Tankejonglering

Att jonglera med fler bollar i luften än två-tre stycken är inte helt enkelt.

När jag först läste igenom dagens berättelser inför den här predikan så kom bilden av jonglering inför mig.  Jonglering kräver mycket träning, kanske en gnutta talang, men framför allt träning. Så är det faktiskt också med våra tankar när vi ska ta in kunskap och information, när vi lyssnar, läser och erfar det vi möter, då behöver vi öva oss i att hålla fler än två-tre tankar igång samtidigt. Inte alltid helt lätt. 

Att ha fler tankar parallellt betyder att möta tillvaron med mer både och, inte så mycket, antingen eller.

I en tid som vår med komplexa levnadsvillkor behöver vi mer av både och. Det är därför vi helt enkelt behöver öva oss i att tankejonglera.Tyvärr verkar tillvaron just nu gå mer åt ett antingen eller håll. Det är väl egentligen inget nytt, för visst är det enklare att se samband och skillnader med ett par tankar än att hålla ihop fem eller fler. Berättelserna vi hört idag är fyllda av jongleringstankar. Som till exempel:

·        Vad vill Jesus visa när han helar kvinnan på sabbaten?

·        Varför svarar Gud inte alltid på våra böner, som han svarade Hiskia?

·        Vad kan det innebära för oss att se om vårt hus?

·        Hur kan Paulus förringa lidandet?

·        Är skapelsen i grunden god?

Fem frågor och tankar att fundera över och som förstås egentligen kräver mer än en predikan. Här kommer i alla fall några tankar att jonglera med. 

Vi behöver regler och normer för vårt liv tillsammans. 

Även i religiösa frågor behövs det ett regelverk, men dessa får aldrig sättas över mänskligt liv och välbefinnande. Synagogföreståndaren följer regeln för vad som var arbete på sabbaten. Fast då ska vi hålla i minnet att även på Jesu tid fanns det olika bedömningar av vad som skulle räknas som arbete. Jesus ser kvinnans behov och uppfyller det. Att det var sabbat var av underordnad betydelse, det viktiga var att se kvinnans nöd och hjälpa henne. Människan har ett egenvärde, inte reglerna som vi skapar och tolkar.
   Tron blir inte mindre helig för att vi reflekterar över Guds närvaro i våra liv utifrån de kunskaper vi har om naturen och människan idag. En kunskap som har en annan världsbild och människosyn än den som rådde när Bibelns berättelser nedtecknades. Det främsta budskapet med alla berättelser om under är inte upphävandet av naturlagarna, utan att synliggöra Guds närvaro i sin skapelse och Guds närvaro intill var och en av oss, nära dig och mig.

   Hiskia är nära Gud, han blir livshotande sjuk och han klamrar i bön fast vid livet som han inte är beredd att skiljas från. Gud bönhör Hisikia. Långt ifrån alla som ber får så konkret svar på sin bön och den eviga frågan varför blir faktiskt ofta obesvarad. Det är oerhört frustrerande. Ju äldre jag blir så tänker jag att det frustrerande behöver vändas till något mer konkret.

Varför, behöver istället omformuleras till hur, vad, vem.

Dessa frågor och funderingar de väcker handlar om att se om sitt hus. När det handlar om dagens berättelserna kan vi fundera över:
   Hur, kan vi leva ett bra liv där våra begränsningar,  mentalt, kroppsligt, materiellt inte dikterar villkoren så att vi hamnar i den pessimism som Paulus faktiskt ger uttryck för i orden vi hörde i episteln.
   Paulus är på många vis en jordnära och realistisk person och samtidigt mycket fokuserad på tidens slut och Kristi återkomst då vi skall förhärligas och skapelsen skall återställas. För Paulus blir då allt här och nu tomhet. I Romarbrevet möter vi hans tankar om att bli befriade från våra kroppar, bli befriande från lidande. Under åtskilliga tider har kristen tro varit kroppsfientlig, skapelsefientlig och blicken har riktats mot en kommande paradisisk tillvaro där Jesus åter är med oss.
   Istället för att säga ja och amen till Paulus slutsats borde vi mer rikta blicken mot att just genom att Gud tog mänsklig gestalt i Jesus är kroppen, skapelsen, naturen inte tomhet, inte slaveri under förgängelsen.Visst, allt är förgängligt men inte tomhet och vi är inte slavar. 

   Vad är vi då? Jo, vi är i grunden redan Guds barn eftersom vi bär Guds avbild inom oss från skapelsens begynnelse. Guds ande andas i oss. Ande och andning hänger ihop. Gud är närvarande i våra liv och i sin skapelse. Det enkla är ibland det svåra, för vi har en tendens att krångla till saker och ting. 
   Vem kan då visa på det enkla i allt svårt, jo Jesus såklart. Jesus befriar människor ur lidande och förtryck. Han skapar inom ramen för regler och ordning en frihet. Författaren till Första Petrusbrevet skriver: Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.2:16  När en människa blir befriad till ett liv där hon inser sitt eget värde och sin egen förmåga i relation till att vara en del av Skapelsen är hon fri. Det är då vi kan se, förstå och handla efter inställningen att skapelsen i grunden är god och att vi som mänsklighet hänger ihop.
   Skapelsen är inte fulländad, så visst har Paulus en poäng, men den är inte i första hand en plats för tomhet och lidande. Lidandet och tomheten finns där men blir inte mindre av att blicken fokuseras på en återfödelse i en framtid vi inte vet något om. Den framtiden kan vi tro och hoppas på men det är här och nu vi lever. 

   I Bibelns mångbottnade berättelser kan vi finna det tidlösa som kan vägleda oss, ge oss kraft och styrka, ge oss frihet. Eftersom Gud så konkret blev människa i Jesus så finns inget motsatsförhållande till här och nu och framtiden. Det är inte antingen eller utan både och.

Predikan i Djurgårdskyrkan 12:e söndagen efter Trefaldighet

Jesaja 38:1-6

Romarbrevet 8:18-23

Lukasevangeliet 13:10-17