Öppna sinnen

När Jesus ställs inför frågor svarar han ofta genom att vända på perspektiven. 

Svaren blir oväntade. När lärjungarna frågar Jesus vem som är störst i himmelriket får de definitivt ett svar som de inte alls förväntat sig. Jesus svarar istället genom att oväntat kalla till sig ett barn och ger i ett och samma svar egentligen tre svar. För att bli stor i himmelriket behöver vi omvända oss och bli som barnen, göra oss själva små och slutligen ta emot ett sådant barn för då tar vi emot Jesus själv.

   Jesus ställer helt enkelt det hierarkiska synsättet på ända och han identifierar sig själv utifrån det värnlösa barnet. Det är den erfarenheten vi firat alldeles nyss, inkarnationen. Gud gör sig själv liten, blir människa och låter sig födas in i det mänskliga, i all enkelhet.

Uppmaningen att göra oss själva små, är kanske den mest utmanande uppmaningen. 

För det betyder att göra oss själva så sårbara och beroende som små barn är. Mose hade helt enkelt dött på Nilen om inte faraos dotter tagit hand om honom. Jesus själv hade aldrig klarat sig utan Marias och Josefs omsorg.

   Det finns en mycket levande legend som jag inte hade hört talas om förrän jag kom till Betlehem. Nämligen, när Maria och Josef är på väg att fly till Egypten för att undkomma Herodes fick de söka skydd i en grotta när lilla Jesus blev hungrig. Maria ammar honom och en droppe av modersmjölken faller till marken och hela grotta blir som genom ett under vit. Grottan – The Milk Grotto – som man kan besöka har förstås blivit en helig plats dit bland annat par söker sig i bön om att få barn, men också par som vill tacka för gåvan att ha fått barn. Oavsett om det ligger något i berättelsen eller inte så åskådliggör legenden mänsklig sårbarhet på flera plan, hunger, skydd från fara, nödvändigheten av att fly undan våld och död. Allt detta existerar fortfarande, för profeten Jesajas ord om det paradisiska fredsriket har inte gått i uppfyllelse än. Jesu födelse, liv, död och uppståndelse är bara början på väg 

mot fredsriket.

   Varför berättar jag den här legenden jo för att helheten av kropp och själ blir så tydlig och att kyrkan från ca trehundratalet när kristen tro blev statsreligion i det Romerska riket började trycka ut det kroppsliga till förmån för intellektet. Kroppen blev fel och ful och själen rätt och vacker, för att 

sammanfatta det hela väldigt förenklat. Uppdelningen mellan kropp och själ fortsätter att sätta sina spår i vårt sätt att se på det mänskliga även om vi har blivit mer medvetna och försöker föra samman dem.

   Gud förnekar inget kroppsligt, skulle Gud göra det skulle inte Gud tagit gestalt i vår verklighet genom att födas in i sin skapelse som ett litet barn. Det mänskliga och kroppsliga är inte främmande för Gud och för Gud har alla ett egenvärde alltsedan vi föds. Genom Jesus gör Gud det mänskliga mer mänskligt på ett unikt vis. Jesus visar genom hela sitt liv att han inte är främmande för det sårbara och kroppsliga, som visar sig så tydligt i ett litet barn och som finns med oss i hela livet. Vi behöver öva oss och våga vara små, sårbara och kroppsliga.

Vad innebär det då att omvända sig och bli som barn? 

Jesus vill göra oss uppmärksamma på att använda våra sinnen, det ord som används för omvändelse betyder egentligen sinnesändring. Det vill säga med våra sinnen kan vi förnimma att vi är en del av en betydligt större helhet än vi normalt går och funderar på. Som mänsklighet hör vi ihop, tillsammans, i Guds goda skapelse. Och vi gör det med kropp och själ. Det är en del av omvändelsen som sällan framkommer.I

   Istället är omvändelse oftast förknippad med synd. Att vi skall vända bort från synden, det är här jag tror att vi som kristna och kyrka tappat bort oss. Synd är primärt att vi vänder oss bort från Gud, bort från att tänka en mänsklighet som hör ihop i ett större sammanhang och i detta sammanhang har vi ett ansvar, enskilt och tillsammans för vår gemensamma värld.

   Vår kristna historia är full av syndakataloger som listar vad synd är, ofta förknippat med det kroppsliga, i allt från vad vi äter och dricker, till synen på sjukdom, funktionsvariationer, sexualitet osv. Synd har åberopats för att kontrollera människor inte för att befria människor. Inte minst har det drabbat flickor och kvinnor.

   I Sverige existerar tvångsgifte enbart i marginalen vilket är lika illa som att det i andra länder är fullt synligt. Flickor äger inte sin egen kropp och därmed inte sitt eget liv. Så jag vädjar, giv riklig kollekt, för det behövs. Ja, det är faktiskt en del av vår omvändelse, att agera för varandras väl. Givet finns det aspekter av det jag nämnt som kan sorteras in under ett syndabegrepp när det går emot människovärdet. Som till exempel sexuella övergrepp på både barn och vuxna eller att inte bereda plats för personer som har olika funktionsvariationer och som trots dessa kan bidra till vårt samhälle.

När Jesus med allvar uppmanar till omvändelse handlar det om att upprätta människovärdet.

Människovärdet har sin grund i och hos Gud. Gud har i grunden skapat människan god. Det goda visar sig tydligast i det värnlösa barnet. Små barn delar inte upp sitt eget jag i kropp och själ, de är en helhet. De använder hela kroppen i sitt vara och i sitt språk, inte bara orden, när de väl börjar komma. De använder alla sina sinnen, de är på så vis öppna för nya intryck. Att använda sina sinnen är något vi som vuxna också behöver göra för att omvända oss.

   Tanken kan kännas ovan och främmande, men om en liten stund så får vi smaka en skärva av himmelriket, i brödet och vinet. Vi känner brödet och vinet på vår tunga. Med vår syn och vår hörsel upplever vi gudstjänsten. Vi har inte rökelse i våra gudstjänster men ibland kan man ana tjärdoften från klockstapeln och det ”träiga” i Djurgårdskyrkan. Vi tar varandra i handen, kanske ger vi någon en kram. 

