Var inte rädda

Gud till oss har kommit ner. Han är nära. Här på jorden skall hans goda vilja ske…det största som har skett, sjöng vi nyss i psalmen

Hur kan vi ens med förnuftet förstå och ta till oss julnattens under? Vi kommer aldrig - åtminstone inte i detta liv - fullt ut förstå Guds under att Gud vill komma oss så nära att Gud själv låter sig födas i ett litet barn. För att ta till oss detta glada budskap, evangelium, behöver vi mer än vårt förnuft. Vi behöver se och förstå med hjärtat och kärleken och vara öppna för oväntade vägar till tro på Gud och Guds goda vilja för sin mänsklighet. 
   I julevangeliet jag läste skymtar en viktig person fram som fick en oväntad väg till tro. En person det inte talas så mycket om och det är Josef, Marias man, Jesu styvfar, bonuspappa eller vad vi vill kalla honom för. Hos evangelisten Matteus – dagens kompletterande evangelium - berättas att Josef blir rätt förvirrad när han förstår att Maria är havande utan att de börjat leva med varandra. Han vill inte dra vanära över Maria utan tänker lämna henne men så i en dröm berättar en Herrens ängel för Josef att allt är i sin ordning och som det ska vara. Efter drömmen förstår Josef vad han behöver göra. I drömmen öppnar ängeln en väg för Josef att möta det oväntade med kärlek och förbli vid Marias sida. Hade ängeln kommit till Josef när han som bäst höll på att snickra skulle han kanske avfärdat allt som en synvilla. Brukar du reflektera över och lyssna till dina drömmar som Josef gjorde?

Drömmar är en slumrande källa till nya insikter som vi i vår rationella värld ofta inte bryr oss om och negligerar

Det är i drömmar och i upplevelsen av kärlek som vi öppnar oss och våra försvar tonar ut. Det är då vi kan komma i kontakt med vårt djupaste jag och med Gud. Våra hjärtan är förberedda sedan skapelsens början för att i tro och hopp ge rum åt det gudomliga. När Maria föder Gud till vår jord förenas och förkroppsligas himmel och jord, ande och materia. Det är både storslaget när herdar och vise män hyllar den nyfödde Frälsaren och samtidigt står detta i kontrast till den enkla krubban, troligen var det inte ens ett stall utan mer ett skjul, om det ens var det. Det fanns ingen plats för dem i härbärget, tänkvärt på flera vis.
   Finns det plats för Jesus i våra härbärgen, i våra hjärtan? Vi behöver ställas inför den frågan varje jul. För när vi svarar, ja det finns plats, får det konsekvenser för oss. Hur låter vi det nyfödda barnet växa i våra hjärtan? För Jesus tar plats och han säger följ mig! När Jesus föds i julnatten tar Guds skaparord och Guds ljus gestalt i Jesus Kristus. Gud som om sig själv säger Jag är den jag är, namnet som Gud ger Mose när han frågar efter Guds namn. Det är något som Jesus sedan för vidare genom sina ord när han i flera sammanhang talar om sig själv som, Jag är. Bland annat när han säger Jag är världens ljus.

Ljuset är starkare än mörkret - det är vi utvalda att se. Ljuset som profeten Jesaja talar om 

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Just nu kan det vara svårt att se ljuset. Rent konkret ska vi helst släcka ner för att spara och leva lite mer i mörkret. Höga elpriser är bekymmersamt och jag vill inte negligera det men kanske är det trots allt ett mindre problem. Än mer allvarligt och ett större hot för våra goda liv är att så många makthavare som säger sig vara kristna och som själva patriarken i den rysk-ortodoxa kyrkan inte verkar har tagit till sig och lever efter personen, som vi tolkar att Jesaja profeterar om, Jesus som Fredsfurste.
   Igår läste jag i tidningen att många rysk-ortodoxt kristna i Ukraina som enligt tradition firar Jesu födelse 7 januari väljer att fira idag enligt den västliga kristna traditionen. Det berörde mig mycket djupt att de gör detta, både som en protesthandling men även för att de upplever sig berövade sin tradition genom att kriget startats av syskon i tron.
   Det nyfödda barnet i krubban, som växer upp och som i ord och handling förverkligar Guds närvaro på jorden har lagt en grund för den goda viljan till frid och fred. Vårt ansvar som kristna är att – trots mer mörker nu – bära den goda viljan, hoppet och ljuset vidare. Och vi är inte ensamma, vi gör det tillsammans, Jesus sände ut sina lärjungar två och två. Och när vi säger vårt ja till att låta barnet födas i våra hjärtan finns Gud alltid med oss oavsett vad vi känner och tänker. Det är Guds löfte till oss. Jag är med er alla dagar till tidens slut, säger Jesus.
   Gud finns tack vare Jesus nära den som just nu tar sitt sista andetag. Gud finns nära varje nyfött barn. Kanske är det just detta sista som gör julen så speciell för oss, kommer oss så nära vårt inre. För vem kan motstå att ta emot ett nyfött barn till sitt hjärta?
   Jesus Kristus finns oss särskilt nära när vi varje gång delar ett enkelt stycke bröd och lite vin - han känner då allt det som är skört i våra liv och det som är starkt. I nattvarden får vi öppna vårt hjärtas dörr på vid gavel och våga lita till att livet är mer än det vi ser och tror oss veta. I julevangeliet möter dröm verklighet. För Josef blev det en påtaglig erfarenhet, så kan det vara och bli även för oss.

Var inte rädda 

Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket...Idag har en frälsare fötts åt er, säger ängeln till herdarna. Det är den glädjen vi är här för att dela. Ängeln talar orden till Dig och mig lika tydligt nu som den natten Jesus föddes. Var inte rädda! Amen

Predikan Juldagen i Hässelby Strands kyrka 3 årgångens läsningar

Jesaja 9:2-7

Hebreerbrevet 1:1-3

Lukasevangeliet 2:1-20

Matteusevangeliet 1:18-25

Psalm 429 i Den svenska psalmboken

Öppenhet för det oförutsägbara

 Vem och vad är det vi söker när något oväntat sker i våra liv? 

Det kan vara oväntad glädje såväl som sorg. Vi söker någon eller något som kan ge oss bekräftelse, vi vill dela glädjen eller söka stöd och vägledning och få svar på våra funderingar och frågor. Svar som vi kanske inte ens får, för vissa frågor i livet saknar vi svar på eller får endast ofullständiga svar. Ofta är det så med det som är svårt, inte minst när det handlar om lidande på olika vis.

Idag möter vi Maria några dagar efter att ängeln Gabriel berättat för henne att hon ska bli Gudaföderska. 

