Har ni tänkt på att när vi har något väldigt viktigt att säga eller berätta för en grupp personer så reser vi oss ofta upp?
Vi gör det för att det tydligt ska höras och även synas vad det är vi vill säga. Det är vad Paulus gjorde när föreståndaren i Synagogan i Antiokia undrade om någon hade något att säga för folkets uppbyggelse. Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och så började han prata. Paulus var jude och romerskt medborgare. Han var en man av världen, levde med den omgivande hellenistiska och romerska kulturen vid sidan av sin egen identitet som judisk man. Att han reste sig upp i synagogan, där det var vanligt att man satt även när man talade. Här kan vi se det som ett tecken på den retoriska traditionen och effekten av att ha överblick. Paulus har ett viktigt ärende till folket, han vill berätta om Guds plan. Paulus är ingen profet men han talar i profetisk anda när han adresserar folket i synagogan i Antiokia. Han vill berätta att Guds plan med Jesus gäller för hela mänskligheten, gäller alla. Rötterna är tydliga men Jesu uppdrag är större. Guds människoblivande i Jesus är vägen till räddning för mänskligheten. Han ger en kort historisk tillbakablick och så lyfter han fram Johannes.
Har Johannes något att berätta för oss idag? Vi har ju redan Jesus hos oss? Johannes födelse är betydelsefull därför att den hänger ihop med Jesu födelse. Likt Jesus var omständigheterna kring Johannes födelse speciella. Hans föräldrar var till åren och det står till och med att hans mor var ofruktsam. Så sker ett under i deras liv, Sakarias får veta att han ska bli far, Elisabet blir havande. Som ett tecken på denna nåd – denna livets gåva - ska de inte ge sin son ett familjenamn som var vanlig i släkten utan ett helt nytt namn Johannes som betyder ungefär Gud är nådig. Några protesterar, de kan väl inte ge honom namnet Johannes? Rädslan styr människan, reptilhjärna slår till, igenkännandets trygghet är viktigt i smått som stort, men livet är inte statiskt.
Sakarias och Elisabet blev verkligen varse detta och stod på sig i relation till omgivningen.
Det är mycket rädsla i omlopp nu asyllagsomröstning , Brexit, USA:s ödesval av president.
Vad har det med Gud att göra undrar säkert vän av
ordning? Jag svarar, nja. Nej, jag tror Gud bryr sig föga om val och omröstningar
MEN, ja, Gud bryr sig om människor. Det är vi som väljer och röstar. Gud bryr
sig för Gud är bortom rädsla och det är dessvärre ofta det som styr våra val.
Gud vill bortom rädslan så mycket så att Gud själv blir människa. Det är vad
Paulus och Johannes och Jeremia berättar om, Gud med människan, inte mot
människan, helt enkelt medmänsklighet. Val kan vara svåra. Det är inte
för inte klichén stämmer när vi säger att det är som att välja mellan pest och
kolera. Jag är övertygad om att majoriteten
av världens befolkning oavsett tro och livsåskådning vill göra goda val. Ändå
gör goda människor dåliga val. Det är då vi behöver vägledning.
Profeternas uppdrag var att vara
salt och ljus, vägleda och varna. Vi behöver alltid goda profeter, men vi ska
alltid vara varse att även profeternas röster måste prövas. Prövas mot Guds
intention med sin goda skapelse det som gårdagens midsommarberättelser handlar
om. Guds plats och vårt ansvar i skapelsen för alla varelser. Johannes var den siste profetiska rösten före
Jesus och som många föregångare var han kärv och frank i sitt språk och i sitt sätt att vara. När Jeremia – i dagens gammaltestamentliga berättelse uppmanar
Juda kung att: ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur
förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!” Är det ord som även
Johannes skulle kunna säga.
Profetröstens kritik mot maktfullkomlighet i alla dess former.
Johannes framställs ibland som en domsprofet
men han är snarare en moral och botprofet. En profet som vill vägleda. Johannes främsta uppgift var att profetera och
döpa. Hans dop skilde sig från andra dopceremonier. Istället för enbart en
rituell reningsceremoni som man kunde genomgå flera gånger så var Johannesdopet
ett omvändelsdop som skedde en gång. Det var början till något nytt. Moral och bot har för oss blivit ett skällsord,
något som står för tråkighet och sånt som ger dåligt samvete. Allt det här är
förknippat med sådant som syns – egentligen det som andra kan se. Men moral och
bot börjar inte där – det börjar invärtes Det är något som ingen annan kan se –
åtminstone inte till att börja med. Först senare kan man se konsekvenserna av
handlingarna. Moral och bot handlar om att stanna upp för eftertanke,
att reflektera för att kunna förändra och förnya. Johannes höll till vid Jordanfloden i ett ökenlikande område. Öken är bilden för det som är ganska tomt – helt enkelt inget som distraherar. Du måste möta dig själv och Gud.
Det grekiska ordet för omvänd metanoia blir
ordagrant översatt sinnesändring, det inbegriper kropp och ande. Det påminner Johannes om oss idag. För även om
vi har facit i handen – Jesus, räddaren har kommit - så behövs ständigt
omvändelseperspektivet. Individuellt och kollektivt är detta något som behöver ske om och om i historien och för mänsklighetens skull. Förändringar är inte för förändringens egen
skull utan för nuet och framtidens skull. Vi kan aldrig leva bakåt och på sätt och vis inte framåt
heller. Vi kan bara leva här och nu. När Johannes predikar; ”Omvänd er. Himmelriket
är nära.” Talar han om här och nu och om den Guds närvaro som vi kan finna om vi stannar upp och tar emot det Gud kommer med genom att bli människa i
Jesus, med-mänsklighet, inte rädsla. Jesus kallas räddare, en som befriar oss från oss själva och vår egen rädsla för det som är okänt. Det kan vara allt från framtiden, döden till annan person
vid din sida som du tror hotar dig för att hen inte är lik dig.
Omvändelse innebär val, alla våra val från vardagliga relationella, till andliga, samhälleliga och politiska får konsekvenser. För att förstå valens konsekvenser fungerar inte ett svart/vitt tänkande för livet är färg.
Det är helt
enkel svårt och utmanande ibland. När vi tycker att det är svårt flyr vi gärna till enkla och svartvita tänkande. Det är då vi behöver resa på oss så vi får
överblick. Precis som Paulus gjorde. Det är då vi behöver de profetiska rösterna,
som Johannes och hans föregångare. Och nutida profetiska röster som
är kloka medmänniskor som utan egen vinning öppnar våra sinnen till kropp och
ande. Som uppmanar oss att se att vi är en mänsklighet och
delar av Guds goda skapelse med gemensamt ansvar för våra liv och vår jord.
