I ögonhöjd - utan trösklar

God Jul hälsar vi varandra i natt. 

Ja säkert har vi redan tjuvstartat för några dagar sedan och det är helt ok. När vi hälsar varandra med God Jul möts vi i ögonhöjd. Det är ett ögonblick av ett möte mellan ett jag och ett du. Just julen handlar om relationsskapande på ett alldeles speciellt vis.

   När herdarna hämtat sig från de överrumplande änglahälsningarna och sökt sig in till Betlehem möter de Maria och Josef i ögonhöjd och framför allt möter de huvudpersonen Jesus, Messias, Herren i ögonhöjd. Lindad och lagd i ett fodertråg för djur, en krubba. De möter en nybliven familj, en mor, Maria som fött sitt barn under stjärnhimlen tillsammans med sin trolovade man Josef, som inte ens var far till barnet.

   I fredags läste jag en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken ”Julens budskap vårt mest lyckade skämt.” Trots den tillspetsade rubriken är det ingen negativ krönika. Skribenten vill lyfta fram paradoxen och ironin av att Jesus som vi i vördnad och glädje firar som Frälsare och Konung som fond i berättelsen har maktens elit. Kejsare Augustus, Ståthållare Quirinius och längre fram i berättelsen kung Herodes är så lång ifrån den Frälsare och Konung som Jesus visar sig vara, hans rike är av ett helt annat slag. Bra att påminna sig om att ironi kan vara just humoristisk och inte illvillig. För i dagligt tal har ironin ofta en tvist av tjuvnyp.Skribenten påtalar att humor lätt uppstår när två motsatser stöter emot varandra. Och det om något sker i julens händelser så visst går det att tolka det som att julens budskap har sin humor.

Personligen ser jag det snarare som att paradoxer är människans arvslott. 

En självklar del av våra liv. In i den paradoxala tillvaron av gott och ont, välvilja och illvilja, maktfullkomlighet och solidaritet, humor och allvar, det förklarliga och det oförklarliga, rakt in i en sårbar värld blir Gud människa. Genom inkarnationen, föds Gud in i vår verklighet, på det allra enklast tänkbara viset. Det var inte väntat när man läste profetiorna om, ”Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.” Med de epiteten förväntades födelsen minst äga rum i ett palats, inte under en stjärnhimmel. Så visst är det en stor motsägelse Guds avsikter är outgrundliga. Och Gud väljer det enkla före det storslagna. Vi kan fundera på hur det kommer sig?

   Från Bibelns första berättelser i 1:a Mosebok skapar Gud relationer, mellan Gud och människa, mellan människa och människa. För att goda relationer ska uppstå och fungera behöver vi mötas i ögonhöjd. Det gäller framför allt mellan människa och människa, vi behöver se varandra i ögonen. Men det gäller också vår relation med Gud. Genom att bli människa, låta sig födas in i vår verklighet på det allra enklaste vis finns inga hinder för någon att leva i relation till Gud. Nu är Gud mycket mer än mänsklig. 

Gud är Gud, Gud  benämner sig själv som ”Jag är”, det vill säga själva varat. 

Subjektet med stort S och den som inte helt låter sig  förklaras men anas på olika vis.Vår kristna tro är utmanade, både svår och enkel att ta till sig och leva med. Men tron har inga höga trösklar. Till dig som upplever höga trösklar vill jag säga att de är skapade av människor. Självkritiskt kan vi som kyrka bekänna att kyrkan haft en del av sådant tröskelbyggande.I julevangeliet finns inga trösklar. Änglarna bär Guds bud till herdarna mitt i deras vardag av att vakta sin hjord. Och deras vardag blir förvandlad till högtid när den himmelska härskaran förkunnar att de är utvalda att vara de första att möta Gud.

   Återigen livets skiftningar av vardag och högtid och det som våra liv är fyllda av, paradoxer. Vi är samlade här i Gustaf Adolfskyrkan för högtid, för att fira inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus. Vi hör inte den himmelska härskaran men vi har hört orden sjungas i lovsången där vi varit med och stämt in. Här i högtiden och i vår vardag söker Gud dig och mig för en relation och är vi öppna och vidsynta som en gång Maria var när hon fick budet om att blir mor till Guds Son kan Jesus födas i våra hjärtan. Det i sin tur får betydelse så att vi kan mötas i ögonhöjd och i varje människa se en glimt av Guds väsen eftersom Guds avbild finns i varje människa och Gud själv blev människa.

Julnatten - Predikan i Gustaf Adolfskyrkan

Profeten Jesaja 9:2-7

Hebreerbrevet 1:1-6

Lukasevangeliet 2:1-20

Artikeln som omnämns i predikan Julens budskap vårt mest lyckade skämt, John Sjögren SvD 2018-12-21

En flicka är född

Någon gång för sisådär 2020 år sedan föddes en flicka i Israel, var vet vi inte. 

Den flickan kom som tonåring att bidra till att förändra världen. Det kunde ingen ana när hon föddes. Hon fick namnet Maria. Eftersom vi inte vet så mycket om Maria mer än det hon framskymtar i evangelierna har kyrkan alltid gjort sig bilder av henne och hennes person. Kring det lilla vi vet väver vi berättelser med olika inriktningar och betoningar. Berättelser om Marias lydnad, om henne som förebild, om hennes kyskhet, om hennes ungdom, om hennes bakgrund, osv.

   Så blir den här predikan ännu en berättelse om den unga kvinnan som tidigt blir mamma till ett barn som växer upp och blir odödlig genom att gå bortom tid och rum. När Maria är kanske runt 14-15 år trolovas hon med timmermannen Josef, som var äldre än Maria, hur mycket äldre vet vi inte heller, det finns många tankar om det. Enligt samtida judisk tradition, inte så många år äldre. Att så ung giftas bort var då helt normalt. Nu för oss i Sverige, är det inte ens lagligt förrän man är 18 år. I andra delar av vår värld föds flickor för att i mycket unga år giftas bort. Synsätt och traditioner förändras ibland mycket långsamt.

   En flicka är född heter Svenska kyrkans advents- och julkampanj. Flickor föds runt omkring vår värld in i synsätt och traditioner som berövar dem deras barndom och deras framtid som självständiga personer utan fria val. Där tidiga äktenskap och barnafödande är förödande för dem. Stöd gärna den kampanjen genom en julgåva. Åter till Maria, idag firar vi Maria som den unika flicka och 

kvinna som hon blir. 

Maria utses av Gud att bli Gudaföderska. 

