar borde vi öppna ögonen och agera för att ett varmt och humant boende där alla får möjlighet till ett meningsfullt liv.

Om etiketter
Mer om etiketter
Om statskyrkoränder

Utan inandning ingen utandning

En livgivande självklarhet för balans. Utan andning inget liv. 

Under snart ett år har jag disciplinerat min Bibelläsning med hjälp av en App - Holy Bible YouVersion. Där finns bland annat olika Bibelläsningsplaner och jag har systematiskt tagit mig igenom hela Bibeln. Rekommenderas till er som har svårt med Bibelläsningsdisciplinen :) Ett mycket fiffigt hjälpmedel, tack mänsklig utveckling! Och tack Guds heliga Ande som ger inspiration till mänsklig utveckling och kunskap. Den unge mannen i Jobs bok tar till orda " Men det är ju anden hos människan, den Väldiges andedräkt, som ger insikt." Job 32:8 

Vi som suttit vid en dödsbädd eller precis kommit efter att döden inträtt vet hur påtagligt livlös en människa är utan sin andning. Det är personen vi känner som ligger där eller en person vi inte känner men å yrkets vägnar är där för. Utan andning inget liv.

Vi talar i kristen tro om Gud som treenig, den klassiska gestaltningen Fader, Son och Ande eller som jag föredrar beskrivningen av Gud och som också är bibliskt förankrad, Skapare, Frälsare och Livgivare. Den helige Ande som Livgivare. Utan andning inget liv.

Anden - Livgivaren är inte lättfångad i varken bild eller text. Fadern - Skaparen är det lättare att knyta an till och ana. Gud som ger omsorgen, skapar och skapar på nytt. Likaså Sonen Jesus Kristus som genom sitt uppdrag är vår  Frälsare, broder och förebild. Anden - Livgivaren, Guds gestaltning är flyktigast av alla och samtidigt den som är förutsättningen för allt liv.

Andning är mer än det fysiska. 

För vårt andliga liv behöver vi också inandning, påfyllning.
Vi behöver Bibelns andetag
Vi behöver Bönens andetag
Vi behöver Nattvardens andetag
Vi behöver Gemenskapens andetag
Vi behöver den Goda Ensamhetens andetag
V behöver Reflektionens andetag
Vi behöver Utmaningens andetag...............
Vi behöver kort och gott den Väldiges Andedräkt som ger insikt.

Idag som råkar vara min födelsedag - den dagen jag tog mitt första fysiska andetag - önskar jag att vi alla i ödmjukhet skulle bli bättre på att ta tillvara på livets inandning och utandning. För jag tror att det vi andas in av god påfyllning andas vi också ut av god påfyllning.

Tack

Gud, du som skapar himmel och jord,

du som skapar oss människor till din avbild, 

du som ger oss uppdraget att ta hand om vår värld:

Vi tackar dig för våra liv.
Vi tackar dig för allt fantastiskt som finns i vår värld.
Vi tackar dig för Jesus som är vår frälsare och förebild för oss.

Vi tackar din Andes skapande vind som finns med i våra liv 

och som fyller världen med godhet.

Sänd din Ande över oss så att vi får ta del av din kärleks skapande kraft i våra liv.

  

Gud, du som genom alla tider och i denna stund skapar världen, 

kom till oss med förlåtelse, liv och Ande så att vi kan vara medskapare i världen. 

Med Jesus, med alla kvinnor, män och barn som följt och följer 

honom ber vi dagligen tillsammans den bön Jesus har lärt oss.

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. 

Ge oss i dag det bröd vi behöver.

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. 

Amen.

V-frågornas kluster

hopar sig inom mig när jag tar del av allt det som rör sig just nu inom den kyrka jag tjänar och älskar. Vart är vi på väg? Varför blir vi ängsligare och ängsligare i relation till att vara en fri kyrka? Vad betyder det att vi ska var en fri kyrka? Det finns många V-frågor. Jag har fler frågor än svar. Kan det vara växtvärk? Eller är det sista stadiet av självdestruktivitet?