   Alla våra sinnen är påkopplade när vi firar gudstjänst utan att vi tänker på det. Och genom våra sinnen tar vi emot Gud och vi blir också Guds barn när vi följer Jesu uppmaning att ta emot varandra med öppenhet som barn, då tar vi också emot Jesus i våra liv.

Predikan i Djurgårdskyrkan Söndagen efter Jul 3 årgången

Profeten Jesaja 11:1-9

Apostlagärningarna 7:17-22

Matteusevangeliet 18:1-5

Julen 2019

”Var inte rädda jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er"

Ängelns ord till herdarna är lika mycket ord till oss. Att Gud blev mänsklig handlar om att vi ska bli mer mänskliga. Det låter som en paradox, vi är ju redan människor, men det handlar om att Gud valde att bli människa i Jesus Kristus för att nå ända in i vår vanliga verklighet. Gud vill dela våra liv så att vi kommer ihåg att vi alla är en del av en mycket större helhet och helighet, Guds goda skapelse.

   Det måste varit omtumlande för herdarna, den där gången. Vem skulle inte bli omtumlad av en hel himmelsk härskara som brister ut i en lovprisning över Gud och budskap om fred på jorden. På många vis ofattbart för oss som är här i kyrkan idag. Och ändå är vi här, och vi är här för att herdarna berättade, evangelisterna berättade och berättelsen har vandrat från människa till människa, generation efter generation, århundraden efter århundraden.

Berättelserna i vår Bibel är gränsöverskridande och tidsöverskridande.

Som berättelsen om den där märkliga natten när Gud blev människa. Han föds in i tiden och har med sig evigheten till jorden.1)Den stjärnklara natten blir Jesusbarnets vagga. Gud föds inte i något palats utan i enkelhet, ute, under bar himmel. Guds vishet och vilja att nå oss visar sig i det mest sårbara och glädjefyllda, ett litet barn.Profetens ord går i uppfyllelse: ”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.” Ljuset Jesus Kristus. 
   Några av er har kanske varit i Betlehem. När man står vid det som kallas herdarnas äng i Betlehem så är det nästan så att man kan känna heligheten i luften – det är en speciell stillhet som tränger igenom den brännheta politiska geografin och bruset, kitschen och kommersen, som ofta blir på heliga vallfartsorter. Herdarnas upplevelse av änglarnas lovsång finns kvar där som ett skimmer, en vibration i luften.  ”Var inte rädda jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er.”
   Den frälsaren, befriaren är Jesus Kristus. Han ägnade sitt liv åt att möta människor, upprätta och vara nära i livets alla skiftningar. Det är gott att veta att fast vi är ensamma med oss själva finns någon som ordlöst finns vid vår sida, aktsam om vår själ. 
    

Guds vishet och radikala skaparkraft visas genom att Gud väljer att födas i enkelhet för att det inte ska finnas onödiga hinder för oss i mötet med Gud och inte heller i mötet med varandra.

Vi vet att långt ifrån alla får uppleva den goda, fröjdefulla och ljusa jul som vi skulle önska. Så låt oss hjälpas åt att på det sätt som vi finner klokast och bäst på olika vis komma ihåg och agera för alla som just nu inte känner eller upplever glädje och ljus. Helt enkelt bli mer mänskliga och medmänskliga. Låt oss hjälpas åt att komma ihåg att julen är mottagandes högtid. Det kostar ingenting att ta emot budskapet. Det är också givandets högtid och ett leende, en hjälpsam hand, ett telefonsamtal, ett sms kostar ingenting. 

   Slutligen, evangelisten Johannes berättar med andra ord om inkarnationen, han berättar så här: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud...I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det... Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet...

   Det är den härligheten vi firar i jul, så låt oss öppna våra hjärtan våra hjärtan för det stora mysteriet att Gud vill dela ditt och mitt liv och att  Jesus Kristus, i tro, vill låta sig födas i våra hjärtan.  

 

Julbön i Djurgårdskyrkan 24 december 2019

Profeten Jesaja 9:2-7

Lukasevangeliet  

1) Dietrich Bonhoeffer

 

Glädje och Allvar - både-och-storheter

I min förberedelse för dagens predikan gick mina tankar iväg till ett fenomen som kommit allt mer, trigger-warnings, det vill säga att man varnar för allt som kan verka stötande. 

Personligen förhåller jag mig rätt sval till fenomenet men en sådan varning skulle kunna utfärdas för dagens berättelser och predikan. Det är adventstid och vi vill mysa med tända ljus, äta lussebullar och pepparkakor och förbereda oss för julen. Det är så klart helt rätt, det ska vi göra. Men predikan idag faller inte in i det konceptet, det blir en allvarlig predikan.

   Det synliga tecknet för allvaret är den violetta färgen som pryder antependiet eller altarklädet som tyget kallas som skyler altaret och den violetta stolan som vilar på mina axlar. Violett i kyrkans färglära betyder allvar, det betyder botgöring, eftertanke och symboliserar fastan i vårt kyrkoår. Men hur går det ihop, vi som jublat och välkomnat det nya kyrkoåret på 1 Advent? Jo, det går ihop, för glädje och allvar är två storheter i livet som det finns all anledning att ständigt återkomma till och uppmärksamma mer som både-och-storheter och inte som antingen-eller-storheter. Adventstid är en fastetid och förberedelsetid med både glädje och allvar i fokus.

Är han Messias?

Vi hörde i evangeliet att folket undrade om Johannes kunde vara Messias. Det är han inte. Johannes är utifrån kristet perspektiv den siste profeten. Messias, Frälsaren, Befriaren, Konungen eller vad vi nu föredrar att kalla Jesus, han har kommit och därför finns inga profeter efter honom. Det är så att säga klappat och klart, så varför behöver vi påminnas om Johannes, Jesaja och alla andra profeter?

   Jo, därför att den profetiska rösten behöver fortsätta inspirera och vägleda oss fast vi vet att profetorden om Messias gått i uppfyllelse. Den profetiska rösten kan hjälpa oss att se på vår samtid i relation till Gud och till hur vi förvaltar vårt uppdrag att ta ansvar för och värna Guds goda skapelse. Även hjälpa oss i relation till hur vi lever våra liv i tro och handling.