Evangelisten Lukas berättar: ”Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus… Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

   Maria möter ängelns ord med undran, ”Hur skall detta ske?”Hon får ett betryggande svar att hon inte behöver vara rädd för den Högstes kraft skall vila över henne och barnet. Även om Maria fick betryggande svar så är det klart att hon blev rädd. Kanske framför allt när hon senare i livet ser sin vuxne son och förstår vidden av vem han är, helig och Guds son

   Maria är unik som Gudaföderska men som mamma är hon som vilken mamma som helst. Det finns olika traditioner inom olika kyrkofamiljer och i vår kyrka är det självklart att Jesus fick syskon, några av dem är namngivna. Maria fostrade sina barn, ansvarade för hushållet. Hon mötte troligen en hel del tisslande och tasslande som nybliven mamma till Jesus. Tänk, hade det ändå inte gått lite för kort tid mellan äktenskapet ingående med Josef och barnets födelse! För det mesta skvallras det inte så ofta om sådana saker i vår tid, fast det sker fortfarande. Då kan det vara bra att påminna sig om att vi har en Gud som till grund för sitt handlande värderar människor utifrån vilka de är och inte utifrån status. Det blir tydligt när Gud valde Maria till Gudaföderska

Hela sitt liv fick Maria leva i spänningen mellan det jordiska och det himmelska. 

Framför allt när Jesus träder fram i offentligheten och fram till hans död och uppståndelse. När ängelns överrumplande besked lagt sig berättas det att Maria är glad och förväntansfull.Vi vet att Maria fick stöd och uppmuntran av sin släkting Elisabeth. Josef stod vid hennes sida, Maria och Josef visste, det var det viktigaste.

   Marias lydnad lyfts ofta fram men jag tänker att det är hennes öppenhet som är det stora föredömet för oss. Paulus skriver om glädje och fördragsamhet i sitt brev till församlingen i Filippi. Att vara fördragsam är att vara tålmodig, det är även att vara vidsynt. Att inte leva livet med en alltför fast ram runt omkring sitt hjärta, den ram som vi gärna vill sätta kring våra liv för att skydda oss. Livet är samtidigt skört och vackert och för att skydda oss tror vi att vi tidigt måste sätta en ram omkring livet. 

   Men själva livet är starkare och ramen spricker i sina fogar för livets väv av färger behöver utrymme när vår livshistoria målas. Inte minst när Gud själv vill vara med och forma penseldragen. Det hände med Maria på ett alldeles unikt sätt, som inte går att förklara. Hos en ung människa har ramen ännu inte hunnit fogas så hårt. Kanske var det därför Maria vågade känna tillit till det ovanliga som hände henne. Hon tog till sig ängelns ord om att inte vara rädd - trots ovisshet och undran i hennes hjärta, liksom säkert rädslan. Maria accepterade livets sårbarhet och glädje. Lät dem finnas sida vid sida i livet.

Fjärde advent, på tröskeln till jul får Guds bud till oss vara att inte låta ramarna kring våra liv kittas fast så hårt att det inte finns utrymme för det oväntade, det oförklarliga. 

Att Gud söker oss för att låta Jesus födas i våra hjärtan. Jesus säger ofta, precis som ängeln, var inte rädd! Och det är som Paulus skriver: Gud vill vara nära oss och ge en frid som skyddar och bevarar våra hjärtan och tankar i Jesus Kristus.

Fjärde Advent - Herrens moder - Predikan i Oscarsmässan, Oscarskyrkan

Epistel Filipperbrevet 4:4-7

Lukasevangeliet 1:30-35

Frö och surdeg

Hur står det till med ert tålamod?

För min del är tålamod en kluven historia. Vissa situationer, speciellt de som inbegriper väntan av olika slag är mycket tålamodsprövande. Inför andra situationer, som att lyssna, då är jag mycket tålmodig. Berättelserna i dag uppmuntrar oss till tålamod och mod att tåla prövningar som drabbar  oss i livet och i vår väntan på Guds rikes genombrott.

   Innan vi fördjupar oss i det, vill jag göra er uppmärksam på att den vita färgen har bytts ut till den violetta, det betyder att vi fördjupar adventsförväntan och glädjen inför julen och Jesu ankomst med ett allvar. Adventsfastan är ett faktum. Det allvaret avspeglas i berättelserna idag, de är som ringar på vattnet från de två föregående söndagarna. Domssöndagen och 1 Advent och 2 Advent handlar alla tre om Himmelriket, Guds riket och hur Jesus har kommit och skall komma åter.

Himmelrikets fulländning 

Den får vi en glimt av i profeten Jesajas ord väl sammanfattat i meningen ”Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.” I väntan på detta uppmanar Jesaja oss att fatta mod och inte vara rädda. Rättfärdighet och rättvisa kommer att skipas och det är Gud som vedergäller och räddar inte vi. Återigen så väsentligt att påminna oss om. Det är också vad Jesus ständigt påminner om när han undervisar och vägleder, döm inte varandra. Visa barmhärtighet och tålamod. Jesus gestaltar i sitt liv den banande vägen för himmelriket som Jesaja profeterar om.

   ”Herrens ankomst är nära”, skriver Jakob i sitt brev, han uppmuntrar församlingen att vara uthålliga i sin tro när de utsätts för prövningar, precis som Job var. De första kristna var övertygade om att Jesus skulle komma tillbaka inom en snar framtid. Så blev det inte, i alla fall inte synlig, inkarnerad, verklig att se och ta på. Just det väntar vi fortfarande på. Men med oss är Anden, hjälparen och vägledaren.

Guds tideräkning är inte vår tideräkning. 

Det är helt enkelt därför vi behöver uppmuntras i tålamod. Och öva upp vår blick för att Jesus redan har sått Himmelrikets frö och lagt surdegsklimpen i vår vardagliga livdsdeg. Himmelriket börjar i det lilla här och nu och en dag kommer vi få skåda storheten i Himmelriket, den dagen väntar vi på och den kommer när den kommer. Vår förberedelse för den dagen är att bli uppmärksamma och därför använder sig Jesus ofta av vardagliga liknelser för det är mitt i livet som vi lever i relation till Gud och varandra, 24/7 helt enkelt. Två vardagliga liknelser som trots ett tvåtusenårigt tidsspann är lätta att ta till sig. 
   Jesus använder bilden av senapskornet för det lilla utifrån ett rabbinskt ordspråk välkänt i hans samtid och att senapskornet inte är det minsta fröet, det visste man redan då. Med bilden vill Jesus berätta att det lilla senapskornet, det vill säga Himmelriket, har sin grund i och kan anas och upplevas i de små sammanhangen. Utifrån de små sammanhangen kan något stort växa, som ett träd. Det berättas i andra skapelseberättelsen i 1 Mosebok om Livets träd som ger kunskap om gott och ont. Vi smakade frukten av det trädet och vi vet innebörden av det. Vi lever inte i en paradisisk tillvaro och vi har mängder av kunskap om gott och ont och på gott och ont. Vi har däremot inte en fullständig kunskap, den kunskapen har endast Gud. Dessutom är vi dödliga.