2010 "firade" Svenska kyrkan tio år som "fri" kyrka och Kyrkans tidning skrev en rad artiklar, en artikel lever kvar inom mig som ett sorts kvitto på ett misslyckat förändringsarbete. Tyvärr finner jag inte artikeln upplagd på nätet, den var införd i nr 46 18 november 2010. Artikeln presenterar "Arkitekterna. Nu är Svenska kyrkan ett trossamfund bland andra. Efter tio år på egna ben ser arkitekterna bakom reformen en kyrka som fortfarande står inför stora utmaningar." Så får vi ta del av Thomas Söderberg, Ragnar Persenius, Britt Louise Agrell och Sören Ekströms tankar om hur det blivit efter tio år, de är alltså "arkitekterna".

Några citat jag funderat mycket på, 

Sören Ekström:

" För att reformen skulle gå att genomföra med en så bred politisk förankring som möjligt, satsade kyrkan, tillsammans med staten, på både hängslen och livrem, och byggde ett sorts skyddsnät för reformen.Ambitionen var att göra så lite förändringar som möjligt och i stora drag kan de sammanfattas i att det infördes en lagstiftad kyrkoavgift som staten hjälper till att ta upp via skattsedeln, att begravningsverksamheten blev kvar hos Svenska kyrkan, att församlingarnas lokala självbestämmande skrevs in i Lagen om Svenska kyrkan och att en kyrkoantikvarisk ersättning skulle utgå till Svenska kyrkan för vården och underhållet av kyrkobyggnaderna."

Ragnar Persenius:

"Lagstiftningen behövdes för att det skulle vara samma kyrka före som efter förändringen." 

Båda dessa citat vittnar om det som brukar kallas för förändring av första ordningen, det vill säga i praktiken ingen förändring alls.

Med god vilja skulle vi kunna kalla det för förbättring. Man skärper verktygen, det vill säga i Svenska kyrkans fall stiftas en speciell lag som fortsätter att särskilja Svenska kyrkan ifrån andra samfund. Kyrkan fortsätter att jobba på som vi gjort, vi ger nya benämningar på gamla företeelser och det visste redan Jesus vad det innebär, eller med hans ord " Ingen sätter en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg, för då sliter lappen med sig bitar av plagget och det blir en värre reva." Matt 9:16 
Det är nästan plågsamt och framför allt pinsamt att läsa dessa citat i ljuset av alla trumpetande fanfarer som ljudit om att vi minsann är ett samfunds bland andra numera. En viss insikt om detta visar Thomas Söderberg när han säger:

"Den stora skillnaden är att vi numera har möjlighet att fatta beslut i sådana frågor som vi själva anser att vi vill fatta beslut om, säger Thomas Söderberg som ändå kan tycka att det dröjer sig kvar ett statskommunalt tänkande i den kyrkliga organisationen och att man talar om kompetensgränser och liknande som om kyrkan fortfarande var inringad i den gamla kommunala lagstiftningen. Ur den synpunkten kan jag känna att det behövs en mental förändring. Det tar tid. En viktig fråga är vad det innebär att vi är en kyrka bland andra."

Förändring av andra ordningen handlar om mod därför att det kräver viljan och förmågan att tänka radikalt nytt och att gammal praxis vågar överges. Den egna verkligheten ska brytas i nytt ljus och en ny självbild behöver utvecklas.

Att vara ett trossamfund bland andra borde innebära att våra referensramar och vår verklighet snarare borde brutits i ljuset av övriga kristna samfund verksamma i Sverige. Hur skulle Svenska kyrkan kunna gestalta en evangeliskt luthersk teologi och gemenskap som ett fristående samfund. Det är inte lätt efter ett långt liv som statskyrka. Men det skulle varit mer intellektuellt redbart att ha antagit utmaningen att skapa nytt istället för att ängsligt bevara gammalt med nya benämningar. Nu har mantrat varit, allt ska bli så bra så bra, som fri kyrka och istället ser vi en tilltagande politisering och en ctrl+c kultur i relation till civilsamhället som jag tror bland annat bidrar till den interna sekulariseringen. 

