Ljuset och ljusen - Herden och herdarna

”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” 

Orden ut Johannesevangeliet 8:12 sägs när dopljuset tänds. Kanske några av er var på Påskdagens gudstjänst och fick ett litet ljus med Kristusmonogram på. Båda dessa ljus har sitt ursprung i det stora påskljuset som tänds på påsknatten och som brinner fram till Kristi Himmelsfärds dag som en symbol för Jesu uppståndelse. Det finns ett annat viktigt ljusbudskap, Jesus säger i sin bergspredikan i Matteusevangeliet 5:14-16: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

   Vad vill jag ha sagt med den här inledningen? Jo, att vi hör ihop med Gud genom Jesus Kristus. Jag är världens ljus. Ni är världens ljus. Ljusen symboliserar helhet och delar av helheten som är du och jag. Jesus uppmanar oss att följa honom och vi får genom tron del av uppståndelsens ljus. Ett ljus som får lysa i livet som ett riktmärke för vår tro och våra handlingar.

Den här samverkan mellan oss och Jesus möter vi också i dagens berättelser, men nu handlar det om Herden och herdarna.

Profeten Jeremia blickar framåt i ett profetiskt hopp för sitt folk om konkret befrielse. Det visar sig vara ett profetiskt hopp som sträcker sig ännu längre fram i tiden och får ännu en uppfyllelse när Jesus säger: Jag är den gode herden, och jag känner mina får,… Och jag ger mitt liv för fåren. Jesus har ett tydligt Jag-är-budskap, en koppling till Guds ord till Mose, ”Jag är den jag är”. Jesus är den gode herden. Han är inte en person som på eget mandat vandrar runt, han är ingen profet, ingen kung i den förväntade bemärkelsen. Han är Gud själv, i gestalt av Guds Son, utvald, den förväntade  Messias.

   I evangeliet möter vi folkets tvivel och frågor och Jesus svarar att han visst sagt och gjort det som visar att han är Messias. Det är ett vittnesbörd som räcker, men de tror inte. Han berättar till och med att han skall ge oss evigt liv och att vi för evigt ska höra samman med honom genom tron.  Det är kärvt, rakt på sak. Kort och gott, tro på mig!

   Vi vet slutet på berättelsen, därför är vi här i Djurgårdskyrkan. Vi tror på Jesus som Messias. En del trodde inte då, en del gör det inte idag heller. En del söker sig fram, en del tror och tvivlar om vartannat, vilket är helt ok. Det är likgiltighet som är motsatsen till tro, inte tvivel.

Så vad ska vi göra med vår tro eller vårt sökande efter tro?

Jo, vi ska lyssna efter den gode herdens ord, efter vägledning. Såsom fåren i en hjord följer och lyssnar till sin herde ska vi lyssna på och följa Jesus. Vilket är knepigare, vi har honom inte konkret hos oss. Vi behöver ta vägen genom evangelierna, Apostlagärningarna och breven för att få veta vad Jesus lär och vill. 

   Det är inte direktkommunikation men ändå en kommunikation som fungerat i 2000 år. Jag tänker att det fungerat därför att bakom orden i vår bibel finns Guds Ande som levandegör orden när vi möter dem och förstår att tilltalet är direkt till dig och mig. Som om vi skulle ha Jesus här hos oss, konkret. Och han finns hos oss, inte bara genom Kristusljuset, i nattvarden och bönen utan genom sitt löfte om den Helige Ande, som Jesus själv kallar Hjälparen. Löftet om att vara med oss alla dagar till tidens slut synliggörs i dopet. Efter Jesu uppståndelse fick lärjungarna uppdraget att gå ut och berätta och döpa. Därefter har människor utvalts till ledare, till herdar för församlingar, i takt med att kyrkan växt. Om det handlar epistelberättelsen. 

Det är ett stort ansvar som på sätt och vis vilar på oss alla men på ett speciellt vis på kyrkans ledare, biskopar och präster.

