Varken lagom eller diplomatisk

 

Vi har idag bytt glädjens vita färg mot den röda passionens färg. 

Passion som betyder både kärlek och lidande, en paradox som till synes bryter av julfesten och jublet över miraklet i Betlehem. Annandagen vill vara en påminnelse om hur livet faktiskt är och hur vår tro gestaltar sig, en ständig blandning av glädje och svårigheter, lidande och hopp, ljus och mörker. 
   För sisådär 40 år sedan fick jag ett julkort av en vän. Det julkortet tas fram varje jul hemma hos oss för det är ett perfekt julkort som innesluter hela julens budskap, även Annandagens budskap. Det är ett fotomontage eller lite som en dubbelexponering, bilden föreställer Maria ömsint jollrande med sin son Jesus och i bilden finns även Jesu ansikte som vuxen, allvarligt, svettigt, sargat och törnekrönt. Kortet är som en dubbelexponering av livets realiteter, livets både ock av lycka och smärta, sorg och glädje. Annandag jul är en dag då denna dubbelhet kommer i fokus.
   Martyrernas dag bryter av det ibland snudd på sockersöta budskapet om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Som i grunden inte var så gulligt utan i själva verket ganska dramatiskt. Maria skulle kunna vara en förebild för alla förstföderskor som även idag inte får plats i härbärget det vill säga på BB. Kan bli nog så svårt. Men allt gick bra för Maria och för de flesta förstföderskor. Maria och Josef gläds över barnet och ger honom namnet Jesus.
   Jesus växer upp och blir för en del en kontroversiell person, ända in i vår tid, 2000 år senare. Berättelserna om det ofattbara att Gud kommer oss nära genom att själv bli människa för att dela våra liv är så starka och utmanande att det kan vändas till hat mot oss som tror på miraklet i Betlehem och allt det som följde på den stilla natten.

Gud söker ständigt människor för att de tre riktigt stora händelserna, inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen, julens och påskens berättelser ska leva vidare.

Och många har i alla tider haft tusen och åter tusen skäl att säga vänta, inte nu, eller nej. För kanske är det så att vi någonstans anar att priset ibland kan vara högt att betala för att säga ja till händelserna och berättelserna. Säga ja till tron på Jesus Kristus. Det är priset martyrerna har fått betala. Att vara martyr är ursprungligen inte förknippat med att lida för sin tro. Ordet är grekiska och betyder bevittna, det vill säga i vår kontext vittna om sin tro på Gud - på Jesus. 

   Stefanos räknas som den första Kristna martyren. Hans vittnesbörd blev hans död. Han levde med Kristus i sitt hjärta så fullkomligt och Lukas berättar i sin bok Apostlagärningarna att Stefanos sista ord till och med påminde om Jesu sista ord på korset. Herre Jesus, ta emot min ande. Stefanos andra bönerop Herre ställ dom inte till svars för denna synd rymmer en av vår tros mest bärande byggstenar, förlåtelsen. Martyrerna är förebilder när de vittnar om att vi aldrig är ensamma när vi utmanas i vår tro. Under den kristna historiens så är det omvittnat att många av dem har dött med dessa och liknande ord. In i det sista ett förlåtande sinnelag gentemot rädsla och okunskap.

Just rädsla och okunskap är två mänskliga fenomen som kan bli grunden till förföljelse och terror för troende. 

Ja, det är väl i och för sig grunden för att inte ha ett öppet sinne för det som är obekant och nytt överlag. Få människor i vårt land riskerar att bli martyrer och lida svårt till följd av sin tro. Fast det är tillräckligt med ironiska, spydiga och rädda kommentarer. Att tro på Guds människoblivande i Jesus Kristus är svårförståeligt för en del och de går så långt att de tar avstånd, förlöjligar och förföljer den som sagt sitt ja till Gud. En del får erfara avståndstagande från familj, vänner, på arbetsplatser och i skolan när de valt att berätta om sin tro.
   Av fem i samma hus kan det bli tre mot två och två mot tre, säger Jesus. Jesus är kärv och kompromisslös. En del uppfattar det säkert som obehagliga ord, inte ord man förväntar sig av snälle Jesus. För mig är han beundransvärt realistisk. Han talar om verkligheten. Sätter vi våra liv i relation till Gud, och säger ja till tron på Jesus får det konsekvenser som till och med kan leda till familjesplittring. OBS! Det är förstås inget Jesus strävar efter, inget Jesus vill men han vet att det kan bli så och förbereder oss på att det kan ske. Om och när det sker gör det så klart obeskrivligt, smärtsamt ont i själen.  