Om politiseringen säger Persenius i artikeln följande:

Ragnar Persenius är starkt kritisk till att det under de snart elva gångna åren blivit en kraftigt tilltagande gruppkultur i Svenska kyrkan, en tendens att driva allt i grupper." "Om gruppkulturen drivs för långt blir det en konflikt mellan grupptänkande och den döptes personliga ansvar. Sekulariseringens framfart, att den kyrkliga seden viker, oroar honom. Persenius menar att om kyrkan inte satsar på undervisning i kristen tro utan fortsätter att gå i en individualistisk riktning och gör en servicekyrka med stora enheter som ska ge kyrklig verksamhet till folket, då kan de som väljer att tillhöra kyrkan ganska snabbt sjunka till under 50 procent av befolkningen. - Jag är mycket kritisk till utvecklingen under de senaste tio åren. Det stämmer inte överens med mina ideal. Men det är inte mycket av det som går att koppla till kyrka-statfrågan, säger Ragnar Persenius."

Jag skulle vilja säga att det han tar upp verkligen är något som går att koppla till kyrka-statfrågan. 

När utlovade förändringar uteblir eller inte infrias på det sätt som utlovats skapar de en frustration och paradoxalt nog ett krampaktigt fasthållande vid det befintliga. Skulden för den uteblivna förändringen kan också projiceras på utomstående.

Britt Louise Agrell:

"Dels har kyrkan blivit ifrågasatt på ett helt annat sätt än tidigare. Det är mycket beroende på att Humanisterna fått en ökad trovärdighet, men också på grund av vår egen oförmåga att visa människor vad kristen tro är och innebär. Det tar längre tid än jag trodde att börja fokusera mer på innehåll än organisation."

Organisationen är endast marginellt förändrad förutom att vi gått från att vara en episkopal kyrka till en kongregationalistisk men just den detaljen är det vi talar minst om. Eftersom det i alla sammanhang är lättast att tala om det som är ofarligt så talar vi fortfarande organisation eftersom just organisationen endast är marginellt förändrad och därmed ofarlig. 

När vi inte heller uppnår det vi tror att vi ska uppnå med ett förändringsarbete projicerar vi frustrationen på andra, jag tror knappas att Humanisternas trovärdighet har förändrats eller ökat nämnvärt i trovärdighet under 2000-talet på ett sätt som skulle påverka Svenska kyrkan. Det är gott att lite självinsikt finns genom att Agrell nämner just oförmågan att förmedla vårt kristna tro. Persenius är inne på den linjen också samt en annan viktig aspekt, vilken kyrka vill vi vara servicekyrka eller en andlig gemenskap med Kristus i centrum?

Det är många frågor som söker sina svar och mest troligt är att det inte finns några enkla svar på alla frågor.Fast duckar vi för frågorna och låtsas som de inte finns har vi börjat vandringen på den självdestruktiva vägen. Ägnar vi oss åt självrannsakan och möter frågorna med god vilja och öppet engagemang för att skapa nytt så betyder det växtvärk, fast växten ger skörd.

"Och man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar." Matt 9:17 

Till Dig som är en stjärnättling och

som av olika skäl inte gick till gudstjänsten idag.