   Att senapskornet ska växa upp till ett träd är en bild för Livets träd och ett fullkomnat tillstånd, ett Himmelrike som både är något som väntar oss och var ett ursprungligt tillstånd. Fröet sås här och nu. 

Den andra liknelsen är ännu mer igenkänningsbar. 

Gömd i vår vardag för att genomsyra våra liv finns himmelriket som en liten surdeg. 

Vi kan se den stora degen - tre mått är ca 39-40 liter mjöl – som en bild för våra liv. Alla som bakat vet hur bra det blir ibland och hur misslyckat det kan bli ibland. Och en hel del hänger på hur jästen/ surdegen får genomsyra och jäsa. Himmelriket ska genomsyra våra liv och det börjar i det lilla. 
   Det börjar i tålamodet med oss själva, vår nästa och vår väntan på svar på livet stora frågor. Gud var finns du i våra liv? Jesus, du har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut men jag ser dig inte, jag hör dig inte och jag upplever inte din närvaro. Ibland är det tvärtom vi häpnar i förundran för glimtar av Guds närvaro och vi ser Jesu närvaro i olika livsögonblick. Guds skapelse visar sig i all sin skönhet. 
   I mötet med människor uppmanar Jesus ständigt oss att koncentrera oss på här och nu. Det fångar Jakob upp i sitt brev när han bland annat skriver ”klaga inte på varandra”.  Kloka ord. Vår tid här på jorden och i livet är för kort för att vi ska fastna i klagan. Livet är för kort för att leva snävt. Det är en utmaning att finna balansen mellan att hävda sin rätt och ha tålamod med att skeden löser sig. Kanske till och med bestämma sig för att släppa taget och låta vara. Överlåta sig i tillit till att det som inte rättvist löser sig här gör det i en framtid vi inte vet något om. Allt får inte sin lösning och sina svar. Lika lite som att vi likt jordbrukaren kan påverka höstregn och vårregn. I väntan på den fulla kunskapen om Himmelriket får vi leva i tålamod och öppna oss för att ta tillvara på himmelrikets glimtarna som likt surdegen i mjölet ligger gömt mitt i vår vardag. Det är ett löfte Jesus gett. Så på så vis har både Jesaja och Jakob rätt. ”Se, er Gud är här” och ”Herrens ankomst är nära”.

Andra Advent - predikan i Djurgårdskyrkan

Jesaja 35:1-10

Jakobsbrevet 5:7-11

Matteusevangeliet 5:7-11

Plädering

Något skaver, vad?

Idag är det nomineringsval för att vaska fram kandidater till Stockholms biskopsval i februari. Det är förstås viktigt, men något skaver inom mig som gör att jag prioriterar sedan länge inbokade åtaganden i församlingen framför en eftermiddag med nepotism och politiskt maktspel . Dessutom behöver jag på något vis sätta ord på mitt val och kanske är det någon annan därute som upplever liknande skav därav detta blogginlägg. Vad skaver? 

   För det första, plädering, ett förfaringssätt främst inom juridik där försvarsadvokaten håller en plädering för sin klients frikännande men också ett begrepp som används när det handlar om att i övertalande syfte ange sakskäl för något, i det här fallet en biskopskandidat. Övertalande, ja men det kan vara bra i vissa lägen, är det bra när det handlar om att välja biskop, nej anser jag.

   För det andra, jag minns förra biskopsvalet, hur plågsamt och navelskådande jag tyckte det var att lyssna till de olika pläderingarna för kandidaterna. Vill inte vara med om det igen. Fram till nu verkar ett 20-tal kandidater sagt sig intresserade av att bli biskop. I dag skall de talas för dem av vänner, arbetskamrater och andra, av politiskt engagerade. Vältaligheten kommer stå i fokus, vem talar mest väl och vem talar högst? För det är vad plädering i grunden handlar om. Sakskälen kommer ofta i skymundan för det personligt och känslomässigt färgade.

Önskescenario

Inom kyrkan talar vi om den inre och yttre kallelse till tjänst för präster och diakoner. Det är något ofattbart stort att få en inre kallelse till tjänst i vår kyrka (vilket naturligtvis kan gälla för andra yrkesgrupper också men nu handlar det om vigningstjänsten). När en person fått den inre kallelsen skall den bekräftas av kyrkan, den yttre kallelsen det vill säga är detta en person som är lämplig för någon av vigningstjänsterna. När personen fått ja, har den inre kallelsen bekräftats av den yttre.

   Att tänka kring inre och yttre kallelse när man väl söker tjänster inom kyrka är också vanligt. Upplever jag en kallelse att arbeta i den eller den församlingen och man söker sin tjänst och får bekräftat eller inte. Jag tror den dimensionen finns med hos flertalet som söker tjänster men mer vanligt och framför allt mer realistiskt är att det handlar om vilja. Vill jag ha den eller den tjänsten och vill den eller den församlingen ha mig.

   Mitt önskescenario hade varit för Stockholms stift att man valt denna väg istället. De som verkligen vill bli biskop i Stockholm, som upplever en inre kallelse till att bli biskop skulle helt enkelt lämna in sitt CV, behörighetsprövas och därefter kunde ett nomineringsval ske, byggt på personens meriter och inte mer eller mindre godtyckliga omdömen i pläderingar. De, säg sju, som fått flest röster får sedan framträda i ett par hearingar där meriterna på CV prövas mot verklighetens frågor. Därefter ett val.

Plikt - Civil olydnad

Jag tillhör i hög utsträckning plikt-generationen så därför är det inte utan ett visst skav som jag idag väljer bort nomineringsvalet. Ett val - en röst, en viktig princip som jag till fullo tror på. Men när grunden för valet är grumligt hur värderas då plikten? Med en viss glimt i ögonvrån ägnar jag mig idag åt civil olydnad eller kanske är det mer ett trots inför ett system som jag inte tror på. Oavsett vad så ber jag för klarsyn och vishet för de som idag röster i nomineringsvalet.

Igår - Idag - Imorgon

Idag och kommande vecka är det nyårsafton i kyrkoåret.

Nyårsafton brukar nog för de flesta vara en dag då både det som varit och förhoppningar om det som ska komma blandas i en salig röra. Vi tänker tillbaka på det som varit bra och gott och på det som prövat oss under året. Kanske har vi konkreta och lite olika planer för det kommande året, och åtminstone förhoppningar av skilda slag.

   Domssöndagen skiljer sig inte så mycket från nyårsafton. Det är en dag för tillbakablick och framåtblickande. Jesus manar oss med kärva ord att tänka tillbaka på det som varit när han talar om det som skall komma. Evangelisten Matteus berättar i kapitlen 24 och 25 om tidens slut. Jesus ger oss i sin undervisning och i liknelse efter liknelse bilder för allvaret inför det kommande Guds riket och sin egen återkomst.

