Vänner

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 

Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, 

så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig.
Mitt bud är detta: 

att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.  

Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. 

Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. Johannes15: (9)10-17

Några av verserna i dagens evangelium har en speciell innebörd för mig för verserna var grunden för biskop Krister Stendahls tal när jag prästvigdes för 31 år sedan. Han var då en man på väg in i sin pensionering och hoppsan, tiden går, snart är jag där. Varför säger jag det, jo för att det är ett klokt tal byggt på erfarenhet och det finns något tidlöst över talet som gör att jag under åren ibland har tagit fram det och läst, som en stunds egen själavård. Talet bär förstås sin karaktär av teologi och kyrkprat för att det riktar sig till nyblivna präster. Men det finns en del formuleringar som är allmänmänskliga av vad som är väsentligt i livet och centralt i kristen tro.Biskop Krister sa bland annat följande: ...det är slående, detta Jesus-ord: Jag kallar er inte tjänare utan vänner… Det är som om Jesus visste att det finns en fara i att tänka sig som en tjänare som fullgör din tjänst. Eller som en hängiven tjänare som slavar för andra. Det kan leda till en ”vi-och-dem-attityd” – som gör människor till föremål för vår nobla verksamhet…Jesus kallar er vänner…Bara vänner. Hör till familjen. Avspänt, funderande, vardagligt och helgfint… Jesus kallar er till sin vänkrets. Jesus är Din vän den bäste, vilkens like aldrig är…

Så långt prästvigningstalet, det får följa med oss som en fond för predikan. 

Det är intressant att Jesus lyfter fram tjänaraspektens mönster av överordning och underordning. 

Mönstret betyder inte automatiskt förtryck, för när det handlar om relationen Gud – människa är det en ordningsfråga. Gud är alltid överordnad människan på så vis är vi tjänare.Och tjänande är centralt i kristen tro, men det finns som sagt också en fara med det perspektivet, vi och dom, innanför och utanför, osv. Så Jesus för in en radikal tanke, han kallar oss vänner, det finns en djupare gemenskap mellan Gud och människa, en vänskap byggd på kärlek. En kärlek som inte söker sitt utan en kärlek som är beredd att ge sitt liv såsom Jesus gjorde för oss för att öppna vägen till uppståndelsens liv. Hur ska vi då kunna ha detta som förebild, vem av oss som är här skulle bokstavligt vara villig att ge sitt liv för en annan människa? Jag har funderat en del på det och jag är inte beredd, jag tror att ytterst få är det. De som gör det brukar hamna i våra historieböcker, helgonförklaras. Eller så förblir de i det fördolda därför att det är hjältarnas historia som hamnar i böckerna och inte de människor som för andra, i det tysta, gör stordåd i vardagen. Finns det då ett annat sätt att tänka kärlekens vänskap där vi ger av våra liv utan att bokstavligen tänka att vi ska gå i döden för varandra?

Då får vi ta oss en funderare, vad är liv? 

Jag tänker att liv bland annat är tid. Att ge av sin tid, är att ge av sitt liv. Vi kan ge tid till ideellt engagemang, ge tid till att lyssna på en medmänniska, kanske någon vi inte ens känner.Vi ger tid till att ta hand om en anhörig, en vän eller någon som behöver våra liv för att kunna fungera. Att ge av sin kunskap är att ge av sitt liv. Vi bär alla på olika kunskaper som kan berika och vidga vyer för våra medvänner eller ge kunskap som bidrar till förbättringar och framsteg för mänskligheten. Jesus gav av sin tid och han gav av sin kunskap för att visa på goda och fruktbara mellanmänskliga relationer.

När vi på så vis ger av våra liv, tid, engagemang, kunskap, glädje till varandra, lämnar vi vår egen lilla bubbla och då gestaltar vi en vänskap som har sin grund i de bud som Jesus anförtror oss. På så vis växer vår tro både enskilt och i gemenskap med andra.

   Jesus har utvalt oss att gå ut i världen och bära frukt. Och grunden för att bära frukt är att älska varandra säger Jesus. Evangeliets kärnbudskap, att Guds kärlek till sin mänsklighet är grunden för vår kärlek till varandra avspeglas även hos profeten Hosea Från mig får du din frukt.  Johannes skriver också om det i sitt brev: Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Formuleringarna låter nästan som ultimatum och tvingande krav. Men kärlek kan aldrig bygga på ultimatum och krav. 

Utgångspunkten för allt det Jesus säger är alltid rotat i Guds kärlek till sin mänsklighet. 

Därför läste jag även v 9 för orden vittnar om roten. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag 

älskat er. Att älska sin medmänniska är inte så enkelt, det vet vi och ändå är det den mellanmänskliga kärleken Jesus ständigt återkommer till. Vi ska bry oss om varandra. Guds kärlek och vilja med sin mänsklighet får sitt konkreta och högst påtagliga uttryck i att Gud uppenbarar sig i mänsklig gestalt i Jesus Kristus. Den gestaltningen yttrar sig i relationen Fadern och Sonen för att vi lättare ska förstå hur nära Gud är oss och vill vara. I den mån vi nu kan förstå. Som ett led i det är vi Guds barn, och Jesus lägger till ytterligare en aspekt på relationen, vänner, för att inpränta Guds kärleksfulla närvaro i våra liv som vi sedan behöver konkretisera med en kärleksnärvaro mellan oss. Trygga med att Jesus är vår vän kan vi också närma oss varandra som vänner. Som biskop Krister sa den där gången i sitt tal Jesus kallar er vänner…Bara vänner. Hör till familjen. Avspänt, funderande, vardagligt och helgfint… Jesus kallar er till sin vänkrets. 