Idag är det den 19:e söndagen i Trefaldighetstiden och de texter som läses i Svenska kyrkan idag är hämtade från följande Bibelböcker,1 Mosebok 15:5-6 och  1 Timotheosbrevet 6:11-12 . Så har vi det spännande evangeliet med så många olika ingångar och aspekter så det skulle kunna bli åtskilliga predikningar och samtal om texten. Och till min bestörtning så märker jag att de som fattat beslut om vår Evangeliebok där alla texter för alla söndagar och helgdagar presenteras återigen har gjort ett klåfingrigt val att stympa texten, det vill säga utesluta väsentliga delar av berättelsen. Varför? Jag har inget svar MEN jag läste berättelsen i sin helhet i kyrkan, läs gärna  Johannesevangeliet 9:1-41 innan Du fortsätter bloggvarianten av predikan för dagen.

Alla texter idag handlar om tro och om trons kraft. Det finns några nyckelord i texterna som vi kan bära med oss som vägledning. Det finns också vissa klargöranden som är viktiga att göra så jag börjar med dem.

Först och främst så är det alltid Jesus som är centrum när under sker, centrum är inte främst den som blir hjälpt även om personen har en betydelsefull mening i berättelsen. I texten möter vi ett helande under, den blinde mannen blir seende. Hela berättelsen handlar främst om tron och tilliten till VEM Jesus ÄR. Och i kraft av VEM han ÄR, SKAPAR han PÅ NYTT.

I berättelsen framkommer tydligt den kamp och den polemik som Jesus hela tiden förde med fariséerna och de skriftlärde. Att tro på Jesus får konsekvenser, att tro på Jesus är att tro på att han är Guds utsände. Det är först i det andra mötet med Jesus som den botade blinde mannen förstår att Jesus är mer än en profet. Att han är Människosonen, Frälsaren som man väntade enligt de gamla profetiorna.

Det andra klargörandet som är viktigt, är begreppet synd, som är mångfacetterat och väsentligt att tala om. Som präst möter jag oftare än vad jag skulle önska frågan; Vad har jag gjort för ont för att drabbas av….? Och så följer en redogörelse av någon slags prövning och det som är svårt. Ibland är det just sjukdom eller att ha ett funktionshinder. Att ha ett funktionshinder eller bli sjuk på Jesu tid förklarades med att man syndat eller att man var besatt. Det vill säga att man bar skuld själv, att man varit svag och därför drabbats av ondskan. Vi vet med förnuftet att det INTE är så, funktionshinder och sjukdom drabbar oss inte därför att vi är syndiga eller för att det finns ondskefulla demoner. Känslomässigt så är det knepigare och det är lätt att anklaga sig själv och att ställa frågan, ja projicera frågan till Gud; Varför händer detta mig, vad har jag gjort för ont?

Då behöver vi komma ihåg det tydliga besked Jesus ger oss "Varken han eller hans föräldrar har syndat"

Jesus fortsätter den meningen med att "Guds gärningar skulle uppenbaras på honom." det vill säga den blinde mannen. Guds gärningar ÄR att visa vem Jesus ÄR i kraft av sina handlingar, nämligen att kunna hela och skapa på nytt därför att Jesus helt enkelt ÄR mer än en människa. Jesus är Människosonen, Gud i Frälsarens / Räddarens gestalt. Helt enkelt Gud kommen till vår jord som vi sjunger vid jultid.
Jag förnekar inte att under kan ske, jag tror och jag vet att det är så MEN om vi tror att det är den primära uppgiften för Jesus så blir hela tron cynisk och godtycklig för varför botas, helas och pånyttskapas inte alla människor då som nu? Varför ska jag dras med mina taskiga luftrör, min allergi min astma som stundtals begränsar mitt liv? Du har säkert Din fråga till Gud som rör hälsa eller funktionshinder!

Jesus budskap handlar om annat än under och det är därför det sträcker sig över tid och rum så att även vi kan säga som den helade mannen "Jag tror".

Mycket förenklat så är budskapet att Gud är närvarande i sin Skapelse. Under en begränsad tid så närvarande att Gud tog gestalt i människan Jesus, sann Gud och sann människa. Gud är fortfarande närvarande genom sin Heliga Ande här och nu. Vi ser inte Guds Ande, kan ana den ibland och framför allt så är Ande och Andning släkt med varandra och Andning är Liv – Gud är Liv och på så vis även närvarande i våra Liv. Och Livet sträcker sig bortom döden.