Det handlar om en nyskapelse. 

Profeten Jesaja berättar att där skall ingen gråt och klagan höras. Gud skapar nytt till folkens glädje. En ny jord där rättfärdigheten bor, det enda är att vi inte vet när den dagen kommer. Guds tid vet vi inget om ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.”, skriver Petrus. Vi får ödmjukt inse att Guds tid är en tideräkning som vi inte behärskar och har kunskap om. Som Paulus säger, vår kunskap är begränsad. Alla som försökt på allehanda vis att räkna ut Kristi återkomst och världens undergång och Guds riket ankomst har inte lyckats hittills. Snarare har resultatet av dessa spådomar ofta blivit skrämda människor.

   Det är lätt att bli skrämd av Jesu kompromisslösa liknelse, vilken kategori tillhör vi, är vi ett får eller en get, eller både ock? När vi funderar över det behöver vi hålla två komponenter i minnet.

   För det första att det är Människosonen som bedömer. Gud som genom Jesus Kristus vet vad det innebär att vara människa. Jesus är herden som gör bedömningen.

   För det andra att när Jesus ger sin liknelse säger han inte du gav mig att äta - du gav mig inget att äta, du gav mig att dricka - du gav mig inget att dricka, osv. Han säger ni. Han adresserar ett kollektiv.

   Jag tänker att det är värt att betona i vår individualistiska och narcissistiska kultur. Jesus uppmanar alltid till ett personligt ansvar, han tilltalar alltid ett du MEN han gör det också alltid utifrån ett kollektivt perspektiv. Gud har skapat gemenskapen från början och därigenom har vi ett ansvar som grupp inte enbart som enskilda. Som bekant var det inte gott för människan att vara ensam. Vill vi tala i evolutionstermer så styrker forskningen att vi människor är gruppvarelser.

Som enskilda personer bidrar du och jag till gruppen, till vårt gemensamma vi. 

Jesus listar en rad mänskliga sårbarheter, hungrig, törstig, hemlös, naken, sjuk, i fängelse. Vad har jag och du bidragit till när det handlar om vårt vi, vår gemenskap i vår gemensamma värld? Allt detta som handlar om att leva ett värdigt liv. Om vi inte har egen erfarenhet av något av detta kan jag tänka mig att vi alla känner till någon i vår närhet som erfarit något av det uppräknade. Har vi då funderat över hur det kommer sig att vi själva eller någon annan hamnat där? Det är bra att fundera över.

   Därför att gränsen för ett gott liv och ett liv med svåra prövningar inte består av vattentäta skott. Tror vi det har vi hybris. Vägen i vårt samhälle till att gå hungrig, törstig, naken och i fängelse kan tyckas lång. Men att bli sjuk eller hemlös är en betydligt kortare väg än vad vi kan ana. Ja, även att vara hungrig. Som diakoner och präster vet vi detta mycket väl även inom en välordnad och trygg miljö som i vår församling. Och vi alla vet det också ur det globala perspektivet. Personerna som sitter utanför ICA vet i allra högsta grad vad hungern, törsten innebär.

   När Jesus undervisar och berättar om sina möten gör han det för att väcka oss till medvetenhet om vår gemenskap.Vår gemenskap med Gud och med varandra. Vi må vara olika men vi hör ihop i en dimension som går utanför tiden och gränser. Där finns det mest sårbara, med Jesus ord ”någon av dessa minsta”. Olika grupper ställs ofta mot varandra. Det finns en rad olika skäl till det men ett skäl är rädsla för det vi inte känner till, för den främmande, den som inte verkar tillhöra vår grupp. Jesus tar upp detta vid en flera tillfällen, kvinnan vid Sykars brunn, Sackaios, den barmhärtige samarierna för att bara nämna några berättelser.

Jesus vädjar till vårt gemensamma vi för att skapa ett mänskligt samhälle. 

Ett samhälle som både ser till det enskildas bästa och behov utifrån varje människas förutsättningar och samtidigt ser till vår gemenskap. Jesus benämner sig själv som Människosonen. Som inkarnerad Gud visar Gud oss genom Jesus på det förhållningssätt Gud förväntar sig av oss. 

   Jesus – Människosonen – är väldigt konkret. Tro är inte enbart ett substantiv för intellektuellt och andligt förhållningssätt till livet. Tro är också verb, tron skall visa sig i handling, i att göra, i hur vi lever våra liv. I allvaret, i den kärva uppmaningen att rannsaka oss i hur vi bidrar till ett gott vi och hur tro och handling må vara ett påminns vi också om Guds kärlek och hopp för sin mänsklighet. Rättfärdigheten skall segra, det verkar dröja, men löftet finns där och det finns en anledning till att det dröjer. Petrus skriver ”Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. Så låt oss fira kyrkoårets nyårsafton med tillit och förtröstan. 

Domssöndagen - Predikan i Djurgårdskyrkan

GT Jesaja 65:17-19

Epistel Andra Petrusbrevet 3:8-13

Matteusevangeliet 25:31-46

Ansiktsbokens vara eller icke vara, det är frågan?

Det är inte lätt!

Det är väl faktiskt ganska märkligt att det inte är lätt, varför är det inte lätt? Twitter var lätt, jag följde inte så många och så många följde inte mig. Den snuttifierade verkligheten var lätt att lämna, ja, frågan är om det överhuvudtaget är en verklighet? Eller frågan är kanske snarare, vad är det för slags verklighet som ges till känna på 140/280 tecken?
   Facebook är forumet där ett eller hundra ord kan rymmas, men vilken verklighet skildras? Intressant är att face även betyder fasad (även om det inte är så brukligt). Handen på hjärtat, är det inte väldigt lätt att det blir en fasadbok? Vad är det som egentligen visas, delas, gillas, kommenteras? Jag är övertygad om att många drivs av just den goda viljan att se alla fördelar med ett enkelt och snabbt sätt att kommunicera. Det är sällan jag under de år jag haft Facebook har varit tvungen att anmäla, blocka eller ta bort någon från min lista. Nu är jag inte storkonsument och inte så särdeles kontroversiell i mina åsikter och tankar heller, endast några gånger har jag fått på käften. Det intressanta med att få på käften är att även Facebook inbjuder till snuttifiering, det gäller att få med så mycket på så få ord som möjligt i kommentarfälten för att vara med i "samtalet". Därför fördjupas aldrig något, kanske har det överhuvudtaget aldrig varit meningen med Facebook, vad vet jag? Just den frågan orkar jag inte ställa till Zuckerberg, fast jag borde kanske!

Vara eller icke vara?

