Smala, enkelriktade gator i ett oregelbundet stadsmönster möter oss i Lourdes.
GPS:en visar sväng höger, enkelriktad nedförsbacke, hmm. Äldsta sonen hoppar ur bilen, går nerför gatan och vinkar febrilt medan maken gör en fuling och backar ner för den smala gatan i hopp om att ingen får för sig att åka just den vägen den minut det tar för att backa ner. Hotellet ligger nämligen precis nedanför backen, vad gör inte en trött turist efter en färd genom den franska landsbygden. Nu är vi framme. Efter incheckning är det dags att röra på sig, hotellet ligger mycket centralt, precis vid en av broarna över Ousse, bara några minuter från Sanctuaires Notre-Dame de Lourdes. Vägen dit står i bjärt kontrast till målet.Dårskap
Jag är på ett medvetandeplan inte alls överraskad, på ett annat lite överväldigad av den galna kommersen, för varje steg närmare målet blir plastflaskorna och allt annat krimskrams och godis några cent dyrare. Det är trångt, det är en överspänd atmosfär, det är som du hamnat i kulverten på ett sjukhus, alla är på väg. Bredvid trottoaren finns den markerade körbanan för rullstolar. Det är som att dras in i ett magnetiskt fält. Jag finner inget bättre ord än dårskap. "Det är vid sådana här tillfällen jag skulle kunna bli ateist", utbrister jag till familjen, intresserat ber sönerna mig förklara varför. Ja, varför? Det är inte så enkelt att sortera tankarna, visst tror jag på helande, det sker, faktiskt, om än väldigt sällan. Visst tror jag på hoppet om lindring, om svar, om vägledning. Visst tror jag... Allt detta blandas med kommersen som bjuder flaskor i varierande storlek för det heliga vattnet, från 1 euro och uppåt och allt annat som är till salu som ett synligt tecken för en närvaro som aldrig kan materialiseras. Det är både sorgligt och samtidigt förståeligt, det heliga vattnet rinner genom våra fingrar, vi kan aldrig hålla vatten mer än i en behållare.
Sakta närmar vi oss en grind och när vi går in så är det som att gå genom en portal mellan två verkligheter i en och samma verklighet. Ingen kommers (inte synlig i alla fall, för bokhandeln ligger diskret vid sidan om ingången) bara människor på väg, på väg till ett möte med sin längtan, på väg till ett möte med det outsägliga. Jag andas ut, nästan. Nu blir jag störd av männen i sina tyrolerkavajer med armbindlar i rött och svart, med Maltserkorset och kvinnorna i sina svarta caper och vita huvuddukar och får helt fel associationer fast jag vet att de är grupper av frivilliga som är där med en hjälpande hand. Jag får istället vända blicken inåt och andas in lugnet, för det är, trots det ständiga flödet av människor, fridfullt, ett lugn i stark kontrast till gatorna utanför med sitt tingeltangel och sina snabbmatsställen.
Så står vi där och tittar mot den grotta där den unga Bernadette Soubirous vid flera tillfällen får visioner av Herrens Moder Maria. Hela världen, i olika åldrar, står där, eller sitter, eller ligger, sakta ringlar sig kön fram, som nu inte är så lång eftersom det är sen eftermiddag. Väl framme, stannar jag till för någon minut, vidrör med mina händer klippan, känner det nästan omärkliga vattnet som stilla strilar, söker sig fram. Ingen vattenflaska i världen kan fånga det, bara fingrar i ögonblicket. Jag tänker på Bernadette, stillar mig. Och allt är dårskap och vördnad.
Sakta närmar vi oss en grind och när vi går in så är det som att gå genom en portal mellan två verkligheter i en och samma verklighet. Ingen kommers (inte synlig i alla fall, för bokhandeln ligger diskret vid sidan om ingången) bara människor på väg, på väg till ett möte med sin längtan, på väg till ett möte med det outsägliga. Jag andas ut, nästan. Nu blir jag störd av männen i sina tyrolerkavajer med armbindlar i rött och svart, med Maltserkorset och kvinnorna i sina svarta caper och vita huvuddukar och får helt fel associationer fast jag vet att de är grupper av frivilliga som är där med en hjälpande hand. Jag får istället vända blicken inåt och andas in lugnet, för det är, trots det ständiga flödet av människor, fridfullt, ett lugn i stark kontrast till gatorna utanför med sitt tingeltangel och sina snabbmatsställen.