Episteln ger oss nyckelorden "Evigt liv", vi är kallade till det Eviga livet. Genom Jesus blir döden inte en punkt i en människas liv utan ett kommatecken, därför evighetens liv tar vid. Jesus har öppnat Evighetens portar för Dig och mig. En gåva och ett löfte vi i ärlighetens namn inte har så stor nytta av i vardagslivet annat än glimtvis då vi tar till oss att livet här har ett slut. Eller när vi mist en när och kär medmänniska. Det ger mening att veta att en dag efter livet här kommer "Gud torka alla tårar, döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer", löftet står i Uppenbarelseboken.
Det finns fler nycklar som vill hjälpa oss att tro på Guds närvaro och vara vägledande för våra liv.

En nyckel till är förundran "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna om du kan!" Vi är ett stoftkorn i universum men var och en av oss är värdefull, en stjärnättling.

Jesus kom gående och fick se en man, står det i evangeliet. Ordet SE är en till nyckel. Gud ser oss – fråga mig inte hur – men budskapet är att vi alla är ett Du för Gud, att vi alla kan och får ha en relation till Gud som är vår egen. Stjärnättlingar.

Den blinde mannens föräldrar tillfrågades av fariséerna om hur allt gått till när han fick synen tillbaka. Fast han var vuxen trodde man inte på honom. Kloka föräldrar svarar – Fråga honom själv. De orden skulle man kunna tolka som en Gudsbild. Fadern eller Föräldern är en vanlig Gudsbild i vår tro – på gott och på ont men det kräver en hel predikan, så det lämnar jag här – Men här är Gudsbilden god – att ge ansvar och myndigförklara som en god förälder. Och det är vad Jesus gör han myndigförklarar människors tro – han gör det till mannen han helat – "Tror du på Människosonen?". Han säger inte, Tro på Människosonen som en uppmaning utan Jesus formulerar en fråga och en inbjudan. Den inbjudan gäller även Dig och mig!

 

Tror Du på Människosonen?

Svaret är inte alltid enkelt och Gud förväntar sig ett ärligt och uppriktigt svar av oss. Det behöver inte vara trosvisst, det kan vara försiktigt, tvivlande, trevande, sökande, det är helt ok. Jesus mötte trevande, sökande

människor som innan de sa sitt "Jag tror" behövde tid och behövde veta mer. Vår källa till kunskap är Bibelns berättelser och kyrkans tradition men också det tysta i hjärtats eget samtal med Gud i bönen

och det konkreta mötet i nattvardens bröd och vin, där Gud bokstavligt blir en del av oss. Bara Du har orden "Jag tror" i Din mun – Gud finns där närvarande och möter Dig i orden, i tystnaden, i brödet och vinet, i Ditt liv.

　

　

　

　

　

　

　

　

　

En seger för förnuftet

är det när Lotta Edholm, skolborgarråd i Stockholm nu backar angående det dumsnåla och kortsiktiga beslutet rörande skolgången för barn med särskilda behov.

Efter en massiv protest av föräldrar och elever, skolledare och pedagoger backar man beslutet och ska se över det hela igen. Det är en seger för demokrati och för ett bra ledarskap att lyssna in argument mot ett förhastat beslut.
Nåväl politik är politik och det är klart att misstanken om valtaktik kan ligga nära till hands att ha. För oss som anser att den här frågan är en av de allra viktigaste för att det handlar om människovärde för en skör grupp av barn och ungdomar är det en given en given valfråga. Alliansen balanserar snubblande nära ett elitistiskt dike när skola för barn med särskilda behov och även vård och omsorg både för barn och äldre bantas. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Med SOfOS om Nolltolerans för kortsiktig dumhet

Lotta Edholms egna ord i DN
Larm om att skolor inte har resurser för att ta emot barn med särskilda behov i SvD
Vittnesbörd från verkligheten

Statskyrkoränderna är verkligen kvar.