Maria får veta att hon är utvald av Gud till att vara ett alldeles särskilt sändebud, att bära och föda Guds vara och liv i mänsklig gestalt. Förunderligt stort och Maria behöver dela detta med någon. Från berättelserna vet vi att Josef är mer än förundrad, han är i chocktillstånd, så till den grad att han är på väg att lämna Maria men med ängeln Gabriels vägledning förstår även han att något extraordinärt är på gång. Josef fortsätter att finnas vid Marias sida men Maria behöver dela detta ofattbara mysterium med någon som kan lyssna utan förutfattade meningar. Marias val faller på Elisabet. Maria vet att hon har livserfarenhet och hon har fått veta att Elisabet väntar barn som genom ett under efter att i hela livet längtan och väntan och nu på äldre dar går detta i uppfyllelse.

   Maria är ivrig, hon skyndar iväg, upp och ner för kullarna för det är ett kuperat landskap med berg och dalar. Väl framme möts Maria och Elisabet i glädje och förundran. Elisabet får då en profetisk insikt och blir ett sändebud för Gud när hon fylls av helig ande och bekräftar Maria med ord som jag kan tänka att Maria längtat efter att höra. Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Elisabet förmedlar genom orden Guds beskydd och välgång för Maria och barnet. Det stöd Maria sökt finner hon hos Elisabet. Var inte rädd har ängeln sagt till Maria, men nog tror jag att Maria bär på oro, vad ska ske, vad betyder allt detta? Elisabet är också förundrad då hon förstår att denna graviditet är en helig händelse och Elisabet prisar Maria för hennes lydnad. 

Under århundraden har Maria ofta passiviserats, nästan gjorts till ett objekt för det stora subjektet Jesus. 

Som om hon endast är ett kärl för det gudomligas tillkomst. Marias lydnad har lyfts fram och då är värt att hålla i minnet när vi läser berättelserna att Marias lydnad inte är passiv. Maria ställer sina undrande frågor till ängeln. Det är en lydnad i öppenhet. Marias öppenhet för det oförutsägbara är en förebild för oss, inte enbart hennes efterföljelse och lydnad. Vi vet att Maria fortsatte att vara öppen och frågande genom sitt liv även när Jesus går ut i offentligheten och visar vem han är. Marias liv påminner oss om att göra det bästa av det som möter oss och ha tillit till Gud och livet. Var inte rädd sa ängeln till Maria och Jesus säger många gånger till dem han möter var inte rädd. Det gäller även oss. Vi behöver inte vara rädda för det andliga eller för att framföra våra undringar och ställa våra frågor till Gud. Eller att dela tankar om och erfarenheter av tron med varandra.
   Vi möter några i epistelns berättelse som frimodigt frågar och undrar vad Paulus håller på med. Paulus uteblivna besök och omkullkastade planer och hans förkunnelse ifrågasätts. Paulus ger svar på tal och intygar att han förkunnat rätt om Kristus Jesus. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom, skriver Paulus. Guds löfte till människan om Guds rike och närvaro är uppfyllt genom Jesus. När vi säger ja till Gud i tron och i dopet så tillhör vi Gud.

Gud har satt sitt sigill, sin osynliga närvaro i våra hjärtan.

Maria säger ja till Gud och blir en av förutsättningarna för inkarnationen, Guds människoblivande. Maria blir stärkt av mötet med Elisabet, hon delar sin upplevelse och sina tankar med Elisabet efter mötet med ängeln och det hon nu står inför. Delande och mänsklig närhet behöver vi alla, det går bortom tid och rum, där är vi lika fast 2000 år skiljer oss åt. Det är därför vi kan lära och inspireras av Bibelns berättelser. 
   Just att söka gemenskap och att öppna upp för gemenskap blir så tydligt den här tiden på året. Jag brukar alltid påminna om att Maria även är en förebild för en utökad familj. Maria fick en mycket större familj än sin kärnfamilj. Jesu alla lärjungarna, inte bara de speciellt utvalda tolv, utan alla som valde att tro på Jesus som Frälsare blev Marias familj. När Jesus är döende så uppmanar han den yngsta lärjungen Johannes och Maria att söka sig till varandra som mor och son.
   I förlängningen tillhör även du och jag Marias familj. Maria är Herrens moder och genom sin öppenhet och omsorg är hon som en moder för oss alla. Hon visar oss värdet av gemenskap i relation till varandra, att dela liv och erfarenheter. Främst visar Maria oss värdet av ödmjukhet och förundran i relation till Guds oförutsägbara närvaro och vilja till vägar för att nå oss alla, dig och mig. Amen.

Predikan i Hässelby Strands kyrka 4 advent 3 årgångens läsningar

Jesaja 52:7-10

2 Korinthierbrevet 1:17-22

Lukasevangeliet 1:39-45

Guds närvaro i ett evigt nu

Vi har tänt andra ljuset och vi har bytt glädjens vita färg mot den violetta eftertänksamhetens färg i väntan på julen och Jesus ankomst. 

Adventssöndagarna är en förberedelsetid för det stora hemlighetsfulla undret som sker på julnatten då Gud blir människa för en tid på vår jord, inkarnationen. Men där är vi inte än. Nu är vi här och egentligen skulle jag bara kunna predika med orden: Tiden är alltid inne för att säga ja till Gud och börja tro på budskapet! Amen!Nu är det kanske lite för kort så jag säger en aning mer om evangelisten Markus korta, kärnfulla verser och orden hos profeten och i episteln.

Ett annat ord för land, nation och stat är rike. Vi bor i konungariket Sverige som det brukar heta, ett stycke mark avgränsat till Norge och Finland med landgränser och i haven osynliga gränser mot flera andra av våra grannländer. På flera vis har gränser fått ökad aktualitet och vi har blivit mer medvetna nu med Rysslands brutala angrepp och gränsöverträdelse i kriget mot Ukraina. Men även i samband med pandemiutbrottet då gränser stängdes. Vi som i alla fall i Europa har varit så vana vid att röra oss fritt från land till land.

Nu finns det ett rike utan gränser, Guds rike. 

Det är ett rike som är nära oss, så nära att det faktiskt finns just här och nu. Svårt att förstå för vi ser det inte. Guds rike är nära oss både i tid och i rum. Hur kan det komma sig? Jo, när Jesus säger är nära, så handlar det både om tid och om rum. Det kan låta komplicerat men i det språk som var Jesus, hebreiskan och arameiskan skiljer man inte tydligt på tempus i verben. Där vi översätter med är nära, finns i originalspråket ingen tydlig gräns mellan det som har hänt, händer nu och kommer att hända i framtiden, det finns en samtidighet. Det är något av en främmande tanke för vårt språk. Så när Jesus säger att Guds rike är nära menar han att det har funnits och finns just nu och kommer att finnas i framtiden.