Så står vi där och tittar mot den grotta där den unga Bernadette Soubirous vid flera tillfällen får visioner av Herrens Moder Maria. Hela världen, i olika åldrar, står där, eller sitter, eller ligger, sakta ringlar sig kön fram, som nu inte är så lång eftersom det är sen eftermiddag. Väl framme, stannar jag till för någon minut, vidrör med mina händer klippan, känner det nästan omärkliga vattnet som stilla strilar, söker sig fram. Ingen vattenflaska i världen kan fånga det, bara fingrar i ögonblicket. Jag tänker på Bernadette, stillar mig. Och allt är dårskap och vördnad.
Vördnad
Jag fylls av ödmjukhet inför mänsklig skröplighet och sårbarhet. Jag fylls med vördnad inför Mysteriet. Bernadettes erfarenheter som dryga 160 år efter hennes första vision fortsätter att beröra människor som längtar efter kroppslig och själslig läkning. Jag fylls med insikten om hoppets skörhet, den flämtande lågan som gestaltas en bit bort vid de stora ljusbärarna. Jag vet vad jag ber om, vad fyller sinnena hos alla de som är omkring mig, vad ber de om? Vad hoppas de? Längst med en mur ryms vattenkranar där mina medmänniskor fyller sina inköpta flaskor och dunkar. Och Ousse strömmar ner från Pyrenéerna, genom parken, försvinner bort i grönskan och broarna förenar de öppna platserna.
Basilica of Our Lady of the Immaculate Conception vilar majestätiskt på klippan, väl uppe går jag in och så går jag ut i stort sett på en gång. Varför, kan man undra. Jag vet varför, det räcker för mig, allt är inte vad det ser ut att vara. Så går jag in i kyrkan under kyrkan Basilica of Our Lady of Rosary och fylls av förundran och stillhet när jag vandrar runt, för den är rund. Det går att andas in och ut och jag blir stilla i bön. Kanske är de vackra mosaikerna, som skildrar berättelser ur vår Bibel, med fokus på Jesus förstås, på ett vis lika krimskramsigt som souvenirerna och Jesus kitschen utanför området, för det outsägliga blir alltid bristfälligt när vi konkretiserar det. Men så behöver vi det fysiska, det berörbara, det vi kan fästa blicken på. Så det är som det skall, vördnaden och dårskapen fattar tag i varandras händer.
Vördnad och dårskap
Associationer vindlar i huvudet och talet om korsets dårskap mal. Jag går till 1 Korinthierbrevet och läser Paulus ord i de inledande kapitlen. För många är det dårskap, detta att tro, tro på Gud, tro på Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd som skall ha avgörande betydelse för oss människor och våra liv. Visst kan jag själv tänka att det är dårskap att tro att min onda axel och artrostumme skall bli helade, eller att alla runtomkring mig med högst synliga och påtagliga fysiska åkommor samt alla de som bär sitt stigma inom sig, osynligt för andras ögon än Guds, skall kliva ut från portarna friska och krya.
Källan i grottan är nogsamt inglasad men inget hindrar att tro på att vattnet som strömmar ur källorna via kranarna i den långa muren helar. Jag fylls återigen av ödmjukhet, ja vördnad för alla dessa mina medmänniskor som tror och sätter sitt hopp så starkt till ett helande och fyller sina flaskor. Själv har inga som helst förhoppningar om att min tumme och min axel skall bli fix-och-färdiga efter att ha låtit vattnet strömma genom fingrarna och väta min axel, ändå gör jag det, symboliskt, kanske rent av i solidaritet med alla andras hopp och starka tro på helande.
Jag tänker på Bernadette som såg och hörde, som förlikade sig med sin kallelse, sin egen sköra hälsa och tänker att det på ett vis är den största läkedomen, att acceptera. Är det för att jag lever på 2000-talet där acceptans har blivit ett psykologiskt modeord för att förlika sig med det som är svårt, som att leva med kronisk sjukdom av något slag, ha funktionsvariationer som inte tillhör majoritetsvariationerna osv. Ja, kanske men också för att det är en djup kristen erfarenhet att vara i det svåra, trots allt, inte som något straff eller för att vi är "dåliga" människor utan för att livet här och nu helt enkelt inte är paradiset. Realism, inte uppgivenhet. Så finns erbjudandet till oss alla, Gud är med oss, genom Jesus, genom korset, det är en dårskap och "Guds dårskap är visare än människornas och Guds svaghet starkare än människornas." 1 Kor 2:25 Den insikten landar i vördnad inför Guds och människors vara och essens.
