Palmer och olivträd

har varit i mitt blickfång under tio dagar i Israel.

Just dessa har jag konkret vänt min blick till när blicken mättats av det som är plågsamt närvarande av ett land fånge i sin egen historia. Det är berörande och mycket att smälta efter besöket i det vi kallar för Det heliga landet, The Holy Land. Vad är det som är heligt? Frågan bränner i mig, blir på något vis hängande i luften, även om svaret är givet, landet som är vagga för judendom, kristendom. Landet där islams tredje heligaste stad Jerusalem är belägen, ändå blir frågan pockande, vad är det som är heligt?

Det skymmer när vi går genom New Gate och på en gång befinner vi oss i det kristna kvarteret innanför murarna från 1500-talet som omsluter den gamla staden i Jerusalem.

Julens kulörta prydningar och granen möter oss med ett Merry Christmas! Det är på sätt och vis rätt omöjligt att följa en karta i de vinlande gränderna men till slut står vi utanför Gravkyrkan. Kyrkan som snarare är en samlingsplats och minnesplats för Jesu korsdöd, grav och uppståndelse. Här samsas kristenhetens olika grenar vid olika altare och kapell. Klockan närmare sig stängning och vi har tur, ingen kö att tala om. Inom några minuter går vi in i det aedicule (litet tempel) som omsluter Jesu grav. Även jag som är kort får böja lätt på huvudet och helt plötsligt står jag vid något som räknas till det mest heliga i vår tro, det som sägs vara Jesu grav och jag känner ingenting. Jag blir stum, böjer inte ens knä i vördnad som alla verkar göra, det lilla gravrummet rymmer tre personer åt gången. En grekisk-ortodox munk klappar ihärdigt på väggen - efter något som verkar mindre än en minut. Kön måste flyta, får inte stoppas upp. Undra om han klappar när påvar och biskopar kommer? Så klart han inte gör!

Jag går okronologiskt till Golgata belägen uppför branta trappor, här ringlar kön längre. Jag avstår instinktivt att ställa mig i kön och exponera min totala ovilja till att böja mig ner inför altaret och kyssa platsen som miljontals kristna systrar och bröder kysst. Jag blir stum på nytt. Står och tittar mot den ortodoxt rikligt utsmyckade altartavlan med Jesus korsfäst. Går fram på sidan om altaret och köper ett smalt ljus, tänder det och sticker ner det i sanden och blir stilla i bön. Trots allt ödmjuk inför alla systrars och bröders böner och tillbedjan i detta avskilda rum som trots allt  rymmer helighet. Fast frågan bränner. Vad är det som är heligt?

Dagen efter besöker vi Trädgårdsgraven.

En volontär möter upp, trosvisst guidar han oss och en far och dotter från Australien. För ögat stämmer Trädgårdsgraven mer överens med bilder jag får när jag läser bibelns berättelse om de omvälvande och nyskapande dagarna som Stilla veckan leder fram till. Inte heller här känner jag historiens vingslag utan mer förundran.
Inte förrän jag senare är i Getsemane och ser det knotiga olivträden infinner sig en slags vördnaden inför den Heliga Staden. Träd kan aldrig förställa sig, aldrig åberopa äkthet för de ÄR äkta i sig. Vördnaden förstärks av mässan som firas i Church of All Nations som ligger bredvid. Vi har inga tidskapslar att förflytta oss i, vi har bara historien som rimmar. Vi går uppför Olivberget och snart ser vi  Kidrondalen och Gamla staden Jerusalem.

Det är här som heligheten griper tag i mig, livets helighet, naturens helighet, geografins helighet där själva platserna främst är vittnesbörd till sitt namn om vad som en gång skett när Gud inkarnerades. Platserna är både betydelsefulla och fullständigt betydelselösa. 

Jesus svarade inte Petrus när han ville bygga hyddor till Jesus, Mose och Elia på Förklaringsberget . Det var Gud som svarade Petrus:

"Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." Matteus 17:5 

Eller med Johannes ord i kapitel 1:

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. ...... Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning." 