Guds rike fanns även på profeten Jeremias tid även om man inte talade och använde orden Guds rike, Gud fanns förstås osynligt närvarande då, som nu. Det fanns ett hopp om en kommande tid då en räddare, en frälsare, en Messias skulle komma för att skapa rätt och fred för människorna. När vi läser och hör profeternas ord om den tiden och den dagen så tolkar och tror vi som kristna att det är Jesus Kristus det handlar om. Gud söker oss genom att bli mänsklig och samtidigt är Gud fortfarande Gud. Och efter den tid som Gud levde på vår jord, genom och i Jesus, vet Gud än mer vad mänskligt liv är i allt från glädje, gemenskap, förväntningar, prövningar, sorg och död. Och det slutar inte där, på tredje dagen uppstånden, den levande Kristus blir osynlig vid vår sida, han finns med oss genom och bortom tidens rum och gränser. Så finns även löftet om att han ska komma åter för att slutligen återskapa frid och fred samt rättfärdighet och rättvisa.

Det är den väntan och längtan som Hebreerbrevets författare skriver om. Han ger en uppmuntran till att vara uthålliga i tron och den väntan: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Nu har Kristus dröjt i sisådär närmare 2000 år på att komma åter. Så vad kan vi göra i väntan?

Vi kan både tröstas och inspireras av att Guds rike redan är här, inte helt och hållet och fullt ut. 

Men glimtar av Guds rikes härlighet finns i Guds goda skapelse och när vi gör vårt bästa för att uppfylla det Gud vill av oss. Den viljan finns sammanfattad så bra både i det vi kallar Gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Matt 7:12 Samt i Dubbla kärleksbudet som jag snarare vill kalla Trippel-kärleksbudet…och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte. Mark 12:30-31

Ärligt talat, det är inte enkelt alla gånger att leva efter detta. Ingen av oss är perfekt och det vet Gud och möter vår tro och våra försök med mildhet och barmhärtighet. Att göra sitt bästa för att försöka leva efter dessa bud är att omvända sig och börja tro på budskapet om att vi lever i och insatta i ett större sammanhang än vad som enbart kan betraktas som en slump. Jag tvivlar inte en sekund på annat än att Guds vara är kraftfullt nog att använda sig av både Big bang och primaternas utveckling för att skapa.

Vi är Guds medarbetare för att förvalta och ta om hand Guds goda skapelse genom att vara medskapare och att ta hand om varandra för vi delar samma jord. Poängen med omvändelse är just att vända om – från att vara egocentrerad och egoistisk till att vara mellanmänsklig och medmänsklig och inse att vi är beroende av varandra och behöver varandra bortom landgränser eller satta gränser när vi gör skillnad på människor. När vi inser detta och vänder om blir vi medvetna om att Guds rike är något som kan anas redan här och nu. Guds rike är verkligen nära. Amen

Predikan i Hässelby Strands kyrka på Andra söndagen i advent 3 årgångens läsningar

Jeremia 33:14-16

Hebreerbrevet 10:32-39

Markusevangeliet 1:14-15

Att salta och att lysa

Den här helgen tänder vi många ljus på våra kyrkogårdar.

Vi hedrar och minns alla de som lämnat oss genom döden. Ibland alldeles för tidigt, ibland efter ett långt liv, ibland oerhört smärtfyllt, ibland som en befrielse. Oavsett hur och när finns våra kära alltid med oss i våra minnen, i våra hjärtan. Kanske är det så att någon som vi minns och saknar har varit en alldeles speciell förebild och inspirerande person för oss, lite som ett helgon.
   Vi firar inte speciella helgondagar i vår lutherska tradition utan det är den här dagen Alla helgons dag som är tillägnad helgonen. Även om det inte är en så tydlig tradition för oss så kan vi inspireras av helgonen, Heliga Birgitta eller Franciskus t.ex. Framför allt så ska vi inspireras av Jesus, den stora förebilden för alla helgon, ja, för oss alla. Ordet inspireras är viktigt för vi kan aldrig bli som Jesus. Inte ens de frommaste helgonen eller den snällaste och bästa mamman eller farfar, syskon eller vän kan vara som  Jesus eftersom Jesus är både människa och Gud. Det är inkarnationens mysterium, hur Gud genom Jesus delar mänskligt liv med sin skapelse under en tid i vår historia.

Jesus ger oss idag två liknelser, två bilder som får vägleda och inspirera oss att leva och göra gott i våra liv.

Han talar om salt som är livsviktigt. Vi behöver salt i lagom mängd. Salt är också bra för att bevara mat så den inte ruttnar. Salter behövs för balans i naturen. Men främst kanske vi tänker att salt är det som ger maten smak. Jesus säger Ni är jorden salt. Du och jag är jordens salt, så frågan till oss blir, hur saltar vi våra sammanhang? Hur motverkar vi bokstavligt och bildligt talat förruttnelse? Hur strör vi det goda, smaksättande saltet omkring oss? Hur sprider och lever vi evangelium? Hur berättar vi om vår tro?  

I bibelns bok som heter Jesus Syraks vishet står följande Det mest nödvändiga för människans liv är vatten och eld och järn och salt, mjöl och mjölk och honung, vin och olja och kläder. 39:26
Det är inte alla förunnat att ha tillgång till det mest grundläggande i livet och livets goda som Syraks vishet delvis räknar upp. Det är något som Jesus vet och en del av den uppmaning Jesus ger oss att vara jordens salt handlar om att sträva efter frid och fred för mänskligheten. Det handlar om att göra vårt bästa för att skapa en så rättvis och god miljö som möjligt för varandra och oss själva, här där vi lever och bor och i samhället i stort.

Vi kan inspireras av goda förebilder, kanske av någon som vi känt som inte lever längre men finns i våra hjärtan och minnen. Eller kanske inspireras av något helgon som levt för länge sedan och har något att säga även idag för vi människor är över tid ganska lika på insidan. Viktigt inte minst nu i en tid då det har blivit oroligare i världen, i vårt land och i vår närhet. Det handlar om att finnas till för varandra och det handlar om att bli trygga i att vi har vår grund och vårt ursprung hos Gud. Den andra liknelsen Jesus ger oss idag speglar den grunden. I Johannes evangeliet så berättas att Jesus vid ett tillfälle säger om sig själv:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Joh 8:12

Jag tänker att det inte är en slump att Jesus också säger Ni är världens ljus och fortsätter med att vårt ljus, ditt och mitt ljus ska lysa för människorna. Vi ska inte gömma oss och vår tro. Profeten Jesajas ord och orden i episteln påminner oss om det vi självklart redan vet och det är att det inte är det enklaste att leva i tro på Guds godhet och nåd, att leva i efterföljd och att ha Jesus som förebild. Ibland mister saltet kraften och vi gömmer ljuset.