Luther förmedlar genom sina reformationstankar att vi alla har både rätt och förväntningar på oss att berätta och undervisa om vår tro som vi fått av Kristus. Det allmänna prästadömet. Samtidigt är han noga med att säga att fastän vi alla genom dopet tillhör det allmänna prästadömet så finns det särskilda, offentliga ämbetet som skall leda, predika, förvalta sakrament och undervisa. 
Präster är en del av , på samma villkor som alla, allmänna prästadömet, men har genom vår vigning också avskilts som ledare. Så de rannsakande frågorna är: Hur leder vi? Hur berättar vi? Hur bemöter vi? Hur är vi herdar?
   Både nutid och historia visar att det inte är så lätt. Ledning genom tvång var mer tydligt i dåtid, idag är tvånget borta genom att vi har religionsfrihet. Men vinningslystnaden lurar i hörnen, egen vinning, inte att bli rik men att utnyttja kyrkan som organisation och system för sin egen skull. Den granskningen av kyrkan och dess ledare, präster såväl som förtroendevalda lekmän följer vi i media med jämna mellanrum. Det är bra att det granskas även om jag skulle önska att vi vore bättre på att granska oss själva inifrån. En intern reformation skulle behövas. 

Författaren till episteln uppmanar oss, helt i Jesu anda, att vara föredömen och inte uppträda överlägset som herrar. 

Vi behöver alla lyssna till Kristus, den Gode herdens röst, inte minst vi som har avskilda herdeuppdrag eller förtroendeuppdrag i våra församlingar. Vi behöver ständigt påminna oss om att vår tillhörighet till Kristus är synliggjord i våra dopljus som tänds på och har sitt ursprung i det stora Påskljuset. Du och jag är delar av en helhet, ljus som finns i Kristusljuset. Och den dag vi når till det eviga livet kommer ljuset att lysa upp alla våra frågor och  funderingar. Till dess får vi vila tryggt i Jesu löfte ”ingen skall rycka dem ur min hand”. 

Tredje söndagen i Påsktid 3 årgångens läsningar

GT och profeten Jeremias ord 23:3-8

Epistel ur 1 Petrusbrevet 5:1-4

Johannesevangeliet 10:22-30

Likgiltighet värre än tvivel

Sanningen

Några veckor framåt kommer vi att bli påminda om påskens händelser på ett mer påtagligt sätt än under resten av kyrkoåret. Idag är det en vecka sedan vi mötte kvinnorna vid graven. De som rädda sprang iväg för att berättade att Jesus inte låg i graven, utan att han hade uppstått. Jesus visar sig så småningom för lärjungarna, då är inte Thomas med, så han tvivlar på att det är sant. Vi är för det mesta rationella och vill ha förklaringar och försäkringar på det mesta i livet. Vi vill ha sanningen. Det ville Thomas också. Pontius Pilatus ställer en bra fråga när Jesus ska dömas – Vad är sanning? Vi vet att det inte finns ett 100% enkelt svar på den frågan. Men Thomas möta Sanningen själv – Jesus kommer på nytt till lärjungarna. Thomas får både se och känna att det är sant.  Jesus är levande, men förändrad, för han kom genom reglade dörrar. Jesus uppmanar Thomas att inte tvivla utan tro, och säger sen något av det mest trösterika, fantastiska och uppbyggliga jag vet "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Jesus förstod att tron på uppståndelse skulle bli en utmaning. Han visste vad som väntar alla troende som inte sett med egna ögon, undran och tvivel. 

Det är lätt att tänka att tvivel är motsatsen till tro. 

Jag skulle vilja säga att likgiltighet är motsatsen till tro och en betydligt större utmaning. Tvivel, är aktivt, du söker förstå genom att hämta in kunskap och erfarenhet. Tvivel är drivet av ett engagemang som lika gärna kan leda till tro som till icke-tro. Den som är likgiltig säger ofta inte så mycket, bryr sig helt enkelt inte medan den som tvivlar ofta gör sin röst hörd. Tvivel kan många gånger vara ett uttryck för vilja att samtala om Gud och om tron utifrån sin undran och sina frågor. Att bli tagen på allvar.

   Ibland sätter vissa möten mer spår än andra. Jag bär med mig flera exempel på tvivelmöten,speciellt ett har etsat sig fast trots att det hände för många sedan. Det ett dopsamtal i den församlingen jag då arbetade i. Luften var tung i det lilla samtalsrummet och jag lirkade med mina frågor för att komma underfund med vad det var som tyngde. Det var svårpratat och det brukar det sällan vara vid dopsamtal. Det visade sig att en förälder till barnet inte var motiverad till dopet och dessutom sa personen: ”Jag är naturvetare och kan absolut inte kunde tro på en gubbe i himlen och alla under och så vidare.” Jag svarade, att jag inte heller tror på en gubbe i himlen. Gud är någon annan, mer och annorlunda. Kanske trodde personen att jag skulle gå i försvar för Gud, istället blev det ett bra samtal. Efter tid och eftertanke i några dagar återkom familjen och tvivlet på dopet hade bytts ut mot en öppenhet, att dopet var en betydelsefull gåva att ge sitt barn. Jag vet inte i vilken utsträckning tvivlet ledde fram till tro, fast det ledde i alla fall fram till en öppen dörr för det heliga.