Jag har ett väldigt selektivt minne, bra ibland, dåligt ibland, därför kommer jag inte ihåg när jag första gången skaffade Facebook mer än att det var ett antal år efter att det introducerades. Jag var med knappt ett par år men valde att avsluta kontot helt, varför kan vi lämna därhän. Det gick ett par år och så blev jag lite sugen igen, fix och trix, nytt konto skaffades och det har gått några år. Nu har jag grunnat ett bra tag på rätt mycket som rör den så kallade vänskap som facebook utgår ifrån, vilka ska jag adda vid förfrågningar, vilka addar mig när jag frågar någon? Vad är vänskap? Vad går gränsen för privat och offentligt? Vad innebär själva systemet som utåt sett verkar öppet, inbjudande men som med diverse inställningar ändå selekterar och väljer med eller utan min medverkan? Vem och vilka vill in under min hud när jag får förfrågningar från personer jag överhuvudtaget aldrig hört talas om. Nu senast av en "person" med ett så löjligt hitte-på-efternamn så jag undrar om trollen tror att man är helt dum i huvudet!

Fördelar

• Visst är det lite kul att veta vad gamla barn- och ungdomsvänner, kursare, arbetskamrater, nuvarande och före detta, sysslar med, eller släkten och vännerna som inte bor i samma stad eller land, de är bara några tangenttryck bort. 
• Visst är det roligt att få många födelsedagshälsningar och likes på vackra foton. 
• Visst är det intressant att ta del av tips på böcker, artiklar, föreläsningar osv, osv
• Visst är det förströelse.
• Visst är det enkelt.
• Visst är det lite kul med meningslösa tester typ "du är en blå personlighet".
• Visst är det....

Nackdelar

• Kanske är det så svårt för det faktiskt handlar om Brain Hacking. Nej, jag tänker inte skriva vad det är, du får klicka på länken och kolla klippet, det är 13 minuter och 47 sekunder, väl värt att lyssna på och reflektera över!
• Läs också gärna Anders Q Björkmans artikel i SvD från 20 oktober i år Läs gärna den här texten - men lajka inte

Svaret

Listan över till synes fördelar är längre än listade nackdelar. Men nackdelarna har en tyngd som inte fördelarna har, speciellt det som rör Brain Hacking. Så vad blir mitt svar på frågan om fasadbokens vara eller icke vara i mitt liv? Svaret blir att jag fegar. Jag går halva vägen och snävar in min väncirkel till de som verkligen har suttit vid mitt köksbord eller jag vid deras och till de som på annat vis står mig nära. Jag privatiserar mitt Facebookdeltagande i väntan på att jag kommer fram till något annat beslut. Och mitt ego kan fortsätta dela Med SOfOS blogginlägg på Med SOfOS sidan på Facebook.

   Så om du orkat läsa hit och upptäcker att du inte längre finns på min vänlista, det är inte du som gjort något, det är jag. Och vän, ja det är vi ändå, när och om vi syns i verkliga livet.

Avlövat och vintergrönt

Det finns en rikedom i årstidens växlingar som på ett sätt sammanfaller med vårt kyrkoår. 

Så här i slutet av den långa Trefaldighetstiden blir berättelserna ur vår Bibel mer och mer färgstarka och mer och mer avlövade. Stundtals lika brutalt avskalade och nakna som träden runt omkring oss. Då är det bra att komma ihåg att det vintergröna alltid finns där som ett hopp. I dagens berättelser möter vi både det avlövade, nakna och brutala och samtidigt det gröna, växande som står pall vind och kyla. För dagens berättelser har man satt rubriken Frälsningen. Något långsökt kan jag tycka, för berättelserna är vid första anblick mer prolog till Domsöndagen och frälsningstemat blir mer som vintergrönska dolt av en hög med löv. Så jag krattar bort löven för att få syn på vintergrönskan.

Jag brukar ibland säga att Bibeln är en livsfarlig bok. 

Alla berättelser måste sättas in i sin kontext och ses i sitt sammanhang då, och hur det sammanhanget hänger ihop med vårt nu. Dagens evangelium ingår i ett längre avsnitt där Jesus går i polemik mot den etablerade eliten av fariséer och skriftlärda. Det är viktigt att vi påminner oss om att det är en intern kritik och inte antisemitism. Jesus var jude och det var aldrig hans avsikt att grunda en ny religion. I början av kapitel 23 säger Jesus till folket ”Gör vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” En kritik som emellanåt är relevant även för oss när vi som kyrka säger ett men gör något annat i relation till vad Jesus uppmanar oss att göra. Jesus bemöter motstånd genom att skala av, visa på den nakna erfarenheten att många inte alls lyssnat på tidigare profeter, det har fått ödesdigra konsekvenser därav den starka inledningen i det vi hörde.

Jesus är sänd av Gud. 

När Jesus talar om templet - som inte ens var färdigbyggt - är det profetiska ord som senare visar sig stämma. Men orden handlar även om honom själv. Templet är en bild för Jesus och hans kommande lidande och död. Inga insmickrande ord, utan avlövat som en ek om hösten.
   Vi vet, med facit i handen, att Jesus också är mer än en profet. Lärjungarna och alla som lyssnade till honom förstod detta först efter hans död och uppståndelse. Först efter det kan vi tala om kristen tro. 

   När vi möter Jesus i berättelsen är han trött. Som en hönsmamma, vill han inget hellre än att få slut på oenighet och hyckleri och samla alla sina kycklingar under sina vingar. Det vill säga samla alla till tro på det han gör och förkunnar om Gud. Han vill kort och gott frälsa, det vill säga rädda människor från förtryck och återställa en balans i den goda skapelsen mellan Gud och människa och människa och människa. De orden är som vintergrönskan, en påminnelse om att Jesus ständigt är närvarande även när allt är avlövat. 

   Petrus berättar om det i episteln när han skriver: ”Guds ande, vilar över er.” Trots prövningar, eldprov i livet och i tron, är Gud alltid med.

Gud är med därför att Gud i sin nakna kropp har erfarit förföljelse, extremt lidande och död genom Jesus Kristus.

Personligen har jag ganska svårt för att enbart lyfta fram lidandemystik, att Gud kommer oss närmast i lidandet. Egen och andras erfarenhet säger snarare att Gud upplevs som mest frånvarande i dessa stunder. Men, och det är den kristna trons paradox och löfte, Gud ÄR med oss – trots allt – oavsett vad vi känner och upplever. Det är frälsning.

   Gud har aldrig lovat att fixa livet åt oss, det får vi leva själva men Jesus har lovat att vara med oss ”alla dagar till tidens slut.” Kan det bli större? Petrus påminner oss vad vi behöver göra, ”överlämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda.” Lätt sagt, en utmaning att göra.