De som räknas som helgon mötte svårigheter, de som vi kanske räknar som våra ”privathelgon” och förebilder är ofta människor som gått igenom prövningar i livet. Och inte en enda av oss går igenom livet utan att stundtals råka på motstånd av olika slag. Då är vi inte ensamma, kanske känns det så ibland. När vi tror att allt är mörker behöver vi dels Jesus som vet vad det är att uthärda och att till och med segra över döden för vår skull. Ljusets seger över mörker. Då behöver vi även varandra, vi behöver saltet och ljuset förmedlat av ett historiskt helgon eller en medmänniska, levande här och nu eller levande i vårt hjärta. Amen

Predikan Alla helgons dag i Hässelby Strands kyrka 2 årgångens läsningar

Jesaja 60:18-22
Hebreerbrevet 12:1-3
Matteusevangeliet 5:13-16

Det oskapade ljuset

 

När solen tittar fram, speciellt vårsolen, så vänder många av oss ansiktet mot solen för att värmas och glädjas över ljuset. Men det går verkligen inte att titta rakt in i solen, mot solen går bra, men att hålla fast blicken och verkligen se in i solen är omöjligt med blotta ögat. Det gör till och med ont i ögonen och är farligt för ögonen.

När evangelisten Matteus återger den här händelsen berättar han att Jesu ansikte lyste som solen. För berättelsen jag nyss läste finns med i de tre synoptiska evangelierna, i Markus så väl som Matteus och Lukas. De berättar snarlikt om händelsen men förstås lite olika eftersom de är tre olika personer. …hans kläder blev skinande vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder, berättar Markus. Petrus, Johannes och Jakob bländades av ljuset och det skinande vita. De blir dessutom skräckslagna där uppe på berget när Jesus förvandlas framför dem.

Det är med andra ord en extraordinär händelse, med trons språk är det en vision och en mystik upplevelse de tre lärjungarna är med om. 

De förstår inte och vet inte hur de ska uppfatta och tolka det som händer framför deras ögon. Så är det med visioner och mystika upplevelser, de går inte att omedelbart förstå och tolka. Försöken att hålla kvar upplevelsen är omöjlig. Säkert var det inte förrän efter Jesu uppståndelse som lärjungarna något lite förstod vad de blivit vittnen till. En tid före den här händelsen på berget har Jesus berättat för sina lärjungar att det inte är helt enkelt att vandra i hans efterföljd. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig, säger Jesus. 
   Att förneka sig själv ska inte förstås som något självdestruktivt och utplånande av jaget utan att placera sitt jag i relation till att verkligheten är större och mer än våra egna jag och att vi lever i mellanmänskliga relationer. Att ta sitt kors på sig kan förenklat sägas handla om acceptans att livet även innehåller smärta och svårigheter av olika slag. Observera då att acceptans inte är samma sak som att gilla utan att se verkligheten som den är med allt från smärta och sorg till välbehag och glädje.
   Jesus avslutar sin utläggning om jaget och korset med de kryptiska orden som inleder dagens evangelium, Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt. Det är precis vad Petrus, Jakob och Johannes har fått en glimt av där uppe på berget, hur Guds rike kommer med makt. Makten gestaltas av att de förutom Jesus får se Mose och Elia som representerar några av grundstenarna för vår tro. Mose representerar lagen som han fått av Gud. Riktlinjer för livet som vi har med oss och på många vis fortfarande lever efter fast vi inte dagligen reflekterar över att de har sin grund i budorden. Elia representerar profeterna och profetior om Messias. Vi lever i Kristi efterföljd ändå är profeternas uppmaningar, undervisning och predikningar fortfarande inspirerande och vägledande för oss när vi går bortom historiens och tidens raster. När Jesus står där, förvandlad, lysande så har en glänta av Guds rikes makt uppenbarats för lärjungarna.

En stråle av det oskapade ljuset har visat sig.

Petrus blir ivrig, Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia. Petrus försöker hålla kvar det bländande ögonblicket som de skräckslaget bevittnar. Lärjungarna hör dessutom Guds röst ur molnet, Detta är min älskade son. Lyssna till honom. En bekräftelse på att Jesus är den väntade Messias. På vägen ner från berget blir de tillsagda av Jesus att inte berätta för någon vad de varit med om förrän han uppstått från de döda. Förbryllande ord för lärjungarna. Profetiorna har gått i uppfyllelse men så mycket är oklart och dunkelt och kommer inte klarna förrän Jesus uppstått.
   I många andra kyrkotraditioner kallas den här söndagen för Kristi förvandlings dag. En mer träffande beskrivning än Kristi förklarings dag, kan jag tycka. Jesus förvandlas inför lärjungarna och på sätt och vis förvandlas även de av upplevelsen. 
   Vi får aldrig veta varför Jesus valde just dessa tre att bli vittne till Guds bekräftelse av honom som Guds Son, Messias, Människosonen. Troligen såg Jesus något hos just dessa tre som gjorde att han förstod att de var lämpliga att bli vittnen till en glimt av Guds rikes makt.

Så är det än idag, för oss, Gud visar sin härligt och ger glimtar av Guds rike på olika vis för olika personer. 

Att få vara med om en mystik upplevelse som lärjungarna fick handlar inte om att vara mer troende och from än andra. Upplevelsen är en oväntad gåva, den går inte att stoppa ner i en ask eller ställa på en hylla för beskådan, eller bygga hyddor som Petrus föreslog. Får vi någon gång den gåvan i livet är den som solen, vi ser den, vi gläds åt den, den värmer och ger oss ljus men den är en kraft som vi inte kan se rakt in i och bestämma över eller hålla kvar.
   Solen lyser ständigt jorden runt och går åter upp varje dag och när vi inte ser den vet vi att den finns bakom molnen eller på andra sidan jordklotet. Vi ser inte Gud, Gud finns bakom molnen och då och då ger sig Gud ger sig till känna på ett synligt sätt, glimtvis. 
Det är en trygghet att veta att vår tro, vår tillit och vårt hopp till Guds närvaro inte är beroende av upplevelser och av att se Gud. Gud är lika pålitlig och stundtals gömd som solen men ständigt närvarande. Som vi sjöng i psalmen, likt solen som går upp för alla, som för mig och dig, är Guds nåd varje morgon ny. Amen.