Det är tillåtet att ställa frågor, att formulera tvivlen och vara undrande inför allt det vi inte kan förklara. 

Det vi inte kan förklara har ett värde i sig. Livet är mer än det vi bara ser med våra ögon och förstår. Mer än bara empirisk kunskap. Dessvärre väcker tvivel ofta rädslor, även inom kyrkan. Jag är övertygad om att kyrkans rädsla för tvivel av olika slag ibland har lett till mer icke-tro än till tro. Att en del lämnar kyrkan för att de inte anser att deras frågor och funderingar tas på allvar. Det märks tydligt när det hettar till kring stora frågor som jungfrufödelsen eller uppståndelsen. Om vi istället möter frågorna och tvivlet genom att först lyssna och sen svara kan det vara en väg fram till tro och fördjupad tro. 

   Som kristna har vi nyansskillnader och något olika tolkningar i vissa frågor. Olikheter är inte farligt. Bibeln, böckernas bok bär inom sina pärmar olikheter, som t.ex. hur många kvinnor som kom till graven på påskdagsmorgonen eller att det finns två berättelser om skapelsen. Olika författare och olika skildringar. Men så länge Jesus Kristus är i centrum ska vi inte döma varandras tro. 

   Det har säkert inte undgått någon att vi firar reformationsjubileum i år. För 500 år sedan bröt nya tankar och tolkningar igenom som fick så stort genomslag att nya kyrkofamiljer såg dagens ljus, som vår evangelisk lutherska kyrka.

Luther var en framsynt, komplicerad och begåvad man. 

Hans tvivel på Guds kärleksfulla nåd fick honom att förändra hela sitt liv. Han vek inte undan för tvivel och brottningar, han mötte tvivlet och sin rädsla och sökte både kunskap och fördjupning av sin tro och tolkning av tron. Allt som Jesus talade och undervisade om, hur han mötte sina medmänniskor och hur det kan hjälpa oss i våra liv och påverka våra liv har aldrig varit och kan inte vara statisk. Helt enkelt för att livet då, inte ser ut som livet nu, eller som på 1500-talet när Luther levde.Vid kyrkkaffet så är ni välkomna att lyssna på Christina som målat Luthertriptyken som finns utställd i Den Gode Herdens kapell. Genom de tre ikonerna löper tidernas väg, en bild för hur tron färdas genom tiden.  Jesus sa om sig själv ”Jag är vägen, sanningen och livet”. De orden förmedlar både närvaro och rörelse. Vägen är fast men vad som möter på vägen vet vi inte.

”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Jesus mötte Thomas tvivel genom närvaro och Thomas fick förmånen att med egna ögon få se påskens under och han fortsatte på tidernas väg i tro på Kristus. Guds Ande är ständigt i rörelse och fortsätter att kalla människor för att berätta om Jesus Kristus och vad han kan få betyda för oss i våra liv. Där är vi just nu, på tidernas väg, saliga och tvivlare om vartannat, men förhoppningsvis inte likgiltiga. Jesus förstod att det kunde bli svårt, därför är hans ord så kloka och mänskliga. Samtidigt har orden karaktären av en gudomlig välsignelse ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Predikan på 2 Söndagen i Påsktid 3 årgångens läsning ur Johannesevangeliet 20:24-31

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

 

Glad påsk!

Det är lätt att vi blir rädda när vi inte har kontroll. 

Maria, Maria och Salome miste kontrollen när de kom fram till graven och upptäckte att den var tom förutom en vilt främmande man som satt ”där till höger”. Han ser deras förvirring, deras rädsla och är snabb med orden "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här.” 

   Döden är ondskans yttersta utslag, den kan vi inte kontrollera. Helt enkelt för den är oåterkallelig. Idag firar vi att Gud skapar på nytt. Gud har genom Jesus öppnat en väg genom det  oåterkalleliga. Den vägen är Uppståndelsen. Den har vi inte heller kontrollen över, vi får helt enkelt  överlåta oss i tillit och tro på att det är sant. En dag av jublande glädje för livets seger över döden och en påminnelse om att ljuset är starkare än mörkret. 