Det är oerhört tydligt efter söndagens kyrkoval. Det politiska perspektivet har paradoxalt nog stärkts även om det också utmanas.

Jag kan inte låta bli att se siffrorna som en spegelbild av det som sker politiskt i Sverige som helhet. Må så vara att det inte finns något statistiskt säkerställande med endast ett fåtal röster i ett kyrkoval. Fast jag tror att de samhälleliga vindarna starkt blåser in i kyrkorummen. Siffrorna för Kyrkomötet talar sitt tydliga språk. (För alla siffror var god se Kykrovalet )

	2013			2009
Nomineringsgrupp	%	Antal	Mandat*	%	Antal	Mandat
Arbetarepartiet - Socialdemokraterna	29,42	198507	73	28,32	186234	71
Borgerligt alternativ	12,56	84749	31	16,18	106383	41
Centerpartiet	11,89	80187	29	13,78	90620	34
Fria liberaler i Svenska kyrkan FiSK	3,29	22180	8	5,26	34580	13
FRIMODIG KYRKA	4,74	31989	12	5,08	33425	13
Kristdemokrater i Svenska kyrkan	4,76	32111	12	6,99	45991	18
Kyrklig samverkan i Visby stift	0,18	1228	1	0,17	1090	1
Miljöpartister i Svenska kyrkan	4,69	31648	12	3,16	20764	8
Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan	15,25	102898	38	13,16	86567	33
Skanör Falsterbo Kyrkans Väl	0,05	317	0	0,08	499	0
SPI Seniorpartiet	0,22	1483	0	0,44	2872	1
Sverigedemokraterna	5,95	40171	15	2,86	18815	7
Vänstern i Svenska Kyrkan	2,36	15918	6	1,25	8218	3
ÖPPEN KYRKA -- en kyrka för alla	4,64	31284	12	3,28	21568	8

* Av 251 kyrkomötesmandat är 2 reserverade för utlandsvalkretsen. 

Helt ovetenskapliga och spontana tankar följer här. 

De klassiskt borgerliga nomineringsgrupperna med Kd, C, Fisk och Borgerligt alternativ - som de facto är Moderater även om de nu låtsas vara något annat - har sammanlagt förlorat 26 mandat. De traditionellt politiskt vänstra blocket med S, MP och Visk har ökat med 9 mandat. Två partipolitiskt fristående grupper POSK och Öppen kyrka har ökat med 9 mandat. Skrämmande nog så har SD ökat med mer än 100% och fått 8 fler mandat. 

Visst, det är demokratiskt, ett medlemskap och en röst för 5 453 158 medlemmar och den förkrossande majoriteten har inte utnyttjat sin rösträtt. Det speglar det engagemang som människor har för Svenska kyrkan. Det är ett minimalt intresse, när ska vi ta till oss detta?
Jag tror i och för sig att många svenskar har ett ambivalent förhållande till Svenska kyrkan, vi finns här stadigt grundade som en trygghet i livets skiftningar. Även om dop, konfirmation och vigslar och även begravningar visar sjunkande siffror är dessa riter väl förankrade hos många. Men steget till att aktivt leva ett kristet liv med gudstjänstgemenskap är långt och därmed blir också intresset för att vara med och påverka lika med noll.

Jag vill påstå att valet på många vis speglar det partipolitiska spelet mer än ett genuint intresse för Svenska kyrkan som trossamfund. 