Predikan i Hässelby Villastads kyrka på Kristi förklarings dag 2 årgången

2 Mosebok 34:27-35

2 Korinthierbrevet 3:9-18

Markusevangeliet 9:1-13

Psalm 176 Din klara sol går åter opp i Den svenska psalmboken

Levande stenar i ett andligt husbygge

 

Som kristna är vårt främsta kännetecken korset. Så finns det andra symboler som är igenkänningstecken för kristen tro. För en del kristna har Frälsarkransen blivit ett sådant tecken. Biskop Martin har skapat den som ett hjälpmedel för bönen och vårt andliga liv. Idag tar jag Frälsarkransen till hjälp i predikan för att spegla berättelserna i pärlornas symboler. 

Jag börjar med den stora Gudspärlan, den innesluter vårt sätt att tala om Gud som uppenbarad i Fadern, Sonen och den Helige Ande, tre i en och en i tre. 

Den gyllene Gudspärlan är grunden. När Petrus bekänner Jesus som Messias, den levande Gudens son, ger han uttryck för hörnstenen i vår tro. Jesus utser Petrus till en ledare – en apostel – ett sändebud – en klippa. Petrus och även de andra lärjungarna blir levande stenar i ett andligt husbygge. För kyrkan är främst Gud och människor, inte Gud och hus. Vi har förstås de fysiska husen, kyrkorna och församlingarna med personer som kallats till att leda i en professionell roll som präst och diakon och andra tjänster. Men framför allt så är vi alla, du och jag, levande stenar i ett andligt husbygge. Även om husen går sönder eller upphör att existera gör inte kyrkan det, för det andliga husbygget är det som bär kyrkan.

I all andlighet är tystnaden minst lika viktig som de talade och skrivna orden. 

Tystnaden behövs för att vi ska höra och möta Gud i vårt inre. Därför finns Tystnadspärlorna, de avlånga sandfärgade pärlorna mellan de stora pärlorna. Vi behöver mellanrummen i våra liv för eftertanke. Att vara tyst är en svår konst, det kan vi behöva öva oss i. Kanske är det därför Jesus förbjuder lärjungarna att tala om för någon att han är Messias. Tystnaden behövs för Jesus vet att tiden inte är inne för att tydligt avslöja sin identitet. Han behöver mer tid för att bokstavligt och bildligt talat bygga sin kyrka. Vi har facit i handen, vi vet förstås att utan Jesu död och uppståndelsen är Guds plan med Jesus inte fullkomlig. Tids nog blev det dags för lärjungarna att tala och svara som Jesaja svarade när Gud frågade vem som ville vara budbärare, Jag, sänd mig! Den lilla Jagpärlan får spegla hur viktig varje litet jag är. Därför finns Jagpärlan nära Gud, precis bredvid – bara den livgivande tystnaden mellan oss, så att vi ska kunna höra Guds kallelse. För du och jag är kallade att vara apostlar, sändebud för tron.

Jagpärlan är lite mindre än Gudspärlan, så att vi inte ska förhäva oss. 

Vi kan aldrig blir Gud, även om vi gör tappra försök att tygla allt i vår verklighet, så finns någon som är mer outgrundlig. Seraferna ropar till varandra om denna någon, Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Bredvid Jagpärlan finns Doppärlan, vårt vattenmärke på att vi tillhör trons gemenskap och därför kan vi även kalla den för Trons pärla. Ibland kan det vara så att tron kommer före dopet.
   Livet prövar oss ständigt och innebär inget undantag för oss som lever med en tro. Jesaja hade det inte lätt, Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar, ropar han. Det är som en öken inom honom, ett hot mot livet. Ökenpärlan vittnar om att livet kan upplevas torrt och utan synligt liv, en öken av olika svårigheter inom oss och den kan påverka personer runt omkring oss.  Det glödande kolet som vidrör Jesajas läppar är en dramatisk bild för Guds helande närvaro, ibland är den närvaron både renande, smärtsamt och förlåtande på en och samma gång.
   

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 

Så skriver författaren till Petrusbrevet. När vi genomlidit ökenvandringen vill den blå Bekymmerslöshetspärlan symbolisera hoppet, om att leva i nuet och ta en dag i taget för Gud är med oss. Vi är ett utvalt folk, Gud behöver sin mänsklighet. Vi behöver öva oss i bekymmerslösheten, att ta emot, att våga hoppas och se det blå ljuset i lågan.
   Idag är det en röd liturgisk färg, apostlarnas, martyrernas och passionens färg. Och passion är kärlek och vi har kommit fram till de två röda Kärlekens pärlor. Den första är symbol för Guds utgivande kärlek till oss, den vi är burna av. Den andra stämmer väl med Jesajas ord då han svarar Gud – sänd mig. Gud sänder oss ut i världen för att sprida ett budskap om Guds närvaro med sin grund i kärlek. Vi kan vara sändebud på olika vis. Det är som vi sjöng i psalmen, lågorna, grenarna, gåvorna, tjänsterna och lemmarna är många men vi är ett med Gud, med Kristus. Det är en rikedom att vi är olika och ändå tillhör vi alla Guds folk burna av Guds kärlek, synliggjord genom Jesus

Symbolerna för det som vi bär inom oss och endast vill tala med Gud om. 

Det är Hemlighetspärlorna precis bredvid Kärlekens pärlor, från början tre vita, nu två vita och en grön. Den gröna får även vara symbolen för att vi är en del av den hemlighetsfulla skapelsen. Människan kallas ibland för skapelsens krona och visst, vi är smarta, kommer med visdom, utveckling men allt det är inget värt om vi inte förstår att det ska ingå i ett större perspektiv. Hela jorden är full av hans härlighet, ropar seraferna så högt att templets trösklar skakade. Kanske är det just det ropet som vi behöver i våra församlingar, i vår vardag, allmänt som privat. En liten del av det vi tror vi behöver hålla hemligt kanske behöver bli synligt likt den gröna pärlan.
   Bredvid hemlighetspärlorna finns den svarta pärlan. Nattens pärla, ett uttryck för när Guds närvaro upplevs som frånvaro och ett totalt mörker. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig ropade Jesus på korset. Gud har genom Jesus känt övergivenhet och vet därför hur vi har det i sådana stunder, när öken övergår till natt. Och inte minst när natten övergår i döden. Den svarta pärlan är även Dödens pärla, döden är en del av livet, vi skjuter helst den tanken ifrån oss. Sorgen är kärlekens pris som uttrycks när våra vägar skiljs. 

Det slutar inte i mörker för efter livet här kommer livet efter livet.