Det här med glädje uttrycker vi på så otroligt olika vis.

Jag är en ganska lågmäld person och har lite svårt för att riktigt instämma i de högljudda Hallelujaropen. För mig är passionstiden och påsken ett livsdrama som berör hela livet, det börjar på Palmsöndagen och varar tills imorgon. Dagar som inte går att skilja åt. Jag ger en snabb återblick. Palmsöndagen, fylld med jubel och förväntningar. Stilla veckan, med förhoppningar, tvivel, sökande efter kunskap, kärlek, bön, ränksmiderier. Skärtorsdagen, med god måltidsgemenskap, svek och våld. Långfredagen, fylld av grymhet, ångest och död. Påskafton, med tystnad, sorg och undran. Så idag Påskdagen fylld av livets och ljusets seger över döden, som spiller över till imorgon, Annandag påsk.

   Det är heliga dagar som berör essensen av vad det är att vara människa och att Gud genom Jesus Kristus är med oss. Ofattbart. Mysterium. Den mer stillsamma glädjen har sin grund i förundran. Förundran över att Gud Skapar helt nytt, genom att låta Jesus uppstå från de döda. Gud kliver bokstavligen in i den fullbordade Skapelsen och ändrar, ger oss människor evigt liv. Paulus berör  det i orden vi hörde i Episteln: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa.” Efter livet här, tar livet efter livet vid. Gud gör uppståndelsen till livets gåva till oss, när vi dör är det inte slut. 

Ibland kan det vara lika svårt att tro som för Maria, Maria och Salome. 

De var fortfarande omskakade trots det lugnande orden från den vitklädde mannen som vi tolkar som en ängel. Berättelsen slutar egentligen med vers 8: ”Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.”

   Från vers 9 får vi en helt ny redogörelse för den första påskdagen, ett tillägg till det ursprungliga Markusevangeliet. Där nämns bara Maria från Magdala. Hur det verkligen gick till i gryningen utanför stadsmuren i Jerusalem får vi aldrig veta,  åtminstone inte i detta livet. Vi får se evangeliernas lite olika skildringar av påsken som en tillgång. Vi flyttar oss tillbaka till graven och ängelns möte med Maria, Maria och Salome. Efter de inledande lugnande orden ger han dem ett uppdrag. ”…gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: 'Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.” 

   Mitt i den oförklarliga situationen ger ängeln, kvinnorna ett uppdrag att berätta och en uppmaning att de ska bege sig till Galileen för där ska de få se Jesus. I den uppmaningen ligger en stor omsorg och en nyckel till Guds närvaro i våra liv. Speciellt orden ”Han går före er till Galileen.” Ängel ger dem budet att helt enkelt gå hem för Galileen var hemma för kvinnorna och lärjungarna. 

Vart vill vi gå i sorg och kaos? 

Jo, till en välbekant plats som är hemma eller känns hemma och samla familj och vänner. På vägen hem går Jesus före, han går alltid före oss, alltid. Vi ser honom inte, vi förnimmer honom inte fysiskt, om inte en reva mellan där – den parallella dimension -  och här öppnar sig. Glimtvis kan det ske, som för Paulus på väg till Damaskus.

   För dryga veckan sedan när det brutala terrordådet drabbade vår egen stad fanns Jesus där på Stockholms gator, även om det kan vara svårt att tro. Han gick före alla som strosade på Drottninggatan, för han finns alltid med i lugnet före såväl som i stormen efter, oavsett vad vi känner – med er alla dagar till tidens slut, det är löftet vi fått.

   Han fanns i Tanta och Alexandria på Palmsöndagen. Han går före och tar emot de dödas sista andetag här, så att det blev deras första i Uppståndelsens liv. Jesus går alltid före och samtidigt med, i en samtidighet vi aldrig kan greppa och förstå. Därför gick han också med alla som traskade över Skanstullsbron, Västerbron, Tranbergsbron, på alla gator och han satt med i alla bilköer. Gud är ständigt närvarande i sin skapelse. Genom Jesus Kristus har detta blivit extra tydligt.

Ondskan i världen är inte besegrad, den segern väntar vi på. Men ondskan i döden är besegrad genom Guds nyskapelse på den första påskdagen. 