Ja, lyssna till honom, lyssna till Jesus. Vad säger han? Vad säger Ordet? Ordet inkarnerat. Allt skapat av mänsklig hand är förgängligt. Jag tänker att det var därför Jesus inte ens svarade Petrus. Jag tänker att det var därför Jesus inte ens skrev ner något själv. Det var inte det fysiska, inte tingen skapade som skulle bära budskapet de första århundradena, det var orden om Ordet. Det var här i landet som kallas heligt som Ordet fick liv och liv i överflöd, liv bortom död. Berättat och erfarit under olivträden och palmerna, på bergen och i dalarna. Det var överlåtelsen att i tro lyssna på Jesus. Det är heligt att orden om Ordet trots så mycket blod, förföljelse och förtryck överlevt och på djupet berört människor världen över. Det är heligt

Historien rimmar

Mark Twain brukar tillskrivas orden: "History doesn't repeat itself, but it rhymes" 

Jag har hört orden förut och blev påmind om dem i en intressant och tänkvärd artikel i SvD  på Nyårsafton, 1914 - en spegel för vår tid, om hågkomsten av Första världskrigets utbrott 1914 av  historikern Margaret MacMillan. Här länk till ursprungstexten i NYT
Vad lär vi av historien, hur använder vi historiespegeln?

Så här första dagarna på det nya året 2014 finns många förhoppningar i luften, tänk om man kunde fånga in dem. På riktigt fånga in dem, jag tror att vi skulle bli förvånade. Eller jag hoppas i alla fall att vi skulle bli lite förvånat glada när vi skalat av alla relativt ytliga förhoppningar om ett sundare liv, gestaltat på ett antal uppfordrande sätt som påhejas starkt i alla media, som tar tillfället i akt och markerar den rituella skillnaden mellan ett år från ett annat. Samtidigt vad skiljer egentligen igår från idag om vi bortser från kalendern? 

Det finns så mycket god vilja och goda önskningar om ett bra, ja ett bättre samhälle både här hemma i vårt förhållandevis trygga land och  utanför våra gränser nära och långt bort. En god vilja att leva i frid och fred med människor. En god vilja att inte kapitulera för rädsla utan öppna sinnena för det okända och ovana. Det behöver inte betyda att vi tar det till vårt hjärta men det betyder att vi inte dömer och bedömer utan att ha granskat. Det är här historien rimmar och historien kan få vara en spegel.

Jag använder ofta spegelbilden när jag talar om tron och om Bibelns berättelser. 

Dessa berättelser kan aldrig vara vår lag, men de kan var vägledande, avskräckande och uppbyggande. Berättelserna speglar Guds relation till sin mänsklighet och människors relation till Gud. Det är ingen enkel relation, den rimmar ofta, såsom den är skildrad i Bibeln, såsom livet gestaltar sig 2013 och kommer att gestalta sig 2014. Där finns på sätt och vis ingen skillnad. Ingen inre skillnad, den mänskliga utvecklingen har förvisso tagit utvecklingskliv som är fantastiska MEN till det inre är det främlingen vi fortfarande är rädd för. Den som sticker ut och sticker av, den som har andra åsikter än mig själv. Den som lever ett annat liv än jag själv.

Det som gör skillnad är när vi med granskande ögon och öppet sinne speglar oss i historiens berättelser. 

För vårt andliga liv har vi de speglarna i Bibeln. Förhoppningsvis spiller vår kristna tro över på ett gott vis i det sekulära livets vardaglighet, både i det lilla och i det stora. Fast de stora speglarna som rör alla i samhället oavsett tro står de historiska berättelserna för. Det är därför vi behöver spegla vår tid i dåtid.

Jag tror att vi - trots allt - kan lära av våra erfarenheter förmedlade i berättelser efter berättelser. Det är därför vi aldrig får bli historielösa, varken andligt och sekulärt. Det är därför vi måste bli varse rimmen.