Jesus säger att han kommer med en eld till jorden

Jag tänker att det är samma trosvissa eld som brann i Jeremias hjärta när han vittnade om sin tro och som Jesus vill skall brinna i våra. Löftet att Gud är med Jeremia är inte tomma ord och Gud var med Stefanos när han stenades till döds, för vi har genom Jesus en medlidande Gud. Guds löften och medlidande är med oss även idag, osynligt vid vår sida och i våra hjärtan.
   Martyrernas trosvissa berättelser kan hjälpa oss att våga känna tillit till att Gud är med oss i våra liv trots motstånd och rädsla när vi ifrågasätts och lider för vår tro. Det är ingen slump att Juldagens glädje följs av Annandagens allvar och att krubban ställs i korsets skugga, precis som julkortet jag fick för länge sedan av en person vars liv tog en vändning som blev en utmaning för tron.
   Annandag juls budskap till oss är att Juldagens händelse, Guds födelse i Betlehem är en berättelse om Guds kärlek till oss och den är inte lagom neutral och diplomatisk. Den är som en brinnande eld.  Vad hjälper det om Jesus föds i Betlehem tusen gånger om, om han inte föds i våra hjärtan, är ett talesätt hos flera mystiker. Så vi ber med biskop Martin Lönnebos ord: Mitt hjärta är en tom krubba, kom! Amen

Predikan i Hässelby Strands kyrka Annandag jul, 2 årgångens läsningar

Jeremia 20:7-11

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Lukasevangeliet 12:49-53

Tålamod och uthållighet

 Våra liv börjar i det som inte syns för blotta ögat, det lilla livet växer sakta, föds och blir synligt. 

Så menar Jesus att himmelriket också växer, det lilla senapskornet och den lilla biten surdeg får åskådliggöra och visa hur Himmelriket eller Guds rike – uttrycken betyder samma sak - ska växa. När vi tänker Himmelriket/Guds rike tänker vi nog ofta att det är något som väntar efter vår död och att det är ett rike som ska komma någon gång i en framtid vi inte vet något om, när Jesus ska komma tillbaka.
   Profeten Jesajas ord vände sig till det judiska folket som levde i förtryck, därför pratar han bland annat om hämnd. Det är främmande för oss, för som kristna förstår vi orden som en förutsägelse om Guds människoblivande Jesus, inkarnationen, julens firande som vi i adventstid förbereder oss inför. Profeten Jesaja pratar om den heliga vägen som ska banas, byggas. Det är vad Jesus gör, men bara till en viss del, lejonen och schakalerna finns fortfarande där och vi vet med facit i handen att öknarna inte blommar och att människor har det fortsatt svårt på olika vis. Det kommer inte försvinna förrän Jesus kommer åter. Han har däremot lagt grunden, han är själva grunden.
   Så är det, vi får fortsätt leva i nuet, gör det bästa vi kan av våra liv för oss själva och varandra och hoppas på framtiden. Jesus ger oss vardagliga bilder i dagens liknelser och jag tror att han gör det just för att ge oss hopp, det finns något vardagligt med Himmelriket för en del av riket finns redan här på jorden, inte fulländat och färdigbyggt för det blir det först i den fördolda framtiden.

Himmelriket finns eller snarare byggs här hos oss varje gång en människa frågar efter Gud och söker sig till Gud i bön. Gud kallar oss, väntar på oss.

