Holy Innocents (December 28th)

O God,

how can this be endured?

Babies slaughtered then,

          children bombed now?

The innocent massacred then,

          villagers mutilated now?

Mothers inconsolable,

systematic torture,

apathy,

mindlessness.....

O God,

how can this be borne,

except by you

and with you

as it always has been?

A.A.

3:e Advent

Läs gärna Galaterbrevet och Lukasevangeliet innan Du läser min predikan!

Dryga veckan före jul brukar tidningarna fyllas av goda råd hur vi undviker julstressen. Undersökningar visar att många önskar sig en mindre stressig och hetsig tid före jul och under julhelgen. I kyrkans rytm är Advent en fastetid, en tid av förberedelser som handlar om reflektion, stillhet, eftertanke i sitt inre. Jublet på 1:a Advent byts under de övriga adventssöndagarna mot kärvare texter. Lite paradoxalt eftersom vi ser Adventstiden som en förfest till julen. Då vi pyntar, planerar, gläder oss men också mer eller mindre våndas under måsten av olika slag.

Att möta sitt inre är ett bra tillfälle att lyssna till rösten som funderar över varför man måste alla måsten.
Blir det en bättre jul av alla dessa måsten? Frågan är, finns det några måsten som vi kan göra oss av med? 

För att bättre kunna njuta av de goda förberedelserna och den kommande julens glädjebudskap att Gud kommer oss så nära genom att bli människa i Jesus. 

Det Jesus säger och gör i mötet med människor under sitt liv är just att påminna oss och visa oss på det större sammanhang av Helhet och Helighet som vi är en del av, det materiella är av underordnad betydelse.

Johannes, den kärve profeten med det mustiga och utmanande språket som vi möter i dagens evangelium är den som bereder väg för Jesus. Johannes levde ett extremt enkelt liv och han uppmanar människor att tänka till och omvärdera sina liv. Han gör det med ett språk som får oss att studsa. Det är ingen av oss som gillar att klassas som huggormsyngel. Eller blir intresserad av att förändra våra liv under hot. Det är lätt att värja sig mot den här typen av texter och tänka att de angå inte oss. Så mycket skiljer oss från då, samtidigt så är Bibelns berättelser tidlösa i sitt budskap. Johannes drevs starkt av sin kallelse att bereda väg för Messias, för den Frälsare man väntade. För de som gick ut till Johannes var längtan bland annat att bli fri från en ockupationsmakt, fri från religiöst förtryck och dubbelmoral. Vi lever inte under de förhållandena men ändå är vi bundna på olika vis.

Johannes bar fram övertygelse att: Alla människor ska se Guds frälsning. 

Den övertygelsen sträcker sig över tid och rum och vill också nå in i Ditt och mitt hjärta. Vad betyder det då för dig och mig att Se Guds Frälsning? Frälsning, ordet är så belastat, fast det är ett av den kristna trons Storord som vi inte kan och bör göra oss av med utan istället utmanas av att klä i 2000-talets förståelse av vad det är som behöver befrias och räddas hos oss och inom oss. Vi lever inte i någon fångenskap – mer än den som vi skapar själva genom vårt sätt att leva – eller med ord från en 60-tals psalmen 289 (Gud kärlek är som stranden..) där vi i en av  verserna sjunger  ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Frälsning handlar om att bli Befriad TILL och inte befriad från.

Det handlar om att ingen ska bli kategoriserad, vi är först och främst människor. Människovärdet är det som upprättas när Jesus kommer. Det är Människovärdet som Jesus vill Befria oss TILL.

Befriad TILL 

i relation till att vi är insatta i Guds sammanhang. Gud är ingen att vara rädd för, Gud vill finnas med så att vi på ett gott sätt tar tillvara på våra liv. 

Befriad TILL 

i relation till varandra vi är inte isolerade öar. Johannes svar på frågan ”Vad ska vi göra?” är giltig även för oss. Hur kan Du och jag i våra liv dela med oss av en skjorta, ett bröd? Hur ska ett ansvarsfullt samhälle gestalta sig? Ett samhälle där alla är Guds barn – det som Paulus talar om; Alla är vi ett i Kristus Jesus. 

Befriad TILL

i relation till sig själv – vad ger mening och vad minskar just nu stress och måsten i advents och julhets. Vad ger istället Vilja, Lust och Glädje i våra liv? Hur lever vi våra

liv utan rädslans stenar i våra hjärta?

Hela veckan har varit fylld av reportage om Nelson Mandela. Det finns några ord om rädsla som brukar tillskrivas honom - men det är en författare som heter Marianne Williamsson som skrivit orden. 