   Då ska vi hålla i minnet att profeter förmedlar ett budskap och en kunskap från Gud. Profeter talar in i en trons gemenskap där de som lyssnar ofta, men kanske inte alltid, har en viss förförståelse av vad en profetisk röst betyder, oavsett om man vill lyssna på budskapet eller inte.Varför säger jag det här då, jo för ibland framträder personer som har vad vi lite slarvigt skulle kunna kalla för sekulära 

profetröster. Personer med ett starkt budskap som likt profeternas ord i Bibeln ofta bränner till. En del har kallat Greta Thunbergs engagemang för profetiskt. Hon har tillägnat sig stor kunskap om klimatfrågor och gör allt för att leva som hon lär, men hon är ingen profet, hon talar inte på uppdrag av Gud.

   Däremot finns det absolut några likheter mellan Greta och profeterna. De pekar alla på något bortom sig själv. Greta pekar på klimatforskningen för mänsklighetens fortlevnad. Johannes och Jesaja pekar på Guds budskap om sin närvaro hos sin mänsklighet. En sak till har de gemensamt, de blir baktalade, spottade på och hånade. Greta får hat-tweets. Johannes hamnar i fängelse och mister sitt huvud och Jesaja led enligt judisk tradition martyrdöden.  

Varför, kan man undra och jag tänker att det helt enkelt är för att de kommer med ett allvar som bränner till. 

Vi vet att det berör oss, men det är på något vis så jobbigt att möta och ta itu med så vi värjer oss på olika vis. Johannes som förkunnar ett hopp om befrielse, som i sig är ett glädjebudskap, gör det med ord som får oss att sätta pepparkakorna i halsen, huggormsyngel, kastas i elden.Vem vill lyssna på det, vi sluter våra öron och går. Det var det också många som gjorde. Men den stora längtan efter 

förändring, förnyelse och efter Messias, en befriare fanns där, därför kom folket till Johannes. Någonstans sipprar Johannes utmanande språk ner när han säger att ni själva har ett ansvar. Det går inte enbart att åberopa sina historiska rötter av att vara sin stamfader Abrahams folk. Den lag och de bud som Gud gett sitt folk skall följas, förenklat kan vi säga att det är en etisk kompass. Allt detta påminner Johannes om, att hand i hand med tro går handling. Det gäller även för oss.

   Johannes bereder vägen för Jesus Kristus. När vi i kyrkan år efter år genom berättelserna förflyttar oss till den unika tiden när Gud blir människa i Jesus Kristus är adventstiden för oss en tid av eftertanke, en tid för att kalibrera vår etiska kompass. För att Jesus bildligt talat skall beredas plats för att födas i våra hjärtan. Det är vad omvändelse handlar om. Det innebär nya möjligheter för oss att påminna oss om att se livet med lite andra ögon. Att vi helt enkelt är en del av en mycket större

helhet. Vi är likt gräset och blommorna som blomstrar och vissnar. Men i ett evighetsperspektiv lever vi vidare eftersom vi i tron och dopet ikläder oss Kristus och han har gett oss evigt liv.

Omvändelse innebär även att på djupaste allvar blicka in i sitt inre och kalibrera sin inre kompass.

Det är för att bereda plats för tron som är förbunden med lagen. När vi hör Paulus ord låter det som om lagen, buden och undervisningen har upphört genom att Jesus kom men så är det inte. Jesus säger själv Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Mt 5:17 Det är när vi överlåter oss i tro på Jesus Kristus, hans liv, hans död och hans uppståndelse och det han förmedlar under sin korta tid i vår verklighet som vi upptäcker vår plats i Guds goda skapelse och vad som är väsentligt i livet. Gud älskar oss för att vi tror på detta, inte primärt för vad vi gör. Och ur tron kommer handlingarna, att dela liv, dela skjortor, bröd och inte förskingra och utöva våld.Vi vet att tro och handling hamnar i konflikt med varandra,vi går vilse på olika vis och det är här vi fortfarande behöver profeternas röst, som uppmanar oss till eftertanke vad det är som håller dig och mig fången så att våra liv förminskas och våra handlingar skaver.

   Profeterna uppmanar oss till att inte vara så ängsliga för att möta våra skuggsidor som vi var och en behöver möta, Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Jesaja och Johannes bereder med sina ord väg för att vi skall ta emot Jesus Kristus i våra liv och när vi gör det så kommer tro och handling få en djupare betydelse i våra liv. När det blir för mörkt och skuggigt är vi inte ensamma, det är löftet Jesus ger, med er alla dagar till tidens slut och det är löftet Paulus talar om, vi är alla ett i Kristus Jesus. 

Predikan 3:e Advent i Djurgårdskyrkan 

Jesaja 40:1-8

Galaterbrevet 3:21-29

Lukasevangeliet

Ansvar och godhetens kvitter

Vi kan ju undra varför Gud bemödat sig med att inkarnera sig själv, bli människa i Jesus Kristus?

Hur kommer det sig? Evangelisten Johannes ger ett svar i det som brukar kallas Lilla Bibeln. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Joh 3:16 Kort och gott kärleken till sin egen skapelse och viljan att få oss människor att inse vår plats i skapelsen i relation till både Gud och till varandra.
   Vad är det då som är så viktigt med att vi ska tro på Gud, på inkarnationen? Ja, en del av svaret är att vi inte ska gå under utan ha evigt liv och Jesus är den som möjliggör detta dessutom skall han komma tillbaka. De sista söndagarna på kyrkoåret handlar om allt detta. Allvaret går hand i hand med förväntan. Det allvaret och den förväntan möter vi i dagens kraftfulla och täta berättelser. Det finns ett underliggande gemensamt ärende och det är människans ansvar.
   Ansvar är verkligen ett litet ord som rymmer flera olika dimensioner. Inte minst är det ett ord vi gärna skjuter över till andra. Andra ska ta ansvar, ja, så klart de ska göra det. Rubrikerna är svarta när ansvar utkrävs av diverse personer med anledning av alla skjutningar, tiggare utanför ICA, migration och integration, NKS skandal, dålig kronkurs, Brexitoro för att radda upp några exempel. Går vi till våra privata liv finns prövningarna och sorgerna där också och även där har vi ibland svårt att se vår del av det som vi är ansvariga för. Oavsett stort eller smått så förväntar sig Gud ansvar av oss.