Ja, även vår gemenskap här i Hässelby Strands kyrka idag är en liten del av Guds rike. Vi är med och lägger grundstenarna genom vår tro och vårt engagemang, även den som kanske mer betraktar sig som sökare är också med och bygger. Vi gör det tillsammans genom våra frågor och funderingar. För Gud och Jesus är inte frågor och funderingar främmande, tvärtom. Inom den judiska kulturen och tron som var Jesu hemvist var resonerandet och frågorna en självklar del av att tala om tro. Kanske ni minns berättelsen när Jesus var 12 år och utan Maria och Josefs medgivande stannade kvar i templet för att lyssna till lärarna. Så här berättar evangelisten Lukas: Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Luk 2:46-47
   Utan frågor till och funderingar över Bibelns berättelser blir de bara tomma texter. Vi som inte lever med de självklara bilderna som Jesus ger i sina liknelser behöver fundera över vad Bibelns alla berättelserna betyder för oss och vad vi kan lära av dem och hur de kan vägleda oss att leva trygga i vår tro. Både historiskt och i nutid är kyrkan och har kyrkan varit alltför ängslig i vad som ska betraktas som rätt tro. Om nu Jesus, Gud själv, som är vår vägledare, frälsare, befriare, lärare, medvandrare, konung, Människoson och Guds Son, ja, vad vi nu än väljer att kalla Jesus, om nu han har visat att det inte är fel att lyssna, ställa frågor och tala, redan när han var 12 år, ja, då bör vi väl göra som han och som många barn just gör, fråga, lyssna, våga prata utan att vara rädd för att vi ska tro eller göra fel. Så länge vi inte skadar en annan människa är inte orden, berättelserna, samtalen och frågorna fel.

Några av oss är föräldrar, eller så möter vi barn i andra sammanhang. Då vet vi att det behövs en hel del tålamod.

Det är precis vad Jakob skriver om i sitt brev som vi hörde läsas. När Jakob – som troligen var bror till Jesus - skriver sitt brev så trodde han och många med honom att Jesus efter sin himmelsfärd, i en nära framtid, skulle komma tillbaka som han lovat. Det måste varit en otålig väntan eftersom Jakob manar alla att vänta tåligt och ha tålamod. Jag tänker att tålamod och uthållighet för oss handlar mer om vår vardag här och nu än om Jesu återkomst. För vi, om några, har väntat länge på den. Att varje år fira  hans födelse, hans ankomst till världen, det kräver inte så mycket tålamod från vår sida, vi vet att julen kommer varje år. Vi har med glädje tänt det 2:a ljuset i väntan på juldagsnattens mirakel, Jesu ankomst och födelse.
   Så frågan är vad vi behöver för tålamod och uthållighet? Osökt går i alla fall mina tankar till att pandemin inte släpper greppet om oss. Det verkar som allt tar fart igen, därför får Jakobs ord för idag tala till oss om att inte klaga på varandra, påminna oss om att visa uthållighet, fasthet och tålamod i en tid som är svår för oss. Och känna tillit till och våga tro på att även om Gud inte finns synlig ibland oss i Jesus gestalt är Gud med oss med sitt medlidande och sin barmhärtighet.
   Livet blir mindre och snävare med restriktioner men Jesus visar idag att ur det lilla, det mindre, kan något stort växa. Så tänk om all denna tid som vi nu lever i kan få oss att verkligen se hur vi som enskilda, hänger ihop med våra närmaste, med vår stadsdel, vår stad, vårt land, & vår värld. Att vi tillsammans med Jesus som vägledare, förebild eller byggmästare om man så vill, bygger grunden för Himmelriket som kommer i en framtid vi inte vet något om. Vi är inte ensamma, Gud går osynlig vid vår sida. Jesaja manar oss: Fatta mod, var inte rädda!  Se, er Gud är här Eller med den fantastiska psalmens ord vi sjöng Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid…Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne, klart få skina. Amen 

Predikan i Hässelby Strands kyrka Andra Advent 2:a årgångens läsningar

Jesaja 35:1-10

Jakobsbrevet 5:7-11

Matteusevangeliet 13:31-34