Det firar vi idag, tillsammans här i församlingen och med hela den världsvida kyrkan. Tillsammans är ett ord som nämnts och delats extra mycket den senaste veckan. Det är helt i Jesu anda. Med varma kärleksfulla ögon möter Jesus fortfarande ständigt kvinnor och män i de tidlösa och gränsöverskridande berättelserna. Går osynlig vid vår sida. Hans liv vittnar om att han vill att vi delar livet tillsammans med varandra i tro på medmänsklighet. En medmänsklighet som sträcker sig över tro- och religionsgränser. En medmänsklighet som söker frid och fred för alla människor. Och en tro på att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Påskdagen 2017 läses Markusserien

Epistel 1 Korinthierbrevet 15:12-21

Markusevangeliet 16:1-14

Bön på Långfredagen

När Jesu liv på det mest smärtsamma sätt upphör, är det en händelse i historien, i tiden och ändå bortom tidens och rummets gränser.

I den tredje timmen, i den sjätte timmen, i den nionde timmen, i varje människas mörker finns Guds närvaro genom Jesus Kristus, då, nu, imorgon. Vi ber med Jesu ord.

* Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör*
Du visar oss förlåtelsens väg och möjlighet i våra liv. 
Led oss så vi ser att förlåtelse är läkedom för själ och kropp.

* Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset* 
Du visar att alla får vara med - en gång förlåten av Dig -

aldrig utesluten ur Guds rike - här och nu och i framtiden.

* Kvinna, där är din son - Där är din mor*
Du visar att vår gemenskap med varandra sträcker sig bortom blodsbanden, 

det finns alltid nya möjligheter till fördjupad samhörighet, 

till stöd, till trygghet, nu och in i framtiden. Vi är Guds familj.

* Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?*
Du visar att du inte är en övermänniska - du är sann människa.
Tro och tvivel - Tvivel och tro.
Du visar modet att inte väja för det djupaste mörker.

* Jag är törstig* 
Du förnekar inte kroppens behov. 

Hjälp oss att se att vi är en helhet av kropp och själ och ande.

* Det är fullbordat*
Du visar att ängelns budskap till Maria har gått i uppfyllelse.
Du skall bli havande och föda en son
och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall
bli stor och kallas den högstes son.....
och hans välde skall aldrig ta slut.

* Fader, i dina händer lämnar jag min ande*
Då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv 

genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.

Jesus Kristus, du visar vårt ursprung, vår väg och vårt mål. 

Amen

Förlåtelse

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud"

Evangelisten Johannes välkända inledningsord till sitt evangelium. Ordet, Jesus Kristus, ordet med stort O, vi andra, vi är också ord, med lite o. Människor i Guds goda skapelse som lever och verkar för det goda när inte de mörka stråken tar över i våra liv, oavsett om vi drabbar vår nästa eller blir drabbade själva.

   I Oscars församling där jag arbetar finns ett fint församlingsbibliotek, massor med tryckta ord. Det är ett vanligt bibliotek med profan såväl som andlig litteratur och med en anställd bibliotekarie och en vänförening som stöttar och bär. En gång om året har vi en temagudstjänst tillsammans, temat varierar men det ska vara något som existentiellt och andligt berör oss. I gudstjänsten presenterar och reflekterar ett par deltagare över temat utifrån litteratur och jag utifrån ett helt bibliotek, nämligen Bibeln. 

   I går var temat Förlåtelse och deltagare hänvisade till följande litteratur, Förlåtelse:den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld av Desmond Tutu och Mpho Tutu, Glöm mig av Alex Schulman och dikten Märket av Bruno K Öijer ur Svart som silver. Jag berättade om Petrus och här kommer den berättelsen.

"Nej, det gör jag inte."

Det finns många starka och kloka berättelser i vår Bibel om försoning och förlåtelse.  Eftersom vi börjar närma oss påsk så har jag valt berättelsen om Petrus och hans svek i samband med att Jesus grips och förs inför rätta och hur han sedan blir upprättad av den uppståndne Jesus. När vi drabbas av svek gör det väldigt ont, det är en subtil form av ondska, inte minst när det handlar om att förneka någon. Jesus har förberett lärjungarna på att han kommer att lämna dem men lärjungarna tar inte till sig detta. I Johannes evangeliet berättas följande: ”Simon Petrus frågade: ”Vart går du, herre?” Jesus svarade: ”Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.” Petrus sade: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Då sade Jesus: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.” Jh13:36-38 

   Jesus grips och först till förhör hos översteprästen Hannas och Johannes berättar vidare: ”Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem….De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.” Jh 18: 12-25

Svek

Johannes berättar inget mer om den här händelsen men de övriga evangelisterna berättar att när Petrus hör tuppen gala kommer han ihåg Jesu ord, han lämnar då gården och går ut och gråter bittert.