Kloka ord om rädsla som lyder:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad  och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud. Världen är inte hjälpt av att du förminskar dig. Det ligger inget stort i att krympa så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss: Den finns i alla. När vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Grunden för att bli fri från rädsla ligger i att ta emot Befrielsen TILL. Det vill säga Frälsningen som Jesus kommer med. 

Att vilja och våga sätta in sitt liv i ett större sammanhang, Guds sammanhang. Vi ber med psalmens ord:

”Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.” 

psalm 109 v 3 

Svanmöte

var på gång när jag tog en promenad runt ön där jag bor. Vid 33 stycken la jag av räkningen men en 12-15 till var på insimning till mötet. 

Jag undrar vad de avhandlar, de gamla och de unga som ännu inte fått sina vita fjädrar. Kanske en summering att det är skönt att kylan inte kommit än, den var bara här och skrämdes lite. Isen och snön låter vänta på sig. En avstämning vilka tvåbenta som kommer med gammalt bröd. Och för all del också vilka som kommer med det lite mjukare, färskt. Vilka fyrbenta som nosar runt, både de med och utan morrhår. Är reviren för vintern klara eller kan vi samsas? Vem är ledaren, vilka håller nu ihop?  De avlånga turistbåtarna stör inte längre, inte vattenskotern heller eller de vanliga småbåtarna i full fart. Det är lugnare i vattnet. Ja, vad vet jag om svanmöten?

Det är fascinerande med grupper, oavsett om det är tvåbenta, fyrbenta eller de med vingar som möts. Själv har jag i veckan varit på ett tvåbent möte i två dagar. Präst -och diakonmöte, 

med temat Framtid nu@Kristus eller om det skulle skrivas Framtid@Kristus nu, lite tvetydigt där. Ingen punkt i alla fall som biskopen av Strängnäs konstaterade i sitt hälsningsanförande.
Liksom svanarna samlades gamla och unga, både till ålder och tjänsteår. De unga i tjänst med nyfikenhet och förväntan i blicken. De äldre i tjänst, möjligen också nyfikna på att träffa kollegor man inte sett på flera år (dessa möten är bara vart 6:e år) och möjligen med mer realistiska förväntningar. Jag tillhör den senare kategorin, både äldre och äldre i tjänst. I realismens namn reflekterar jag över både ros och ris till det här mötet.

Ett möte som väckt många tankar om grupptillhörighet, makt, stagnation och diffus olustkänsla. Ett möte som påmint om kollegors dagliga professionalitet och tysta arbete i Svenska kyrkan. 

För vi arbetar mest tyst, den stora majoriteten av oss präster och diakoner. För er som inte vet, kan jag tala om att vi gör stordåd i det tysta, i mötet med människor i livets alla situationer, i allt från avgrundsdjup nöd både själsligt, kroppsligt och materiellt till glädjen i det nyfödda barnets blick, det förväntansfulla brudparet, engagemanget hos frivilligarbetare i allt från körsång till kaffekokning. Det är en glädje och en stolthet att veta detta för så sällan talar vi om detta, varken internt eller externt. Det är fint att bli påmind om detta vid ett präst och diakonmötet lite nu och då, se så många kloka personer vid ett och samma tillfälle. Det regnar rosor över det. Jag rosar också första dagens innehåll.

En fin och innerlig morgonbön, som sedan följdes av biskopens ämbetsberättelse, som bland annat utgick från tre frågor ställda till församlingen vilka glädjeämnen, utmaningar och vägval ser ni? Viktiga frågor.En minglande kaffepaus.  Därefter en historisk exposé över Stockholms kyrkliga utveckling sedan Birka och fram till nu, roligt, tänkvärt och spännande att bli påmind om. Minglet fortsatte vid lunchen, en rask promenad behövdes för att sedan slå sig ner och lyssna till ett par konsulter från Kairos Future, ett konsult och analysföretag som höll en framtidsspanande föredragning dels ur kyrkans perspektiv och allmänt om samtiden och trender för framtiden. Det var lite färskt bröd och ett och annat att smaka på och fundera över. Kvinnan och mannen var proffsiga och rappa i sitt framförande. Eftermiddagskaffemingel och därefter föredrag i det som kallades 12 profetiska spår, där man fritt fick välja. Jag valde ett om Svenska kyrkan som Folkkyrka ur lite olika perspektiv, det var bra. 

Första dagen bjöd således på nytt och fräscht bröd och dessvärre byttes det ut den andra dagen till gammalt, smuligt unket bröd.