   Ylva Eggehorn skildrar den utmaningen på ett utmärkt sätt i psalmen vi nyss sjöng. Grunden är att Jesus Kristus vunnit tilliten åt oss och den är större än alla eldprov som vi springer på i livet och genom tilliten lever hoppet. Träden ska åter lövas och i väntan på det finns alltid vintergrönskan.

   En som i Bibelns berättelser verkligen fick erfara det var Josef som grymt såldes av sina bröder till Egypten. Trots detta möter han många år senare sina bröder med ett försonande sinne. Josef skapade mening av sitt liv, i trygg förvissning om att Gud var med i allt det smärtsamma och att hämnd och bitterhet inte leder framåt.

”Kom fram hit!”, säger Josef till bröderna. 

Det är i öppenhet som räddningen, frälsningen och förlåtelse och försoning finns. Att tro innehåller ett mått av egen vilja – ”ni ville inte” säger Jesus. I Gudsmötet behövs både Guds du och vårt jag. Vill vi så finns Jesus där – allt blir inte fix och färdig för Gud är inte en jätteförälder som curlar fram en lösning. Däremot så ger Gud oss kraft och förstärker vår vilja till det goda och medmänskliga, till kärlek. Vi förnimmer det när vi kommer in under vingarna.
   Precis som Jesus ville nå alla då, vill han nå oss nu, vill vara den som räddar, befriar och upprättar oss. Orden ”dina barn” är vi, vi är Guds barn, det betyder inte att vi är barnsliga. Som vuxna har vi vårt ansvar för våra liv men vi är fortfarande någons barn på så vis är vi också Guds barn. 
Frälsning är att samlas under vingarna. 

22:a söndagen efter Trefaldighet

GT 1 Moseboken 45:4-8

Epistel 1:a Petrusbrevet 4:12-19

Matteusevangeliet 23:37-24:2

Ylva Eggehorns psalm779 När livet inte blir som vi har tänkt oss 

Tacksamhetens vidgade blick

Att säga tack är lätt, det är något vi lär oss som barn.

Om jag generaliserar så skulle jag kunna säga att det finns två slags tack. Ett ganska ytligt tack som handlar om vänlighet och social konvention, ni vet tack för maten, tack för hjälpen, tack för gudstjänsten, tack för senast osv. Det är ett viktigt tack, att visa uppskattning för andra personers matlagning, arbete och engagemang av olika slag. Att se och bekräfta varandra genom att tacka.

   Sen finns ett annat men något djupare tack som handlar om tack för det som ryms och berör livet på ett djupare plan. Ett existentiellt tack. Det finns en hel del att misströsta över, gnälla över, bli förbannad på osv. Det har vi förstås rätt till. Rätt att vara besvikna, ledsna och arga men det blir sällan konstruktivt i längden. Att stanna upp och fundera över en djupare tacksamhet är Bibel-berättelsernas ärende till oss idag.

Det finns tre meningar att bära med sig och fundera över, hur de gestaltar sig i våra liv. 

Paulus skriver: ”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra och avhåll er från allt slags ont.” 

Och Jesus själv frågar: ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Kung David säger i sin bön ”från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand".    Paulus berör det som ofta ställs i relation till tacksamhet, nämligen orättvisor och det som vi uppfattar som ont. Vad finns det att vara tacksam för när världen ser ut som den gör, är det många som undrar. Eller när vi drabbas av det som prövar oss på olika vis.

   Det finns massor att vara tacksam över. Ge inte upp, släck inte Anden vädjar Paulus, pröva, och håll fast vid det goda, trots allt. Han uppmanar oss att ta bönen till hjälp. Någon som har formulerat detta på ett självupplevt och klokt vis är teologen Patrik Hagman. När Patrik är 21 år dör hans pappa. Längre fram i livet dör hans 6-åriga son och några år senare hans fru. Jag skall läsa några rader ur Patriks bok Sorgens gåva är en vidgad blick som uttrycker ett fördjupat tack för det vi har i livet trots att prövningar möter oss.

Mina föräldrar lärde mig be ”Gud som haver” när jag var liten, 

men i något skede förenklade jag detta till ett ”Tack Gud för den här dagen.”… All den här övningen i grundläggande tacksamhet kopplades sedan in automatiskt när vårt liv faktiskt gick sönder. Följaktligen tackade vi oss genom all smärta, osäkerhet och  fruktan. Tackade för fint väder, för kompetent vårdpersonal, för vänner som vägrade låta oss kämpa på ensamma. Att slänga tacksamhet i ansiktet på all ondska, all vrede, all trötthet. Jag tänker mig att tron på Gud faktiskt börjar just där.

   Medan hans son fortfarande levde skrev han såhär om ondskan. Det finns ingen mening med det onda i världen, det är just det som gör det till ondska. Det kristendomen erbjuder är ett sätt att hantera det onda. Inte ett sätt att förklara, bara ett sätt att uthärda. Det är tacksamheten, den hårda tacksamheten, den ursinniga tacksamheten som man slänger i ansiktet på ondskan.

När jag läste det här blev jag berörd och utmanad. Slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan, en bra formulering. Bra att komma ihåg för att inte fastna i grubblerier kring ondskans natur, som vi ändå bara delvis kan förstå. Att söka det goda betyder inte naivitet inför ondskan så länge vi är realister. Jag tänker att det är realism när Patrik Hagman talar om all övning i grundläggande tacksamhet. Den djupare existentiella tacksamheten kräver mer av oss än den ytliga, konventionella tacksamheten. Det är en livshållning som  utmanar och kanske just därför är lätt att skjuta ifrån sig eller glömma bort.

Tio spetälska personer ber om förbarmande och Jesus förbarmar sig över dem, men bara en kommer tillbaka för att tacka. 

En berättelse för något vanligt, när faran väl är över, andas vi ut, gläder oss och fortsätter livet med en erfarenhet rikare och ser kanske inte det större perspektivet där tacksamheten borde rymmas. En av de tio gjorde det. Den tacksamhet eller ära som Jesus retoriskt frågar om hänger ihop med Kung Davids bön. Vi skapar vår verklighet, kung David tackar för alla gåvor i samband med byggandet av templet. Men förutsättningarna för vårt skapande har vi fått av Skaparen, av Gud.

   De tio spetälska blev helade av Gud genom Jesus Kristus.Vi lever i en större verklighet än vad som är för våra ögon. Vi skapar det som ger glädje, vi skapar det som förgör oss, vår intelligens och skaparkraft gör oss lätt till mänskliga gudar så vi glömmer att vi är delar av en större helhet. Där Gud finns med i livet , finns med i glädjen och i prövningarna, som finns med bortom döden.

Vi kan enbart leva våra egna liv aldrig någon annans. Våra liv är unika med allt vi möter men där finns också alltid de allmänmänskliga. 