Uppståndelsen symboliseras av den sista vita pärlan. Jesus öppnar vägen till det som väntar oss i livet efter livet på Påskdagsmorgonen. När Jesus säger, Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket, är det för att Petrus och kommande apostlar ska förvalta den kunskap som Jesus har gett dem i ord och handling. Den kunskap som kan binda och lösa, det vill säga befria. Hur livet efter livet gestaltar sig vet vi inte något om mer än att det är en verklighet som leder oss tillbaka till vårt ursprung, till Gudspärlan. Livets cirkel sluts och påminner oss om att livet levs i tiden både linjärt och cirkulärt. Amen

Predikan i Hässelby Villastads kyrka på Apostladagen 2 årgångens läsningar

Jesaja 6:1-8

1 Petrusbrevet 2:4-10

Matteusevangeliet 16:13-20

Hänvisning till psalm 61 i Den Svenska Psalmboken

Samtala genom att vända och vrida på perspektiven

Den här berättelsen handlar bland annat om att samtala, att vända och vrida på det som är svårt, att väga för och emot eller helt enkelt finna ett helt annat alternativ till svar och lösning på en knepig situation eller fråga. Ingen av de närvarande vet att Jesus är Gud, för dem är han en vandrade lärare, rabbi, för en del sedd som profet. Under hela sitt liv för Jesus samtal med skriftlärda och företrädare från olika religiösa inriktningar som vill pröva Jesu tankar och tolkningar. Helt enkelt för att samtala om olika tolkningar vilket var och är ett judiskt förhållningssätt till Bibelns berättelser.

Det var många som undrade, vem är Jesus som tolkar, fördjupar, som provocerar genom sina tolkningar och sin undervisning?

Några skriftlärda och fariséer har fått nys om en kvinna som varit otrogen och nu ska de ta reda på hur Jesus tolkar Mose lag som föreskriver dödsstraff för otrohet. Det gäller både kvinnan och mannen men här i berättelsen är mannen frånvarande. Det är en lag som det inte finns några bevis för att den överhuvudtaget praktiserats och att stening förkommit som straff för otrohet. Frågan är hur Jesus ställer sig till lagen som de skriftlärda och fariséerna åberopar i relation till den romerska lag som inte påbjuder dödsstraff för detta brott.  Det som händer är att Jesus finner just den tredje vägen, alternativet. Han säger inte att hon ska dödas, för då hade han trotsat romersk lag, som skulle följas eftersom de var ockuperade av romarna. Jesus säger inte heller att hon inte gjort fel, för då skulle han motsatt sig Mose lag.
   Istället lyfter Jesus fram den mänskliga ofullkomligheten. Vi gör alla fel i olika sammanhang, det vi kallar synd. Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. De skriftlärde och fariséerna droppar av en efter en, en talande bild. Ingen kastar någon sten – och troligen hade de ingen sten med sig heller. Ingen av dem är felfri, ingen av oss är felfri, inte du och inte jag. Jesus gör kvinnan medveten med sina ord. 

 Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. 

Gud har visat genom Jesus att Gud har tilltro till oss människor, tilltro till att vi kan förändras, fatta nya beslut, omvärdera våra liv och handlingar. Och inte minst har Gud, genom Jesus, visat på barmhärtighet och förståelse för det dunkla i våra liv. En av mina absoluta favoritpsalmer sjöng vi före evangeliet. Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Det är en mening som kan sammanfatta den här söndagens berättelser ur Bibeln och dess tematiska tråd, att inte döma. För Gud är allting klart, det är en trygghet i det, i det mest dunkla ser Gud igenom vårt mörker och vårt dunkel. Eller som Paulus uttrycker det: Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra.
   Vi är ofullkomliga och har aldrig hela bilden och vi behöver öva oss i att samtala om det svåra, att vända och vrida på saker och ting och inte vara så snabba med våra omdömen och domar. Öva oss i förståelse för att olika perspektiv kan finnas sida vid sida och öva oss i barmhärtighet. Gör vi det är vi på väg till ett humanare samhälle. Det kan låta som en ouppnåelig utopi med tanke på den oro som finns både här hemma och i världen. För tillfället så mycket destruktivt som cirkulerar, skjutningar, pandemi som inte ger sig, krig i Europa, svältkatastrof i Afrika, listan kan ledsamt nog göras lång.
   Paradiset finns inte på jorden men vägen dit börjar i tron på att vi kan göra något lite för att avspegla den tilltro Gud har till sin mänsklighet. Det är inte det svartvita och enkla som är svar på de svåra och knepiga livsfrågorna. Det är när vi tar oss tid för de utforskande och djupa samtalen, väger alternativ och söker nya vinklar som vi kan komma framåt mot lösningar av problem.

Tänk inte ut onda planer mot varandra. 

Orden förmedlar Gud genom Sakarja. Och Paulus uppmanar oss, se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. Gud själv, genom Jesus, visar i handling vägar att möta det dolda, dunkla och svåra. I berättelserna visar Jesus även på vikten av barmhärtighet, förståelse, förlåtelse och nådens befriande ord. Amen

4:e söndagen efter Trefaldighet 2 årgångens läsningar

Sakarja 7:8-10

Romarbrevet 14:11-14

Johannesevangeliet 8:1-11

Psalm 217 i Den svenska psalmboken

Midsommarstången - Ett altare åt en okänd gud

När vi snappar upp vår egen eller andras funderingar kring hur midsommarhelgen ska firas så kan det ibland upplevas nästan lika stressande och hysterisk som julen, bortsett från julklappsjakten förstås. Jag tror att det ofta finns en underliggande perfektionism och kanske dröm som handlar om att fira den optimala midsommarhelgen. Tips om sillinläggningar och goda varianter av efterrätter med söta, svenska jordgubbar och goda grillrecept översvämmar oss. Inget fel i allt detta, det är gott med både sill och jordgubbar.

Det är balansen och perspektivet som ibland fattas oss. 

Om julens budskap ibland har svårt att tränga igenom bruset av rött, glitter och guld så har midsommar trots allt en fördel. Skapelsen, den blommande och grönskande naturen talar för sig själv och sammanfaller med det som är evangelium för Midsommardagen. I midsommartid får vi uppleva glädjen och tacksamheten på ett speciellt vis. När ljuset och naturen är så starka i sitt vittnesbörd om Guds goda skapelse och vår fantastiska värld.