Vi har nog alla - mer eller mindre - erfarenheten av att både bli svikna och svika, ibland medvetet, ibland omedvetet. På ett sätt är det lätt att förstå Petrus, inte minst mot bakgrunden av det hotfulla i hela situationen. Han har följt Jesus, han har förväntat sig förändringar, han har sett upp till Jesus och nu släpas Jesus till rättegång som en brottsling. Vem är vi närmast, jo vårt eget jag. Ska Petrus och de övriga lärjungarna också dras inför rätta? Petrus är rädd och skyddar sitt eget liv och sitt eget jag. Djupt mänskligt, vem som helst av oss skulle kunna trilla dit i ett skarpt läge. Det är som psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, vi kan aldrig - inte någon enda av oss - på förhand säga något om hur vi kommer att agera i en extrem situation av påtryckning från en enskild eller en grupp.

   Petrus får leva några dagar med sitt svek. Och som alltid är det omöjlighet att göra det gjorda, ogjort. Så är det ju även för oss när vi säger eller handlar på ett sätt som gör en medmänniska illa. Eller omvänt att vi drabbas av svek eller handlingar som gör oss illa

Dubbelsvek.

Det finns en extra dimension i berättelsen om Petrus svek och det är förstås att Jesus inte är vem som helst. När Petrus sviker Jesus, så är det inte bara människan Jesus som Petrus sviker, utan även Gud. Det är förstås inte Petrus medveten om. Inte förrän han får sin upprättelse. Att till och med Gud förlåter honom. Vi låter Johannes berätta om Petrus möte med den uppståndne Jesus.

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete…” Jh21:15-19

   Jesus uppmanar inte Petrus att be honom om förlåtelse för sitt förnekande. Istället frågar han Petrus tre gånger: älskar du mig? Jesus hade en mycket nära relation till sina lärjungar, han hade valt dem för ett uppdrag, för en livsmening. Trots att Petrus så räddhågset förnekat sin relation till Jesus har Jesus fortfarande tilltro till Petrus.Och han försäkrar sig om denna tilltro utan att skamma Petrus. Det Jesus vill ha är en bekräftelse på att deras relation fortfarande är tillitsfull. När Petrus bekräftar detta ger Jesus honom förlåtelse och upprättelse genom uppdraget att bli ledare för församlingen.

Sjuttiosju gånger

Att i djupet av sitt hjärta förlåta det lilla såväl som det stora, är svårt. Men den här berättelsen visar bland annat att när vi brister, sviker och gör illa blir vi likna fångna som den som blir utsatt. Petrus kom till insikt om detta. Låt oss inspireras av det. Inte alla är lika förstående och lösningsfokuserade som Jesus och undersöker relationens förutsättningar utan att skambelägga. Låt oss även inspireras av det. Den här berättelsen tillsammans med många fler i Bibeln uppmanar oss att förlåta och ta emot förlåtelsen samt uppmanar ofta att inte göra om samma misstag igen

   Jesus säger själv att förlåtelsen är gränslös, vi ska förlåta inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Mt 18:22)Jesus utmanar genom sitt svar, eftersom sjuttiosju sågs som ett tal för hämnd. Jesus vänder på det och berättar att förlåtelse är en hörnsten i våra mellanmänskliga förehavanden. Det kan aldrig hämnd vara. Förlåtelse handlar alltid om person inte om handlingen. Det handlar inte om strafflöshet för onda handlingar utan om en livsinställning där våld inte ska trigga våld oavsett om det är fysiskt våld, verbalt våld eller tyst utfrysning. Tystnad och hämnd som straff löser inte konflikter. Det visar både världshistorien och familjelivet. Förståelse och förlåtelse är en väg till försoning mellan människor. Det har sin grund i Guds försonande hållning till sin mänsklighet. Gud förlåter och är barmhärtig. Så som det bland annat visar sig när Jesus gång på gång, i mötet med människor förlåter och upprättar. Genom Jesus har Gud visat sin tilltro till sin mänsklighet, till oss.