Det handlar inte om jämförelse utan om att låta sig inspireras av mellanmänskliga berättelser, av Bibelns berättelser till en vidgad blick. 

Den vidgade blick som Patrik Hagman fick genom sorgen. Nu är det tack och lov inte nödvändigt med sorg och prövningar för att få en vidgad blick. Vi behöver hålla två tankar i huvudet att livet är både fantastiskt och skört på en och samma gång. Jag inledde med en generalisering och kanske är det dags att ta tillbaka den. Övar vi oss att visa tack i det lilla i vardagen så kan vi påminna oss om att tacka för det goda som finns omkring oss även när livets prövningar drabbar oss. För det är då vi verkligen behöver slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan för att själva inte gå under.

Tacksägelsedagens berättelser ur Bibeln

GT 1 Krönikerboken 29:10-14

Epistel 1 Thessalonikerbrevet 5:16-24

Lukasevangeliet 17:11-19

"Fånga mig på bild

Fotografier, fotografier... Vad är det som vi fångar, när vi fångar nått på bild?…Vad är det som vi minns?”

Orden är ur en sång av min son och hans duo - Superkrafter! Jag kom att tänka på orden ur refrängen när jag läste berättelsen om Lasaros, Marta och Maria. Orden förstärktes i samband med ett foto som dök upp i mitt FB-flöde. Fotot föreställer tre prästkollegor som betytt mycket för mig i en församling jag arbetade innan jag började här i församlingen. Fotot dök upp med anledning av att den sista av de tre dött. Jag var på begravningen i fredags. Fotografier påminner oss om livet och vad vi delat och upplevt tillsammans med människor som korsat våra liv. Det blir extra tydligt när personerna dör. 

Det är tydligt att livet och döden alltid står i relation till varandra med ett OCH emellan. 

Det är alltid döden OCH livet, aldrig döden ELLER Livet. Det är heller aldrig OM vi dör utan alltid NÄR vi dör. Det är smärtsamt att tänka på döden, men vi behöver göra det ibland, för döden vittnar om livet och livet är starkare än döden. 

   Det vill den här söndagen berätta om Maria och Marta hade inga fotografier, men inom dem och alla andra runtomkring fanns minnesbilder av Lasaros. Nu var han död. Vi möter dom i sorg, förtvivlan. Det som har hänt när vi kommer in i berättelsen är att det gått fyra dagar. Jesus stod syskonen nära, han får höra vad som hänt och beger sig till Betania.        Marta får veta att Jesus är på väg och går för att möta honom. Redan i det mötet lovar Jesus Marta att Lasaros kommer att uppstå och hon svarar: Ja, jag vet ”vid uppståndelsen på den sista dagen". Jesus säger då:"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Marta svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Vi behöver hålla detta i minnet när vi hör dagens berättelse. 

Berättelsen handlar i första hand inte om att Lasaros får livet tillbaka utan den handlar om att Jesus ska visa vem han ÄR och vad tron på honom innebär.

Nämligen att Guds skaparkraft går genom tid och rum, genom dimensioner av liv. En kraft som kan betyda förändring och förnyelse i våra liv. För Lasaros betydde det bokstavligt att få livet tillbaka. Jesus gör det han gör för att visa på vem han ÄR, Gud i egenskap av Guds Son som helar och ger liv och samtidigt en medmänniska som sörjer och gråter.

   Redan Jesaja profeterar om Guds kraft, att ljusets dagg, som är en bild för Guds Ande ska falla över skuggornas land det vill säga döden och ge liv.

   Går vi till Paulus, så vittnar han också om livet efter döden. Han gör det på ett kärvt och uppfordrande vis. Han gör så för att församling i Korint hade problem. De tvistade om olika tolkningar av evangeliet och om Paulus roll och även de andra församlingsledarna. Paulus går djupt in i sin förkunnelse, så att han snudd på identifierar sig med Jesus. Samtidigt har han stor ödmjukhet, kraften är inte hans egen utan Guds. Han har vid ett tidigare tillfälle sagt: ”Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus.” Paulus är medveten om att hans liv och tro är som en skatt lagd i lerkärl. Han är medveten om livets och trons skörhet.

Våra liv, vår tro och våra tvivel, ja allt som är livets skatt bär vi inom oss. 

Vi är som lerkärl burna av Guds osynliga händer. Gud uppehåller oss med sin Ande – Andas i oss genom vår andning. Berättelserna idag handlar om livet och vill samtidigt visa att Gud bär oss in i evigheten. Berättelsen om Lasaros visar oss även Guds omsorg i det rent mänskliga. Jesus gråter och blir upprörd av sorgen precis som vi blir när vi drabbas. Gud är Gud och obeskrivlig och samtidigt kan vi ana något av Guds väsen genom Jesus. Att Gud är nära oss och vet vad det innebär att vara människa och vad sorgen gör med oss.

   Livet och döden hänger samman. Vågar och orkar vi tänka på vår dödlighet då och då så är jag övertygad om att vi får ett djupare perspektiv på livet. Det kan vara svårt att vara lika trosvissa som Marta och Maria, långt ifrån alltid kan vi känna Guds närvaro. Men det är vad berättelsen vill säga oss, den vill ge hopp och perspektiv på livet OCH döden. Att vi inte tar livet för självklart att det ska vara för alltid.

   Maria och Marta blev överrumplade och sorgsna precis som vi blir när döden gör sig påmind i vår närhet. Men de kunde lägga sina minnesbilder i vila. Lasaros kom tillbaka till dem, för en okänd tid. De tre kunde tillsammans ta tillvara på livet i trygg förtrösta på att när döden väl kommer, är den en övergång till uppståndelsens liv. 

Jesus gav löftet till Marta, Maria och Lasaros och ger det till oss.

Jag blev återigen påmind om livets ändlighet och skörhet när jag såg fotografiet av mina kollegor som lämnat jordeliv, en av dem alldeles för tidigt. Jag är säkert på att ni som är här idag har era fotografier och olika erfarenheter av livets skörhet som ett bräckligt lerkärl. Lasarus fick livet tillbaka, han blev fri att leva. Det finns en nyckel i evangeliets sista mening när Jesus säger ”Gör honom fri och låt honom gå.” Vi går och är fria, frågan är vad det betyder för oss? Vad är det som är väsentligt i livet? Vad ger oss mening och glädje? Hur ser våra relationer ut? Är det någon som bör avslutas, påbörjas eller förbättras medan tid är i detta livet? Hur tar vi tillvara på livet efter de förutsättningar vi har?

16:e söndagen efter Trefaldighet

Jesaja 26:19

2:a Korinthierbrevet 4:7-14

Johannesevangeliet 11:28-44

PS 1/ SUPERKRAFTER!