De nomineringsgrupper som "brutit" med sina moderpartier vittnar ändå om sin tillhörighet inte minst genom sina namn. Statskyrkoränderna att vara en del av det offentliga och styrande samhället sitter hårt kvar.
En fläkt av den verkligheten mötte jag själv när jag för POSK stod tillsammans med hen från S och hen från Borgerligt alternativ och delade valsedlar. Båda rutinerade valarbetare för S och M.
Det blev en kort och intensiv men vänlig ordväxling mellan mig och hen från S när hen påtalade det etikettsbrott jag gjorde mig skyldig till som tillsammans med valsedlarna lämnade en liten broschyr om vad POSK står för. Så gör man absolut inte på en valdag, den är till för citat "eftertanke och meditation och inte valpropaganda" slut citat. Vår ordväxling inbegrep också olika syn på vad detta är för ett val, ett politiskt val hävdade hen från S, ett demokratiskt val hävdade jag, i bemärkelsen, vilka ska vara med och styra Svenska kyrkan som långt ifrån är en angelägenhet som angår alla utan en angelägenhet som angår dess medlemmar. Det är inte för mig i första hand politik utan demokrati. Politik är för mig förenat med staten och kommunerna och ansvaret att utöva makt och styrelse för alla människors bästa. Två mycket olika synsätt på detta val. Det hedrar Reinfeldt och Sjöstedt att de står för sitt beslut att inte vara tillhöriga Svenska kyrkan. Även om media vill göra braskande rubriker av att de inte röstat, så klart de inte har för de har ju fattat något.

Skrämmande nog så ökade alltså SD:s representation med mer än 100%.

Trots uppmaningen att gå hen ur huse och rösta på allt annat än SD har de alltså mer än fördubblat sina mandat i Kyrkomötet från 7 till 15. Givetvis har de ökat lokalt i stift och församlingar också.Det manar till eftertanken för kyrkan och kyrkomötet. De politiskt orienterade partierna har ca 68,7  % av makten i Kyrkomötet, då exkluderat SD som har ca 5.8% .Vad speglar det för verklighet? Hur hanterar dessa nomineringsgrupper SD inom kyrkan och kyrkomötet? Ska kyrkan nu bli ännu mer av en spelplan för politik istället för tro och livsåskådningsfrågor?

Glädjande nog så fick två partipolitisk fristående grupper ytterligare mandat, POSK 5 till och ÖPPEN KYRKA 4. 

Det vilar självklart ett mycket stort ansvar på dessa grupper och även de övriga fristående grupperna som fått ca 25 % av mandaten att arbeta på en långsiktig förändring av hur Svenska kyrkan ska vara organiserad och hur kyrkan ska kunna vara demokratisk och fristående utifrån att vara kyrka med evangelium i centrum och inte den förlängda statsarmen. Det är förstås inte enkelt heller eftersom dessa grupper sinsemellan också har olika teologi i fokus. Fast det skrämmer mig inte lika mycket för det är ju teologi vi ska syssla med som kyrka. Jag vill tro att ökningen speglar en verklighet av att många börjar förstå att Svenska kyrkan har tagit steget mot att vara en fri kyrka även om det kan diskuteras hur fria vi egentligen är från statskyrkoränderna! Självklart är frågan även här, hur hanterar dessa nomineringsgrupper SD?

Vi får helt enkelt hoppas på en ohelig allians mellan de politiskt orienterade nomineringsgrupperna och de fristående för att kraftfullt ta avstånd från det som SD står för. 


Det känns som Svenska kyrkan går en orolig tid till mötes där fokus läggs på politisk strategi snarare än teologisk strategi. Nu är det förstås inte vattentäta skott mellan teologi och politik, allt vi sysslar med påverkar varandra. Frågan är bara var vårt huvudsakliga engagemang finns och var vi hämtar vår näring i teologin eller i politiken? Det är en fråga likaväl för förtroendevalda och församlingsbor som för teologer. Liksom frågan är om vi vågar fortsätta utvecklas i riktning mot en kyrka utan statskyrkoränderna kvar? 

Läs gärna andra tankar om kyrkovalet

Ingen framgång för kyrkan – en analys av kyrkovalet  av Sofia Lilly Jönsson

42  av Judith Fagrell