Av dagens berättelser är episteln en av mina absoluta favoriter. Paulus är ute och reser och är i Aten, han går runt och kommer fram till areopagen, en klippavsats vi foten av Akropolis. Där får han syn på ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Palus konstaterar diplomatiskt: Atenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting...och fortsätter i missionerande anda med orden, Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

Om Paulus hade sett en del av oss kring midsommarstången igår skulle han kanske sagt något liknande till oss. För hur ofta tänker vi på att midsommarstången till sin form är ett kors med oändlighetens och fulländningens cirklar hängande i varsin korsarm. Den lodräta stammen förenar himmel och jord och den lodräta omfamnar skapelsen och oss. Vi samlas och dyrkar det vi inte längre funderar över ursprunget till. Den Gud som var långt borta har kommit oss nära genom Jesus. Jesus har gjort Gud synligare för oss och påminner oss om perspektiv och balans på tillvaron.

Förut var Midsommardagen Johannes döparens dag, profeten som förebådade Jesu ankomst men den dagen firas numera imorgon. Idag firas Gud som skapare och Jesus tar naturen till sin hjälp för sitt budskap, som han ofta brukar göra. Jesus är kärv, sådär som bara han kan vara i kombination med sin stora kärlek till sina lärjungar och till oss. Han kallar oss för trossvaga. När Jesus är kärv, tänker jag att han är det för att han vill väcka oss. Just i den här berättelsen är det en påminnelse till oss om att inte ta allting på för stort allvar så att vi tyngs ner. Vi fastnar lätt i det materiella, i allt som handlar om produktion, distribution och konsumtion. Det mesta finns faktiskt i ett överflöd men det är inte jämt fördelat så självklart finns det anledning till oro och bekymmer, inte minst just nu för höjda matpriser, elpriser osv. Listan kan göras lång för det som oroar och skaver för att få livet att gå ihop. Inte minst våra diakoner kan berätta om det.

Då kan det vara tufft att höra dagens berättelser som vill stämma till eftertanke hur vi förhåller oss till det vi har och inte har och att vi faktiskt har allting till låns. Vi lever inte för evigt, vi lånar av kommande generationer. Ur ett skapelseperspektiv kan vi egentligen aldrig äga någonting. Därför är Jesu fråga ständigt aktuell; 

Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?

Till och med Job i alla sina prövningar gör sitt bästa för att leva i nuet och ha perspektiv och talar om Gud som har alla varelsers liv i sin hand, varje människas ande. Eftertanke gäller inte bara oss personligen, i våra egna liv utan det gäller även oss som kyrka och församling. Hur förvaltar, lever och tydliggör vi vår kristna tro idag? Paulus fortsätter sitt tal med orden:  Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand… När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.

Det är inte kyrkorna och tingen som är heliga, inte guld, silver, sten och textil. Det är mötet mellan Gud och dig och mig som är heligt. Likaså är mötet mellan oss människor heligt för vi bär Guds avbild inom oss. Så låt oss hjälpas åt att göra vårt bästa för att möta varandra med glädje och tacksamhet för att vi lever här och nu och att vi är och får vara dem vi är.

Gud söker oss alltid och är hela tiden beredd att möta oss. Mötet kan ske överallt och när som helst som i Guds underbara midsommarnatur eller i kyrkan. Paulus ord till atenarna bär på en djup sanning, att det är i Gud som vi lever, rör oss och är till, vi har vårt ursprung i Gud. Amen.

Predikan i Hässelby Strands kyrka Midsommardagen 2 årgångens läsningar

Job 12:7-13

Apostlagärningarna 17:22-31

Evangeliet enligt Matteus 6:25-30

Mentala ställplatser

Lär oss att be, säger en av lärjungarna. 

Han säger inte lär oss en bön, utan lär oss att be. Det är en betydelsefull skillnad från att säga lär oss en bön, för det finns inget facit, ingen rätt ordning för bön, hur du och jag ska be, däremot finns det vägledning. Det är precis vad Jesus ger oss när han svarar lärjungen. Från det Jesus var barn har han hört och bett i synagogan och säkert i sitt hem, genom berättelserna förstår vi att Maria och Josef var hängivna, troende personer. Jesus har mött orden i den bön som i judendomen kallas kaddish, en bön om att ära Gud, en bön som finns i flera varianter. Ofta kanske man hört om den som bön för sörjande men bönen är mer än så.
   När Jesus vägleder lärjungarna med orden i bönen hittar han således inte på orden i stunden, de finns där redan, grundade i honom. Men Jesus gör orden till sina när han formulerar dem och ger dem vidare till lärjungarna. Lärjungarna bevarar bönen, och ber den och till slut så kommer orden ner i skrift hos både evangelisten Lukas och Matteus. Bönen som för oss blivit Vår Fader.
   Men vad finns det mer som Jesus lärde dem? Det som vi nu genom berättelserna kan få lära oss? Jo, han lärde oss att bön handlar varken om att prestera eller vara duktig. Däremot finns det några saker vi kan bära med oss för att bli hjälpta med bönen i våra liv. Som orden: stannat på ett ställe för att be.  

Det är mentala ställplatser för det står inte var eller när. 

Det kan vara precis när som helst och var som helst. Det är en poäng med det. Ditt eget hjärtats bön kan finna rum och tid, när som helst. Det finns en öppenhet att ta tillvara på ögonblicken. Helt enkelt ta vara på tillfällen som kommer till oss, på en promenad, på tunnelbanan, vid spisen, på morgonen, på kvällen, när som helst och var som helst under dagen. Till vår hjälp kan vi be med det som brukar kallas för bönesuckar, det är några enkla, korta ord. Välbekant är bönen: Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, kort och gott, hjälp mig Gud, var nära mig Jesus.
   En bönesuck är ett bibelord eller ord som vi fritt formulerar, det kan vara en psalmvers, som en av mina favorit bönesuckar, speciellt när det är stressigt eller svårt med något, Blott en dag ett ögonblick i sänder. Sen är det förstås så att vi mår bra av och även behöver regelbundenhet genom att be tillsammans, som här i gudstjänsten. Här i kyrkan just nu har vi tillsammans stannat på ett ställe för att be.

I gudstjänsten möter vi Bibelns ord och det jag lärt mig under årens lopp är att ord och meningar kan fastna när vi hör Bibelns berättelser och vi undrar, vad menar Jesus med det här? Men kanske är det så att man inte vågar fråga, vad menas. Som meningen i dagens evangelium: Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor.
   Spontant tror jag att vi alla tänker, jag är inte ond. Nej, det är klart att du och jag inte är onda! Den här meningen är inte där för att peka ut oss, utan den finns där för att visa på Gud. Gud är den goda godheten, berättelserna vill framhäva Guds godhet och i relation till oss är Guds godhet så mycket mer än vår godhet. Kontrasten är så stor så vi till och med hamnar vid motpolen, ond. Det är inte alltid lätt att förstå de skarpa orden när vi läser och hör berättelserna, att motsatser och paradoxer finns där för att språket egentligen inte räcker till för att tala om Gud.