PS 2/ Aktuellt på temat, två understreckare i SvD

Barthes försvarade rätten att få bebo sin egen sorg av Kristina Sandberg SvD 2018-09-16

Dödens själ och hjärta heter sorg av Maria Wahlström SvD 2018-09-17

Enhet i mångfalden

Vi är ett i honom

Före evangelieläsningen sjöng vi fem verser som slutar med vi är ett i honom! (Psalm 61) Jag valde den psalmen för att betona vad dagens berättelser handlar om, att vi är förbundna med Jesus Kristus. Han som är den enhet vi samlas kring, lever i gemenskap med och är en del av.

Ibland möts vi som kristna av kritik och frågor om varför det finns så många olika kyrkofamiljer och traditioner. 

Personligen har jag aldrig riktigt förstått den frågan eftersom olika församlingar och traditioner funnits med redan från början i den kristna historien. Det är som om vi tror att allt var en enda enhet från början. Det vara bara en sanning så länge Jesus fysiskt fanns hos på jorden, men inte sen. Det är bara att läsa Apostlagärningarna för att inse att arvet efter Jesus snabbt tolkades olika. Det är som om Jesus vet detta, därför bad han för sina lärjungar, och i förlängningen innebär det att han ber för oss. Jesus ber att vi ska bevaras som en enhet i tron på Gud. Gud som enhet gestaltas i Fadern, Sonen och Anden. Jesus är ett med Gud. 

   Så vad är då den minsta gemensamma nämnaren för kristna? Jo, att vi bekänner oss till tron på den treenige Guden. För att ta en av vår lutherska kyrkans slogans sola fide, tron allena. Tron på Guds närvaro och handlande i världen. Författaren till Efesierbrevet uppmanar oss: Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten. Kyrkohistorien visar att mänskligheten inte varit så särdeles bra på den fredliga strävan att bevara andlig enhet. 

   Det vi ser idag är glädjande. Den fredliga strävan för den andliga enheten finns i mycket högre utsträckning idag genom att olika kyrkotraditioner för dialog med varandra och samverkar i en rad olika frågor. Som till exempel kyrkornas världsråd som dagens kollekt går till. Den strävan handlar om, att i respekt för varandras traditioner och tolkningar, grunda sig i förståelsen av det gemensamma och utifrån det fundera över olikheter och söka gemensamma vägar framåt.

   Det gemensamma för kristna är tron på Guds enhet för den enheten är källan till vår ömsesidiga enhet. Det är en utopi att vi ska bli en fysisk enhet, den förverkligas inte förrän Jesus kommer åter men i väntan på det kan vi sträva efter enhet i Anden, i tron på den treenige Guden. Hålla fred med varandra.

Brukar du besöka Svenska kyrkan i utlandet när du är ute reser? Gör inte det! 

Sök i stället upp en lokal kyrka, kanske förstår du inte språket men jag garanterar att du kommer känna igen dig. Ofta möts man av värme, öppenhet och nyfikenhet. Inget ont om Svenska kyrkan i utlandet, den fyller naturligtvis en stor och betydelsefull funktion inte minst för de svenskar och nordbor som är bosatta utomlands. Men är du bara ute reser någon eller några veckor, gå till en annan kyrka. Stäm in i Fader vår och trosbekännelsen, sjung med om psalmbok eller agenda finns, fast du kanske inte förstår. Det är så vi kan skapa förståelse för varandras traditioner, kanske känns gudstjänstformen främmande men kom då ihåg att grunden är en och samma Gud. En och samma Jesus som är den gudomliga visheten i mänsklig gestalt, en och samma Ande som andas i och genom dig och mig och församlingen.

   Som kristna är vi på ett sätt ett enda folk som lyder under en enda kung. Även om profeten Hesekiels bok handlar om det judiska folkets historia om ett nytt enat Israel efter babyloniska fångenskapen så kan vi leva som ett enda folk i tron på den ende kungen Jesus. Sen kan vi fundera över hur relevant den benämningen är idag för att människor ska hitta fram till Jesus och en gudstro.

   Personligen föredrar jag benämningar som Frälsare, Befriare, Människoson och Guds Son för de går bortom kravet på den tänkta, synliga enheten som vi lätt ställer upp för att vi har behov av likriktning och auktoritär lydnad, det vi tror skänker trygghet. Vi får i alla fall vara tacksamma för mångfalden av benämningar och Gudsbilder, för på så vis finns flera ingångar och till trons mysterium och till kallelsen.

Vi uppmanas att leva värdigt vår kallelse.

Det är sannerligen inte alltid lätt att omsätta tro till handling och leva i kyrkans gemenskap på olika vis. Det vet Jesus därför ber han, bevara dem i ditt namn. Gud bevarar oss när vi antar utmaningen att ha fördrag med varandra och sträva efter den andliga enhet som är grunden för vår tro på den ende Guden som verkar genom allt och finns i allt, genom sin Ande. Att ha fördrag med varandra handlar om respekt för varandras gudsrelation och tro. Det finns ingen klasskillnad i tron. Stopp, kanske någon av er tänker, det gör det väl. Jo, men den skillnaden är då skapad av människor. Det finns ingen skillnad skapad av Gud.

   I enheten finns mångfalden och den ska vi vara rädda om i en tid och värld där det ropas på enkla lösningar och enväldiga ledare som inte befriar utan förtrycker. Då behöver Kristi kyrka, som vi är del av, visa på vägen av tålamod, kärlek, frid och hopp. Jesus ber för att vi ska vara bevarade som ett, liksom han och Fadern är ett. Som vi sjöng i psalmen, lågorna, grenarna, gåvorna, tjänsterna, lemmarna är många men vi är ett i honom. Det går att hålla flera perspektiv levande på en och samma gång, mångfald i enheten, en Gud gestaltad i Fader, Son och Ande och en enda mänsklighet gestaltad i olika traditioner.

14:e söndagen efter Trefaldighet 1 årgången

GT Proften Hesekiel 37:15-22

Epistel Efesierbrevet 4:1-6

Johannesevangeliet 17:9-11

Psalm 61 i Den svenska psalmboken

Lågorna är många , ljuset är ett.
ljuset Jesus Kristus,
lågorna är många , ljuset är ett,
vi är ett i honom!

Grenarna är många, trädet är ett,
trädet-Jesus Kristus,
grenarna är många, trädet är ett,
vi är ett i honom!

Gåvorna är många , Anden är en,
finns i Jesus Kristus,
gåvorna är många, Anden är en,
vi är ett i honom!

Tjänsterna är många, Herren är en,
Herren Jesus Kristus,
tjänsterna är många,Herren är en,
vi är ett i honom!

Lemmarna är många, kroppen är en,
Jesus Kristi Kyrka,
lemmarna är många, kroppen är en,
vi är ett i honom!

TA. Frostenson 1972 , 1986 * M O. Widestrand 1974