Predikan i Djurgårdskyrkan 5:e söndagen i Påsktiden

Hosea 14:5-9

1 Johannesbrevet 3:18-24

Johannesevangeliet 15:10-17, se ovan

Det finns bara en god herde

Jag kan ibland tycka att vi har en alltför gosig bild av herdeskapet.

Det fridfulla och gulliga att se Jesus framför oss med ett sött lamm buret i sin famn eller runt nacken likt en levande ullhalsduk. Den bilden står i stark kontrast till verkligt herdeskap. På Jesu tid hade herden en vandringsstav, en klubba och en slunga, som han kunde kasta iväg stenar med. Kort och gott vapen för att försvara fåren mot rovdjur. För att skrämma bort och för att döda om det behövdes. Det kunde behövas, hörde vi i evangeliet, vargen lurade. Herden behövde skydda sina får och sig själv mot faror.

   En bra herde hade ordning och reda på sina får, varje hjord fick tålmodigt vänta på sin tur när man kom till ett vattendrag. Är man i ett land där det fortfarande finns herdar kan man se hur de håller ordning på fåren när de skall gå över trafikerade vägar osv.

När Jesus säger att han är den gode herden läggs det in flera aspekter i orden. 

Han är en som känner sina får. Letar reda på fåren som sprungit bort. Han skyddar fåren med sitt eget liv, den gode herden ger sitt liv för fåren säger Jesus. När man googlar synonym på herde kommer vallpojke, boskapsvaktare, cowboy, herdinna upp men också själasörjare, präst, andlig ledare och kyrkoherde. Jag tror att de riktiga herdarna, de som vaktar riktiga djur har mer koll på vad det innebär att vara herde än vad många av de övriga herdarna har.

   Vi hörde förra söndagen hur Jesus gav Petrus uppdraget att vara herde för de första kristna. Och uppdraget att vara ledare i en församling. Det ledarskapet har vi fortfarande i det tredelade ämbetet, 

präst, biskop och diakon.Uppdraget som Petrus först fick att vara ledare och som sedan män och kvinnor fått under århundraden måste ha Jesus som förebild och vägledare.Väsentligt att minnas är att vi som har det uppdraget inte låter uppdraget stiga oss åt huvudet, för vi kan aldrig bli som Jesus som om sig själv säger Jag är den gode herden. Detta därför att orden också anspelar på något mycket mer än ledarskap. Orden har en direkt koppling till när Mose frågade efter Guds namn och Gud svarade: Jag är den jag är. Det knyter profeten Hesekiel an till när han skriver Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Gud är själva varat, Gud agerar och skapar. 

Gud ger också sitt liv för oss, sina får, genom Jesus Kristus. Han har gjort det för att stärka och fördjupa det fredsförbund som Gud slöt med sitt folk Israel. Det som Hesekiel talar om. Genom Jesus vidgas det förbundet att gälla alla. Jesus påtalar det när han säger: Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst och de skall bli en hjord och en herde. I hjorden finns olika fållor och så har det varit från början.

   Tanken på en enda kristen församling eller kyrka är i vår verklighet en utopi. Det kommer vi inte få uppleva förrän Jesus Kristus kommer tillbaka någon gång i en framtid vi inte vet något om. Och till dess ska vårt fokus vara att vi har EN god herde, Jesus Kristus, det är tron på honom som förenar alla kristna. I det jordiska herdeskapet, som Jesus anförtrodde Petrus och många efterföljare inklusive mig själv finns alltid en frestelse att bli alltför uppfylld av sin egen position. När det sker skulle vi kunna likna det vid dagens bild, att det inte är en herde värd namnet utan en person som är lejd. Det är en person som agerar i eget intresse och som har förlorat fokus på den ende gode herden. Ibland möts vi av rubriker där kyrkans ledare, inom alla skilda samfund, utövat förödande makt över människor på 

olika vis. Helt enkelt missbrukat sin ställning. 

Vi aldrig kan nå den fulla kunskapen om Gud därför finns bilderna där.

Jesus använder sig frikostigt av bilder, liknelser, för att förklara och visa vem han är, Gud inkarnerad. 

Bilderna är förstås tidstypiska för den tiden och ibland behöver vi leta nya bilder för att få en aning om vad Jesus menar.

   Det var jättemånga år sedan jag hade konfirmander men jag minns fortfarande svaret jag fick av en flicka när jag frågade vad Jesus kanske skulle ha använt för bild och liknelse idag istället för den gode herden. Hon svarade att Jesus skulle säga en dagisfröken eller förskollärare, säger vi nu. Jag blev lite förvånad och bad henne förklara. Jo, en bra fröken känner sina barn väl, vet precis hur varje barn är. Ute på dagisgården eller på utflykt kollar hon ständigt att alla barn är där, till och med räknar dom. Gör man sig illa kommer hon och tröstar. Ska man på promenad går man på led och håller varandra i handen. Det ska vara ordning och alla får vänta på sin tur.

   Det kan vara värt att smaka på den tanken att Jesus idag skulle ha sagt Jag är den gode förskolläraren. Nåväl, bilden av herden håller trots allt än idag även om vi behöver förklara det lite mer, kanske främst för barn och unga.

Så vad är det då som är gott med den gode herden?

Jo, att han känner oss och vi kan lära känna honom. Han vägleder oss i våra liv och han har lovat att finnas vid vår sida alla dagar till tidens slut.Han har gått i döden för oss och han har uppstått för oss  för att vi genom tron ska låta hans vilja förverkligas i oss. Han vill ge oss frid och hopp om att vi en gång ska få skåda Guds härlighet i evigheters evighet, amen.

Predikan i Djurgårdskyrkan Tredje söndagen i Påsktiden 2 årgångens läsningar

Profeten Hesekiel 34:23-31

Hebreerbrevet 13:20-21

Johannesevangeliet 10:11-16