Bibeln är en fantastisk bok och samtidigt kan den bli livsfarlig. 

Bibeln är egentligen böckernas bok, för den innehåller så många olika böcker i olika genrer. Berättelserna tolkas på många olika vis och ingen har tolkningsföreträde eftersom vår kunskap om Gud är begränsad. Vi har endast tidigare generationers berättelser om livet med Gud och de som mötte Jesus i verkliga livet. Därför är samtalen om hur vi tolkar de tusenåriga berättelserna alltid något vi får brottas med och förstå utifrån våra liv och vår verklighet.
   Gud är suveränt liv, självständig och oavhängig. I vår relation till Gud är vår självständighet och oavhängighet skör. Då är det väsentligt att påminna sig om Guds närvaro i våra liv, Gud vill våra liv. Vi är födda med Gud inom oss genom att vi alla bär Guds avbild i oss, vi är här för att upptäcka det. Våra liv kan vi bara leva själva, du kan inte leva mitt liv och jag kan inte leva ditt liv. Vi möter glädje och prövningar. Fast att vara själv betyder inte att vara ensam. För Guds Ande andas i oss, stöder oss i det som är våra svagheter och våra styrkor. Här finns något väsentligt att förlita sig på när det handlar om bön.
   Det är att Jesus vill förmedla att Vi inte är fullkomliga och ändå ger vi goda gåvor, Gud är fullkomlig och ger sin närvaro och godhet genom Helig Ande skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber, säger Jesus. Gud stöder och bär oss genom sin osynliga närvaro genom sin Ande.
   Så stanna på ett ställe, öppna ditt hjärta i bön och i trygg förvissning om att Gud hör dig, ser dig och andas i dig genom Helig Ande! Jag vill slutligen ge er bönesuck på vägen genom en psalmvers: Vad vi än får bära här vet vi Herre att du bär oss varje natt och varje dag andetag för andetag. Amen

Predikan i Hässelby Strands kyrka på Bönsöndagen, 2 årgångens läsningar

Jeremia 29:11-14

Första Johannesbrevet 5:13-15

Lukasevangeliet 11:1-13

Hänvisning till psalm 249 i Den svenska psalmboken och 947 i Psalmer i 2000-talet.

Många rum

 

I Guds hus finns det många rum, säger Jesus.

Vilket är ett passande evangelium idag när vi firar gudstjänst här i församlingshusets aula istället för i kyrkan. Sen kommer gudstjänstgemenskapen fortsätta ute i Guds härliga natur för den som vill.

När Jesus talar om rummen förbereder han lärjungarna på sin egen död och uppståndelse, att han går före och att det finns många rum i Guds hus i livet efter livet. Det är hoppingivande och trösterikt. Hur de rummen är eller ser ut osv. har vi ingen aning om så i väntan på att få veta det kan vi fundera över att det i Guds hus även finns många rum här och nu.
   För det här och nu vi lever och erbjuds lära känna Gud och vägen till den relationen går genom Jesus. Det är ingen spikrak väg, det förstår vi av att Tomas och Filippos verkar ha lite svårt för att känna till både vägen och till och med känna Jesus trots att de haft några år tillsammans. Under alla dessa år hade det varit massor av samtal och undervisning. De hade hört Jesus predika och blivit vittnen till gudomliga gärningar.
   Jag tänker att det visar på hur knepigt det kan vara att ta till sig berättelserna om hur Gud söker oss och vill ha en relation med oss och vägleda oss hur vi bör leva med varandra och ta hand om Guds goda skapelse. Om det var svårt för dem som hade Jesus hos sig, hur svårt kan det då inte vara för oss. Vi har inte Jesus konkret här i rummet, vi har inte blivit vittnen till hans gärningar. 

Vi har bara allt i berättelserna genom evangelierna och breven och Bibelns berättelser är i sig som olika rum. 

Så har vi traditionerna genom kyrkan som har förvaltat, och tolkat berättelserna ända sedan de kom på pränt. När vi läser berättelserna och hör dem så kan de tala direkt till oss, vi gör våra egna tolkningar och de landar i vårt eget rum, i hjärta och tanke. Så står vi även i olika kyrkliga traditioner av hur berättelserna tolkas och uttyds. Det har vi att förhålla oss till. Just det kan ibland vara en utmaning för det är verkligen olika rum som möts.
   Just nu befinner vi oss i det lutherska rummet. Några kvarter härifrån finns Missionskyrkan på ena hållet och New Hope församlingen åt andra hållet. Vi har våra katolska systrar och bröder, liksom olika ortodoxa rum, pingstrummen, baptistrummen, ja, listan kan göras lång. Vi läser samma berättelser och tror på samma Gud men vi drar delvis olika slutsatser om hur vi ska leva våra liv i relation till Gud och till varandra. Tolkar och tyder berättelserna på varierande vis.
   Ibland kan det vara svårt att tro och ta till sig att vi alla tillhör samma hus, Guds hus, Faderns hus. Vi behöver öva oss i respekt och ödmjukhet inför varandras rum, det kan vara utmanande. Just nu är det för många av oss en utmaning på flera vis när vi ser hur patriarken Kirill leder det Rysk-ortodoxa rummet. Vi får hoppas på att det finns personer i det rummet som vågar opponera sig mot sin ledare.    För civilkurage behövs överallt även inom kyrkorna. Vi människor har en tendens att göra oss själva till gudar och på den vägen trampa på andra och glömma vem som är den skapande arkitekten. Kirill verkar fullständigt ha glömt det.

Så finns det ett rum i Guds hus som vi försöker tygla men som vi aldrig, helt och hållet, kommer att kunna kontrollera och det är naturen.

Jesus predikade och undervisade i synagogor men lika ofta, om inte oftare i naturen. Han hämtade sina bilder, liknelser från det vardagliga livet och naturen. Kanske gjorde han så för att vi lite lättare ska kunna närma oss Gud och upptäcka att Gud är en del av allt i våra liv, alltid, 24/7. Ibland sägs att svenskarnas primära kyrka och religion är naturen. Huset här och Villastads kyrka bredvid oss och naturen som Guds rum utesluter inte varandra. De kompletterar varandra. De vill alla vittna om Guds närvaro i våra liv. Och i alla Guds rum, oavsett hur de ser ut skapas möten, möten mellan Gud och oss, möten mellan varandra, precis det vi anar att Gud önskar av oss. Amen

Fjärde söndagen i påsktiden 2 årgångens läsningar - Temagudstjänst med efterföljande pilgrimsvandring

Jesus Syraks vishet 28:3-7

Andra Korinthierbrevet 4:1-18

Johannesevangeliet 14:1-14