Det vi sällan tänker på är att ansvar har sin grund i kärleken.

Gud har gett oss ett förvaltarskap, att på olika vis ansvara vår tillvaro, vår skapelse, våra relationer.
Det är vad både Jesaja, Paulus och Jesus vill påminna oss om i dagens berättelser. Och återigen handlar det om att tankejonglera som jag predikade om för några månader sedan. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att se flera perspektiv. En föreläsare sa så klokt en gång i ett utbildnings-sammanhang jag var på. Det gäller att inte har jordaxeln i genom sin fontanell. Det vill säga vi behöver gå utanför oss själva, för att se andra och för att se på oss själva utifrån. Det kan vara svårt och utmanade. När vi läser och lyssnar till berättelserna i Bibeln är det just det som berättelserna bland annat vill göra, hjälpa oss se på andra och på oss själva utifrån olika perspektiv och inte minst utifrån Guds perspektiv.
   Jesaja förmedlar att Gud vill att vi lyssnar, för den lag och den rätt som Gud gett oss behöver vi för att leva här och nu och in i framtiden. Allt skapat är förgängligt, vi kommer att dö, men Guds närvaro och hjälp i våra liv varar för evigt. Vi upplever det långt ifrån alltid att det är så, men det är löftet
som profeterna ger och som Gud själv ger genom Jesus – Med er alla dagar till tiden slut.

Det här med att lyssna, handen på hjärtat, hur enkelt är det?

Vi har nog olika talang för det. Oavsett var vi befinner oss på en skala från lätt till svårt, så behöver vi alla öva upp den förmågan. Det vittnar inte minst sociala medier om men även gammelmedia.
Förmågan att lyssna är också den förmåga som Paulus åberopar när han uppmanar församlingen i Korint att undersöka sin egen tro, lyssna inåt. Församlingen har haft en turbulent tid av olika intriger, dilemman kring hur tron ska tolkas. Paulus uppmanar församlingen att vila i förtröstan, lita på att Gud finns där nära dem som en påminnelse om det han tidigare sagt dem: Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? 1 Kor 3:16 
   Paulus betonar att allt han gör, gör han för evangeliets skull, som för honom är likhetstecken med sanningen. Evangeliet finns där för att bygga upp, ge växt och mognad, det är vad ordet felfri syftar till. Den nyansen är försvunnit i 1981 års översättning, 1917 stod det fullkomnas. Fullkomnad är inget man blir på studs, det är något som växer fram, mognar fram, utvecklas. Och fullkomnade blir ingen av oss i det här livet. Vi är helt enkelt bara på väg dit. På väg att fördjupa tron i våra liv. På vägen går tro och handling hand i hand och det är väsentligt att vi gör vårt bästa för att leva ett så gott liv som vi bara kan, i relation till Gud, till varandra, till oss själva, till Skapelsen i stort.

Till vår hjälp har vi hela tiden vägledning genom Jesus.

Det är därför han uppmanar oss att vara beredda, att vara vakna, att vara närvarande i våra liv. Att fästa upp våra kläder blir helt enkelt en bild för att vara beredda på det oväntade mötet med Gud. Vi behöver flytta fokus från tanken på domen som något hotfullt som väntar oss i en framtid vi inte vet något om helt enkelt för att vi inte har en aning om när Människosonen, Jesus kommer åter. Till att fokusera på vårt vara nu, Jesus uppmanar oss kort och gott att vara närvarande i nuet. Det är här och nu vi lever och det är här ansvaret kommer in, återigen i relation till oss själva, till Gud och till medmänniskan. Vi har fått riktlinjerna som enkelt sammanfattas i Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Så uttjatat kan tyckas men ändå så väsentliga. Förra söndagen läste jag ett konkret exempel på detta ur en intervju i SvD.

Vi kan ju tycka att man inte behöver gå med i nån fredsrörelse, det blir ju ändå aldrig fred här på jorden, men jag vill gå den vägen i alla fall. Även om det goda aldrig segrar, så segrar ju inte heller det onda. Rätt vad det är så är godheten framme och kvittrar igen. SvD 2019-11-10
De kloka orden är Alfons mamma, författaren Gunilla Bergström.
   Under hela sitt jordiska liv visade Jesus på hur viktigt det mellanmänskliga är. Att det vi gör och uttrycker har betydelse för hela livet in i evigheten. Det är därför det är allvar, vi vet på ett ungefär vad som sker imorgon och samtidigt har vi faktiskt ingen aning om morgondagen. Jesus talar om det oväntade på ett drastiskt vis genom att likna sin återkomst vid en tjuv som vi  inte vet när han kommer. Men till dess kan vi ta vårt ansvar på olika vis så att godheten hittar vägar att kvittra.

Predikan i Djurgårdskyrkan på Söndagen före Domssöndagen. Andra årgångens läsningar.

Jesaja 51:4-6

Andra Korinthierbrevet 13:5-9

Lukasevangeliet

Alla själars dag

Alla själars dag idag och Alla Helgons dag igår är två dagar som flyter in i varandra då vi den här helgen går till våra kyrkogårdar och till kyrkor för att tända ljus. 

Vi hedrar och minns alla de som lämnat oss genom döden. Ibland alldeles för tidigt, ibland efter ett långt liv, ibland oerhört smärtfyllt, ibland som en befrielse. Oavsett hur och när finns våra kära alltid med oss i våra minnen, i våra hjärtan. De har gått före oss in i en verklighet vi inte vet något om men som Gud har gett oss genom Jesus Kristus, ”jag skall låta dem uppstå på den sista dagen” säger Jesus.
   Ibland ställer vi oss kanske frågan, finns det verkligen ett liv efter livet här och var är det någonstans? Vår kristna tro ger svaret, ja, det finns ett liv efter livet här. Däremot har vi inte något entydigt svar på exakt var våra kära befinner sig. Inte heller om uppståndelsen sker direkt efter vår död eller om den kommer ske när Jesus kommer tillbaka. Det finns flera olika tolkningar utifrån skilda teologier utifrån berättelser i vår Bibeln. För egen del tror jag att vår död är passagen till livet efter livet. Och den dag då Jesus kommer tillbaka för att torka alla tårar sker en total nyskapelse. I väntan på allt detta får vi leva i tron på Guds löfte genom Jesus. Funderingar kring uppståndelsen, är en evig fråga hos oss, vad händer, när händer det, och hur sker det. Främst Jesus förstås, men också Paulus ger oss idag några nycklar. 