Smaken av makt, stagnation, olust och starka grupptillhörigheter infann sig efter den goda morgonbönen med världsvid utblick. I kyrkans demokratiska men ack så hierarkiska värld skulle val ske till olika poster i Domkapitlet (ett stifts styrelse, för er läsare som inte är bevandrade i kyrkiska). En präst eller diakon ska väljas som ordinarie och ersättare och företräda stiftets präster och diakoner. Likaså ska en präst väljas som ersättare för biskopen. I demokratisk anda hade sålunda en valberedning bestående av 28 personer, 2 personer från stiftens kontrakt (kontrakt, en sammanslutning av geografiskt närliggande församlingar) arbetat fram förslag på 3 personer, ja just det 3 personer till 3 uppdrag. 

Redan här börjar olusten och smaken av makt ge sig till känna. Hur kan någon tro att 600 personer rakt av kan enas om 3 personer. Nu fanns möjligheten att plädera för ytterligare personer, vilket också skedde. Jag är ingen föreningsräv och det är kanske så att det i landet mellanmjölk alltid ska råda en konsensus om vilka namn som föreslås, men risken är att det blir oerhört statiskt och förutsägbart. Statiskt och förutsägbart för det ofta handlar om val av personer som redan är inne i en grupptillhörig som kretsar kring makten. Både den synliga makten och den osynliga makten. För det finns både ock, kyrkans värld är en liten värld. En som känner en, som känner en berättade att en del i valberedningen ville ha fler förslag på personer till valet, men blev nedröstade. Varför? Antagligen en fråga jag aldrig får svar på.
Ingen skugga på de som blev valda men en stor skugga över tillvägagångssättet och urvalet. 

Framtiden och nuet med Kristus var alltså temat för mötet tyvärr avspeglades det inte praktiskt, den andra dagen blev det stagnation.

Efter valet och lunchen var det dags för det avslutande panelsamtalet under ledning av en välrenommerad journalist. Eftersom det handlar om framtiden - utan personligt påhopp - anser jag att den här personen faktiskt passerat bäst-före-datum. Vi har alla ett sådant datum och jag kommer vara tacksam om någon påminner mig om det när det är dags. Det handlar inte om åldersfascism, jag är mycket för erfarenhet och klokhet som kommer med åren MEN det kommer ofta också en lite tröttsam det-var-bättre-förr attityd smygande också, kanske lite oskärpa och ibland också brist på respekten för att förbereda sig . Varför inte anlita en lika professionell och alert moderator som de professionella personerna från Kairos? Antagligen en fråga jag aldrig får svar på.

Jag har sällan varit på panelsamtal som ger något. Det blir för det mesta ett navelskådande som i kraft av ord ska förvandlas och göras allmängiltiga, konceptet lyckas sällan. Det måste i så fall vara en knivskarp moderator med stor närvaro. Deltagarna i gruppen bör ha en förmåga att lämna sin egen jordaxel i fontanellen och metareflektera för att det ska bli intressant. Ingen skugga över dessa deltagare på detta möte. Rent generellt gäller det många panelsamtalsdeltagare i en rad olika sammanhang. Jag lämnade det torra och smuliga brödet och gick ut. Där träffade jag en mycket klok kollega, yngre i tjänst, framtidens präst och vårt samtal om stort och smått gav så oändligt mycket mer. Så det var kanske det som varit poängen att vi fått gå ut i smågrupper för att samtala med varandra utifrån temat från mötet. Det teologiska anslaget första dagen byttes mot ett försiktigt spanande andra dagen, tråkigt.

Mogna för men rädda för att tala teologi.

Teologi har varit i centrum i olika media genom ärkebiskop electa Antje Jackeléns val av ord och tankar kring en rad olika frågor liksom ärkebiskop emeritus KG Hammars ord och tankar. Två frontpersoner i Svenska kyrkan. Tyvärr så har samtals och debattklimatet varit ett riktigt lågvattenmärke och det är så lätt att angripa person istället för att tala om det som verkligen sägs, det vill säga, vad är det de och andra vill tala teologi om. Ibland undrar jag om det är så att vi både på församlingsnivå och stiftsnivå är så rädda för att tala teologi för att vi vet att vi har olika ingångar och teologier så vi nöjer oss med trevligheter.

Det är i och för sig inget nytt, Hebreerbrevets okända författare talar om att församlingen tydligen behöver mjölk istället för fast föda .  Det vill säga grundläggande undervisning och samtal om tron, istället för att gå vidare och bita tag i fast föda, det kan vara svårtuggat men ger en större och längre mättnad. Den mättnad och påfyllnad vi behöver för att kunna möta och vägleda människors längtan och sökande.


PS/
Jag har även mailat mina tankar om diakon-och  prästmötet till biskopen som direkt feed-back.
PS 2/
17/12 Jag är glad över att jag fått respons från biskop Eva och belysning av mina funderingar. Tack!