Kronos och kairos

I evangeliet framkommer att det är Guds vilja att alla ska uppstå på den sista dagen. Och det är Jesu ansvar att så att säga fixa detta. Jag tror att det är viktigt att betona att ansvaret inte ligger hos oss utan hos Jesus. Jag ska inte låta någon gå förlorad säger Jesus. Trots att han inte finns konkret, synligt närvarande hos oss nu, är han med oss i sin kyrka, i sin skapelse, i vår närhet och kallar oss ständigt till sig. Jesus verkar med nåd och i tiden. Nåden är att Gud, genom Jesus är barmhärtig och möter och kallar var och en av oss på djupet. Ser vår tro, våra tvivel och tveksamheter och våra förhoppningar. Endast Gud kan avgöra vår tro. Gud verkar i en tid som inte är den klocktid vi har på våra mobiler och på våra handleder. Kronos, den tid som följer sekunder, minuter, timmar och dagar och år. Allt det som upptar oss och som vi nogsamt räknar.
   Guds tid är kairos, ett evigt nu, ofattbart för oss, det är därför vi kan säga at Jesus är med oss här i Djurgårdskyrkan just nu. Det är därför Jesus är med alla som mött döden på havet och på land i krig och fred, som dött hemma i sin eget hem eller på sjukhus. Guds nu är verkligen både nu, dåtid 

och framtid. Guds nu är evig tid och helig tid. Det är därför vi inte vet vad den sista dagen är för dag. Gåtfullt som Paulus säger på ett annat ställe i brevet till Korinthierna. Det blir ju lite jobbigt för oss eftersom vi alltid vill ha svar på allt i våra liv. Att leva med ovisshet är inte människans starka sida. Ändå är det delvis det vi måste göra i väntan på att det gåtfulla skall klarna.

Jordiskt och himmelskt

I väntan på det har vi fått glimtar av Guds tid, kairos, i Bibelns berättelser och de får bära oss i livet.

Paulus, som är ömsom kärv och ömsom poetisk i sina brev formulerar ofta tron mycket kärnfullt, som idag. Han ger oss en bild av uppståndelsen som är tilltalande. Han knyter an till de båda skapelseberättelserna om hur människan skapades, hur människan är jordisk, en fysisk kropp som fick liv. Hur Gud skapade människan, adam, från jord, adama, och inblåste livsande genom hennes
näsborrar. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Och allt var gott.

   Det fysiska är viktigt och på riktigt. Under århundraden har ett förakt för det kroppsliga smugit sig in i kyrkan och teologin. Ja, i samhället i stort skulle jag nog vilja säga. Men våra kroppar är heliga, även när de är skröpliga, helt enkelt för att de bär Guds livsande i sig. Som Paulus också säger: Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. 1 Kor 6:19

Den livsanden har Jesus förnyat genom att vara den siste Adam, den som ger liv och liv i överflöd. Det är det som är det himmelska. Vi är inte bara jordiska. Vi kommer att bli himmelska. ”Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande… Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.” En dag när Guds tid är inne får vi alla svar hur allt gestaltar sig.
Till dess är det som Paulus också säger: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte 

mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."1 Kor 13:12-13

   Det är helt i sin ordning att vi inte vet, även om vi så gärna vill veta, så är det gåtfullt. Det lilla ordet DÅ visar att vi en gång kommer att få veta. Till dess har vi Guds löfte genom Jesus och till vår hjälp har vi tron, hoppet och framför allt kärleken. 

Predikan på Alla Själars dag i Djurgårdskyrkan i samband med  högtidlighållande av Krigsseglardagen.

1 Korinthierbrevet 15:35-49

Johannesevangeliet 6:37-40

Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet

Psalmens ord sammanfattar alla berättelser idag.

Så jag skulle kunna nöja mig med det och säga amen här. Men vägen till att förtrösta på psalmens ord kan nog upplevas som lite knölig så därför fortsätter jag predikan. De lagar och bud som Gud ger och som finns nedtecknade i vår Bibel är inte ofattbara eller ouppnåeliga säger Mose till sitt folk. Ett folk som vi också är en del av som kristna. Det främsta budet eller det som Jakob kallar för kungsbudet är att älska Gud och att älska sin nästa. Alla övriga bud och lagar är fördjupningar och förtydliganden. Det låter så enkelt och självklart, att de finns nedlagda i oss, nära oss, i våra hjärtan, i vår mun, att älska Gud och vår nästa.

I vårt DNA

För mig konkretiserades Mose ord om hur det främsta budet, som är grunden för nästankärleken, finns i våra hjärtan genom ett inslag i TV-programmet Din hjärna. Inslaget handlade om människans förmåga till samarbete och empati, helt enkelt att följa andra ledet av det vi kallar Dubbla kärleks-budet eller Trippelbudet som jag brukar kalla det eftersom det sista ledet handlar om kärleken till sig själv.
   I USA lät man i en studie 6 månader gamla barn titta på en filmsnutt där en liten rund figur försöker ta sig upp för en backe, det går förstås sådär. Men en liten fyrkantig figur hjälper den runda figuren och då går det riktigt bra. Så finns det också en trekantig figur med i spelet som försöker hindra den runda från att komma upp. När forskarassistenten sedan kommer in med en tavla med den fyrkantiga och trekantiga figuren på och visar för barnen så sträcker sig barnen efter den fyrkantiga figuren, den hjälpsamma figuren.
   Studien vill peka på att den sociala förmågan till samarbete finns nedlagt i vårt DNA, finns med oss redan från födseln. Med teologins ord, kärleksbudet finns där, redan från början, nedlagt i våra hjärtan.

En tankeställare

Nu vet vi ju att det inte är någon garanti för att leva efter de budord som Gud gett oss bara för att det finns där från början. I berättelsen om mötet mellan Jesus och den rike mannen ser vi hur knepigt det kan vara att verkligen leva i förtröstan på buden. Vid första anblick så verkar det som Jesus generar den rike mannen för hans rikedom, som att relationen till Gud är relaterad till avhållsamhet och fattigdom. Och visst är det en väg för en del men inte för en majoritet och det vet Jesus. Det är inte rikedomen i sig som är problemet, utan det är förhållandet till vad vi har och äger. Vi bekräftar ofta oss själva genom vad vi äger eller vilka yrken, titlar osv. vi har. För Gud är det helt oväsentligt. Gud kallar oss på helt andra grunder, Gud ser in i våra hjärtan. 
   Jesus såg på mannen med kärlek och ger honom helt enkelt en ordentlig tankeställare, bara sådär som Jesus kan göra. Kärleksfullt, avskalat och rakt på sak. Jesus skulle lika gärna kunna sagt till exempel: Vad är ditt hjärta fyllt av? För uppenbarligen var mannen en klok, troende person som genuint ville leva enligt buden och nu önskade han få veta vad som mer förväntades av honom, vad han mer skulle kunna göra för att få evigt liv. Mötet med Jesus blir verkligen en tankeställare, mannen gick sorgsen därifrån, det står att mannen mörknade, det låter som om han blev arg eller irriterad men ursprungsordet betyder fylld av sorg. Uppenbarligen var han för fäst vid det materiella för att verkligen kunna våga och vilja släppa taget och inse vad som är väsentligast i livet.

Relationer

Det väsentligaste i livet är våra relationer till Gud, till varandra och till oss själva. För den dag vi lämnar jordelivet kan vi inte ta med oss en enda pinal, aktie, sommarstuga eller resa utan endast det som skapats av våra relationer och som därmed finns med inom oss i våra minnen.Vi kan här och nu glädja oss åt välstånd, till det vi uppnår materiellt och yrkesmässigt men det är förgängligt. Jag brukar vara försiktig med att uttala sanningar, men här vill jag med dryga 30 års erfarenhet av själavård och begravningar påstå att det är sant. I slutänden är det endast alla våra relationer som räknas när 

vi går in genom nålsögat. Det är relationer som skaver, som berikar, som utmanar och som utvecklar. Det är vid livets sista skälvande dagar, timmar och minutrar som relationen lösgör sig och framträder i all sin kraft. Ibland till glädje, ibland till smärta, ofta både och. Allt detta är svårt. 
   Jesus ger oss en hyperbol, en fullkomligt omöjlig bild för att möta Gud när vi är fast i det materiella. Inte konstigt att lärjungarna blir förskräckta. Gud vill helighet och vi gör så gott vi kan för att förvalta våra liv i enlighet med den helighet som Gud nedlagt i sin skapelse och i oss och så brister vi på olika vis. Det är här barmhärtigheten kommer in.

Barmhärtighet

Barmhärtigheten som triumferar över domen och det som är omöjligt för människor, är möjligt för Gud.Därför att Gud ser i första hand till den fyrkantiga figuren inom oss inte till den trekantiga som ställer till det för oss och varandra. Just därför kan vi med tillit och förtröstan komma till Gud när trekantigheten inom oss ställer till det och be om förlåtelse och vi möts av förståelse och förlåtelse för Gud är barmhärtig. När vi gör som Mose uppmanar folket, lyssnar till Guds bud och vandrar Guds vägar ser Gud det och vet hur det fungerar på ett alldeles unikt vis eftersom Gud själv upplevt allt detta genom Jesus, en del av det storartade mysteriet, inkarnationen.
   Det är också denna unika kännedom om allt mänskligt och skapat som är frihetens lag. Dietrich Bonhoeffer, en tysk präst och teolog som verkade inom motståndsrörelsen under 2 VK har uttryckt följande om frihet.”Eftersom frihet inte är en egenskap som kan upptäckas, inte en ägodel, inte någonting närvarande, något objektivt. Det är inte heller en form av något i nuet, eftersom frihet är ett förhållande och ingenting annat. Den utgör ett förhållande mellan människor. Att vara fri innebär ”att vara fri för andra” eftersom andra är sammankopplade med mig…Det är själva budskapet i evangeliet: att Guds frihet har bundit sig till oss, att hans fria nåd blir verklig endas i oss, att Gud inte vill vara  fri för sig själv, utan för människor."1)

Eller sagt med psalmens ord Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Predikan i Djurgårdskyrkan på 18:e söndagen efter Trefaldighet

5 Mosebok 30:11-16

Jakobsbrevet 2:8-13

Markusevangeliet 10:17-27

Psalm 217 vers 5
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet

1) 9 oktober ur Med dig vill jag leva mina dagar 365 texter av Dietrich Bonhoeffer

Tankejonglering

Att jonglera med fler bollar i luften än två-tre stycken är inte helt enkelt.

När jag först läste igenom dagens berättelser inför den här predikan så kom bilden av jonglering inför mig.  Jonglering kräver mycket träning, kanske en gnutta talang, men framför allt träning. Så är det faktiskt också med våra tankar när vi ska ta in kunskap och information, när vi lyssnar, läser och erfar det vi möter, då behöver vi öva oss i att hålla fler än två-tre tankar igång samtidigt. Inte alltid helt lätt. 

Att ha fler tankar parallellt betyder att möta tillvaron med mer både och, inte så mycket, antingen eller.

I en tid som vår med komplexa levnadsvillkor behöver vi mer av både och. Det är därför vi helt enkelt behöver öva oss i att tankejonglera.Tyvärr verkar tillvaron just nu gå mer åt ett antingen eller håll. Det är väl egentligen inget nytt, för visst är det enklare att se samband och skillnader med ett par tankar än att hålla ihop fem eller fler. Berättelserna vi hört idag är fyllda av jongleringstankar. Som till exempel:

·        Vad vill Jesus visa när han helar kvinnan på sabbaten?

·        Varför svarar Gud inte alltid på våra böner, som han svarade Hiskia?

·        Vad kan det innebära för oss att se om vårt hus?

·        Hur kan Paulus förringa lidandet?

·        Är skapelsen i grunden god?

Fem frågor och tankar att fundera över och som förstås egentligen kräver mer än en predikan. Här kommer i alla fall några tankar att jonglera med. 

Vi behöver regler och normer för vårt liv tillsammans. 

Även i religiösa frågor behövs det ett regelverk, men dessa får aldrig sättas över mänskligt liv och välbefinnande. Synagogföreståndaren följer regeln för vad som var arbete på sabbaten. Fast då ska vi hålla i minnet att även på Jesu tid fanns det olika bedömningar av vad som skulle räknas som arbete. Jesus ser kvinnans behov och uppfyller det. Att det var sabbat var av underordnad betydelse, det viktiga var att se kvinnans nöd och hjälpa henne. Människan har ett egenvärde, inte reglerna som vi skapar och tolkar.
   Tron blir inte mindre helig för att vi reflekterar över Guds närvaro i våra liv utifrån de kunskaper vi har om naturen och människan idag. En kunskap som har en annan världsbild och människosyn än den som rådde när Bibelns berättelser nedtecknades. Det främsta budskapet med alla berättelser om under är inte upphävandet av naturlagarna, utan att synliggöra Guds närvaro i sin skapelse och Guds närvaro intill var och en av oss, nära dig och mig.

   Hiskia är nära Gud, han blir livshotande sjuk och han klamrar i bön fast vid livet som han inte är beredd att skiljas från. Gud bönhör Hisikia. Långt ifrån alla som ber får så konkret svar på sin bön och den eviga frågan varför blir faktiskt ofta obesvarad. Det är oerhört frustrerande. Ju äldre jag blir så tänker jag att det frustrerande behöver vändas till något mer konkret.

Varför, behöver istället omformuleras till hur, vad, vem.

Dessa frågor och funderingar de väcker handlar om att se om sitt hus. När det handlar om dagens berättelserna kan vi fundera över:
   Hur, kan vi leva ett bra liv där våra begränsningar,  mentalt, kroppsligt, materiellt inte dikterar villkoren så att vi hamnar i den pessimism som Paulus faktiskt ger uttryck för i orden vi hörde i episteln.
   Paulus är på många vis en jordnära och realistisk person och samtidigt mycket fokuserad på tidens slut och Kristi återkomst då vi skall förhärligas och skapelsen skall återställas. För Paulus blir då allt här och nu tomhet. I Romarbrevet möter vi hans tankar om att bli befriade från våra kroppar, bli befriande från lidande. Under åtskilliga tider har kristen tro varit kroppsfientlig, skapelsefientlig och blicken har riktats mot en kommande paradisisk tillvaro där Jesus åter är med oss.
   Istället för att säga ja och amen till Paulus slutsats borde vi mer rikta blicken mot att just genom att Gud tog mänsklig gestalt i Jesus är kroppen, skapelsen, naturen inte tomhet, inte slaveri under förgängelsen.Visst, allt är förgängligt men inte tomhet och vi är inte slavar. 

   Vad är vi då? Jo, vi är i grunden redan Guds barn eftersom vi bär Guds avbild inom oss från skapelsens begynnelse. Guds ande andas i oss. Ande och andning hänger ihop. Gud är närvarande i våra liv och i sin skapelse. Det enkla är ibland det svåra, för vi har en tendens att krångla till saker och ting. 
   Vem kan då visa på det enkla i allt svårt, jo Jesus såklart. Jesus befriar människor ur lidande och förtryck. Han skapar inom ramen för regler och ordning en frihet. Författaren till Första Petrusbrevet skriver: Var fria människor, men missbruka inte er frihet till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.2:16  När en människa blir befriad till ett liv där hon inser sitt eget värde och sin egen förmåga i relation till att vara en del av Skapelsen är hon fri. Det är då vi kan se, förstå och handla efter inställningen att skapelsen i grunden är god och att vi som mänsklighet hänger ihop.
   Skapelsen är inte fulländad, så visst har Paulus en poäng, men den är inte i första hand en plats för tomhet och lidande. Lidandet och tomheten finns där men blir inte mindre av att blicken fokuseras på en återfödelse i en framtid vi inte vet något om. Den framtiden kan vi tro och hoppas på men det är här och nu vi lever. 

   I Bibelns mångbottnade berättelser kan vi finna det tidlösa som kan vägleda oss, ge oss kraft och styrka, ge oss frihet. Eftersom Gud så konkret blev människa i Jesus så finns inget motsatsförhållande till här och nu och framtiden. Det är inte antingen eller utan både och.

Predikan i Djurgårdskyrkan 12:e söndagen efter Trefaldighet

Jesaja 38:1-6

Romarbrevet 8:18-23

Lukasevangeliet 13:10-17

Vördnad och dårskap

Smala, enkelriktade gator i ett oregelbundet stadsmönster möter oss i Lourdes.

GPS:en visar sväng höger, enkelriktad nedförsbacke, hmm. Äldsta sonen hoppar ur bilen, går nerför gatan och vinkar febrilt medan maken gör en fuling och backar ner för den smala gatan i hopp om att ingen får för sig att åka just den vägen den minut det tar för att backa ner. Hotellet ligger nämligen precis nedanför backen, vad gör inte en trött turist efter en färd genom den franska landsbygden. Nu är vi framme. Efter incheckning är det dags att röra på sig, hotellet ligger mycket centralt, precis vid en av broarna över Ousse, bara några minuter från Sanctuaires Notre-Dame de Lourdes. Vägen dit står i bjärt kontrast till målet.

Dårskap

Jag är på ett medvetandeplan inte alls överraskad, på ett annat lite överväldigad av den galna kommersen, för varje steg närmare målet blir plastflaskorna och allt annat krimskrams och godis några cent dyrare. Det är trångt, det är en överspänd atmosfär, det är som du hamnat i kulverten på ett sjukhus, alla är på väg. Bredvid trottoaren finns den markerade körbanan för rullstolar. Det är som att dras in i ett magnetiskt fält. Jag finner inget bättre ord än dårskap. "Det är vid sådana här tillfällen jag skulle kunna bli ateist", utbrister jag till familjen,  intresserat ber sönerna mig förklara varför. Ja, varför? Det är inte så enkelt att sortera tankarna, visst tror jag på helande, det sker, faktiskt, om än väldigt sällan. Visst tror jag på hoppet om lindring, om svar, om vägledning. Visst tror jag... Allt detta blandas med kommersen som bjuder flaskor i varierande storlek för det heliga vattnet, från 1 euro och uppåt och allt annat som är till salu som ett synligt tecken för en närvaro som aldrig kan materialiseras. Det är både sorgligt och samtidigt förståeligt, det heliga vattnet rinner genom våra fingrar, vi kan aldrig hålla vatten mer än i en behållare.
   Sakta närmar vi oss en grind och när vi går in så är det som att gå genom en portal mellan två verkligheter i en och samma verklighet. Ingen kommers (inte synlig i alla fall, för bokhandeln ligger diskret vid sidan om ingången) bara människor på väg, på väg till ett möte med sin längtan, på väg till ett möte med det outsägliga. Jag andas ut, nästan. Nu blir jag störd av männen i sina tyrolerkavajer med armbindlar i rött och svart, med Maltserkorset och kvinnorna i sina svarta caper och vita huvuddukar och får helt fel associationer fast jag vet att de är grupper av frivilliga som är där med en hjälpande hand. Jag får istället vända blicken inåt och andas in lugnet, för det är, trots det ständiga flödet av människor, fridfullt, ett lugn i stark kontrast till gatorna utanför med sitt tingeltangel och sina snabbmatsställen.
   Så står vi där och tittar mot den grotta där den unga Bernadette Soubirous vid flera tillfällen får visioner av Herrens Moder Maria. Hela världen, i olika åldrar, står där, eller sitter, eller ligger, sakta ringlar sig kön fram, som nu inte är så lång eftersom det är sen eftermiddag. Väl framme, stannar jag till för någon minut, vidrör med mina händer klippan, känner det nästan omärkliga vattnet som stilla strilar, söker sig fram. Ingen vattenflaska i världen kan fånga det, bara fingrar i ögonblicket. Jag tänker på Bernadette, stillar mig. Och allt är dårskap och vördnad.

Vördnad

Jag fylls av ödmjukhet inför mänsklig skröplighet och sårbarhet. Jag fylls med vördnad inför Mysteriet. Bernadettes erfarenheter som dryga 160 år efter hennes första vision fortsätter att beröra människor som längtar efter kroppslig och själslig läkning. Jag fylls med insikten om hoppets skörhet, den flämtande lågan som gestaltas en bit bort vid de stora ljusbärarna. Jag vet vad jag ber om, vad fyller sinnena hos alla de som är omkring mig, vad ber de om? Vad hoppas de? Längst med en mur ryms vattenkranar där mina medmänniskor fyller sina inköpta flaskor och dunkar. Och Ousse strömmar ner från Pyrenéerna, genom parken, försvinner bort i grönskan och broarna förenar de öppna platserna.

   Basilica of Our Lady of the Immaculate Conception vilar majestätiskt på klippan, väl uppe går jag in och så går jag ut i stort sett på en gång. Varför, kan man undra. Jag vet varför, det räcker för mig, allt är inte vad det ser ut att vara. Så går jag in i kyrkan under kyrkan Basilica of Our Lady of Rosary och fylls av förundran och stillhet när jag vandrar runt, för den är rund. Det går att andas in och ut och jag blir stilla i bön. Kanske är de vackra mosaikerna, som skildrar berättelser ur vår Bibel, med fokus på Jesus förstås, på ett vis lika krimskramsigt som souvenirerna och Jesus kitschen utanför området, för det outsägliga blir alltid bristfälligt när vi konkretiserar det. Men så behöver vi det fysiska, det berörbara, det vi kan fästa blicken på. Så det är som det skall, vördnaden och dårskapen fattar tag i varandras händer.

Vördnad och dårskap

Associationer vindlar i huvudet och talet om korsets dårskap mal. Jag går till 1 Korinthierbrevet och läser Paulus ord i de inledande kapitlen. För många är det dårskap, detta att tro, tro på Gud, tro på Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd som skall ha avgörande betydelse för oss människor och våra liv. Visst kan jag själv tänka att det är dårskap att tro att min onda axel och artrostumme skall bli helade, eller att alla runtomkring mig med högst synliga och påtagliga fysiska åkommor samt alla de som bär sitt stigma inom sig, osynligt för andras ögon än Guds, skall kliva ut från portarna friska och krya.

   Källan i grottan är nogsamt inglasad men inget hindrar att tro på att vattnet som strömmar ur källorna via kranarna i den långa muren helar. Jag fylls återigen av ödmjukhet, ja vördnad för alla dessa mina medmänniskor som tror och sätter sitt hopp så starkt till ett helande och fyller sina flaskor. Själv har inga som helst förhoppningar om att min tumme och min axel skall bli fix-och-färdiga efter att ha låtit vattnet strömma genom fingrarna och väta min axel, ändå gör jag det, symboliskt, kanske rent av i solidaritet med alla andras hopp och starka tro på helande.

   Jag tänker på Bernadette som såg och hörde, som förlikade sig med sin kallelse, sin egen sköra hälsa och tänker att det på ett vis är den största läkedomen, att acceptera. Är det för att jag lever på 2000-talet där acceptans har blivit ett psykologiskt modeord för att förlika sig med det som är svårt, som att leva med kronisk sjukdom av något slag, ha funktionsvariationer som inte tillhör majoritetsvariationerna osv. Ja, kanske men också för att det är en djup kristen erfarenhet att vara i det svåra, trots allt, inte som något straff eller för att vi är "dåliga" människor utan för att livet här och nu helt enkelt inte är paradiset. Realism, inte uppgivenhet. Så finns erbjudandet till oss alla, Gud är med oss, genom Jesus, genom korset, det är en dårskap och "Guds dårskap är visare än människornas och Guds svaghet starkare än människornas." 1 Kor 2:25 Den insikten landar i vördnad inför Guds och människors vara och essens.